WRNU's bokklubb 2025

Carl von Linné - Iter Lapponicum / Linnés lappländska resa



Såatte… Varför läsa den här?

I ärlighetens namn var det mycket skumläsning. Men boken är överraskande lättläst, med många roliga anekdoter om allsköns knasigheter Linné är med om på vägen. Som tanten som gnäller över magont - hon drack grodyngel av misstag för en tid sedan och har nu tre levande grodor i magen som inte kommer ut. Eller alla rapporter om olika sorters mat i tidiga 1700-talets Norrland.

För det är inte nutidens Lappland Linné reser till, utan de är hela vägen från Gästrikland och uppåt som gäller, även om majoriteten av boken spenderas i Västerbotten, Österbotten och Lule, Jokkmokk, och “fjällen”. Norrbotten fanns inte vid denna tid.

Roligast var att hitta ett spel som spelades då, kanske än. Spetto heter det och verkar genuint jätteskoj. Här finns en modern instruktion. Testa gärna hemma!

Mitt mål var att hitta originalreglerna till Tablut, det som använts för att återkonstruera reglerna till vikingarnas Hnefatafl, men tji fick jag. För just den biten var nedskriven på latin. Så inte fasen hjälpte det att läsa denna bok kontra allt jag hittat på internet.

Jahapp. Men kul läsning ändå.

Jag har läst Broken Homes, den fjärde boken i Rivers of London.

Efter att ha kämpat mot spöken, svarta etiskt utmanade magiker, jazzvampyrer och de underjordiska, måste poliskonstapel och magikerlärling Peter Grant ta sig an den ondaste fienden hittills - modern arkitektur och fans av Le Corbusier.

Serien fortsätter att vara OK, och ett rimligt alternativ om man väntar på nästa Dresden Files (Rivers of London är stilistiskt vassare men klart svagare i plott, karaktärer och världsbygge) eller på att Charles Stross ska sluta larva sig någon gång och skriva en verklig Laundry-bok igen.

Från världskrig till nätkrig - Jonathan Lundberg



För ett tag sedan läste jag Lundbergs första bok om internet, specifikt om det svenska internet i händerna på SD och deras anhang.

Men nu är det dags för en genomgång av hela internet. I alla fall i teorin.

Hela internet? Nej! Ett litet forum befolkat av envetna galler…
Vi börjar redan på internets stenålder, dvs andra världskrigets datorer. Men den riktiga startpunkten är i hippierörelsens libertarianska värld. För mängder av de folk som blev tongivande i “riktiga” internets startpunkt var unga under hippie-tiden och blev extremt antiauktoritära. Det stora problemet är att de också saknade långsiktigt konsekvenstänk och större perspektiv än från sitt eget lilla hörn av vit-cis-hetero-medelklass i amerikansk storstadsmiljö.

Redan där börjar internets stora problem med hat, hot och anonym aggression. Sedan följer Lundberg den tråden framåt genom åttiotal, nittiotal, och hela vägen in i 2021 när boken kom.

I grunden är det en bra bok. Men jag ser ändå många tveksamheter kring att rekommendera den.

Dels kan jag redan det mesta han skriver om, utöver den allra första startpunkten. Jag vet det mesta om 4chan, 8chan/8kun, om hur de spårade ur med Charlottesville och så vidare. Då hade det varit betydligt mer intressant att höra om saker han snuddar vid men sedan inte pratar om.

Största exemplet är att Indien hade dubbelt så många internetanvändare som USA 2015. Hur påverkar det internet, och hur påverkar internet Indiens högerradikalisering inom politik? Eller det korta pratet om Stormfront och slutna rum för högerextrema som samverkar med öppna sådana som 4chan, hur såg de ut bakom lyckta dörrar egentligen? Men det blir någon mening och inte mer, trots att det är saker jag tror det behövs mer info om. Det hade också varit kul med lite paralleller kring hur andra grupper radikaliseras på andra ställen på internet. Tex IS eller så, istället för bara högerextremism. Det sägs i princip ingneting om skiftet från text till röst och video med spelens internet, trots ett stort kapitel om Pewdiepie. Men där är det bara personen, inte mediet som Lundberg fokuserar på.

TLDR
Svag rekommendation. Precis som den förra boken är det här en rimlig översikt, men inte någon analys eller punktlista för problemlösning. Det allra mesta kände jag att jag redan hade koll på, men det betyder ju inte att alla har det.

Rekommenderas till folk som vill ha mer internethistoria i bakfickan.

Jönssonligan : kupper, krut och kamratskap - Linus Kuhlin

En bok om Jönssonligan. Som idé, som produkt, som minne. Varför inte?



Visst är vi många som har en relation till Jönssonligan? Typ alla, om vi ska titta på biljettsiffrorna på bio när det begav sig. Eller på tittarsifforna på TV när de rullade gång efter gång under min barndom.

Här har Kuhlin kronologiskt sammanställt information om allt som har med Jönssonligan att göra. Vi börjar med de danska förlagorna och deras skapare. Sedan mer om de svenska filmerna, Lilla Jönssonligan, serier i 91:an, och till och med data- och brädspel. Sedan förstås om vad som hände med skådisarna efteråt, alla försök att stövla om ligan, och det osäkra läge vi är i nu.

Det är lättuggat. Jag drog mig igenom hela boken på två-tre sittningar utan att känna att jag stressade. Det är överraskande kul i berättarspråket. Kuhlin kan roa även han. Jag har ingenting riktigt att klaga på, utom möjligen att jag kunde levt med lite färre referenser till Kalle Lind och alla poddar Kuhlin lyssnat på, och istället fått mer om de mer udda delarna av Jönssonligan, som de båda framgångsrika dataspelen. Men det är verkligen inga stora klagomål.

Du får precis vad du tror du ska få när du tar fram en bok om Jönssonligan. Om du är det minsta intresserad av ämnet, läs den.

Percy Jackson: Monsterhavet - Rick Riordan
Mer Percy Jackson! Äventyrligare, större, bättre. Nu med lillebror.



Plot, etc
Percy går på ny skola. Den här gången har han fått en ny bästa kompis ute i den vanliga världen - den nästan två meter långe Tyson. Tyson är tidigare gatubarn, men har fått komma in på skolan via ett välgörenhetsstipendium. Percy är hans enda vän mot mobbarna på skolan, och när monstren anfaller på terminens sista dag visar det sig att Tyson är cyklop. Och Percys halvbror.

Men inte bara det - när de kommer till lägret är Grover, satyr och bästa kompisen från förr, försvunnen. Kidnappad av ett monster och fast ute på Monsterhavet. Vilka ska rädda honom? Jo Percy, Annabeth och Tyson förstås! Dessutom ska de få fart på det gyllene skinnet på vägen, eftersom det behövs för att rädda Halvblodslägret.

På vägen träffar de Kirke, slåss mot Hydran, möter självaste Polyfemos och byter namn till Ingen. Dessutom får de hjälp av krigsguden Ares, och får åka krigsskepp från svunna tiders stora bataljer. Det ni. Samtidigt lär sig Percy att det är okej att ha en bror som är cyklop, trots att det är jobbigt att ha en pinsam lillebror som han i början av boken mest skäms för. Sedan slutar allt gott, som det ska.

Skillnad mot förra gången
Det är alls inte lika amerikacentrerat denna gång som förra, även om förstås allting i gamla grekiska mytologin flyttats från östra Medelhavet till USA. Monsterhavet med alla sina odysseska öar ligger förstås numera runt Bermudatriangeln. Bara en sån sak.

Boken är något tunnare, och ändå läggs mer tid på Halvblodslägret denna gång. Det är kul att se vardagen där. Jag tror det var en del av den feedback Riordan fick mellan böckerna - mer andra världen, mindre Amerika. För så känns det verkligen.

Skurkarna är också bättre. Förrädaren Luke är med i en stor episod och är precis så lömsk som en bra skurk bör vara. En ond plan? Check. En bra koppling till hjältarna? Check. En ball actionscen som visar att han är farligare än vi trodde sist vi sågs? Check. Ovanpå det är skurkcyklopen Polyfemos en uppenbar skugga åt Tyson, i någon mån också åt Percy. Är det sånt här monster min bror ska bli? Eller till och med jag om jag inte skärper mig? Nä. Så kan vi inte ha det. Förra gången var skurkarna rätt svaga.

Det enda som är sämre är att det är ett långt och utdraget återkommande skämt med att Grover gömt sig i en bröllopsbutik, varpå Polyfemos tror han är en tjej och ska gifta sig med honom. Så vi har klassiska man-i-kvinnokläder-skämt gång på gång på gång som en plotpoint. Det är trist. Men man ska börja någonstans antar jag, och Riordan har fått massor med beröm för att han hanterat regnbågsfrågor bra i senare böcker, så jag tänker inte gnälla för mycket på det.

TLDR
Bättre än förra gången. Ser fram emot nästa.

Rekommenderas.

krank said:

I likes it. Nu ska jag läsa nästa del.

Click to expand...

Det tog en stund, men nu har jag läst Behemoth: B-Max och Behemoth: Seppuku som är del 1 och 2 av vad som egentligen var tänkt att vara samma bok. Så nu är jag klar med den här trilogin av fyra böcker.



"OK, så världen just nu är rätt deprimerande. Diktatorstyrda Ryssland håller på att äta upp Ukraina medan USA valt en rysslands-älskande fascist till gudakonung; hans oligark-skuggpresident heilar i live-TV utan jättestora konsekvenser och kör sedan en bokstavlig motorsåg rakt genom amerikanska staten och framför allt alla system som hjälper eller skyddar fattiga eller svaga medborgare.

Vad ska jag läsa då? Jag vet, en författare som hatar människor!"

Alltså, det här är verkligen fel böcker just nu om det är eskapism man vill ha. Jag gillar Watts som författare, och han och jag verkar också dela en himla massa åsikter (bl.a om "fri vilja" osv). Men just för att vi delar världsbild så kan jag inte läsa hans böcker för att fly; den värld han målar upp känns som så grådaskigt nihilistisk att den är 100% realistisk.

FInns det någon central tes i de här böckerna? Kanske den att folk suger. Folk är bensäkra på saker de har fel om. Fattar drastiska beslut av emotionella skäl och så går det åt helvete. Folk tror att de upptäcker saker, men de har fel och så går allt åt fanders. Och för de människor där man tar bort delar av deras känsloliv, så de fattar beslut av andra skäl? De fattar också beslut som gör att alt går åt helvete. Hela den mänskliga civilisationen är dömd att misslyckas, varje beslut leder bara till att det blir sämre, ju mer avancerade vi blir desto mer kan gå fel och desto värre blir det när det går fel och vore det inte nästan bättre om vi bara förintades? Also, det bästa man kan hoppas på när man försöker korrigera sina misstag är att bara göra allting LITE värre.

Så, you know. Sunshine and puppy dogs.

Att karln dessutom har appendix där han visar att väldigt mycket av den vetenskap han skriver in i storyn antingen bygger på riktig forskning eller väldigt bra gissningar? Gör inte saken bättre.


Så. Ja. Nä. Läs inte Pete Watts om du behöver något upplyftande. Läs honom när du mår bra och känner dig tillfreds och inte tycker att världen och samtiden är så jobbiga. För han är jäkligt bra. Men han gör en inte glad. Och han gör en inte glad på det där viset som gör att man känner att han nog har rätt om saker.

Princess and the Goblin - George MacDonald
Alla fantasyromaners startpunkt? Kanske. Lite. Nästan.



Vad är det här för något?
Det här är en bok som både Lewis och Tolkien lyft som stor inspirationskälla för sina respektive författarskap. Om Tolkien av de flesta ses som fantasygenrens pappa är MacDonald dess farfar.

Det är en bok som inte riktigt är fantasy, utan snarare protofantasy. Två tredjedelar förstärkt folksaga, en tredjedel någonting nytt och fritt.

Handling?
Vi är i en folksagans sekundärvärld. Det är inte England, men heller inte riktigt inte England. Prinsessan Irene bor i ett slott utan sin kringresande pappa kungen, och i närheten bor arbetarklasspôjken Cordie som jobbar med sin pappa i gruvan. Irene råkar ut för magi på hemmaplan, och Cordie råkar upptäcka goblins inne i berget. Sedan flätas historierna ihop när de goblinerna börjar våga sig ut, Cordie och Irene hittar in i berget, och det visar sig att goblinernas kung vill gifta bort sin son med Irene.

Självklart slutar allt med att goblinerna besergras och hjältarna lever lyckliga i alla sina dagar. Eller åtminstone till uppföljaren, som jag inte läst.

Språk och känsla
Hej och hå vad jag känner igen mig i den här bokens berättarspråk! Jag är övertygad om att farbror Tolkien härmade MacDonalds röst när han började hitta på Bilbo som godnattsaga åt sina barn. För här har vi samma jag för berättaren och samma distinkta du för lyssnaren. Det är en närvarande berättare som ofta spekulerar eller glider ut i funderingar mitt i händelseförloppet, lite som Tolkien gör i första halvan av just Bilbo.

Jag påminns också om Trollkarlen från Oz. Jag tror L Frank Baum läste den här boken han också, och det är något liknande i stilen även där. Det är samma tydliga inspiration av folksagans troper och form, men en mycket mer lös och ledig hållning till det än en ren pastisch.

Språket är fint och känns överraskande fräscht. Jag trodde det skulle vara betydligt ålderdomligare med tanke på att den kom 1872 egentligen, men det gick fort som attan att komma in i språkets behagliga schvung och tilltal.

Gobliner? Gnomer?
Goblinerna här är tydligen det som fick Tolkien att använda ordet goblin i sina egna böcker. I boken beskrivs de som obeskrivligt fula, var och en med sina egna egenheter. Någon har ögon som står på högkant, någon har extremt skeva tänder, etc. Men alla är kortare än människor och har väldigt stora huvuden.

Kul detaljer är också de tydliga folklorekopplingarna med att de saknar tår och fingernaglar, så det är lätt att känna igen dem på de detaljerna. Och om man stampar dem på fötterna får de mycket ondare än du eller jag skulle få. Otur då att drottningen går runt i skor gjorda av granit.

Men alla illustrationer tycker jag påminner mer om Tolkiens dvärgar. Eller kanske fantasydvärgar i allmänhet, inklusive Disneys?


En av bokens illustrationer av goblinerna. Hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå

För övrigt används inte bara ordet goblins om varelserna, utan nästan lika ofta ordet gnomes. Däremot aldrig dwarfs. De jämförs också med brownies vid något tillfälle, som i att de är distinkt annorlunda än dessa trots eventuella likheter.

Kul att det var så flytande hela vägen fram hit. För jag är själv övertygad om att de många olika sorternas varelsenamn egentligen är rätt flytande vad det betecknar. Det viktiga är att de är “inte människor”. I Norge är det betydligt mer likhetstecken mellan jättar och troll än vad det är i Sverige än idag, som exempel. Vad skillnaden är på gnomes, goblins, pixies, etc. var mindre relevant före vi började skriva ner allt och försöka definiera skillnader. Det är min tro. Så det så.

Behöver man läsa den här då?
Som fantasyfascinerad är det inte tråkigt att läsa den här. Men det är alls inte ett måste. Det är inte ett bortglömt episkt mästerverk i fantasygenren, utan en småputtrigt trevlig barnbok. Kul att se var de tidiga mästarna hittade sin inspiration.

Kul som kuriosa. Men inte något du måste läsa.

Walesiska sagor och dikter om Arthur - Jonas Thungren Lindbärg
Jag skulle inte bli förvånad om JTL hänger här på forumet. Men det vet jag inget om.



Walesiska sagor och dikter?
Det här är medeltidslitteratur översatt från 1200- och 1300talswalesiska. Alla handlar på något sätt om knug Arthur och hans riddare (?) av runda bordet. Här har vi fem bitar som nästan hör ihop, alltihop med utförliga kommentarer om deras historia och det walesiska språket av översättaren själv. De fem bitarna är Pa ŵr, Preiddeu Annwfn, Cullwch och Olwen, Peredur, samt Rhonabwys dröm. Jag är osäker på om flera av de här ens översatts till svenska förr - Peredur är jag extremt tveksam till.

Vad är det för sagor och poem då?
Jo, två av de här (Cullwch och Olwen, samt Peredur) är raka riddarromaner om äventyr och stordåd i Kung Arthurs närhet. De övriga tre är mindre äventyr till Pendragon och mer inzoomade. Och förstås kortare.

Formatet är annorlunda, och det är extra kul med just C&O, eftersom den kan vara den allra äldsta bevarade historien om Arthur. Den är inte nedtecknad förrän mycket senare då, men den har mängder med formspråk och udda detaljer som gör den till mer av en mytsaga á la förkristen / tidigkristen tid snarare än en klassisk riddarhistoria med moralkakor och kristet fokus från Chrétien de Troyes eller Marie de France.

Poemen är mer svårtolkade, och särskilt Pa ŵr påminner mig om eddasången om Harbard, i det att det mest är en konversation där huvudpersonerna pratar om äventyr de haft, istället för upplever dem. Är det ett sätt för poeterna att skryta om sina kunskaper och skicklighet i versmåttet? Vete fasen. I vilket fall blir det ofta fler frågor än svar.

Cullwch och Olwen
Huvudsaken med boken för mig var att få läsa den här historien i en rimlig översättning, för tidigare har jag bara läst den i översättningen Mabinogion från 1906.

Det är en tokrolig historia om Cullwch, kronprins i ett litet walesiskt kungarike som får en förbannelse lagd över sig av sin elaka styvmor. Förbannelsen säger att han bara kan gifta sig med Olwen, jättekungen Yspadaddens dotter. Som tur är har Cullwch en sympatiskt lagd kusin - Arthur! Med hjälp av honom och ett gäng av Arthurs män reser Cullwch till jättarnas land, får omöjliga uppdrag av kung Yspadadden, varpå han och riddarna klarar dem på löpande band och det blir bröllop och fest på slutet.

Det här är en knepig historia, men med mycket humor och ett (tack och lov) lättöverskådligt mål i sikte. Vi har en lång presentation av alla kung Arthurs knasiga kämpar när Cullwch kommer till Arthurs hov - t.ex Uchdryd av det Mäktiga Skägget som kan lägga sitt skägg över femtio bjälkar i Arthurs Hall, eller Morfran som är så ful att ingen vågade slåss med honom i slaget vid Camlan. Närapå 200 namn och attribut rabblas, och det blir lite tröttsamt att läsa i rad. Samma sak när de 39 olika stordåden presenteras. Långt pladder där ögonen börjar skela av uttråkning.

Men själva äventyren sen? Sjukt kul! Bästa inspirationen till absurda Pendragon-äventyr jag vet om. Rid på laxens rygg till Gloucester! Jaga gigantiska vildsvin stora som hus! Leta efter vuxna män som varit försvunna sedan de var tre dagar gamla!

Boken är värd att läsa bara för den här historien.

Peredur
Det här är en specialare. Antagligen är det här en historia baserad och inspirerad av Chrétien de Troyes Perceval, fast med många egna instick och framför allt ett slut. de Troyes lämnade som bekant sitt verk oavslutat. Namnet Peredur förekommer också i många äldre skrifter i Wales, men han har aldrig haft någon huvudroll innan han fick göra en cover på just Perceval.

Hur som. Det här är inte läsvärt. Efter en ytterst stark början förfaller det hela raskt in i känslan av att historien hittas på allteftersom av en uttråkad författare som inte vill eller orkar redigera. Det saknas röd tråd, och riddare Peredur hoppar från äventyr till äventyr utan någon plan eller större konsekvens. Vissa delar är kul, som draken som vaktas av ett sjöodjur, men det mesta är bara segt att tugga sig igenom. Det är mycket som lovas som inte levereras på - de nio häxorna från Caer Loyw låter som sjukt balla antagonister, men de är inte med mer än i förbifarten på slutet.

Nä, den här kan man hoppa över om man inte är galen i medeltida riddarromansfantasy. Som jag är då, bevisligen.

Övrigt?
Jag lärde mig en hel del av de olika kommentarerna och historierna. Som att det ofta nämnda brädspelet gwyddbwyll är samma som det irländska fidchell rent etymologiskt, och att det därmed är rätt bra odds att det är exakt samma spel det handlar om. Bara att ha en uttalsguide till alla walesiska namn anpassad för svenska öron och talare är guld värt.

Det här är en bok jag är riktigt glad att den finns. För dig som har ont om idéer till nästa session fantasyrollspel i allmänhet eller Pendragon i synnerhet är det en perfekt inspirationskälla.

Grettirs saga - någon gammal islänning
En man hette Grettir. Starkast var han på Island. Ej fanns någon som stod hans styrka efter.



Sagan utspelar sig under den klassiska sagatiden - skiftet 900- / 1000tal. Men den är nedtecknad först i slutet av 1300-talet eller till och med början av 1400-talet, till skillnad från de flesta andra klassiker i genren som skrevs ner minst 150 år tidigare.

Grettir?
Som de flesta andra långsagor börjar vi med huvudpersonens farfar, sedan hans far, och till slut får vi reda på vem Grettir själv är. Svaret är en skitstövel. Ett as. En fruktansvärd filur. Våldtäktsman dessutom. Han må vara störst och starkast på ön, men han är våldsam i humöret och pysslar med djurplågeri och annan ondska. Förutom då att slå till folk för minsta lilla (eventuella) förolämpning. Som alla islänningahjältar är han åtminstone en riktigt duktig skald.

Det blir till och med så illa att Grettir blir landsförvisad i tre år för att han slår ihjäl en annan islänning när de bråkar om lite matsäck. Men i förvisning händer både mycket ballt och läskigt. Han försöker bli huskarl åt Olaf den Helige, men misslyckas på grund av sitt humör, han bryter sig in i en gravhög och slåss med gengångaren där inne, och han lyckas besegra tio välbeväpnade män själv i en strid när ogärningsmännen anfaller gården där han bor. Mycket mer förstås, men det är väl höjdpunkterna.

När landsförvisningen är över reser han hem till Island igen och utför fler bragder, bär hem en oxe på ryggen, simmar långväga i iskallt vatten, med mera. Men när han bestämmer sig för att besegra den fruktansvärde gengångaren Glám (från Sverige! Dalarna tror jag det var) drabbas han av Gláms förbannelse och lider sedan av brutal mörkerrädsla och ständig otur.

Det går utför
Steg för steg börjar så Grettirs anseende sjunka, och han får fler och fler fiender trots vidare bragder - han brottar ner en trollkvinna och slår ihjäl en jätte i en envig, till exempel. Till slut blir han förklarad fredlös igen, och lever som stråtrövare varhelst han kan få husrum på Island. Till slut hittar han ett någorlunda permanent hem på den lilla ön Drangey, där han gömmer sig i över tio år, trots att folk ständigt försöker få bort honom.

Det vill sig inte bättre än att hans fiender till slut tar till trolldom för att få bort honom, vilket leder till att Grettir ligger sjuk och sårad när fienderna till slut lyckas inta Drangey. Grettirs bror försvarar honom gott och väl, men det hjälper inte och bröderna mördas.

Det någorlunda lyckliga slutet är att huvudfienden, som trodde han skulle få ära och berömmelse för sitt dåd, istället blev landsförvisad eftersom han använt trolldom. Det var olagligt, tydligen. Så istället reser han till Norge, och sedan hela vägen till Miklagård för att gå i kejsarens tjänst som väring.

Slutet gott, allting…
MEN! Här kunde man tro att det var slut, men sisådär lätt blir man inte av med en isländsk saga.

Efter detta följer en liten tåt om Torsten, Grettirs halvbror i Norge, som förföljer brorsans mördare till Miklagård och tar hämnd, och för det kastas i den mörkaste fängelsehålan ni kan tänka er. Vad tror ni händer sen?

Om ni inte svarade sängkammarfars hade ni fel. För vår nya huvudperson Torsten är tydligen huvudrollen i en komisk tramshistoria på slutet, inte i en tragisk cykel av hämnd.

Jahapp. Där ser man.

Översättning?
Jag läste den här i den senaste översättningen av islänningasagorna, som getts ut av Saga förlag. De har valt att så långt det går hålla kvar vid namn från isländskan, och därför heter t.ex. Grettir just Grettir Ásmundssonnar, och inte Grette Asmundsson som han gjorde i förra översättningen. Hans bror hette þorsteinn, inte Torsten, och så vidare. Det funkar väl helt okej, även om det tog en liten stund att vänja sig.

Vad jag däremot tycker är frustrerande är en del andra val i översättningen. För mig som historienörd är det inte bara språk och namn som spelar roll, utan även detaljer. Vi pratar specifika ord i klädedräkt, i vapenslag, i båttermer, i precis alltihop. Och där tycker jag översättaren har slarvat.

Till exempel är Grettirs standardbeväpning en sax, inte ett kortsvärd. Visst, en sax är ett kort svärd, men alla korta svärd är inte kortsvärd. En sax är något annat än bara ett kortsvärd. Så det så. De gengångare han slåss mot är dels en haugbui och dels en draug, inte nödvändigtvis samma sak. Varför samma ord i översättningen?

Jag känner att jag gärna hade haft lite fotnötter här och fått översättarens förklaringar till de knepigare valen. Överlag är fotnötter gravt saknade, även för enklare saker, som “se punkt 23 på kartan”. Karta hade också uppskattats.

TLDR
Översättningen är riktigt bra, förutom för detaljnördar då. Som saga i sig är det här en riktig höjdpunkt inom genren. Bland de bästa jag läst. Rekommenderas varmt, trots min åsikt om just översättningen.

Jag har läst Outside the box skriven av @Magnus Seter . Boken är en genomgång över svensk rollspelshistoria främst riktad åt en utländsk läsekrets. Boken är till störst del en relativt saklig genomgång av svensk rollspelshistoria från dess början till nu. Detta avbryts dock då och då av kortare kapitel från ett mer personligt perspektiv där författaren ger sina egna funderingar rörande den period som beskrivs.

Om man har läst Finna Dolda Ting och Fandrakes böcker om Äventyrsspel och känner sig mätt på genomgångar av svensk rollspelshistoria så har man inget att hämta här (boken utger sig dock inte heller för att vara något annat). Jag älskar dock sådana här böcker så för mig var det en mycket angenäm läsning! I början var jag orolig över att inget nytt skulle tillföras i denna bok men jag blev glatt överraskad av all ny information som tillkom.

Det var även kul med en bok som inte enkom lägger fokus på Äventyrsspel, utan även berättar om bland annat Neogames, Riotminds och Fria Ligan, samt indieutvecklare.

Jag gillar även att boken är lite mindre spretig än Famdrakes böcker. Informationen här är mer centrerad kring just rollspelen och inte åt exempelvis illustratörerna bakom inköpta omslagsbilder.

En invändning mot boken som @Robert Jonsson tog upp var att den inte ”andades”, det vill säga att kapitlen är väldigt långa och att det inte finns några självklara ställen däremellan att pausa läsningen. Detta är helt sant. Jag personligen hade inget emot detta när jag väl kom in i sättet boken skulle läsas på. Det gäller att avsätta mycket tid i taget åt varje lässtund, då funkar det riktigt bra! Boken gör sig inte lika bra för ströläsning, men jag tror inte den är tänkt att läsas på det sättet.

Det var dock en sak jag funderade på under min läsning. Boken är ju i första hand tänkt som läsning för personer som inte är uppvuxna i Sverige. Jag undrar hur mycket förkunskaper det är meningen att man ska ha när man läser boken. Det finns väldigt mycket beskrivningar över exempelvis illustrationer och omslag. Jag har ju sett dessa omslag, så jag hade lätt att hänga med i svängarna här. Men om man bor exempelvis i USA och köper boken utan några (eller i alla fall få) förkunskaper om svenska rollspel, är det då tänkt att man ska avbryta läsningen och googla varje gång det resoneras kring det visuella? Jag tror att fler bilder hade hjälpt boken enormt här, om boken är tänkt att fungera som en pedagogisk introduktion till svenska rollspel. Jag känner dock att det vore konstigt att ge ”minuspoäng” för antaganden jag gör om läsare som jag inte känner, så detta ska snarare ses som en fundering än som kritik. Men det hade varit spännande att få ta del av lite omdömen från den tilltänkta publiken

Jag gillade hela boken men de allra mest intressanta och läsvärda bitarna för mig var Seters egna reflektioner. Och det fick mig att inse vad jag vill att nästa bok om rollspel ska vara. Istället för en omfattande övergripande bok vill jag ha en bok som från början till slut är en personlig berättelse, gärna om en kortare tidsperiod. Det hade exempelvis varit spännande att höra Anders Blixt berätta om sin tid på Äventyrsspel, om Krister Sundelins arbete med Västmark, om Theo Bergqvists utmaningar under Riotminds första år. Till exempel. Där vi får ett mer subjektivt berättarperspektiv och lite mer skönlitterär dramaturgi. Om ni förstår hur jag menar?

Allt som allt, jag gillar verkligen denna bok! Det var en mycket angenäm läsning och det kommer inte vara sista gången jag läser den! Gillar man den här typen av böcker är det given läsning!

Franz said:

En invändning mot boken som @Robert Jonsson tog upp var att den inte ”andades”, det vill säga att kapitlen är väldigt långa och att det inte finns några självklara ställen däremellan att pausa läsningen. Detta är helt sant. Jag personligen hade inget emot detta när jag väl kom in i sättet boken skulle läsas på. Det gäller att avsätta mycket tid i taget åt varje lässtund, då funkar det riktigt bra! Boken gör sig inte lika bra för ströläsning, men jag tror inte den är tänkt att läsas på det sättet.

Click to expand...

Som den ansvarige kritiklämnaren så vill jag bara säga att jag helt håller med om detta! Den är inte avsedd att läsas så, vilket är ett mig-problem - inte ett bok-problem.

Tigana av Guy Gavriel Kay

Äntligen hittade jag en fantasyroman med ett bra språk. Underbart.

Boken utspelar sig på halvön The Hand. Vi får följa en grupp rebeller i Tigana och deras försök att störta trollkarlen Brandin som styr över halva halvön. Brandin kom från imperiet Barbadior och invaderade Tigana och länderna omkring. Brandins son dog i striderna, och som hämnd lade Brandin en förtrollning över Tigana så att ingen, utom de som är födda i Tigana, längre minns Tiganas namn och hur det var där innan invasionen.

Intrigen i romanen berättas ganska episodiskt.

På ett djupare plan handlar boken om minne och identitet. Vad gör minnen med en, och vad betyder de för ens jaguppfattning? Ett annat tema som kommer fram i romanen är frågan hur långt man är villig att gå. Var det försvarbart för Brandin att lägga förtrollningen som hämnd för sin döde son? Och vilka medel kan rebellerna ta till för att störta tyrannen?

Jag har läst romanen på originalspråket, men det finns en svensk översättning från tidigt 90-tal.

Jag kommer att läsa mer av Guy Gavriel Kay.

Odjur - Silja Aldudóttir
Det här är en helt vanlig, fast lite speciell ungdomsbok. Jag läste den mest för att jag nu kan pricka av att jag läst något från Färöarna på min lista över böcker från världens alla länder.



Det här är en Hcg-bok för den lite äldre biten av åldersspannet. Snarare 11-13 än 9-10.

Vår huvudperson är Asta, som är lite av en enstöring. Hennes bästa kompis har blivit kompis med skolans coola gäng och lämnar henne i sticket. Hennes pappa lyssnar inte, utan bryr sig bara om stans historia. Men så blir hon kompis med nyinflyttade Lóa och tillsammans råkar de av en slump hitta ett odjur. Ett sjöodjur. En havsdrakorm som vuxit fast inne i kloaksystemet under stan och inte kan komma ut.

Sedan handlar boken om hur de försöker få loss odjuret, samtidigt som de försöker hålla den hemlig för alla andra.

Det är en bra bok, passar för åldersgruppen. Lite väl sorglig kan jag tycka, men sorg är en grej som vissa barn gillar. Det är inte melankoliskt på samma sätt som Mumin kan vara, utan betydligt mer härplats och nutid än så. Det är mobiltelefoner och skolarbeten, läxor och scoutmöten.

TLDR
Svag rekommendation till målgruppen.

Trådar - Emma Andersson
Svensk barn- och ungdomsfantasy? Utgiven på ett riktigt förlag? Det trodde jag inte hände längre.

Det hela har ungefär samma språkdräkt och tematik som Glasblåsarns Barn. Det handlar om fattiga barn som far illa. Tjohoo.



Handling
Erik av Askå är storebror till en hel hög småsyskon som alla svälter. För skogen har flytt och hans pappa är skogsarbetare. Ja, du läste rätt. Skogen har flytt, gett sig av. Ingen vet vart. Men det spelar ringa roll för Erik som i desperation knycker ett bröd, och som tack för det får en yxa i axeln. Drastiskt kan tyckas, men så reagerar vissa instinktivt.

Hans familj kallar in en häxa, specifikt en trådhäxa. Hennes grej är att hon kan manipulera livstrådar, så hon kan ge Erik en skvätt liv till genom att pussla ihop småstumpar av liv hon plockat från andra (folk på dödsbädden som lidit svårt, tex). Men då måste han hjälpa henne.

Erik lever på bokstavligt lånad tid när han sen beger sig iväg på farligt uppdrag. Det blir en resa till storstaden, möte med en trådhäxelärling, och en plan för att återuppliva en mördad fursteson.

Språk
Språket är bra, och precis sådär sagodrömskt som jag gillar det. Det är inte förrän ganska djupt in i boken jag var med på noterna om att vi var i en sorts vikingafantasygrej, och inte i en onämnbar sagotid á la Hyltén-Cavallius. Det är snyggt gjort. Andersson är bra på att fånga ord och flöde som gör att det känns igen, utan att det blir loredump överallt. Snyggt.

Övrigt
Men det är lite trist att det slutar på en cliffhanger, trots att det ingenstans märks ut att det är första boken i en serie. Mängder av de problem som sätts igång löses inte, och det är så tydligt att det kommer mer att det är trist.

Sen är det ju det där med att skriva barnböcker som handlar om döden. Inte som i Bröderna Lejonhjärta, där det är början och slutet och det går att hantera. Nej, här är det hela tiden och konstant. Erik oroar sig över att tiden går, och han måste hela tiden få mer livstråd för att inte dö. Det är mörkt. Konsekvent dödsångest är liksom inget jag skulle vilja läsa högt om för mina barn direkt.

TLDR
Svår att rekommendera, men inget jag ångrar att jag läst. Bra språk, oväntat mycket mörker. Läs själv först innan du ger boken till ditt barn.

aknaton said:

Jag kommer att läsa mer av Guy Gavriel Kay.

Click to expand...

Han är utan tvekan en av genrens bästa stilister. Bäst funkar antagligen att fortsätta i publiceringsordning - Fionavar var hans förstlingsverk när han behövde få Tolkien ur kroppen (mer än de flesta andra - han hade varit assistent till Christopher Tolkien när Silmarillion sattes ihop).

Alla är bra utom Ysabel. De verkliga höjdarna tycker jag är The Lions of Al-Rassan, och Sailing to Sarantium-duologin.

Percy Jackson: Titanens förbannelse - Rick Riordan
Mera Percy Jackson! Nu bok tre av fem.



Dä plått
Nu ska Percy Jackson ut på äventyr igen. Den här gången handlar det om att rädda gudinnan Artemis från en hemsk belägenhet. Percy Jackson har med sig sin gamla vän satyren Grover, den nya vännen Thalia dotter till Zeus, nya rekryten Bianca di Angelo från Artemis jägarinnor, samt Artemis högra hand och jägarinnornas ledare Zoë.

De är på väg till berget Othrys, alltså titanernas motsvarighet till Olympen. Det ligger numera i Kalifornien, på andra sidan landet. Så vi bjuds på ännu en road trip i bokformat med fördjupningar i vänskaper och nya bekantskaper. De slåss med ondskans makter, en gigantisk Talos-robot de hittar på ett skrotupplag, och förstås med tvivel och tonårsångest. Kan Thalia rädda sin gamla kompis Luke, som förrått alla och blivit skurkarnas general? Kan Bianca få sin lillebror Nico att förstå att hon blivit odödlig jägarinna och aldrig mer kan vara hans storasyster? Kan Grover hitta en ledtråd till den försvunna guden Pan? Ni förstår.

Alltihop knyts ihop riktigt fint, med kopplingar både till klassisk grekisk myt och till Riordans vridningar i den. Slutet är härligt bitterljuvt, men lyckas ändå kännas som ett slut. Detta trots att det tydligt kommer minst en bok till efter den här.

Språk och struktur och sånt
Nu börjar våra hjältar bli större - mer hormonella och små tonåringar, snarare än äventyrliga barn. I första boken var Percy Jackson 12, men nu har det gått ett och ett halvt år. Vi är mitt i vintern, och vår 13,5åring till hjälte gör så gott han kan. Men det är knepigt att inte ens kunna sätta ord på det han uppenbarligen tänker och känner mellan raderna. Snyggt gjort Riordan. Och extra kul att du låter tre av fem hjältar vara tjejer den här gången. Det hade jag inte väntat mig.

Det är också en klart mörkare bok än tidigare. Här är döden ett reellt hot, istället för bara lite grann som förr. Några av våra hjältar offrar sig för saken. Ärkeskurken Luke trillar ner för ett berg och syns inte mer. Det hade inte hänt i bok ett.

Språkligt är det lättillgängligt och rakt, men nu vågar Riordan ha fler trådar att dra i än tidigare. Det känns som om han räknar med att de som läst de två tidigare har blivit lite äldre och kan hålla mer i huvudet samtidigt. Överraskande subtilt, men inget som krånglar alls för mig eller för åttaåringen jag läser högt för.

TLDR
Bra bok. Osäker på om jag tycker bäst om den här eller tvåan. Snart är det dags för bok fyra.

Ur Varselklotet - Simon Stålenhag
Sist av alla nördar i landet har jag läst Stålenhags konstböcker.



Eftersom alla redan sett bilderna tänkte jag hålla mig kort och fokusera på annat. För bilderna är fantastiska. Men det vet ni ju redan.

Däremot kan jag inte påstå att så många pratar om Stålenhags språk. De korta noveller som tillhör varje bild flätas samman till en sorts världsbygge snarare än ett vanligt narrativ, och varje novell är en sorts ögonblicksbild in i Mälaröarnas sena åttiotal, eller förklarar en typisk bit av vad som skiljer UV:s verklighet från vår. Det är ett format som passar fantastiskt för att få fram känslan av att något är annorlunda, men ändå självklart och hemtamt.

Stålenhag har ett språk som är som hämtat från åttiotalet, där svengelskan ännu inte brett ut sig och allting nytt får svenska namn i första hand. Titelns varselklot till exempel. Eller ord som svängarm. Det är inte bara i bild allting är typiskt svenskt, där folk kör Volvo 240 och barn har snöbollskrig iförda toppluva. Det är även med i språket. Och det gör att allt känns minst 85% mer genuint.

Jag skulle inte bli ledsen om Stålenhag skrev en renodlad roman utifrån det här berättarspråket. Det står på egna ben även utan konsten.

TLDR
Du har redan läst den. Det är jag som är sen till kalaset.

Flodskörden - Simon Stålenhag
Mer Stålenhag! Nu som deppig tonåring i nittiotalets nedläggningsbygd istället för glada barn på åttiotalet.



Jag känner igen mig massor i den där känslan av melankolisk, men svårgripbar hopplöshet han fångar så väl. Stålenhag är bara två och ett halvt år äldre än mig, så vi bör ha ungefär samma referensramar om ungdomen. Landsbygd som folk flyttar från snarare än till. Stora industrier som läggs ner, och samhälle som drar sig tillbaka. Rester av en tidigare storhetstid som ingen håller koll på.

För min del var det förstås inte så extremt som på farbror Stålenhags Mälaröar. För där handlar det om en rätt mörk tillvaro full av deppigt folk som uppenbart behöver hjälp. Alltifrån folk som är självlärda datorexperter till de som försöker slå larm om robotflyktingar och en robotsmitta. Just smittan heter maskincancer, vilket kan vara mitt nya favoritord. Perfekt nittiotalsord och snart namnet på mitt nya metalband.

Det är inte svårt att se parallellerna mellan den allmänna tonårsångesten och Mälaröarnas egen weltschmerz. Är det världens deppighet som gör tonåringarna trasiga? Eller är det deras deppighet som färgar hur de ser världen? Antagligen båda. Stålenhag är igen riktigt bra på att fånga en känsla och stämning, snarare än ett narrativ. Det finns förstås även här en lös handling, en sorts fejkad memoar där Stålenhag (?) minns sin ungdom, med fokus mer på minnen än på stringens. En anekdot här, en förklaring av ett koncept där, etc.

TLDR
Många har nog missat den här, jämfört med Ur Varselklotet. Det bör de inte. För den är banne mig minst lika bra.

Passagen - Simon Stålenhag
Nu kör vi vidare till den elektriska staten.



Nu jobbar Stålenhag mycket mer med skräck än han gjort tidigare. Det har aldrig varit en värld utan skräck. Men nu är det skräcken som är i förgrunden, och Stålenhag blandar sitt lite luftiga, flödesprioriterande, nästan nostalgiska språk med genuin fasa och dystopi.

Grunden är samma som i filmen. Vår huvudperson är tonåring och är på resa i ett alternativt nittiotalsUSA för att hitta sin lillebror i Der elektrischer Staat, delstaten Pacifica på amerikas västkust.

På vägen hittar hon en hel hög med mörk teknikdystopi av alla möjliga slag i världens pågående undergång. Vi är precis före att världen kan kallas för postapokalyps. Men bara precis före.

Det är också en helt egen typ av apokalyps. Det är teknik som tar över, teknik som vi som läsare inte fullt ut förstår. En typ av extremt beroendeframkallande VR-hjälmar kanske? Eller kopplar man upp sig mot en sorts hive mind? I vilket fall är det extremt svårt att sluta, och senare i boken är syns en av de bästa och mest skrämmande teknikbaserade monster jag sett. Star Treks Borg kombinerat med jätterobot kombinerat med analoga sladdar överallt kombinerat med riktigt brutal mardröm.

Jag älskar det.

Här har vi som sagt mer av ett traditionellt narrativ och en traditionell bok än de två tidigare. Stålenhag är fortfarande “typiskt svensk” i språket, trots att han nu visar oss Amerikat istället för Stockholm. Det gör mig glad. Jag vill ha mer. Stålenhag borde skriva en renodlad bok. Konstnär vet vi redan han är ruskigt bra på att vara. Men som författare borde han satsa. Så det så.

TLDR
Skräck, inte nostalgi. Rekommenderas ordentligt.

Samlade Västgötadikter - Knut Roland Holm
Knut Roland Holm var i huvudsak brandman, men gav också ut fyra diktsamlingar under sin levnad. Det här är en samlingsvolym med alla fyra.



Det är dikter om livets gång, om sorg och ånger, om kärlek och död. Det är humoristiska dikter, högtravande dikter, närapå psalmliknande dikter. De allra allra flesta är skrivna på bred västgötska.

Min favorit är nog Mörk kväll, en av de som skrivits med lite extra emfas på just dialekten. Den målar upp en fantastisk bild av en bondgård efter maten, där gamle farfar skrämmer skiten ur barnbarnen och de inhyrda drängarna med spökhistorier. Mustigt och målande språk, fantastiska naturdetaljer om stormen som tjuter utanför och en klockren avslutning. Alltihop på klingande versfot och bredast möjliga dialekt.

Rekommenderas (på fullt allvar) till alla som gillar bra diktverk, men kanske lite extra till @Genesis. Om han nu gillar både poesi och främmande språk är det här en bra grej att sätta tänderna i.