Hur nyskapande var det svenska rollspelsundret?

Bolongo said:

Det upphävdes IOM att Gary Gygax gav ut AD&D uttryckligen för att försöka stoppa den spretiga floran som utvecklats.

Click to expand...

Mikl said:

1977?

Click to expand...

ADnD och DnD existerade väldigt länge som två separata produktlinjer, där det som kallas B/X alternativt BECMI var ena spåret och ADnD det andra. De hade ganska olika regler och byggde på rätt så olika filosofier.

Det som idag är DnD 5e är efterföljaren till ADnD, och BX/BECMI lever främst vidare genom OSR.
En av tankarna med ADnD, som solidifierades i 3e och som återfinns väldigt starkt i 5e och (kanske nästan framförallt) Pathfinder är idén om din karaktär, oberoende av spelgrupp, SL och andra omständigheter. Att som spelare kan man ta med sin karaktär från bord till bord, från spelgrupp till spelgrupp, åka på konvent med den och allt möjligt. Du utvecklar din karaktär över åren, när den går upp i level, vilka magiska föremål den har osv.
Det betyder ju också att när den dör så dör den, det kan ju ske fem minuter in i ett äventyr på ett konvent med en helt ny spelledare, även om du spelat samma karaktär i 20 år, och då blir det ju också extremt viktigt att exempelvis regler följs och är objektiva mm.

Det i sin tur leder ju till en viss designfilosofi vi i princip saknar i Sverige, och det blir ju på ett sätt relevant för hela den här trådens tema.
Exempelvis är ju Pathfinder 2e från grunden uppbyggt kring "Pathfinder society", som ju är just den typen av spel. Det som är rollspelens mainstream i USA, "sättet man spelar på" för många, förekommer knappt här. Istället är "standardformen" i Sverige något som i USA på många sätt är ett alternativt sätt att spela på, och det i mångt och mycket definierar Sverige som rollspelsskapande nation.

Det finns, inom Dungeons & Dragons (och vissa andra spel), ett "korrekt" sätt att spela på, som vi i Sverige är rätt främmande inför.

(Det är bland annat mycket därför många rollspelsbegrepp som "trad" och "indie" är föråldrade och i princip oanvändbara om man vill ha någon fungerande analys om hur rollspel funkar och vad de är, men det är en helt annan diskussion)

Rickard said:

Så det var alltså han som myntade att man kan spela fel...

Click to expand...

Gygax ansåg absolut att man kunde spela hans spel fel.
Han ogillade både husregler och att folk höll på och skapade narrativ och levde sig in i karaktärer mm.

adrian_of_arcane_lore said:

Det som är rollspelens mainstream i USA, "sättet man spelar på" för många, förekommer knappt här. Istället är "standardformen" i Sverige något som i USA på många sätt är ett alternativt sätt att spela på, och det i mångt och mycket definierar Sverige som rollspelsskapande nation.

Det finns, inom Dungeons & Dragons (och vissa andra spel), ett "korrekt" sätt att spela på, som vi i Sverige är rätt främmande inför.

Click to expand...

Skulle man kunna säga att vi i Sverige har en decentraliserad syn på vad rollspel är, beroende på att själva kulturen av att spela och skapa rollspel inte utgått från en fixstjärna, vars grundare uttalat varit emot alternativa synsätt?

hedmeister said:

Skulle man kunna säga att vi i Sverige har en decentraliserad syn på vad rollspel är, beroende på att själva kulturen av att spela och skapa rollspel inte utgått från en fixstjärna, vars grundare uttalat varit emot alternativa synsätt?

Click to expand...

Jag tror i alla fall att konventen spelat en stor för att forma spelskapandet i Sverige. Det har aldrig varit förlagen själva som anordnat konventen (förutom Spelkongresserna), utan ideella krafter. Och de som skrivit äventyr till konvent har aldrig ... eller i alla fall sällan ... styrts av förlagen, vilket gett oss en rik flora på äventyr och skribenter som utforskat andra spår än de som är "mainstream".

Bra ämne för en diskussion!

Om vi bara hade haft utländska spel eller översättningar, så hade väl innovationsnivån varit nära noll. Så blev det ju inte.

Begreppet innovation är svåranvänt för kultur. En platt-tv är en tydlig innovation, antingen är den platt eller inte. Men Aniara? Bergmans filmer? Svårt att säga.

För kultur är det lättare att använda begrepp som autentiskt, gott hantverk, intelligent, personligt och originalitet. Med flera olika parametrar blir det enklare att bedöma komplexa saker.

En smal indiefilm kan ha hög originalitet, vara slarvigt gjord, presentera en smart plot, men kännas oautentisk och opersonlig. Är den innovativ? Inte för mig, om den saknar en autentisk grund. För de som fokuserar på originalitet kanske den är en blivande kultklassiker.

För rollspel skulle jag säga att original-D&D hade originalitet. Interaktiva berättelsespel för vuxna fanns redan på 1700-talet, men D&D introducerade en del nya mekaniker. Men spelet var slarvigt utfört, enahanda och saknade en plot. Däremot präglades det av en tydlig personlighet: unga vita män, amerikansk medelklass, krigsintresserade, välutbildade.

Ett helt annat exempel. Flera svenska rollspel har utgått från våra lokala förutsättningar. Mutant, DoD 6, Ur varselklotet och Nordiska Väsen utspelar sig i Skandinavien. På samma sätt som Jan Johansson kombinerade jazz och svensk folkmusik. Det blev originellt och autentiskt, med hög hantverksskicklighet. Jan Johansson uppfann varken jazzen eller folkmusiken, men han skapade något nytt utifrån sina unika erfarenheter. Det är inte så illa det heller.

clarence redd said:

Flera svenska rollspel har utgått från våra lokala förutsättningar.

Click to expand...

Det är en viktig poäng! För även om de svenska rollspelen kanske inte är så nyskapande i teknisk mening, finns det inga andra rollspel i världen som präglats av det svenska kulturarvet. Just den "kryddan" är uppskattad i många andra länder, kanske för att de själva inte har någon nämnvärd rollspelstradition, kanske för att de är lite trötta på de egna "kryddorna" och ser den svenska som något fräscht och spännande. Svenska krusbär säljer, för att parafrasera Carl Jonas Love Almqvist.

Jag uppskattar fortfarande svenska rollspel väldigt mycket, i vissa fall kan man nästan säga att jag är nykär, och tror inte jag kommer att tröttna någon gång snart. Utöver det känns den italienska rollspelsutvecklingen väldigt intressant, med spel som Fantasy World, Fabula Ultima, Household och Outgunned, m.fl. Även de har ju plockat i huvudsak amerikanska mekaniker, men hittat intressanta lösningar som jag tror har med den italienska rollspelskulturen att göra.

Edit: eller kanske kulturen i sig, inte bara rollspelskulturen

I dont know about Nyskapande specifically but I think what stands out to me about the early Swedish games is a heavier emphasis on "believable fantasy" which would eventually grow into the culture game.
This sort of thing was not unknown in English with games like Chivalry&Sorcery or Harnmaster but I think when it appeared in English it was heavier on the realism element and the fantasy took a back seat. The Swedish approach is more integrated if you will, where you have (or at least aspire to have) realistic characters in a fantasy world.

Mutant fits into this vibe as well where its very silly and stupid, yet also takes the world quite seriously, allowing serious roleplaying in a way that its (presumed) ancestor Gamma World just never really did (or cared for).

Ivan NWG said:

Mutant fits into this vibe as well where its very silly and stupid, yet also takes the world quite seriously, allowing serious roleplaying in a way that its (presumed) ancestor Gamma World just never really did (or cared for).

Click to expand...

Nothing presumed about it – the original authors have acknowledged that Gamma World, among others, was an inspiration.

Magnus Seter said:

Jag tror i alla fall att konventen spelat en stor för att forma spelskapandet i Sverige. Det har aldrig varit förlagen själva som anordnat konventen (förutom Spelkongresserna), utan ideella krafter. Och de som skrivit äventyr till konvent har aldrig ... eller i alla fall sällan ... styrts av förlagen, vilket gett oss en rik flora på äventyr och skribenter som utforskat andra spår än de som är "mainstream".

Click to expand...

Jag har fått för mig att konvent även gav folk chansen att träffas som utvecklade friformen under 90-talet. Inte enbart, naturligtvis.

Men många idéer till mina spel har blivit drivna av när jag testat andras spel på konvent.

Dante said:

Nothing presumed about it – the original authors have acknowledged that Gamma World, among others, was an inspiration.

Click to expand...

Aha thanks!

hedmeister said:

Förlåt för OT men jag kan inte låta bli: Jag håller på att läsa Den poetiska eddan, och i Kvädet om Trym stjäls hammaren Mjölner av en jätte, som håller den gisslan i utbyte mot att han ska få gifta sig med Freja. Loke kommer på den geniala idén att klä ut Tor (en gigantisk man) till Freja, och själv klä ut sig till kammarjungfru. Många roliga förvecklingar sker under bröllopet (den "skygga bruden" äter typ en hel tjur och dricker flera liter öl) tills jätten ska kyssa sin brud, varpå Tor rycker åt sig sin hammare och slår ihjäl samtliga bröllopsgäster med den. Lyckligt slut! I Harbardskvädet kastar en förklädd Oden förolämpningar mot Tor (bl.a. att han är "byxlös"). Tor kallar honom "slembög".

EDIT: För att långsökt föra in det på temat så är det svenska rollspelet Gudasaga av Kristoffer Warnberg inriktat på att skapa precis såna dråpliga berättelser om nordiska gudar!

Click to expand...

Se även den oftast bortglömda svenska balladen för en lite sällsynt icke-isländsk bild av det fornnordiska sagostoffer.

Mogger said:

Guilty as charged!

Click to expand...

Det korta skaftet på Mjölner ses som komiskt i texten.

Gerkub said:

Eller tvärt om! Att det du tror är uppenbart är nytt för andra.

Click to expand...

.
När jag skrev exempelvis Trakorien som en reseberättelse och införde skuggspel i Oraklets fyra ögon, så var det ett nyskapande grepp för mig personligen eftersom jag har dålig koll på andra spel än några få. Sedan kommer ofta någon och säger att funktionen X liknar Y från spelet Z (som jag ofta aldrig hört talas om). Det är inget jag bekymrar mig över. För mig känns det viktigare att ha den nyfikna ambitionen och jag hoppas att det sedan skiner igenom i själva spelet. Det mesta är ju en del av en tradition där man vänder och vrider på sådant som finns och kopplar ihop det på nya sätt. Jag ser snarast en ära i att vara del av en tradition.

JohanL said:

Det korta skaftet på Mjölner ses som komiskt i texten.

Click to expand...

Stor humor!

Brior said:

När jag skrev exempelvis Trakorien som en reseberättelse och införde skuggspel i Oraklets fyra ögon, så var det ett nyskapande grepp för mig personligen eftersom jag har dålig koll på andra spel än några få. Sedan kommer ofta någon och säger att funktionen X liknar Y från spelet Z (som jag ofta aldrig hört talas om). Det är inget jag bekymrar mig över. För mig känns det viktigare att ha den nyfikna ambitionen och jag hoppas att det sedan skiner igenom i själva spelet. Det mesta är ju en del av en tradition där man vänder och vrider på sådant som finns och kopplar ihop det på nya sätt. Jag ser snarast en ära i att vara del av en tradition.

Click to expand...

Precis detta. Standing on the shoulders of giants. Du kan liksom inte slå den utsikten. Ur ett annat perspektiv finns det såklart inget som är fullständigt nyskapande. Och om det finns så skulle vi inte begripa det, eller i bästa fall tolka det på ett sätt som passar (vilket antagligen på ett eller annat sätt omfattar att bränna den som skapat det).

Mer generellt är nog just nyfikenhet den egenskap som främjar nyskapande mest. "Vad händer om jag gör så här?" Att någon annan har tänkt en snarlik (eller samma) tanke eller att elementen man utgår ifrån finns (doh!) förtar liksom inte den elektriska känsla det är att uppleva att man beträder okänd mark. Det behöver verkligen inte vara någon form av objektivt okänd mark. (däremot ska man kanske akta sig för att säga att något är helt nytt om man inte är säker på det)

Som Sam säger i TLotR:
“This is it. If I take one more step, it’ll be the farthest away from home I’ve ever been.”

Det behöver inte vara svårare än så. Ta steget.

Mogger said:

(däremot ska man kanske akta sig för att säga att något är helt nytt om man inte är säker på det)

Click to expand...

Ett påstående som dessutom är filosofiskt problematiskt – jfr Russel's teapot

Att säga att saker inte är eller är "nyskapande" (som i mina ögon inte har ett egenvärde) kan bli rätt så absurdt.
Exempel 1:
På tidigt 90-tal (kanske mitten 90), när det precis hade börjat komma en, i förhållande, hel del fantasyböcker översatta till svenska. Vi påratar typ JOrdan, eddings (inte belgarion) och liknande..
på den tiden hade TV4 en bokpanel då och då som diskuterade böcker. Inslaget utlystes ibörjan av programmet och jag väntade med spänning för att höra vad de sa. Vilkenbesvikelse... I princip var alla rörande överens. "Det här är inte nyskapande. Se alla har alver och dvärgar och sånt. Dessutom har alla en karta i början av boken precis som tolkien hade.Ingen behöver de här böckerna. Läs tolkien istället så är ni klara med fantasy. Onödig genre"
Samt exempel 2 "sambon och jag bodde på hotell i Nyköping där vi inte kunde stan för fem öre.... och började leta online efter var vi skulle käka. Tillslut valde vi ett ställe, enbart för att de på dessert listan hade snickerspannacottte med saltkolasås" eller liknande.... det stack ut liteochsambon hade söt tand
Menyn i lvrigt var Biff med pommes och bea, toast skagen och andra rätter somduhittar på menyn på varenda förortskrog och jag tänkte jaja...det kan jag väl äta, så får hon sin pannacotta. Käket var magiskt perfekt och en av de bäst tillagade måltider jag har ätit. Så bra att vi senare bilade ner från stockholm och hem en kväll bara för att äta där. Var det nyskapande? Kanske...men sett frånutifrån"bara" perfekt hanterat och förfinat. Vilket för MIG iaf gav det mer värde en ngn bajsnödig klock någonstans som försöker vara innovativ för innovationens skull (vi har nog alla blivit serverade sådan mat ngn gång)

TLDR: Jag anser att ngt är "nyskapande" om det tillför något eller förbättrar något och lyfter det vidare. Att något bara är "nytt" har inget egenvärde i min bok.
De svenska rollspelen har gradvis förfinat och slöipat på saker som kom innan....och de gör det överlag FANTASTISKT väl

Det typiska sättet vi får bra rollspel på är att vissa mindre, oftast fristående, kommer på nya idéer som de bär fram i idédrivna men ofta inte så spelbara spel (åtminstone inte för massorna), och senare syntetiserar och finslipar någon annan dem till något mer sammanhängande och produktifierat? Jag vet inte hur mycket helt nytt och unikt Fria Ligan har gjort, till exempel, men det är inte det de säljer på - det är utförande och kvalitet.