Search results

Remember the End. Ett spelledarlöst science fiction-scenario om att försöka minnas varför vi övergav det vi hade för att få det vi har.

I rollspel är jag en deltagare. Det viktiga för mig är inte att hitta lösningen, koppla pusselbitarna, etc., utan rakt av upplevelsen runt bordet. Om våra val har konsekvensen att vi pajar hela utredningen och tvingas sätta dit en slumpmässig alkis för att mediadrevet annars gör polischefen på...

Och vad är då upptäckten, att SL hade kommit på något klurigt och att vi skall bli tillbörligt imponerade?

Jag köper splatbooks ibland. Oftast för att den behandlar en sakfråga som känns intressant. Typ de avancerade konstruktionsreglerna för fordon till Jovian Chronicles, eller den kommande rymdskeppsmodulen till The Expanse. Jag köper (nästan) aldrig äventyr.

Vad innebär det ens, att få ihop det "snyggt" på slutet? En av gångerna jag spelledde Beyond the Mountains of Madness så slutade kampanjen med att samtliga dog, för flygplanet saboterades (av en rollperson som förlorat kopiösa mängder SAN på kort tid) och de frös ihjäl. Det är ett av de mest...

Jag ser det ju mer som att du antingen skrivit något krystat och knappt sammanhängande innan, eller att du sammanflätar det spelarna listar ut som sina rollpersoner med några lösa tankar du hade själv i stunden, och rollspel uppstår. Värdeorden gör ju inte den ena sanningen mer sann. ;)

Det är ju precis där rollspelandet uppstår, som jag ser det. När vi gräver. När vi stångas. När vi sätter vår skitdyra avlyssningsutrustning i den franska herrgården, men det visar sig efter en veckas spaning vara fel herrgård. Eller när vi blir infiltrerade av svartklädda soldater som smyger...

Är inte detta bara en upplevelse då? Spelarna vet ju generellt inte var gränsen mellan det skrivna och det improviserade går, om det rör sig om att spelledaren äger hela bakgrundsarbetet? Om du beskrev en handling för mig och bytte ut vissa delar med saker du hittade på i stunden så skulle ju...

Det här kan nog vara del av kollisionen i resonemang tror jag. Det jag läst i äventyr och kampanjer är nästan uteslutande färdiga handlingar. Det jag uppfattar att du skriver är, om inte handling, ändå något som det är SL:s uppgift att servera till spelgruppen? Jag vill ju att spelgruppen...

Och då kommer vi till det intressanta, tycker jag. Vad är det som gör det svårt? Vad är det som saknas? Är svaret så enkelt som "detaljerna"? :)

Såklart en preferenssak. Men jag tycker helt tvärtom. Det är lättare för mig att ta några enkla frön, en intressant gruppdynamik som gör att saker sätts på kollionskurs direkt, och sedan springa med dem, än att läsa på och sedan modifiera detaljer. Det är så sjukt lätt att göra "fel" om det...

Det här är ju en diskussion jag inte vill ha egentligen, men det naturliga svaret på detta har ju inte med exemplen att göra utan om att inte göra saker dåligt.

Nu utgår jag helt från mig själv, men min upplevelse är tyvärr inte denna. Ofta kan jag känna att delar av saker är rena otestade hafsverk och stats och annat är tagna ur luften. Ibland snubblar en över gedigna kampanjer - av de skrivna kampanjer jag spellett sticker helt klart Beyond the...

Nej, en tunn regelbok utformad som verktygslåda och sen inga eller extremt specifika splatbooks. :)

MC led ju stenhårt av det klassiska splatbookfenomenet, som var att det zenaste typ alltid var det bästa. ;)

Jag vill inte ha splatbooks generellt. Även om jag fortfarande minns den rena närmast tårögda glädjen i att sprätta plasten på en ny megakorpbok till Mutant Chronicles och spana in hur en gjorde mäktigare gubbar än i förra megakorpboken!

Jag vill rösta 1A - en liten regelbok med allt. :)

Det borde ju vara den enda inställningen. ;) Det finns ju flera saker som är rätt coolt med en "färdig" story, som ren social upplevelse för övrigt. Möjligheten att kunna fråga, "hur gjorde ni i Scen X?" när en konverserar med andra som spelat samma kampanj exempelvis. Vetskapen att en viss SLP...

Vad du tror att jag tror känns inte så relevant för samtalet heller. Uppskattar svaren i övrigt! Just förväntningsperspektivet har jag ju stött på förut, ofta med metaforer av olika slag. Men gör inte en hård buy-in också att det blir betydligt svårare att spela något nytt? Det förutsätter ju...

Vad säger att en story skriven av frilansande hobbyister blir bättre? Eller mer anpassad till oss, som grupp? Just Coriolis tycker jag lider ganska mycket av samma fenomen som kampanjen till Degenesis. Just att mycket av det intressanta som händer antingen är backstory utan något player-facing...