Search results

Så, min grupp hade med en sjukt optad cleric men spelaren fick hoppa av pga hälsoskäl. Så istället för en überhelare är det nu paladinen och rangern som får stå för helandet, och paladinen ska också vara tank och rangern är inte så bra på att hela. Jag förstår det som att ett designmål med DnD5...

Drakarna i Moorcocks Elric-värld är också coola. De sprutar inte eld, utan ett gift som tar eld i kontakt med syre eller brännbara föremål. Så, typ, napalmdrakar. De har ett eget språk, baserat på toner och frekvens. Så de sjunger, lite som valsång kanske? De är odödliga, men måste sova ett...

Guilt-trippa eller utpressa inte spelare att spela rollspel eller spelstilar de inte egentligen är intresserade av. Om inte alla är helhjärtat med på premisserna blir det bara pannkaka. Lägg ned dåliga kampanjer. Rollspel är sociala och kreativa aktiviteter, och ibland flyger saker inte som såg...

Jag föll väldigt hårt för den rätt b-iga 90-talsfilmen Dragonheart, där Sean Connery spelar en digital drakes röst, en film som alla drakfans bör se. Den innehåller en av filmhistoriens bästa mexican standoffs men det bäst är när

En gång i forntiden drog min grupp igång det här. Förväntningarna var enorma, kampanjen usel. Jag minns dåliga ordvitsar och räls, "ledtrådar" som trycktes ned i halsen på en eftersom den mest korkade spelgrupp ju måste hållas på rätt spår. Efter några möten av :rolleyes: och hån fick SL nog och...

Det där upplever jag som ett rätt vanligt fenomen i BRP. Den enda BRP-klon jag har spelat som det inte stämmer för är Pendragon, som har ett generöst system för färdighetsträning. En sak som jag tänkt på när det gäller allmän erfarenhet är att sådana system kan fungera på (minst) två olika...

Som en person som ägnar en avsevärd tid av sitt liv med att skriva om forna dagars krig vill jag tillägga: om jag inte trodde att mina skriverier fick folk att fatta hur fruktansvärt krig har varit och är, om jag inte tänkte att det ska lära läsaren något om krigets pris, så hade en stor del av...

Nej, det är inte absurt. Möjligen är det däremot absurt att man inte lär sig av misslyckanden i BRP, som man gör tex i MG. Det förefaller mig vara ett bättre sätt att simulera verklig inlärning att man lär sig både av framgång och motgång. Så BRP kanske snarare är rätt medioker simulationism...

Du har rätt. Det är genialt. Jag använder redan detta system när jag spelar med min femåring. Mitt system ser ut så här. En figur har två i att göra allt, utom i en spetsad grundegenskap som den har tre i. Sedan får figuren plus en tärning om hen har en specialförmåga som "tyst som en mus"...

Absolut, men skillnaden ligger i att XP-för-guld i OSR-spel faktiskt gör att spelarna vill att deras rollfigurer ska göra det som spelet går ut på. Få BRP-spel går ut på att fiska efter kryss. Inget jag känner till. ;-) BRP har ju varit mitt go-to-system en stor del av livet, och det är kanske...

Den här tråden dog alldeles för fort, så ... ... spelade min helt vanliga DnD5-kampanj i fredags med min helt vanliga spelgrupp. Inte mycket att skriva hem om, men kul var det. Paladin-dvärgens spelare som tvivlat en del på sin figur och pratat om att byta spelade helt awesome och ägde totalt...

Jag är inte riktigt på humör för att träta om definitioner idag, så jag nöjer mig med att förklara hur jag tänker. För mer eller mindre alla människor jag spelade med från c 1986 och fram till idag har "spela rollspel" varit lika "spela en kampanj med ett tydligt av SL i förhand väl definierat...

Skillnaden är väl att i traddkampanjen finns det redan från början ett rätt tydligt tänkt slut, en dramatiskt och narrativt tillfredsställande final på samma sätt som i en roman, teveserie eller film etc. I en OSR-kampanj finns inte det. I OSR är det resan som är det viktiga, inte målet. Och nu...

Jag håller med detta till fullo - och vill också vända på det: spelarnas roll blir att gissa SLs plan och att låta sina rollfigurer agera utifrån vad de tror är SLs plan. När jag har försökt kört mer öppna kampanjer med erfarna traddspelare så har det blivit mest pannkaka. Karaktärsdrivet funkar...

Stjärnkrigen I: Spökhotet. Dålig i samtliga dimensioner en film kan vara dålig i. Till och med titeln suger! Det är den fjärde filmen! (Och var är spöket?) Också beviset att en person med Filmkonst 01% förvisso kan lyckas göra flera bra filmer på raken, men förr eller senare börjar tärningarna...

Precis! Det är detta som Pendragon gör otroligt bra, som en oavsiktlig konsekvens av sin simulationism går att köra som ett ståry-spel. Det finns tonvis med kolliderande konflikter och agendor inbyggda i världen, ekonomiska, sociala, politiska, personliga, religiösa, ideologiska, etniska...

Självfallet leder ändringar i tidsanden till att vissa människor fejkar värderingar för att passa in bättre. Men det förefaller mig vara något av en kålsuparteori att alla människor som ser ut att följa tidsandans värderingar skulle fejka det. Den tankefiguren kommer rakt från högerpopulismens...

Jag tänker både-och! Något stort är på g, Wolverine börjar veva loss, Cap inser att någon måste ge det hela lite styrsel så han bara hakar på, sen inser Cap att ingen av dem är några stora tänkare, etc ...

+1. En stor selling point för mig med Pendragon är hela cultur-gejming-grejjen, så jag gör en rätt stor poäng av att upprätthålla medeltida könsroller och sexism när jag spelar det. Om jag vore lite mer pretto skulle jag säga att det blir ett sätta att utforska sådana könsroller och hur ett...

Okej, inte min paradgren det här men hellre höra den sträng som brast etc: Ledaren: Wolverine Hjärtat: Captain America. Hjärnan: Black Widow Musklerna: Thor Anti-hjälten: Ghost Rider