För ett stort och farligt monster, visst. Men för svaga varelser, sämre än en genomsnittlig människa för att inte tala om en rollperson, betyder ”lyckas” i den sortens system bara att man studsar på rustningen. Crit gör att det ändå finns något relevant som kan hända.
Okej, men det bör man väl isåfall kunna åstadkomma på ett bättre sätt än genom an allmängiltig, systemvid regel som också innebär att man helt slumpmässigt blir förvandlad till röd dimma när man slåss mot nånting som faktiskt är farligt till att börja med. Specifika monsterattacker nämndes ju tidigare, och har man sådana så blir det ju en smal sak att anpassa dessa så att det alltid finns en risk, om det är det man vill.
Då kan de veka fienderna få ha nånting crit-liknande (som helst inträffar lite oftare och som inte är kraftfulla nog att slå ut nån i en träff), medan de större monstren inte får det (för det är inte kul att plötsligt bli förvandlad till köttfärs av en enda lyckoträff bara för att spelledaren slog 20).
— · — · — · — · —
Angående trådstarten så tycker jag nog att det absolut sämsta med fummel är namnet. Jag vill inte spela ett spel där en erfaren mästare »fumlar« var tjugonde gång hen försöker sig på nånting som hen tränat på hela livet. Det blir bara nån sorts konstig buskis av alltihop, som jag känner att jag kan vara utan.
Sen kan det väl vara okej att ha nån sorts mekanisk möjlighet för katastrofala utfall, men jag ser hellre det som en extern grej isåfall. Du slog 1 när du skulle fly, det innebar inte att du snubblade och slog plytet i leran, utan taket störtade in framför dig, och utgången är nu blockerad. »Det går dåligt nu« är helt okej och kan vara dramatiskt och spännande, men »min rollfigur framstår som en jubelidiot och klåpare« är oftast inte det. Tycker jag.