Henke;n331356 said:
Intressant. Jag skulle gärna vilja höra mer om tekniker för att bli rädd.
För mig handlar det väldigt mycket om inställning och förväntningar. Det gäller typ all kulturupplevelse överhuvudtaget.
Det är jättelätt för mig att gå in i något slags ironiserande, distansierat smart-läge där jag dissikerar filmer och håller utkik efter "filmmisstag" och gör mitt yttersta för att räkna ut ifall filmen kommer att ha en twist och vad den i så fall är.
Så för mig har det mycket handlat om att göra mig av med den vanan och inte råka slira dit. På vägen har jag lärt mig att tycka att komedier är roligare, actionfilmer häftigare, och skräckfilmer mer skrämmande.
Det har tagit mig några år, men för mig har det mycket handlat om "fake it till you make it". Ett allra första steg var att försöka låta bli att fälla kommentarer i den oönskade riktningen. Att sluta verbalt uttrycka saker som "men det där är ju bara en ful gummimask" eller "ska det där föreställa roligt?"
Nästa steg var att försöka träna mig att "väja bort" från oönskade tankar. Det var förvånansvärt lätt när jag inte längre uttryckte dem verbalt. Det krävde ändå visst fokus och energi i början, men nu kan jag göra det ganska lätt. Bara att ställa in hjärnan på t.ex. "okritiskt se jättedum actionfilm-läge" och njuta av explosionerna.
Så om jag ska se en komedi, så behöver jag koppla bort och väja undan från till exempel alla idéer om att överlista eller vara smartare än filmen, för om jag ser skämten komma så blir de inte riktigt lika roliga. Om jag dessutom ser ner på skämt som verkar "dumma" eller "barnsliga" så kommer jag ju inte heller att se dem som roliga. Så redan innan jag ser på filmen så ser jag till att förbereda mig mentalt på att inte låta de delarna av hjärnan slå igång.
För skräckfilm måste jag slå av den del av hjärnan som analyserar specialeffekter och analyserar filmstruktur. Jag måste också aktivt undvika reflexen att skämta om allt som är obehagligt, för en felplacerad Monteý Pythonreferens kan döda den mest väluppbyggda skräckupplevelse. Humorns jobb är att lätta upp stämningen så att det inte blir för jobbigt, så om jag VILL ÅT den där jobbiga känslan så måste jag också undvika humorn.
Så i båda fallen handlar det, för mig, om att dels ställa in sig på vilken sorts upplevelse det är man är på väg att ha, och dels ha intränade reflexer som hindrar tankar och uttalanden som stör eller motverkar den upplevelsen. Förstärka vissa saker, försvaga andra helt enkelt.
Det är också tips jag tycker funkar vid spelbordet – ska vi få till obehaglig skräck vid spelbordet så är det bra om vi är överens om att det är det vi vill ha, och att vi har några överenskommelser – inga skämt för att lätta upp stämningen, till exempel. Inte försöka dra av spökets mask a' Scooby Doo. Försöka undvika att tänka alltför problemlösande och rationellt.
Att visa känslor, framför allt känslor som inte är "coola", kräver att man litar på varandra och är OK med att visa sig sårbara inför varandra. Att vara rädd, eller svag, eller barnslig, eller töntig – det är mycket svårare än att vara tuff och hård och cool. Så det kräver också mer jobb, tänker jag.