Edit: Liksom
krank utgår jag enbart från mitt
eget perspektiv - därmed önskar inte heller jag döma någon. Detta är
min uppfattning om hur
jag vill ha
min spelupplevelse...
Bara så att vi slipper såra varandra eller missuppfatta.
Det får mig att undra lite, hur känner ni inför detta?
Min inställning till rollpersoner är lite si så där. De är roller jag mer än gärna försöker spela ut, samtidigt som de är verktyg för spelupplevelsen. De är min spelportal. Jag offrar dem gärna i ett högre syfte, som awesomeness vad gäller tuffa situationer, allmän dramatik eller gärna för storyn. Det beror dock lite på - jag spelar min roll, så är det inte en risktagare så är det inte det. Men är han/hon det och min död - våghalsighet - kan ge något så go for it.
Därmed bryr jag mig inte så mycket om "risken" att kunna dö. Det gör egentligen inte mig så mycket alls. Visst man kan gilla en roll och man kan gärna vilja spel den - men det är en roll. Som jag sade till
Robert när vi diskuterade ungefär samma ämne i Småpraten: Man får gärna älska sin roll, men man får inte fästa sig vid den. Det vill säga, är man en tjej eller snubbe som blir verkligt ledsen eller arg över en rollpersons död så leave my table.
Däremot vill ju inte rollpersonen - normalt - dö. Därmed struntar jag som spelare i riskerna och om den lever eller dör. Jag ser förövrigt inte strider som en utmaning eller ett spänningsmoment. Som
Han skrivit så är det inget hinder eller någon egentlig utmaning i att rulla en plastbit och se vad som händer. Men i alla fall - jag/
spelaren skiter i riskerna och om rollen dör. Däremot jag/
rollen bryr sig om riskerna och vill så klart absolut inte dö. Därmed är sådana risker utan betydelse för mig på metaplanet men något att spela på "in game" (vilket ord motsvarar meta - d v s "in game" egentligen?).
Vad gäller att spelledaren "fuskar" så är jag själv en sådan spelledare, fast med balans. Först och främst gäller det att känna av spelarna - vill de att det "fuskas" eller inte? Sedan höftar jag. Är det lite si så där och det ser ut som de kommer att dö reducerar jag gärna skadan, så att vi kan fortsätta. En strid ska vara hård men inte omöjlig, och att "segra" gör de flesta människor glada. Att skona en rollperson är med andra ord bekvämt och spelaren får fortsätta utveckla sin roll. Är det däremot en "självklar" död - bang boom
a la fläskskador så tja, då dör man helt enkelt.
Jag tycker dock att berättelsen och själva spelets fortgång är viktigare än att promt hålla sig till vad tärningarna visar. Därmed skonar jag hellre än dödar. Å andra sidan är vart spel vad det är, och om det är dödligt eller inte så finns det ofta en tanke bakom det. Därmed bör man ju också se till spelet i sig.
Förövrigt bryr det inte mig i ryggen om jag aldrig riskerar att dö liksom om jag riskerar att alltid dö. Det är ingen spänning i sig för mig personligen och jag accepterar vilket som. Fast som sagt, spelet har ofta en funktion - ett "designmål" - på det planet, och då är bara att acceptera.
... tror
solvebring att han tycker, som t.ex. hellre skvallrar med en värdshusvärd eller bartender än deltar i strid. Strider är bara sega och en pina och man är spelledare.
