jag älskar att spelleda skräck, men då det är väldigt svårt att göra så gör jag det inte allt för ofta, jag har 2 upplevelser färskt i minnet som jag ska delge nu, Det första är från Eon 4 och var för några år sedan nu och det andra är från vår pågående kampanj av mutant UA och skedde för några månader sedan.
Jag kan börja med att säga att en av de stora svårigheterna med att spelleda skräck är att repetition dödar skräcken, så om man sätter sig en gång varannan vecka för att spela skräck så kommer det inte dröja länge innan skräcken avtar och det i bästa fall blir någon form av dungeoncrawl i en läskig setting. På grund av detta så brukar jag inte ofta köra mer än en till tre sittningar med skräck följt av något annat för att det inte ska bli tjatigt.
På samma sätt som jag tror att det är viktigt med att inte göra skräcken till rutin långsiktigt så tror jag även att detsamma gäller på kort sikt, den klassiska loopen av att bygga upp spänning, ha ett klimax eller något som utlöser spänningen och sedan åter bygga upp spänningen igen.
Nåväl, nog med inledning, dags för exemplen:
Eon4 : Rollpersonerna(rp) hade tagit sig till ett slott som för ett tiotal år sedan tillhört en rp men sedan dess hade förfallit och stått övergivet, Ramen för dagens äventyr var enkelt, de skulle restaurera slottet och bekanta sig med de lokala bönderna för att återupprätta någon form av relation sinsemellan.
det började ganska enkelt med att de rekade slottet och hittade mer eller mindre akuta problem som de skulle fixa, om det inte vore för det som komma skulle så hade det vart ett ganska mysigt spelmöte i sig självt.
mellan relativt ofarliga arbetsuppgifter som att bygga upp vindbryggan, forsla in timmer, till lite farligare sådana som att släcka en brand i ett av taken och att rensa vinden på harpyor började de märka att saker inte riktigt stod rätt till. de gick in i rum och uttryckligen stängde dörrarna för att sedan några sekunder senare höra att dörrarna stod öppna, mitt i en konversation de haft när de gick genom slottet beskrev jag hur de, utan att minnas hur de kommit till situationen, stod vid resans destination, i full färd med att göra det de höll på med, och så vidare.
Det tål att tilläggas vid detta laget att det som faktist hände på platsen var att en varelse som har förmågan att sudda ut sig själv ur deras minne befann sig på platsen och hade gjort sig hemmastad där. Om någon av er kollat på nyinspelningen av doctor who så kanske ni kan känna igen inspirationskällan till varelsen.
Hur som helst så fortsatte denna grundläggande loopen i resten av mötet tills det stod klart för spelarna att A. Något står inte rätt till och
B. det som inte står rätt till är inte kopplat till någon specifik rollperson utan det händer de allihop.
Vid detta tillfället, när loopen hade upprepats 5-6 gånger så stegrade jag stämningen lite med att ge en av spelarna en bild på ett obehagligt odjur, den som skulle föreställa monstret i fråga, och en lapp om att denna ser detta och direkt efter att den kollar bort från den så glömmer den av det. Blicken i spelarens ögon var en av total panik, detta uppfattades av även de andra i gruppen och nu infann sig en känsla av maktlöshet hos en av spelarna också då denna inte kunde agera på den nya informationen denna givits men samtidigt kände en väldig lust att fly platsen.
Även denna uppskalade loop upprepades genom kvällen med andra spelare och när vi avbröt för dagen så var några av mina spelare synligt uppskakade av obehag.
mötet därefter när de alla konstaterat att det faktist är någon form av oförståerligt monster som bor där beslöt de sig att lämna området i förmån för deras tidigare plan b.
Mutant UA: Efter vi hade kört klart nordholmia: kaisers testamente så bestämde jag mig för att spela lite äventyr med de i nordskandi för att släta ut mellan den och nästa bok. Jag hade ett egentligt äventyr utplanerat men hade kvällen innan sett på John Carpenters The Thing, givetvis ledde detta mig till att improvisera ett eget äventyr av liknande karaktär, det började som många bunkerkräl har gjort tidigare, de fick höra om en hemsökt grotta i närheten där lokalbefolkningen inte går pga "spöken".
de nappade givetvis på lockbetet och hittade en gruvby några timmar in i grottan ( som redan i gången kunde identifieras som en gruva av beresta zonfarare) Väl i den relativt lilla byn kunde de konstatera att det inte fanns spår av något stort eller farligt så de delade upp sig i ett närområde för att leta effektivt, Vid detta tillfälle blev en av spelarna anfallen av "the thing" och jag tog denna till ett annat rum och sa något i stil med: Du är egentligen inte din karaktär just nu, spela med, klarar du av att göra det? han tycktes förstå ungefär vad jag hade i görningen, och nickade med ett sniket leende.
De andra hittade den anfallna då denna låg avdäckad i ett badrum, (detta var spelaren, dvs den falska rp, jag som spelledare tog kontroll över den "riktiga" karaktären) De bestämde sig för att gå i grupp om 2 och 2 för att det uppenbarligen finns någon sorts fara på platsen.
en av grupperna bestod nu av en rp och "the thing" och den andra av 2 bona fide rollpersoner. Givetvis separerade jag gruppen i 2 olika rum, men jag sprang emellan ganska mycket, tillbringade aldrig mer än några få minuter i varje grupp för att hålla det så uppdaterat mellan grupperna som möjligt.
Detta för att de båda grupperna när de omgrupperat efter att ha letat fortsätta sitta i sina respektive rum och att jag för konversationen mellan de. Innan de träffats dock så hade den andra gruppen hittat rollpersonen som blev anfallen och börjat nappa på att det finns någon form av shapeshifter i andra gruppen. ett antal möten med de faktiska rollpersonerna och the thing ( allting med mig som mellanhand så att de aldrig vet som spelare om de faktist träffat de riktiga rollpersonerna ) och det hela slutade med att de hamnade i en mexican standoff med 2 upplagor av den första rollpersonen som blev anfallen som bägge spelades av samma spelare, och maximal förvirring.
Till slut så får en av spelarna en uppenbar snilleblixt och proklamerar att han hade löst det, han frågar en av rp som de konstaterat inte är en klon om denna litar på honom och sen att skjuta den ena av kopiorna, rp tvekar men bestämmer sig för att lita på personen, de skjuter den ena av klonerna och alla väntar med spänning på att denna ska förvandla sig tillbaka till ett monster av obestämd form (för att konfirmera att de dödat monstret) när detta inte händer uppstår en olustig tystnad i gruppen.
Spelaren som kommit till slutsatsen om vem som var den verkliga eller inte förklarade sitt resonemang, jag minns ärligt inte vad det var för resonemang men jag minns att argumentet var allt annat än vattentätt.
Rollpersonerna började inse att de kanske precis dödat sin kompanjon och att monstret i fråga kanske fortfarande var i deras grupp...
vi slutade där för kvällen men i många månader efter det så bad de mig (lite halft på allvar) att inte utsätta de för sådan psykologisk horror något mer. Även fast jag inte försökt något sådant mer efter det så tar jag det som en klar merit att spelarna blev påverkade på ett sätt som höll i sig även långt efter mötet.
För er som undrar om vad som egentligen hände med the thing och rollpersonen så var det aldrig något jag hade förbestämt, efter mötet satte jag mig med spelaren vars person blivit anfallen och frågade honom vad som egentligen hänt, ifall de lyckats att gissa rätt eller om hans karaktär egentligen är en klon och behöver en ny motivation ochförhållningssätt. Han valde att de gissat rätt och så vitt jag vet så behöll han den informationen mellan oss.
Det tål kanske att tilläggas att jag spelat rollspel med dessa människor i över 10 år och att vi känner varandra väldigt väl, dessa metoder funkar för våra rollspel ibland men som nämnts tidigare så funkar de i störta allmänhet för att de som spelar vill spela skräck, eller iaf vill de spela skräck något möte om året så att det inte blir uttjötat.
