Nekromanti Hur får ni till det med skräck?

[Björn den gode]

skräck försvåras också av när man på förhand tex vet att man ska spela ett visst skräckrollspel. Då har man i viss mån förberett sig på skräcken.

Jag tycker precis tvärtom, skräck fungerar bäst när alla spelare är förberedda på att det ska bli skräck, att alla spelare vill bli skrämda och att alla spelare använder tekniker som fungerar för dom för att bli rädda. Då kan man arbeta fram stämningen tillsammans.

Samma sak gäller lite med skräckfilmer, jag kan absolut bestämma mig på förhand för att inte bli rädd för en film och då ska det extremt mycket till för att åstadkomma någon rädsla (kanske lite tillfälligt med jump-scares och musik kan funka men knappt det), eller så kan jag gå in med inställningen att vara öppen, sårbar och försöka bli så rädd som möjligt och jävlar vad läskiga relativt tama filmer kan bli med den inställningen.

 

[Henke]

Jag tycker precis tvärtom, skräck fungerar bäst när alla spelare är förberedda på att det ska bli skräck, att alla spelare vill bli skrämda och att alla spelare använder tekniker som fungerar för dom för att bli rädda. Då kan man arbeta fram stämningen tillsammans.

Samma sak gäller lite med skräckfilmer, jag kan absolut bestämma mig på förhand för att inte bli rädd för en film och då ska det extremt mycket till för att åstadkomma någon rädsla (kanske lite tillfälligt med jump-scares och musik kan funka men knappt det), eller så kan jag gå in med inställningen att vara öppen, sårbar och försöka bli så rädd som möjligt och jävlar vad läskiga relativt tama filmer kan bli med den inställningen.

Intressant. Jag skulle gärna vilja höra mer om tekniker för att bli rädd. I nuläget funkar skräck som komedier för mig. Antingen är en film rolig, eller så är den inte det. Ser inte riktigt hur jag på ett ärligt sätt skulle kunna vara mer öppen till skämt jag inte tycker är roliga.

 

[krank]

Intressant. Jag skulle gärna vilja höra mer om tekniker för att bli rädd.

För mig handlar det väldigt mycket om inställning och förväntningar. Det gäller typ all kulturupplevelse överhuvudtaget.

Det är jättelätt för mig att gå in i något slags ironiserande, distansierat smart-läge där jag dissikerar filmer och håller utkik efter "filmmisstag" och gör mitt yttersta för att räkna ut ifall filmen kommer att ha en twist och vad den i så fall är.

Så för mig har det mycket handlat om att göra mig av med den vanan och inte råka slira dit. På vägen har jag lärt mig att tycka att komedier är roligare, actionfilmer häftigare, och skräckfilmer mer skrämmande.

Det har tagit mig några år, men för mig har det mycket handlat om "fake it till you make it". Ett allra första steg var att försöka låta bli att fälla kommentarer i den oönskade riktningen. Att sluta verbalt uttrycka saker som "men det där är ju bara en ful gummimask" eller "ska det där föreställa roligt?"

Nästa steg var att försöka träna mig att "väja bort" från oönskade tankar. Det var förvånansvärt lätt när jag inte längre uttryckte dem verbalt. Det krävde ändå visst fokus och energi i början, men nu kan jag göra det ganska lätt. Bara att ställa in hjärnan på t.ex. "okritiskt se jättedum actionfilm-läge" och njuta av explosionerna.


Så om jag ska se en komedi, så behöver jag koppla bort och väja undan från till exempel alla idéer om att överlista eller vara smartare än filmen, för om jag ser skämten komma så blir de inte riktigt lika roliga. Om jag dessutom ser ner på skämt som verkar "dumma" eller "barnsliga" så kommer jag ju inte heller att se dem som roliga. Så redan innan jag ser på filmen så ser jag till att förbereda mig mentalt på att inte låta de delarna av hjärnan slå igång.

För skräckfilm måste jag slå av den del av hjärnan som analyserar specialeffekter och analyserar filmstruktur. Jag måste också aktivt undvika reflexen att skämta om allt som är obehagligt, för en felplacerad Monteý Pythonreferens kan döda den mest väluppbyggda skräckupplevelse. Humorns jobb är att lätta upp stämningen så att det inte blir för jobbigt, så om jag VILL ÅT den där jobbiga känslan så måste jag också undvika humorn.

Så i båda fallen handlar det, för mig, om att dels ställa in sig på vilken sorts upplevelse det är man är på väg att ha, och dels ha intränade reflexer som hindrar tankar och uttalanden som stör eller motverkar den upplevelsen. Förstärka vissa saker, försvaga andra helt enkelt.


Det är också tips jag tycker funkar vid spelbordet – ska vi få till obehaglig skräck vid spelbordet så är det bra om vi är överens om att det är det vi vill ha, och att vi har några överenskommelser – inga skämt för att lätta upp stämningen, till exempel. Inte försöka dra av spökets mask a' Scooby Doo. Försöka undvika att tänka alltför problemlösande och rationellt.


Att visa känslor, framför allt känslor som inte är "coola", kräver att man litar på varandra och är OK med att visa sig sårbara inför varandra. Att vara rädd, eller svag, eller barnslig, eller töntig – det är mycket svårare än att vara tuff och hård och cool. Så det kräver också mer jobb, tänker jag.

 

[RasmusL]

Den typ av skräck jag tycker om att spela och spelleda handlar väldigt mycket om att vi klickar som personer runt spelbordet. Jag vill ha skräck med inlevelse, sån där flow:ig inlevelse som får oss att vilja prata tyst och långsamt med eftertanke. Jag vet vilka jag kan göra det med men går inte att generalisera, bygger inte på några särskilda tekniker, kan inte fångas utan en bra relation. Däremot _går_ det att bygga en bra relation till människor, finns en massa bra och coola sätt att göra det på, exempelvis de där 40-nånting frågorna för att "bli förälskad" är en bra grej, finns massa bra övningar och frågejox och annat som kan ge en bra känsla för om det kommer att fungera att spela skräck.

 

[Henke]

exempelvis de där 40-nånting frågorna för att "bli förälskad" är en bra grej, finns massa bra övningar och frågejox och annat som kan ge en bra känsla för om det kommer att fungera att spela skräck.

Det där vill jag läsa! Vart hittar jag dem?

 

[Henke]

För mig handlar det väldigt mycket om inställning och förväntningar. Det gäller typ all kulturupplevelse överhuvudtaget.

Det är jättelätt för mig att gå in i något slags ironiserande, distansierat smart-läge där jag dissikerar filmer och håller utkik efter "filmmisstag" och gör mitt yttersta för att räkna ut ifall filmen kommer att ha en twist och vad den i så fall är.

Så för mig har det mycket handlat om att göra mig av med den vanan och inte råka slira dit. På vägen har jag lärt mig att tycka att komedier är roligare, actionfilmer häftigare, och skräckfilmer mer skrämmande.

Det har tagit mig några år, men för mig har det mycket handlat om "fake it till you make it". Ett allra första steg var att försöka låta bli att fälla kommentarer i den oönskade riktningen. Att sluta verbalt uttrycka saker som "men det där är ju bara en ful gummimask" eller "ska det där föreställa roligt?"

Nästa steg var att försöka träna mig att "väja bort" från oönskade tankar. Det var förvånansvärt lätt när jag inte längre uttryckte dem verbalt. Det krävde ändå visst fokus och energi i början, men nu kan jag göra det ganska lätt. Bara att ställa in hjärnan på t.ex. "okritiskt se jättedum actionfilm-läge" och njuta av explosionerna.


Så om jag ska se en komedi, så behöver jag koppla bort och väja undan från till exempel alla idéer om att överlista eller vara smartare än filmen, för om jag ser skämten komma så blir de inte riktigt lika roliga. Om jag dessutom ser ner på skämt som verkar "dumma" eller "barnsliga" så kommer jag ju inte heller att se dem som roliga. Så redan innan jag ser på filmen så ser jag till att förbereda mig mentalt på att inte låta de delarna av hjärnan slå igång.

För skräckfilm måste jag slå av den del av hjärnan som analyserar specialeffekter och analyserar filmstruktur. Jag måste också aktivt undvika reflexen att skämta om allt som är obehagligt, för en felplacerad Monteý Pythonreferens kan döda den mest väluppbyggda skräckupplevelse. Humorns jobb är att lätta upp stämningen så att det inte blir för jobbigt, så om jag VILL ÅT den där jobbiga känslan så måste jag också undvika humorn.

Så i båda fallen handlar det, för mig, om att dels ställa in sig på vilken sorts upplevelse det är man är på väg att ha, och dels ha intränade reflexer som hindrar tankar och uttalanden som stör eller motverkar den upplevelsen. Förstärka vissa saker, försvaga andra helt enkelt.


Det är också tips jag tycker funkar vid spelbordet – ska vi få till obehaglig skräck vid spelbordet så är det bra om vi är överens om att det är det vi vill ha, och att vi har några överenskommelser – inga skämt för att lätta upp stämningen, till exempel. Inte försöka dra av spökets mask a' Scooby Doo. Försöka undvika att tänka alltför problemlösande och rationellt.


Att visa känslor, framför allt känslor som inte är "coola", kräver att man litar på varandra och är OK med att visa sig sårbara inför varandra. Att vara rädd, eller svag, eller barnslig, eller töntig – det är mycket svårare än att vara tuff och hård och cool. Så det kräver också mer jobb, tänker jag.

Låter som intressanta metoder att prova, och hänger bitvis ihop med neurolinguistisk programmering som jag gick en kurs i för några år sedan.

drt som fortfarande skaver är, ska man överhuvudtaget försöka programmera om sin smak när det gäller det man uppfattar dåligt? Då vaskar man hellre ut guldkornen ur filmhistorien och världens alla scenariobanker?

 

[RasmusL]

Det där vill jag läsa! Vart hittar jag dem?

Här är de, bläddra till slutet på artikeln så är frågorna listade där.

https://journals.sagepub.com/doi/pdf...46167297234003

Har också läst kommentarer om någon longitudinell studie med samma metod som visade på att några (rakt ur minnet var det 20 %, men kan minnas fel) av de här random människorna som möttes och svarade på frågor blev vänner livet ut.

 

[Henke]

Här är de, bläddra till slutet på artikeln så är frågorna listade där.

https://journals.sagepub.com/doi/pdf...46167297234003

Har också läst kommentarer om någon longitudinell studie med samma metod som visade på att några (rakt ur minnet var det 20 %, men kan minnas fel) av de här random människorna som möttes och svarade på frågor blev vänner livet ut.

Mycket spännande! Tack för att du delar!

 

[krank]

Låter som intressanta metoder att prova, och hänger bitvis ihop med neurolinguistisk programmering som jag gick en kurs i för några år sedan.

drt som fortfarande skaver är, ska man överhuvudtaget försöka programmera om sin smak när det gäller det man uppfattar dåligt? Då vaskar man hellre ut guldkornen ur filmhistorien och världens alla scenariobanker?

Innan jag började med det här fanns det extremt få filmer jag faktiskt tyckte om. Jag kunde knappt gå på bio utan att spendera timmar med att gnälla efteråt.

Jag har genom åren läst många äventyr och scenarier – nästan alla betraktar jag fortfarande som skräp. Det fåtal jag tyckt varit bra nog att spelleda har jag fortfarande behövt modifiera extremt mycket för att få att fungera.


Så åtminstone för mig har det där mest lett till att jag hade en massa dåliga, negativa upplevelser.

För några år sedan började jag försöka bli en mer positiv människa överlag, för jag mådde ganska dåligt av att vara så negativ hela tiden. Så jag körde många av de klassiska grejerna – affirmationer, tvinga mig att le framför spegeln, och jag började också försöka programmera om min hjärna till att bete sig på ett sätt som jag trivdes bättre med.


Jag är överlag väldigt positiv till självförbättring som koncept. Och är dessutom en stor proponent av att "skapa medvetet" – jag har väldigt lite respekt för konstnärer och författare som bara "spontanskapar" och "följer flödet". Jag tycker att skapande bör vara en medveten, aktiv, intellektuell process där man funderar igenom sina beslut och så. God planering, ordentliga byggställningar.

Så för mig är det aktiva skapandet av "jaget", att aktivt försöka bygga om sig själv till en människa man trivs bättre med att vara, närmast en moralisk ledstjärna. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kunna vara något dåligt. Tvärtom betraktar jag nog synen att "man ska utvecklas naturligt" etc som direkt skadlig och tvärtemot allt jag tror på.


Jag tycker absolut att man – och med "man" menar man ju alltid "jag" – ska försöka programmera om sin smak. Varför inte, liksom? Det finns väl inget "heligt" med de slumpartade faktorer som format en hittills? Man riskerar inte att "förstöra" något, snarare tvärtom. Det är bara genom aktivt utvecklingsarbete man kan nå sitt – och nu kräks jag lite i munnen när jag använder uttrycket men jag kommer inte på något bättre just nu – "bästa jag".


Eller uttryckt enklare: Jag kom på att det är mycket roligare att tycka om film än att inte tycka om film. Så jag tränade mig i att tycka om film – det är också en färdighet. Och nu har jag helt enkelt roligare, är gladare, mer positiv.


Det naturliga är inte nödvändigtvis det bästa. Faktum är att det naturliga ganska ofta är det sämsta.



EDIT: Jag ser det nog lite genom en transhumanistisk / cyberpunkig lins: hack your mind. Lite så.

 

[Henke]

Innan jag började med det här fanns det extremt få filmer jag faktiskt tyckte om. Jag kunde knappt gå på bio utan att spendera timmar med att gnälla efteråt.

Jag har genom åren läst många äventyr och scenarier – nästan alla betraktar jag fortfarande som skräp. Det fåtal jag tyckt varit bra nog att spelleda har jag fortfarande behövt modifiera extremt mycket för att få att fungera.


Så åtminstone för mig har det där mest lett till att jag hade en massa dåliga, negativa upplevelser.

För några år sedan började jag försöka bli en mer positiv människa överlag, för jag mådde ganska dåligt av att vara så negativ hela tiden. Så jag körde många av de klassiska grejerna – affirmationer, tvinga mig att le framför spegeln, och jag började också försöka programmera om min hjärna till att bete sig på ett sätt som jag trivdes bättre med.


Jag är överlag väldigt positiv till självförbättring som koncept. Och är dessutom en stor proponent av att "skapa medvetet" – jag har väldigt lite respekt för konstnärer och författare som bara "spontanskapar" och "följer flödet". Jag tycker att skapande bör vara en medveten, aktiv, intellektuell process där man funderar igenom sina beslut och så. God planering, ordentliga byggställningar.

Så för mig är det aktiva skapandet av "jaget", att aktivt försöka bygga om sig själv till en människa man trivs bättre med att vara, närmast en moralisk ledstjärna. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kunna vara något dåligt. Tvärtom betraktar jag nog synen att "man ska utvecklas naturligt" etc som direkt skadlig och tvärtemot allt jag tror på.


Jag tycker absolut att man – och med "man" menar man ju alltid "jag" – ska försöka programmera om sin smak. Varför inte, liksom? Det finns väl inget "heligt" med de slumpartade faktorer som format en hittills? Man riskerar inte att "förstöra" något, snarare tvärtom. Det är bara genom aktivt utvecklingsarbete man kan nå sitt – och nu kräks jag lite i munnen när jag använder uttrycket men jag kommer inte på något bättre just nu – "bästa jag".


Eller uttryckt enklare: Jag kom på att det är mycket roligare att tycka om film än att inte tycka om film. Så jag tränade mig i att tycka om film – det är också en färdighet. Och nu har jag helt enkelt roligare, är gladare, mer positiv.


Det naturliga är inte nödvändigtvis det bästa. Faktum är att det naturliga ganska ofta är det sämsta.



EDIT: Jag ser det nog lite genom en transhumanistisk / cyberpunkig lins: hack your mind. Lite så.

Först vill jag tacka dig för att du delar med dig av de här erfarenheterna, för det gör det enklare för mig att förstå utgångspunkten. Jag kan lätt känna motsvarande negativa tendenser hos mig själv och vet att kondition- och styrketräning funkar som botemedel i mitt fall. Håller också med om mycket av det du skriver. Självklart är det roligare om man kan njuta av en film, spel, bok, whatever än att kritisera den. Tänker att det egentligen är samma sak som folk man umgås med. Om man gräver ner sig i det man stör sig på så hos andra blir det ju inte speciellt trevligt (och till sist antagligen ganska ensamt).

Det jag är inne på är nog snarare spåret att tiden på jorden är knapp (även för den som har turen att få vara frisk och dö lastgammal). Den tiden vill jag hobbymässigt primärt spendera på saker som är bra. Bra filmer/böcker/TV-serier/datorspel/rollspel/brädspel etc. Mitt riktmärke kring vad som är bra blir då olika websajter som förmedlar betyg (imdb, videogamegeek, boardgamegeek, rpggeek etc etc) blandat med det man ser och hör från andra källor (t.ex. här). Om jag istället skulle "omprogrammera" mig innebär det att mängden film/böcker/TV-serier... blir större än vad jag mäktar med (iaf med jobb, hus, fru, tre småbarn och hund). Sen finns det definitivt en poäng i att omprogrammera sig när det gäller saker man inte riktigt råder över. Jag måste lära mig att gilla Ninjago, My Little Pony, Pokémon, Greta Gris eller vad det nu är som barnen vill att vi skall titta på. Eller när min fru vill titta på 50 shades of grey eller Sex and the City. Nu sitter jag iofs inte öppet och kritiserar barnens val av TV-program, men det är inte direkt så jag njuter av att kolla på de där skräp... jag menar sakerna

(Inser att jag OT:at lite för mycket här nu. Ber om ursäkt för det.)