Rollspelshistoria och klasstillhörighet

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,081
Location
Ereb Altor
Att det finns ett övergripande demografiskt mönster är inte svårt att bevisa. Många svenskar har, åtminstone någon generation tillbaka, ett enkelt ursprung. Men poängen i den här diskussionen har väl ändå snarare varit att gruppen rollspelare inte är en homogen medelklassgrupp med självklar tillgång till kulturellt kapital? Du beskrev ju i tråden om Magnus bok att rollspel för dig tidigt blev något intellektuellt. Det är ett förhållningssätt som jag inte tror delas av alla, i varje fall inte på ett självklart sätt.
Absolut. Den diskussionen är värd att föras. Jag pratade här mest om de anekdotiska bevisen om föräldrar och mor- och farföräldrar ur en arbetarklass som stöd för det. Min egen bild av rollspelare är att utövarna i hyfsat hög grad är misfits, punkare, gothare eller tillhör annan subkultur som i viss grad ligger åt vänster/arbetarklass. Om något anser jag att Äventyrsspels frontfigurer snarare är undantag än regel.
 
Last edited:

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,666
Ur ett större perspektiv så är väl detta ändå en rätt målande bild av det Sverige som växt fram från 50-talet och framåt. Jag tror inte att någon av oss behöver gå speciellt många led bakåt i tiden för att hitta en släkt bestående av fabriksarbetare, sjömän och hemmafruar. Även om det är intressant så tror jag inte att det säger så mycket om rollspelare. Det var samma i fotbollslaget, i lumpen o.s.v.
Tänkte precis den tanken, och alla som skriver här vittnar ju om samma sak, dvs många av de unga rollspelarna på 80-talet var inte akademikerbarn.

Men än mer intressant (tycker jag) är väl hur det är idag? Hur ser dagens perspektiv ut? Mitt ytliga intryck är att de flesta spelskapare idag är akademiker, liksom väldigt stor del av spelarna. Speglar det mest ökande antalet akademiker i samhället, eller är det något annat?
 

Äventyr

Världsbyggare
Joined
9 Jun 2000
Messages
1,037
Location
Bureå
Jag läste Outside the box samma dag som jag fick den, och tyckte det var ett mycket gediget hantverk. Eloge till Seter för gott arbete. Kan inte påstå att jag tyckte att någon grupp exkluderades, uppfattade boken som ganska allmänt hållen. Därmed inte sagt att det inte finns mer att skriva om. Efter att ha läst en mängd texter om hur det begav sig, både här och på Facebook, så tänkte jag bidra med min egen historia.

1984. Det är en dag som alla andra. För att fly den kompromisslösa verkligheten rullar vi tärningar och berättar historier. Vi spelar rollspel i hemmets otrygga vrå efter skolan. Vi, det är min bror och jag, och en av mina klasskamrater som blivit vår gemensamma vän. Vi är töntar och mobbade. Min mor är hemma på heltid. Min far arbetar halvtid som vaktmästare. Andra hälften är han förtidspensionärer på grund av reumatiska besvär. På kvarteret i lägenheterna runtom har vi den stökigt alkoholisten där det ofta är bråk och slagsmål, den snälle alkoholisten som skämmer ut sina barn när han blir generös och ger bort glass och godis då han är som mest packad, där finns kroppsbyggaren som något år senare ska bli misstänkt för Appojauremorden som Tomas Quick sedan (felaktigt) tar på sig, där har vi den hatade kattanten som sägs äta barn, där bor familjen där styvfadern slår sina bonusbarn blodiga för att de smutsar ned kläderna när de var ute och lekte, en annan familj där modern jagar sina barn och ger dem stryk i lägenheten för att det är fel på dem då de är mobbade i skolan, samma familj där den äldsta sonen från sju års ålder är sin mammas psykolog och får bannor om han inte har bra svar att komma med. Inte konstigt att vilja fly.

Rollspel blir för en kort tid stort. Alla spelar det. Ett tag. Sportkillarna går dock snart vidare. Tjejerna skakar överseende på huvudet. Kvar är töntarna, de som är lägst i rang. De mobbade och de utstötta. Skolans paria. Mina spelkamraters föräldrar var hemmafruar, sjukskrivna, hantverkare, lärare, gruvarbetare och tjänstemän. Ganska stor ekonomisk spridning alltså.

Mobbingen pendlade mellan fysisk misshandel där det ibland ingick hot med kniv eller annat tillhygge (men oftast “bara” sparkar, knuffar och slag), till psykisk och något mer subtila örfilar och kränkningar. Snart blev det en sport för killarna i klasserna över min att ställa mig mot väggen. Någon höll i, någon annan frågade: “Spelar du fortfarande rollspel” eller “Gillar du fortfarande Star Wars?” Jag svarade alltid ja. Dels för att jag faktiskt gjorde det, dels därför att en lögn nog hade resulterat i lika mycket stryk som skulle följa på det sanningsenliga svaret. Det höll på så många år och var stundtals så brutalt att jag i åttonde klass bestämde mig för att göra slut på det, i synnerhet som jag inte hittade någon lindring i hemmet. I pappas garage fanns repet, och med det under jackan gick jag ut i skogen. Jag var inte rädd för slutet, men jag var rädd för smärtan. Så när jag satt under trädet några kilometer in i skogen och förberedde mig med att knyta en snara, kom en hund springande, tätt följd av en gubbe som undrade vad jag höll på med. Jag rusade därifrån. Så nära var jag aldrig igen, men hade han inte kommit hade jag förmodligen slutat där och då.

Något min far flera gånger kommenterade var att spelen kostade så mycket. Det var grundregler, tennfigurer, tärningar och tilläggsböcker. För de flesta familjer var det här inget stort problem. För oss var det nästan oöverkomligt. Pappa som hade svårt att få pengarna att räcka till mat och hyra kämpade för att få ihop till något mer. Jag hade Drakar och Demoner, men till exempel Expert och Mutant hade jag noggrant skrivit av, ord för ord eftersom jag inte kunde köpa dem. Jag hade till och med skrivit ned kolofonen och ritat av alla tabeller. När jag skulle fylla tio år öppnades dock en dörr: jag kunde börja tjäna egna pengar på hjortronmyren och i kottskogen. Hälften av det jag sålde för fick jag ta i egen ficka. Den andra halvan betalade jag hemma. De pengar jag fick över gick mestadels till rollspel, och jag tjänade varje sommar mer egna pengar i skogen än mina jämnåriga på sina sommarjobb. Det ledde till att jag i gymnasiet hade en gedigen samling rollspel - en dryg Billybokhylla full.

I samhället fanns under uppväxten en hel del andra rollspelare med olika bakgrunder. Det som var gemensamt för de jag kände till var att vi alla var lite udda, lite utanför och inte helt accepterande. Vi var de som inte blev bjudna på klassfesterna, de som tydde oss till varandra i vårt utanförskap och byggde vår egen värld. En plats för bara oss. Där vi var de coola. Ändå kunde jag länge bara se en töntig, tanig och okysst tonårsgrabb när jag såg mig själv i spegeln. Men i spelet glömdes allt sånt bort. Kanske bland annat därför som kärleken till spelen blev livslång.
 

Mikl

Warrior
Joined
11 May 2023
Messages
246
Det var nog både vanligare och enklare att vi fattiga ungar spelade rollspel (det är ju nästan gratis), och de bättre ställda höll på med elektroniska spel då istället. Det var högre status, en bra dator kostade pengar liksom.
Bra observation, det här har jag inte tänkt på särskilt mycket eller åtminstone inte tillskrivit tillräcklig betydelse. Och jag är rätt säker på att det förändrats över tid. På 80-talet krävdes både kunskap och (relativt) dyr utrustning för att hålla på med datorspel. Numera krävs nästan ingen kunskap och de digitala verktygen finns i varje hem oavsett samhällsklass.
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,666
Jamen duh, försök skriva en 250 sidor lång bok och få den utgiven utan högskoleutbildning.
Nä, visst. Samtidigt, många av Äventyrsspels alster verkar ha skrivits av folk som inte läst på högskola (inte sällan för att de var för unga).
 

Gamiel

Myrmidon
Joined
22 Dec 2013
Messages
3,809
Location
Stockholm
86:a här, jag är uppvuxen med separerade föräldrar (eller rättare sagt de var aldrig egentligen ihop på sådant sätt, jag var ett tillfällets misstag), mammas sida av familjen är akademiker sedan generationer bakåt, medan pappa är av gammal bondesläkt, båda två är agronomer. Min uppväxt är väl inte vad jag har förstått så normal med både mamma o pappas släkt vara mycket närvarande (jag har nära kontakt med många kusiner och föräldrars syskon), o större delen av den spenderade jag på den gård som min mor var delägare av med sina syskon (de bodde alla där), som ligger i obygden ca. 30-45 min m bil utanför Stockholm. Pappa bodde i Småland o jag pendlade till honom genom långfärdsbuss över helgen 1/2 gånger månaden. Familjesituationen var väll att det saknades aldrig något men man åkte inte på utlandssemester (som jag vet vissa av mina klasskamrat gjorde) o det var sällan man fick det man bad om. Familjens tillgångar var inte i likvida medel.

Jag upptäckte rollspel genom att mina 10 & 12 år äldre kusiner hade Drakar & Demoner, Mutant, Chock, Sinkadus o lite andra grejer undanstoppat på sina rum. Bortsett från det så använde jag mina samlade veckopengar o sedan månadspengar för att köpa rollspel då o då (en av leksaksbutikerna hos pappa hade Chronopia böckerna, för ung som man var för att fatta allt så köpte jag Magi i Chronopa innan grundboken, o när man blev gammal nog för att ta pendeln till Stockholm själv o upptäckte nördbutiker så blev det mycket fönstershoppande o även lite riktigt handlande).

Jag gick i grundskolan i Västerhaninge, en av villaförorterna till Stockholm. Jag hadde mina rollspelsböcker till skolan o kyrkis (fritids sköt av den lokala kyrkan) o gjorde lite rollspelande där utan problem från de vuxna (vad jag minns), gjorde även lite försök med mina småsyskon när jag var nere hos pappa men det blev inte så mycket. Någon gång under... högstadiet borde det vara skapade jag en spelgrupp av några klasskamrater o en lillebrorsa till en av dem, vi körde lite men det blev nog mer planerande för rollspel än riktigt spelande. Har ingen ide vad deras föräldrar sysslade med men antar att de borde räknas som medelklass eftersom de bodde i villor (fast det fans ju en tid då även medlemmar av s.k. arbetarklass införskaffade sig villor så vad vet jag). Min spelgrupp splittrades när gymnasium började och under gumnasietiden samlade jag bara på rollspelsböcker bortsett från de tillfällen jag åkte på Camelåt-läger o laivade o spelade där, något jag slutade med under andra ring tror jag då jag förlorade en yngre släkting o bestämde mig för att man ska spendera storhelgerna med släkten istället.

Kan jag nu i efterhand säga att jag var lite socialt utesluten men det var nog mer beroende på till vis del av naturlig social inkompetense, kombination av omogenhet & vara lillgammal samtidigt, dålig kol på vad som var "inne", samt att jag gjorde väldigt få egentliga initiativ att försöka umgås m folk efter skolan.
 

Minimoni

Homelander
Joined
6 Mar 2003
Messages
3,536
Location
Karlstad Sverige/Hiroshima Japan
Jag uppskattar alla som deltar i diskussionen och det har varit extremt upplyftande att se många forumiters olika bakgrunder. Det låter säkert ”cringe” som de yngre säger, men det känns som jag känner många av er mer än innan diskussionen. Jag är väldigt tacksam för alla som berättar om just deras historia om deras klasshistoria i relation till rollspel då det är tydligt att det för många(definitivt för mig) en väldigt personlig och ibland traumatisk berättelse.

Jag vill dock vara tydlig att tråden inte startades som någon kritik mot Seters bok, snarare en hyllning till vad Dilandau hade skrivit i sin artikel! Så tack till alla, oavsett vilken bakgrund ni har eller vad ni än nu arbetar med eller vilken utbildning ni har, ni är alla grymma!
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
5,025
Location
Linköping
Så här var det för mig (i Kalmar): pappa civilingenjör, mamma förskollärare.

Introducerades till rollspel 1992 som elvaåring av kusin 1 (pappa kommunchef, mamma... glömt) och spelade även med kusin 2 (mamma lärare, pappa civilingenjör).

Första egna spelgrupp ihop med G (pappa präst, mamma vet ej), J (vet inte vad föräldrarna jobbade med) och M (ingen pappa i bilden, mamma jobbade på bank).

Alla ovan bodde i hus förutom M som bodde i lägenhet där husets tre invånare alla hade egna rum. Väldigt stabila förhållanden även om jag inte alls har koll på ekonomisk status och utlandssemester-status (men gissar att det förekom för alla, men kanske inte varje år).

Svensk vit medelklass. Min syster var med och spelade med kusinerna från något år senare. Annars kände jag inte till någon tjej som spelade. Två tjejer i klassen prövade en gång i högstadiet, men det var inget som togs vidare.

Pratades i princip inte rollspel alls i skolan. Jag var medveten om den här hobbyn inte hade någon coolhetsfaktor, men det var inget som retades för. Sen var jag väl nåt slags mobbad i 8-9:e klass, men det var för att jag var "mjäkig" (bryr mig om skolan, låg macho-faktor, ointresserad av att slå på saker?) och inte för att jag gillade rollspel.

-----

Och tack för allt ni delat med er av i tråden!
 
Last edited:

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,181
Location
Rissne
Och tack för allt ni delat med er av i tråden!
Jag har tänkt lite på det sedan diskussionen kring Magnus text om Magnus bok påbörjade. Att det är så många forumiter som är så snabba på att dela med sig.

Ville man vara lite elak och ogin så skulle man kunna säga att det handlar om att rollspelare gillar att prata om sig själva, om egocentrism, om att bygga personliga varumärken, om att visa upp en berättelse om sig själv, visa att man är genuin osv osv.

Men jag väljer nog istället att tänka att det är så jävla fint. Att en massa av oss känner oss så bekväma på den här webbplatsen att vi utan större tvekan berättar om ganska privata grejer. Det är sånt här som bygger lite community och som visar varför jag betraktar wrnu som ett absolut inte perfekt ställe, men ändå något slags vattenhåll på ett internet som annars verkar domineras av elakhet och hårdhet. Vad har Twitter och Flashback att sätta emot det här, liksom? Ingenting. Jag får lite samma känsla som jag fick av Ymirs tråd där han ville ha hjälp med sin framtid, mina trådar om min japanresa eller hela projektet med födelsedagsantologin till Lemur.

(Sen tycker jag det är väldigt trist att vi inte alltid levt upp till det här utan skrämt iväg en hel del. Men ändå.)
 

McKatla

Utan titel
Joined
2 Aug 2010
Messages
1,112
Jag tillhörde som barn och ung såväl socioekonomiskt som kulturellt någon form av lägre medelklass, med en pappa som gjort klassresa från arbetarbakgrund och en utländsk mamma (medelklass, men internflykting i sitt eget land efter att huset förstördes helt i slaget vid Arnhem 1945). Pappa läste aldrig böcker när jag var ung, mamma däremot läste en hel del (mest deckare och romantik). Vi gick aldrig på teater eller konserter eller konsumerade annan finkultur, och utöver resor till släkten i Holland var vi sällan ute och reste.

Jag upptäckte rollspel tidigt 80-tal, och spelade i en grupp med mest akademikerbarn. Det var inte en fråga om flykt för min del, utan om oreserverad kärlek till berättelserna och äventyren vi skapade ihop, till kreativiteten och engagemanget. Vi köpte några grundböcker, men skapade världar och skrev alla äventyr själva.

Idag spelar jag i en grupp med nästan bara akademiker (ca hälften av oss har doktorerat i olika ämnen, flera i teologi och jag själv i filosofi). Och har precis lika kul nu som då. Eller ja, ännu roligare faktiskt, då vi kommit att bli ett gäng där alla verkligen gillar varandra även vid sidan av själva spelet. Och om inte allt för många år blir vi en efter en rollspelspensionärer. Oj vad det skall spelas då!
 

Äventyr

Världsbyggare
Joined
9 Jun 2000
Messages
1,037
Location
Bureå
Eftersom jag hade lärare som föräldrar, kunde jag köra lånade rollspelsböcker i kopiator och sätta i pärmar med plastfickor.
En av mina vänner vars far var målare hade tillgång till målarfirmans kopiator. Den gick varm. I nionde klass drev vi en studiecirkel via ABF med inriktning på rollspel. Efter att vi varit där några kvällar började de låsa dörren till kopiatorrummet... Vi var inte helt oskyldiga till det.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,181
Location
Rissne
En av mina vänner vars far var målare hade tillgång till målarfirmans kopiator. Den gick varm. I nionde klass drev vi en studiecirkel via ABF med inriktning på rollspel. Efter att vi varit där några kvällar började de låsa dörren till kopiatorrummet... Vi var inte helt oskyldiga till det.
Finns det något spel utgivet med "uppkopierat på dålig gammal skolkopiator"-estetik? Annars borde det finnas.

Jag är ju lärare, men tyvärr har ju vi bara moderna högkvalitetiva feg-kopiatorer som bara ger ifrån sig precis vad man stoppar i dem… Jaja, en fråga för separat tråd en annan gång kanske.
 

Dilandau

Myrmidon
Joined
27 Sep 2000
Messages
4,901
Location
Stockholm
Ville man vara lite elak och ogin så skulle man kunna säga att det handlar om att rollspelare gillar att prata om sig själva
Nä vi gillar att prata om våra rollpersoner. Jag har en som jag spelat i samma kampanj med i 47 år. ”Magnus Dahl”. Lite oklart regelsystem, men världen är typ Kult fast inte lika mycket övernaturligt.
 
Top