I Om natten är alla katter grå har jag en specialregel om vad som händer när man drar lika, vilket aldrig hänt så länge jag spelat spelet, och jag har heller aldrig hört talas om att det hänt någon annan, heller.
Det är rätt extraordinära händelser (man dör på fläcken, eller förälskar sig, eller blir religiös, eller inspireras till att skapa ett konstverk).
Om det är viktigt att det är farligt bör väl skadan reflektera det?
Det är ju vad som händer - skadan blir högre vid sällsynta tillfällen.
Inget behövs. Det enda som är relevant är vilken funktion det fyller och vad det skapar.
Samma sak där.
Det är faktiskt det sämsta argumentet någonsin för perfekt.
Fast från monstrens sida är det mer att de projicerar en risk - de sitter inte och slår tills de får en crit, de hoppas att de får en crit innan de blir ihjälslagna.
...och jag har gett andra sätt som är mindre volantila och därmed vettigare från mitt perspektiv, så vi kan väl sluta med den här cirkeldiskussionen?
För ett stort och farligt monster, visst. Men för svaga varelser, sämre än en genomsnittlig människa för att inte tala om en rollperson, betyder ”lyckas” i den sortens system bara att man studsar på rustningen. Crit gör att det ändå finns något relevant som kan hända.
Fortfarande en av de mest minnesvärda, kanske den absolut ballaste händelsen från när jag testade OSR var när jag slog en tjuga på tärningen. Det var en upplevelse man inte kan få utan den sortens regler. Det faktum att det är såpass sällsynt är ju hela grejen som gör att det blir viktigt och minnesvärt när det sker.
Det där var en väldigt ball grej, och det faktum att det är såpass osannolikt att slå 20 bidrog till att det blev såpass ballt.
Okej, men det bör man väl isåfall kunna åstadkomma på ett bättre sätt än genom an allmängiltig, systemvid regel som också innebär att man helt slumpmässigt blir förvandlad till röd dimma när man slåss mot nånting som faktiskt är farligt till att börja med. Specifika monsterattacker nämndes ju tidigare, och har man sådana så blir det ju en smal sak att anpassa dessa så att det alltid finns en risk, om det är det man vill.
Det känns lite som att det kanske överlappar med det du brukar säga om att du gillar när rollspel är svårt? Att det inte var givet att det skulle bli bra, men blev speciellt tack vare oss. Ett osannolikt tärningsutfall är ju egentligen inte vi som gör något, men det är ändå ett speciellt utfall som var allt annat än givet.
Beror på vad man är ute efter? Att det finns en risk att farliga monster förintar en är väl något man får vara medveten om innan man väljer att slåss? Både Pendragon och RuneQuest är spel som inte bryr sig om att skydda rollpersonen - ”if he dies, he dies”, liksom.
Väljer och väljer. Om man nu spelar riddare av runda bordet och bara håller på med nån konstig OSR-fantasy-fucking-Vietnam-mentalitet där man försöker fly eller fuska med fällor och whatnot såfort man står inför ett farligt monster, då vetefan om det blir så mycket Artursaga över det hela. Men alltså, visst, gillar man antiklimax så finns det ju inget problem. Men om man nu inte gör det, då vill man kanske inte att monster bara helt slumpmässigt skall critta en gång på tjugo. Eller en gång på hundra, för den delen.
Hm, för mig är det väldigt olika saker. Utmaningen handlar om att känna sig stolt över att ha utövat en färdighet med gott resultat. Tärningsslaget handlar om att det är sällsynt och oväntat och man får en sorts wow-känsla av det. Som att hitta en fyrklöver eller komma till hållplatsen precis när bussen anländer.
De riddare som ger sig på alla fiender utan att överväga risken blir inte långlivade i Pendragon. En poäng Honor kan du klara dig utan bättre än ett huvud. Jättar är skitfarliga.
