Poängen är att mästerskap faktiskt kan observeras objektivt. Du kan sitta och beskåda en Baryshnikov-dans och se: "Wow, här är en mästare.
Mästerskap är inte detsamma som kvalitet. Vad du pratar om är
kvantifierbara värden. Visst, det finns tävlingar i stil med "vem kan sjunga den högsta tonen?" och "vem kan spela gitarr snabbast?", men det betyder inte att det skulle vara den musiken som vi fann som mest välljudande.
Eller; hur förklarar du egentligen att det finns de som föredrar Håkan Hellström framför Pavarotti? Rent objektivt så sjunger den förstnämnda betydligt mer falskt än den senare, men vi är rätt många som anser att göteborgsskalden har mer själ i sin röst. Hur går det ihop i din teori?
Dessutom förvånar det mig att du skriver en sak som "mästerskap faktiskt kan observeras objektivt" samtidigt som du har refererat till Pirsig. Du får liksom välja
ett; antingen så får du säga att du tycker att Pirsig har
fel eller så får du hålla med Pirsig att vi inte kan tala om någon absolut kvalitet (det Kant kallade "das Ding an sich" (=Tinget i sig)) eftersom det i sådana fall föregår intellektet. Allt vi kan tala om är våra personliga, subjektiva relationer till ett tings kvalitet (="tinget för mig").
Observera att när Pirsig talar om "kvalitet" så menar han en metafysisk entitet; att jämföra med Tao, Brahman eller Gud. Det vi vanliga människor i vardagliga ordalag kallar för kvalitet är i Pirsigs värld våra subjektiva relationer till denna metafysiska entitet - inte något annat.
