Nekromanti Är du en bra spelledare?

[Storuggla]

Självransakansdags! Jag suger som spelledare! Gör du?

Anledningen till min kortkomst i den roll jag befinner mig i oftast vid spelbordet är lathet. Jag orkar itne förbereda mig, och därför startar jag äventyret utan någon som helst aning om vad som ska ske utan hittar bara på. Jag har en lista namn som jag klottrat ner medan spelarna rökte på balkongen, ungefär.
«Amen, det är ju sketabra,» tänker ni, «Värsta improvisationskonstnären!» Sure, jag improviserar och fisktankar en hel del. Men nu kommer det hemska:

Spelmöte nummer två:Jag har inga anteckningar. Jag har anteckningar i stil med namnlistan ovan, nu med kryptiska ord nedklottrade vid dem. "Archie Buddings - lindansare" kan det stå. Och säg att det gått en vecka eller två mellan spelmöterna... det är kört. Jag minns inte ett jota.

Nå, är du en bra spelledare? Och i så fall, varför?


Storuggla, svt

 

[Rising]

Nå, är du en bra spelledare? Och i så fall, varför?

Jag är ganska smålökig med spelare jag inte känner; kan missa deras intentioner och förbise deras små vinkar, ibland är jag till och med rätt dålig på att dra in dem i intensiteten runt bordet.

Jag är en av de bästa jag känner på att helt eller till större delen improvisera oneshots; men jag är rätt dålig på att leda stora kampanjer. Jag är också fullkomligt usel (solklart sämst på forumet och kanske sämst i hela Sverige) på att spelleda officiella äventyr. Jag orkar knappt ens läsa dem, jag fattar ingenting av vad jag läser, får inte ihop trådarna, klarar inte att organisera vad jag läser, osv.

Jag ser mig som en riktigt duktig miljöbeskrivare så länge som jag får beskriva miljöer jag själv känner till (men skall jag beskriva ett fartyg eller berätta om hur vardagliga göromål fungerar i historiska miljöer så är jag skrämmande usel). Jag klarar av att gestalta ett par olika typer av karaktärer riktigt bra; tyvärr är det mest Yoda-typer, svartalfer, skurkaktiga halvalver, spillevinker och stofila trollkarlar som passar mig så bra; och det brukar ju inte direkt vimla av sådana karaktärer i spelvärldarna. Jag klarar också nästan bara av att gestalta utmejslade och överdrivna karikatyrer; jag är inte alls lika duktig på att leva ut mer återhållsamma personporträtt. Inte heller kan jag gestalta några stora troll eller demoniska fältherrar; jamenar - titta på mig - jag är en tönt.

Jag ser mig som mycket duktig på att hitta på utmaningar och orkestrera dem för mina spelare; samt att fisktanka fram konflikter av både varierande art och av sådant slag att de involverar hela gruppen av spelare; och jag är mästerlig på att leda sessioner som inte handlar om någonting annat än att bara kröka, köpa knark och ragga på exotiska brudar.

Jag är dock kass på alla typer av regler förutom de jag skrivit själv; och har stora problem med att spelleda spelare som faktiskt vet hur reglerna fungerar och förväntar sig ett liknande kunnande från min sida.

Allt som allt ser jag mig själv som en väldigt duktig spelledare i de spelformer som passar mig; oneshots; friform eller enkelt regelanvändande; i spelvärldar som antingen är väldigt fantasifulla eller som jag är väldigt bekant med.

---

Däremot är jag inte anmärkningsvärt bra alls som spelare. Jag gillar det och det är roligt, men jag är en nybörjare och har mycket kvar att lära; samt att jag har det där problemet som jag tror att Han var först med att beskriva på forumet; att jag gestaltar min rollperson såsom en spelledare gestaltar spelledarpersoner.

Det är en av de pricksäkraste saker jag läst på forumet, förresten.

 

[quisling]

Är jag en bra spelledare? Ja, det är jag ganska övertygad om, inom rimlighetens gränser. Vad är det som gör mig så övertygad? Jag vet mina starkare och svagare sidor och försöker aktivt utnyttja dem.

Goda sidor inkluderar ett väldigt gott sinne för bakom-scenen spel, det vill säga allt det som sker utan att rollpersonerna är med om det, alla intriger, spelledarpersoner och hur individer och grupper reagerar på rollpersonernas framtåg. En annan god sida är att jag oftast lyckas ge spelarna en känsla av en levande värld som finns oberoende av dem, men som är fullt och helt öppen för interaktion och påverkan. En tredje god sida är att jag klarar av att gestalta lågmälda slper som agerar utan storslagna motiv eller kanske bara utifrån känsla eller sin position.

Bland de sämre sidorna finns förmågan att gestalta miljöer; de blir lätt ganska tomma när jag improviserar, särskilt längre fram i spelmötena när förutsägbarheten minskar; i början av ett spelmöte har man i allmänhet haft tid att förutse spelarnas handlingar för en tid. Men det betyder helt enkelt att man får lägga mer tid på att förbereda sig i den mån det går. Dessutom så blir "udda" figurer eller "storslagna" personligheter ofta väldigt enkelspåriga i min gestaltning efter en stund, även om de fungerar bra de första, andra och tredje gångerna spelarna träffar dem.

(vid det här laget är det kanske uppenbart att vi med ytterst få undantag bara spelar omfattande kampanjer, inga scenarion, ingen friform, inget sådant alls)

Att bero på regler: Ännu en god sida...
...som i och för sig kan antas bero på vilka man spelar med, är att jag brukar vara bra på att använda regelsystemet för att hantera spelarnas önskningar om att göra det ena eller det andra, både i action och i andra situationer, som inte täcks av reglerna. De flesta, kanske alla utom en, i vår spelgrupp är inte intresserade av att kunna mer än grunderna i ett system, vilket gör att de inte väljer handlingar efter systemet, så systemet agerar konstitution och handlingarna bedöms "i dess anda". Det är vad jag och spelarna ser som ett bra och önskvärt hanterande av reglerna.

(men å andra sidan så har alla tvingats lära sig vissa system, som EON, där man inte överlever en fajt utan att som spelare veta vad man gör, men det systemet har vi ändå upplevt som så öppet att spelarna trots att de kan reglerna fortsätter att utmana reglernas gränszoner med sina handlingar, men det är ett annat ämne).

 

[Hjalle]

Är jag en bra spelledare? Jag vet faktiskt inte. I och med att jag bara spelat med en spelgrupp, där jag absolut största delen av tiden varit spelledare, och aldrig varit på konvent, har jag lite att jämföra med, och ibland inbillar jag mig att jag bara inbillar mig att jag är en hyfsad spelledare.

Vi kan börja med att rabbla upp varför jag inte skulle vara det:
För det första, så trasslar jag in mig själv. En kampanj brukar se ut som en lång, fin virvelström ner mot en mörk avgrund, där jag mot slutet verkligen har köttat in mig själv i en ond cirkel jag inte kan komma ut ur, ofta på grund av obalans, seriös utflippning (dvs, inte oseriös utflippning), och så vidare. Jag kan improvisera fram scener som blir värsta helbra, för att sedan improvisera ut mig åt tjottahejti och efter ett tag upptäcka, vad i helvete gör jag? Ibland faller jag också för lätt för infall och får en plötslig fix idé som jag råkar haspla ur mig, som sedan spelarna tolkar som officiell och som jag sedan måste leva och spelleda upp till. Det kan röra sig om att en spelledarperson plötsligt oväntat dyker upp utan att jag har den minsta kontroll över honom - jag bara råkar säga att den är där. Vissa gånger funkar det. Andra gånger får jag panik inombords.

Jag är också en mästare på att glömma bort eller skyffla undan spelledarpersoner. Jag skapar en som verkligen är tokball, introducerar den och sedan har den inte alls den roll jag hade tänkt, och faller mer och mer undan.

Jag kan också ha svårt med spelbalans och mäktighetsnivå. Upptrappningen kan ibland bli snedvriden och ibland når epiken en löjligt hög nivå. Och ibland, i samma kampanj, med samma rollpersoner, ligger vi och krälar i en smutsig marknad och letar febrilt efter typ, ett äppelstånd. Det kan vara ganska charmant med sån episk grisodling, men samtidigt känns det rätt fånigt.

Detta beror väl delvis på spelarna också, eftersom de är olika, men jag har ibland svårt att hitta en regelbalans som alla gillar. Jag pendlar mellan friform och att slå alla slag i en komplex besvärjelse sex gånger i rad (vilket i Eon blir typ, trettio tärningsslag med totalt runt hundra Ob-tärningar i snabb följd), och ibland har jag svårt att hålla reda på när det lämpar sig.

Någonting som både är en nackdel och en fördel är att jag lätt blir inspirerad, och då dessutom jätteinspirerad. Med tanke på att de flesta spelare är inställda på långt kampanjspel i en kampanj, kan detta bli ett problem emedan jag helt plötsligt får ett tokryck och världens idé och sug till ett hejdundrande Mutantäventyr, eller en helt annat Eonkampanj som virvlar upp i mitt sinne. Brrk. Det händer exempelvis nu. Jag sitter och planerar och dreglar över en kampanj vi förmodligen aldrig kommer att spela.

Till mina fördelar hör att jag trots allt lyckas få spelarna engagerade och att jag själv är engagerad, att det blir fruktansvärt minnesvärt när det klaffar, att jag är så pass övernostalgisk att jag kan leva på ett sånt klaffspelminne flera år framöver, att jag har bra fantasi, är hyfsad på att gestalta roller och, sist men inte minst, att vi allt som oftast trots allt har riktigt kul på våra spelmöten.

-Hjalle, fin tråd för övrigt.

 

[The_Gorger]

Det som karaktäriserar alla bra spelomgångar jag haft är att de varit i genren actionkomedi eller komedi. Där är jag bra.

Problemet för mig är att jag är alldelens för snäll mot mina spelare. Detta funkar ju i de genrer där jag är bra, eftersom det inte gör något om utmaningarna är löjligt lätta. Jag brukar ibland gå in med inställningen: efter detta spelmötet kommer någon att vara lemlästad, men jag brukar fatta alltför mycket tycke för spelare och rollpersoner för att göra det. Jag menar, jag är en sådan som brukar köra på gatorna i gta, med sympati för fotgängarna.

Jag är ganska bra på att spelleda fighter där inga regler är inblandade. Min gamla spelgrupp fick sig många skratt när jag spelledde Neotech utan någon sorts koll på reglerna. "Du får en spark i magen, säg... 25 i trauma?"
Jag kan lätt få spelarna att njuta över att de lurat en spelledarperson, men är dålig på att lura dem tillbaka.

Just utmaningsnivå i största allmänhet är nog mitt största problem.

 

[thark]

Tja, jag har svårt att säga huruvida jag är en bra eller en dålig spelledare. Folk jag spelar med brukar för det mesta ha roligt, men det gör mig nästan alltid lika förvånad. Det jag kan säga utan att tveka är att det finns gott om utrymme för förbättring och jag har ett antal svagheter jag är medveten om och kontinuerligt försöker överkomma (sen finns det säkert de jag är omedveten om också). Helhetsintrycket blir alltså "argh, usch vad jag suger", men så kommer det nog alltid att förbli; är man perfektionist så är man.

Det jag nog stör mig mest på är att ibland kommer jag till ett spelmöte och upptäcker att jag är komplett oinspirerad den dagen. Allting faller platt; förplanerade saker lever inte upp till sin potential, improvisationsbrunnen har torkat till lersörja, och jag blockar i ren frustration spelarna till höger och vänster. Alltså, alla har vi ju bättre och sämre dagar, lysande och mindre lysande idéer, men nu snackar vi en nivå bortom det. Det händer inte så ofta, men när det gör det är det så extremt frustrerande, speciellt om jag känt mig uppeldad inför spelmötet hela veckan och kanske ända fram till jag sätter mig i stolen, börjar snacka och inser att biorytmen är i bottenläge. Inte har jag lyckats lista ut något sätt att angripa problemet heller, mer än att säga "Jag är ledsen, grabbar, kan vi göra något annat idag istället?"--vilket känns som ett svek.

Jag är (kan vara) en usel konversatör, vilket är ett generellt personlighetsdrag, och det ger förstås utslag i båda roll- och spelledarpersoner. "Baronen funderar lite. 'Jag-eee... tyckere-eee nog att-eee det låter-eee... inget-eee vidare.'" Usch så platt. Bara att jobba på att snacka mer.

Improvisera händelser, twistar, beskrivningar och helt nya element har jag inget problem med. Däremot kan jag ibland bli lätt ställd när jag ska reagera på något oväntat. "Jaha, du skulle göra vadå sa du? Öh, uhm, öh, ja, vad tycker han om det egentligen... Hmmm.... Errr..." (Kan eventuellt snarare vara ett utslag av ogenomtänkta spelledarpersoner.)

Sen får man kanske nästan ta upp det som en svaghet att jag är aldrig nöjd. Dels såtillvida att även efter världens bästa spelmöte sitter jag och kritiserar mig själv för obetydliga småmissar, men även på så sätt att det lätt ger en tendens att planera mer, och mer, och mer, och lägga in ännu fler twistar, och personer, och skumma organisationer, tills hela strukturen kollapser under sin egen vikt.

Styrkor? Det har jag svårare att svara på, även om de borde finnas. Det känns på något sätt inte riktigt ärligt att sitta och leta efter sina egna styrkor, ärkesvensk som man är.

 

[Man Mountainman]

Enligt utsago

Folk hävdar iallafall att jag är en bra spelledare, men alla vet ju att man inte kan lita på folk. Folk lyssnar på powermetal och röstar på Fredrik Reinfeldt och så vidare. Folk saknar smak, helt enkelt.

Min egen åsikt är att jag är en potentiellt bra spelledare. Jag har lite samma problem som du; jag ids inte förbereda mig, vilket är synd, för kvalitetsskillnaden mellan ett oförberett spelmöte med Kalle Bergman och ett förberett dito är väldigt stor. Eller så handlar det bara om att jag tycker att det är roligare att spela med ett förberett scenario än utan; vad vet jag.

Jag skulle vilja bli bättre på många områden, som att improvisera handling, att skapa starka sinnesstämningar hos spelarna, att få spelarna att känna för plotten och för spelledarpersonerna, Saker jag tycker mig ha hyfsad koll på är att gestalta spelledarpersoner, att improvisera dialog, och att skriva äventyr (om jag kommer mig för att sätta mig ned och ta itu med det).

 

[Dimfrost]

Jag känner mig rätt usel som spelledare. Jag kan aldrig beskriva miljöer på ett vettigt sätt oavsett hur väl jag ser dem framför mig i mitt inre, jag är värdelös på dialoger och jag kan över huvud taget inte improvisera. Dessutom har jag lättare för att skriva hela spel än äventyr. Som tur är spelleder jag väldigt sällan.


/Dimfrost

 

[Robert Jonsson]

Bah! (ANT)

Folk lyssnar på powermetal

Ja, folk med bra smak

 

[Robert Jonsson]

Jag skulle inte säga att jag är en bra spelledare - en okej vågar jag nog mig dock på. Jag kan hålla i gång tempot hyfsat och skapa en intressant story där karaktärrnas bakgrund vävs in i berättelsen.

Jag har dock dåligt med röstlägen för att kunna variera mig. Jag har lätt för att improvisera - men tyvärr blir det ofta lite för surrealistiskt för att jag själv skall kunna bli nöjd med det. Därför behöverj ag ha förberett relativt väl inför spelmötena.

Till skillnad från andra så har jag inga problem att vara elaka mot rollpersonerna - tvärtom, jag är sadistisk i överkant. Spelarna har dock vant sig med det

Tidigare har jag också haft problem med vissa namn på personer som kan dyka upp, men jag har hittat en lösning på det. Jag har införskaffat mig en diktafon och ser nu till att spela in mötena så jag inte skall glömma bort dem. Det råder förhoppningsvis bot på mitt kassa minne.

 

[wilper]

Jag är en bra spelledare. Vilket inses lätt då spelarna kommer tillbaka till bordet vecka efter vecka.

 

[Bunny]

"Som tur är spelleder jag väldigt sällan"

Det är naturligtvis därför du känner att du inte behärskar de tidigare nämnda delarna.

Ingen spelledare får någonsin miljöbeskrivningen, dialogerna eller improviseringen gratis.

 

[Dimfrost]

Det har du naturligtvis rätt i. Jag spelledde massor för många år sedan, men sedan blev det ett längre uppehåll. Jag tror inte jag var en bättre spelledare då heller, men då spelade vi å andra sidan inte särskilt... fokuserat (jag försökte hitta ett bra ord för att beskriva vad vi håller på med nu, men det misslyckades nog ). Vi var väldigt nybörjaraktiga i alla fall.


/Dimfrost

 

[walium]

Medelmåttig kanske?

Jag vet faktiskt inte om jag är en bra spelledare eller inte. Däremot är jag en erfaren spelledare och i alla fall inte så usel att folk undviker att spela med mig eller att jag undviker att spelleda.

Jag har bra fantasi, gott om ideér och lägger ner mycket arbete vid inledning av kampanjer. Däremot har jag ibland orealistiska och onödiga ambitioner som mest leder till besvikelser ifrån min sida. Dessutom tycker jag att regler är tråkiga, jag är absolut ingen friformare och tycker inte att regler är dåliga, men de fastnar sällan i minnet och jag prioriterar verkligen inte att lära mig dem ordentligt.

 

[Bunny]

"ag har en lista namn som jag klottrat ner medan spelarna rökte på balkongen, ungefär.
«Amen, det är ju sketabra,» tänker ni, «Värsta improvisationskonstnären!» Sure, jag improviserar och fisktankar en hel del. Men nu kommer det hemska:

Spelmöte nummer två:Jag har inga anteckningar. Jag har anteckningar i stil med namnlistan ovan, nu med kryptiska ord nedklottrade vid dem. "Archie Buddings - lindansare" kan det stå. Och säg att det gått en vecka eller två mellan spelmöterna... det är kört. Jag minns inte ett jota."

Det där kommer jag ihåg! "Jag ska snart börja, först måste jag bara komma på varför alla de här namnen står på mitt papper..."

Faktum är att din minimalism har påverkat mig. När du började spela med mig slogs jag av hur lite nedskrivet du kunde klara dig på som spelledare. Jag analyserade mina egna pappershögar och kom fram till att de mest faktiskt höll mig tillbaka. Jag ville väldigt mycket, men mina omständiga anteckningar snarare motverkade detta.

Jag gillar ditt spelledande. Eller snarare - jag gillar det som bäst när det lyckas ta sig förbi andra eller tredje spelmötet. Som L5R. Som WFRP. Som (hur de andra gruppdeltagarna gillade) ditt spion-intrig-lir i Frankrike. Du har en värklig förmåga i att lyfta fram det udda och komiska när du beskriver en plats. Det blir gemytligt och levande. Pajförsäljaren, fyllegubbarna eller de erotiska kopparsticken ges ett fokus som får mig som spelare att trivas.

"Nå, är du en bra spelledare? Och i så fall, varför?"

Personligen känns mitt eget spelledande som en ständig resa från höga berg till djupa dalar. Jag kan brinna för en kampanj-idé, men låta den krasha ett par spelmöten in bara för att idén inte funkar i praktiken. Jag kan också ha ett inledande äventyr på en kampanj som överskrider alla mina förväntningar, bara för att i nästa stadie av kampanjen känna mig låst och oinspirerad. Jag antar att kampanjformen är den jag helst vill spelleda från, men jag behärskar inte riktigt att driva den framåt förbi några inledande stadier. Det är vad jag kämpar väldigt mycket med i dagsläget. Jag har också märkt att förtroende och stöd från spelarna utgör en jätteviktig del av vad jag mäktar med som spelledare. De gör så att jag orkar hålla upp min inspiration och tro på mig själv.

När det gäller mina miljöbeskrivningar, mina dialoger och min improvisation känner jag att jag kan arbeta med och utveckla var och en av dessa. Jag vet att jag kan bli en riktigt bra spelledare, och denna lyser igenom i mellanåt, men jag har en för låg lägstanivå och problem med att få mina kampanjer att överleva.

 

[Winterquist]

Nå, är du en bra spelledare? Och i så fall, varför?

Till min stora förvåning tycks mina spelare ha roligt.

Mina spelledarpersoner blir alltid karikatyrer, jag vet inte om det är bra eller dåligt. Vad som är dåligt är att de alla mer och mer spelas likadant ju längre spelkvällen lider.

Jag är urkass på att beskriva miljöer. Försöker råda bot på detta genom att bara beskriva saker i arketypiska stora drag. Kartor ritar jag alltid under själva spelkvällen (nödvändigt för att spelarna skall fatta något), jag är för lat för att förbereda dem.

Jag är förvirrad. I kombination med att jag är oorganiserad kan detta få katastrofala följder. Det är alltid något som glöms, slarvas bort, och på ett patologiskt vis glömmer jag alltid vilken sida en specifik regel (oftast brottningsregler vilka alltid är komplicerade i rollspel) finns, oavsett hur många gånger jag kollar upp det. Ja just det, jag glömmer alltid detaljregler. Dessutom är jag klumpig - fipplar alltid iväg en tärning under soffan då det är som mest spännande.

Jag är ganska dålig på att improvisera. Då jag som sagt är för lat för att förbereda mig ordentligt kan en spelkväll bli flipp eller flopp. Jag är helt enkelt ojämn.

Jag är bra på häftiga inledningar - men är dålig på avslutningar. Just nu spelleder jag ett äventyr i sin slutfas. Jag har ingen aning hur det skall sluta. Dessutom vet jag inte om slutet har någonting att göra med dess början. Äventyret är häftigt - men jag har egentligen ingen aning om vad det handlar om...

//e

 

[Olle Linge]

Word!

Jag har bra fantasi, gott om ideér och lägger ner mycket arbete vid inledning av kampanjer.

Precis så är det. Jag tycker det mesta du spellett eller skrivit tyder på att det är genomarbetat och baserade på bra och intressant idéer.

 

[Big Marco]

Jag blir sämre med åren.

 

[Pom]

Jag är himla bra, fast också dålig

Jag är superbra på att konstruera, starta och köra bra kampanjer, bra på att hålla tempot under spelmöten, halvdan på att komma ihåg regler, alldeles för kvällstrött för att orka spelleda länge i sträck, tycker det är jobbigt att göra regelrätta äventyr, är dålig på att improvisera om jag inte har förberett mig åtminstone lite grann, usel på att inse när det är dags att pensionera kampanjen.

 

[Johan K]

Självransakansdags! Jag suger som spelledare! Gör du?

Yepp, jag suger big time !
Varför ? Jo, det är som så att var gång jag skal sl:a så låser det sig av nån anledning. Kabn vara hur väl förberedd som hells, men när det är dax att börja så tar det stopp. Varför vet jag inte..