Jag läste Outside the box samma dag som jag fick den, och tyckte det var ett mycket gediget hantverk. Eloge till Seter för gott arbete. Kan inte påstå att jag tyckte att någon grupp exkluderades, uppfattade boken som ganska allmänt hållen. Därmed inte sagt att det inte finns mer att skriva om. Efter att ha läst en mängd texter om hur det begav sig, både här och på Facebook, så tänkte jag bidra med min egen historia.
1984. Det är en dag som alla andra. För att fly den kompromisslösa verkligheten rullar vi tärningar och berättar historier. Vi spelar rollspel i hemmets otrygga vrå efter skolan. Vi, det är min bror och jag, och en av mina klasskamrater som blivit vår gemensamma vän. Vi är töntar och mobbade. Min mor är hemma på heltid. Min far arbetar halvtid som vaktmästare. Andra hälften är han förtidspensionärer på grund av reumatiska besvär. På kvarteret i lägenheterna runtom har vi den stökigt alkoholisten där det ofta är bråk och slagsmål, den snälle alkoholisten som skämmer ut sina barn när han blir generös och ger bort glass och godis då han är som mest packad, där finns kroppsbyggaren som något år senare ska bli misstänkt för Appojauremorden som Tomas Quick sedan (felaktigt) tar på sig, där har vi den hatade kattanten som sägs äta barn, där bor familjen där styvfadern slår sina bonusbarn blodiga för att de smutsar ned kläderna när de var ute och lekte, en annan familj där modern jagar sina barn och ger dem stryk i lägenheten för att det är fel på dem då de är mobbade i skolan, samma familj där den äldsta sonen från sju års ålder är sin mammas psykolog och får bannor om han inte har bra svar att komma med. Inte konstigt att vilja fly.
Rollspel blir för en kort tid stort. Alla spelar det. Ett tag. Sportkillarna går dock snart vidare. Tjejerna skakar överseende på huvudet. Kvar är töntarna, de som är lägst i rang. De mobbade och de utstötta. Skolans paria. Mina spelkamraters föräldrar var hemmafruar, sjukskrivna, hantverkare, lärare, gruvarbetare och tjänstemän. Ganska stor ekonomisk spridning alltså.
Mobbingen pendlade mellan fysisk misshandel där det ibland ingick hot med kniv eller annat tillhygge (men oftast “bara” sparkar, knuffar och slag), till psykisk och något mer subtila örfilar och kränkningar. Snart blev det en sport för killarna i klasserna över min att ställa mig mot väggen. Någon höll i, någon annan frågade: “Spelar du fortfarande rollspel” eller “Gillar du fortfarande Star Wars?” Jag svarade alltid ja. Dels för att jag faktiskt gjorde det, dels därför att en lögn nog hade resulterat i lika mycket stryk som skulle följa på det sanningsenliga svaret. Det höll på så många år och var stundtals så brutalt att jag i åttonde klass bestämde mig för att göra slut på det, i synnerhet som jag inte hittade någon lindring i hemmet. I pappas garage fanns repet, och med det under jackan gick jag ut i skogen. Jag var inte rädd för slutet, men jag var rädd för smärtan. Så när jag satt under trädet några kilometer in i skogen och förberedde mig med att knyta en snara, kom en hund springande, tätt följd av en gubbe som undrade vad jag höll på med. Jag rusade därifrån. Så nära var jag aldrig igen, men hade han inte kommit hade jag förmodligen slutat där och då.
Något min far flera gånger kommenterade var att spelen kostade så mycket. Det var grundregler, tennfigurer, tärningar och tilläggsböcker. För de flesta familjer var det här inget stort problem. För oss var det nästan oöverkomligt. Pappa som hade svårt att få pengarna att räcka till mat och hyra kämpade för att få ihop till något mer. Jag hade Drakar och Demoner, men till exempel Expert och Mutant hade jag noggrant skrivit av, ord för ord eftersom jag inte kunde köpa dem. Jag hade till och med skrivit ned kolofonen och ritat av alla tabeller. När jag skulle fylla tio år öppnades dock en dörr: jag kunde börja tjäna egna pengar på hjortronmyren och i kottskogen. Hälften av det jag sålde för fick jag ta i egen ficka. Den andra halvan betalade jag hemma. De pengar jag fick över gick mestadels till rollspel, och jag tjänade varje sommar mer egna pengar i skogen än mina jämnåriga på sina sommarjobb. Det ledde till att jag i gymnasiet hade en gedigen samling rollspel - en dryg Billybokhylla full.
I samhället fanns under uppväxten en hel del andra rollspelare med olika bakgrunder. Det som var gemensamt för de jag kände till var att vi alla var lite udda, lite utanför och inte helt accepterande. Vi var de som inte blev bjudna på klassfesterna, de som tydde oss till varandra i vårt utanförskap och byggde vår egen värld. En plats för bara oss. Där vi var de coola. Ändå kunde jag länge bara se en töntig, tanig och okysst tonårsgrabb när jag såg mig själv i spegeln. Men i spelet glömdes allt sånt bort. Kanske bland annat därför som kärleken till spelen blev livslång.