Fair enough, jag var lite snabb med en del ordval där - "kul" är så klart inte det enda adjektivet som är relevant när man ska utvärdera ett rollspel. Jag menade en generellt positiv upplevelse; spännande, insiktsfullt, roligt etc.
Jag har inte så bra koll på just det spelet och tänker inte försöka argumentera för eller emot det specifikt, men det finns ju filmer, böcker och andra medier som behandlar ämnet våldtäkt. Och nej, det är varken i terapeutiskt syfte eller för att det är kul.
Jag tror det finns få filmer som grottar ner sig i eller fördjupar sig i själva våldtäktsakten på det sättet som jag just fick beskrivet för mig. Dessutom skulle jag säga att det känns mindre vanligt idag att filmer alls skildrar själva våldtäkten (vill minnas att det var vanligare för något årtionde sedan och bakåt).
Om en bok "behandlar ämnet våldtäkt" är min gissning att det görs av folk som arbetar med våldtäkt eller har blivit våldtagna, och arbetar utifrån någon slags professionell standard. Om jag visste att ett gäng snubbar utan erfarenhet eller träning i ämnet har skapat en bok där dom iscensätter en våldtäkt med denna märkligt höga detaljrikedom skulle jag verkligen undvika den. Jag skulle inte förstå syftet.
Men ok, giltig poäng över lag. Jag ska inte döma ut rollspel mer än traditionella medier.
Det skulle vara helt skruvat att påstå att rollspel skrivna och spelledda av icke-terapeuter hade en terapeutisk funktion. Lite som 5G i vaccin, auraterapi och avkok på könshår som botemedel för cancer
Är det "kul" att titta på Schindlers list? Oklart, beror väldigt mycket på definitionen av "kul". Är det en hyllad film? Ja, det skulle jag nog säga.
Någonting kan ju upplevas som terapeutiskt, eller ha en förväntad terapeutiskt effekt, utan att det är en särskild lämplig, ofarlig, eller vetenskapligt kontrollerad form av terapi.
När jag läser beskrivningen känner jag att det finns en mycket stor potens i den här sortens suggerering, särskilt när man experimenterar med maktpositioner etc. Traditionell terapi är ju ofta långt mycket mer trubbig i så fall - ofta sitter man bara och pratar en halvtimme.
Nu pratar jag ju risken hos en person med obearbetade trauman - en vanlig stabil person skulle särskilt inte påverkas.
Det är ju ganska tydlig content warning på alla spelen, så om någon vill undvika något tema så är det ju lätt gjort.
När det kommer till provocerande upplevelser ligger lajv långt framför bordsrollspel och jag har trots det aldrig hört om någon som tagit faktisk skada av speldesign. Gjort sig fysiskt illa ja. Råkat ut för illvilliga medspelare absolut. Men design? Nä. Och då är jeepform också en rätt begränsad upplevelse jämfört med typ System Denmark, Capo, mm.
Om det jag precis läste var en begränsad upplevelse vill jag knappt läsa på om dom system du nämner. Vad gör man där? Våldtar på riktigt?
Med det sagt så finns det garanterat scenarion som jag inte skulle känna mig bekväm med att spela, på samma sätt som det finns filmer jag helst undviker, eller om jag råkat se dem, inte vill utsätta mig för dem igen (t.ex.Irréversible, Breaking the waves eller Krótki film o zabijaniu)
Jag tycker mig märka att det inte är lika vanligt längre att skildra våldtäkter så särskilt ingående, i vanliga mainstream-filmer. Personligen har jag också haft svårare att ta del av sådana skildringar. Kanske blev jag blödigare efter att ha skaffat familj och barn.
Jag minns att jag tyckte att Irreversible var en väldigt stark film, men jag är osäker på om jag skulle ta mig igenom den idag. Särskilt inte med min fru.
Långt inlägg. Min gissning är att folk som spelar den här sortens lajv genomgår någon slags successiv avtrubbning eller tillvänjning, där man hela tiden behöver höja ribban för att nå önskad intensitet. I deras ögon finns det väl ingenting som är tabu. Men min fråga kvarstår egentligen - vad är det man får ut av det? Anser man sig utforska den mänskliga naturen? Är det en kick, som när man ser skräckfilm och sedan kan stänga av och känna sig trygg igen? Går man igång på maktspelet? Lär man känna sig själv?
