Man kanske bara ska läsa Tolkien, förstå varför det finns en konflikt mellan Alver och Orcher i Middle Earth och Tolkiens fantasi, och sedan inte försöka beskriva det i (post)moderna termer om "former av förtryck" och "rasism".
Det som kanske är mer problematiskt är såklart om man frågar sig vad symboliserar sagan om ringen. Hur Europa ständigt om och om igen anfalls ifrån öster - hunnerna, muslimerna, ... , och nu Putin? Samma berättelse om och om igen? Och om de fria folkens kamp för överlevnad? Då kan det kanske bli problematiskt. Eller om det handlar om långa vackra vita (alver) som förtrycker krokiga, fula, mörka (orcher)?
Medhåll. Jag tänker att Tolkiens verk bör förstås som en värld skapad av en religiös människa, och en drömmare, inte en rasbiolog. Både eftersom han var det förra, och inte det senare, och för att verket blir obegripligt eller just monstruöst annars.
Hos Tolkien blir varelser fula därför att de är onda; en föreställning som är bekant från den religiösa världen, och från sagans logik: den som syndar får en svart fläck på hjärtat; Kain får ett märke när han dödar sin bror; näsan växer på Pinocchio; etc.
Orcherna är inte en art av svarta varelser som är essentiellt onda, utan sagovarelser som en gång var vackra och goda, därför att allt från början är gott och vackert, men som har förstörts av ondskan, och därför blivit förvridna och fula, därför att i sagan speglar det yttre ofta det inre; att Tolkien sen valde att låta orchernas fulhet bestå i att de liknade mongoler eller var mörka i huden går förstås att spåra till de föreställningar om skönhet som fanns då, och om centrum och periferi, vän och fiende, och så vidare -- hunnerna, muslimerna, etc, precis som du skriver. Men det är ju inte hans
poäng; orcherna är inte hunner eller afrikaner, utan just orcher.
Till sin essens ser jag närmast det här som motsatsen till rasism, och då inte i meningen någon banal, upplyst "anti-rasism", utan som ett världsbygge i vilket rasismen inte är intressant eller meningsfull, därför att rasismen förstår världen som tömd på sagans logik: där sagan säger att du ser ut som det du gör, säger rasismen att det inte spelar någon roll vad du gör, bara hur du ser ut.
Tror man inte på sagans logik, på ondska och godhet, ljus och mörker, renhet och korruption, och så vidare, och på att valet mellan dem manifesteras i köttet, då blir ju det här en helt och hållet meningslös poäng, det blir ordvrängeri för att rättfärdiga att Tolkien ändå, innerst inne, var rasist, eller kanske att han oavsett avsikt bara gav uttryck för sin tids rasism. Men frågan är då: om man inte vill tro på sagor en stund — varför läser man Tolkien?
Detta sagt av en pojke som ofta bläddrade i SRR:s världshäfte och önskade sig att Haradrim, som han råkade se ut att tillhöra, inte alltid måste ”tjäna mörkrets krafter och Ringens Herre”, eller vad det nu kan ha stått; men också — och det här är väl poängen — av någon som träffade sin jemenitiske sufimästare, med ett släktträd ända tillbaka till Profeten, fred vare med honom, och mantel och allt, och som då -- mycket konkret -- tänkte: detta är som att träffa en av Dunedain.
Jag fattar, vi är inte överens om allt, du och jag, men här håller jag alltså med, och jag vill nog gå så långt som att säga man förlorar något avgörande sagoaktigt och mysigt och kanske till och med viktigt om man helt gör sig av med föreställningen om "onda" och "goda" varelser, så som Tolkien använde dem.
I ett spel som jag just nu konstruerar, som är just en sorts sagospel, som bland annat är tänkt att fånga något av känslan i studio Ghiblis filmer, finns något som heter Lögnarens Märke, som drabbar rollpersoner och andra varelser som ljuger, stjäl, bryter löften, skadar oskyldiga, och så vidare: en sorts ”mörkerpoäng”, antar jag: får man ett sånt så slår man på en tabell och får horn, eller ormögon, eller lämnar rykande, svarta fotspår där man går, eller något annat; det är både ett sätt att hålla mina smått destruktiva tonårssöner i schack när vi spelar, och ett sätt att skapa intressanta, unika monster till kampanjen — när man kommer upp i över tjugo eller trettio på tabellen får man kanske skuggvingar, måste suga blod eller livskraft ur andra levande varelser, eller förlorar sitt ansikte eller sin röst och måste stjäla andras, och så vidare; det är förstås inspirerat bland annat av Tolkien och hans stackars förstörda orcher.
Sinisas femtioöring.