Är jeepform osmakligt?

Sant, åtminstone i vissa fall (i andra fall tycks samma resultat inte ha upprepats) – men det har fortfarande bemötts med rätt mycket metodologisk kritik, till exempel rörande huruvida deltagarna faktiskt trott på det eller inte. Även tolkningen har diskuterats på olika sätt. Man kan i vart fall säga att det inte levererar några självklara sanningar om hurdana människor egentligen är.
Alltså ett stort problemmed Miligrams studie var att han uteslöt en massa grejer som inte passade bilden han ville sälja. Han hade en idé redan innan vad han ville bevisa, därav kan man vara kritisk till både experiment, slutsatser och metodik. Han hardessutom inte klarat av att operationalisera begreppet lydnad, vilket gör studien dålig, oetisk och relativt ovetenskaplig. Med andra ord det finns intressanta fynd där men de är antagligen inte de Miligram fann
 
I call bullshit, tyvärr. Rollspel är inte farligt, förutom möjligen i sitt reproducerande av sunkiga stereotyper. Så länge vi inte kallar det för "terapi" och är medvetna om att det inte är det, att vi är här frivilligt för att uppleva något och att vi var och en ansvarar för vårt eget välmående så finns det inget dumt i det. Lajvscenen har i så otroligt mycket högre grad än bordsrollspelsscenen gjort det här och det är lärdomen: rollspel är inte farligt.

Jag sa inte "farligt", jag sa "dumt". Det fanns en poäng med det.
 
Jag läste igenom deras lista med termer och tekniker och tänkte att en del var väl vettigt och intressant, sedan kom jag till den här passagen:

"The game GR uses player fiat as a mechanism for opression and abuse. There, the mechanism is used to simulate peer pressure and rape -- the rapists control the victim's body and the players may dictate how it responds and feels during the rape act. Further artificial stress is created by things like making the rapist and victim keep eye contact and forcing the rapist to use his fiat in uninterrupted 2-minutes long monologues, and punishing players that fail to deliver."

Jag är i vanliga fall långt ifrån en alarmist, och jag är dessutom inte någon terapeut, men jag skulle inte svära på att detta är helt lämpligt för någon med obearbetade trauman att syssla med.

Om det inte finns en terapeutisk funktion (om än en okontrollerad, ovetenskaplig sådan) vad är då syftet? Det är väl knappast kul att rollspela våldtäkt.
 
Om det inte finns en terapeutisk funktion (om än en okontrollerad, ovetenskaplig sådan) vad är då syftet? Det är väl knappast kul att rollspela våldtäkt.
Jag har inte så bra koll på just det spelet och tänker inte försöka argumentera för eller emot det specifikt, men det finns ju filmer, böcker och andra medier som behandlar ämnet våldtäkt. Och nej, det är varken i terapeutiskt syfte eller för att det är kul.
 
Om det inte finns en terapeutisk funktion (om än en okontrollerad, ovetenskaplig sådan) vad är då syftet? Det är väl knappast kul att rollspela våldtäkt.

Det skulle vara helt skruvat att påstå att rollspel skrivna och spelledda av icke-terapeuter hade en terapeutisk funktion. Lite som 5G i vaccin, auraterapi och avkok på könshår som botemedel för cancer :)

Är det "kul" att titta på Schindlers list? Oklart, beror väldigt mycket på definitionen av "kul". Är det en hyllad film? Ja, det skulle jag nog säga.
 
Jag läste igenom deras lista med termer och tekniker och tänkte att en del var väl vettigt och intressant, sedan kom jag till den här passagen:

"The game GR uses player fiat as a mechanism for opression and abuse. There, the mechanism is used to simulate peer pressure and rape -- the rapists control the victim's body and the players may dictate how it responds and feels during the rape act. Further artificial stress is created by things like making the rapist and victim keep eye contact and forcing the rapist to use his fiat in uninterrupted 2-minutes long monologues, and punishing players that fail to deliver."

Jag är i vanliga fall långt ifrån en alarmist, och jag är dessutom inte någon terapeut, men jag skulle inte svära på att detta är helt lämpligt för någon med obearbetade trauman att syssla med.

Det är ju ganska tydlig content warning på alla spelen, så om någon vill undvika något tema så är det ju lätt gjort.
När det kommer till provocerande upplevelser ligger lajv långt framför bordsrollspel och jag har trots det aldrig hört om någon som tagit faktisk skada av speldesign. Gjort sig fysiskt illa ja. Råkat ut för illvilliga medspelare absolut. Men design? Nä. Och då är jeepform också en rätt begränsad upplevelse jämfört med typ System Danmarc, Kapo, mm.
 
Last edited:
...och det är ju lite spännande att det är så olika! Jätte-jätte-många lajv har förtryck som viktigt tema, verktyg och komponent, men det ser vi inte så värst mycket av i bordsrollspel. Att spela den som blir slagen, eller den som slår, är uppenbarligen något som kan vara del i att ge meningsfulla upplevelser på lajv, men det är rätt sällsynt runt spelbordet? Kanske är det för att det naturligt är svårt att lajva den sorts hjälte-power-fantasier som majoriteten av bordsrollspel bygger på?
 
...och det är ju lite spännande att det är så olika! Jätte-jätte-många lajv har förtryck som viktigt tema, verktyg och komponent, men det ser vi inte så värst mycket av i bordsrollspel. Att spela den som blir slagen, eller den som slår, är uppenbarligen något som kan vara del i att ge meningsfulla upplevelser på lajv, men det är rätt sällsynt runt spelbordet? Kanske är det för att det naturligt är svårt att lajva den sorts hjälte-power-fantasier som majoriteten av bordsrollspel bygger på?
Förtyck och svåra ämnen är väl rätt vanliga som tema runt spelbord också, men jag slipper gärna agera ut dem kroppsligen. Mest för att det låter som att det skulle leda till nån sorts kollektiv skev stämning som jag kan ha svårt för.

Men så klart gör man som man vill så länge man skadar eller utnyttjar någon, fysiskt eller psykiskt.
*INTE

(Blev påmind om ett par gånger då jag blivit ”tvingad” att spela Mafia på olika kickoffs, och det ledde mest till konstig stämning, en sjuk blandning mellan tristess och stress. Vilket iofs kan vara det en yrkeskriminell känner, men för mig gav det inget.)
 
Jag har inte spelat Jeepform, men läst en del scenarion. Om ”kul” är ledordet när man spelar rollspel, så tror jag inte detta är riktigt rätt spelform. Däremot kan jag fortfarande tycka att det kan vara intressant (på samma sätt som jag inte bara tittar på komedier). Då kan det vara ok att innehållet är obehagligt.

Med det sagt så finns det garanterat scenarion som jag inte skulle känna mig bekväm med att spela, på samma sätt som det finns filmer jag helst undviker, eller om jag råkat se dem, inte vill utsätta mig för dem igen (t.ex.Irréversible, Breaking the waves eller Krótki film o zabijaniu)
 
Är det "kul" att titta på Schindlers list? Oklart, beror väldigt mycket på definitionen av "kul". Är det en hyllad film? Ja, det skulle jag nog säga.
Hade trots det ett par omogna klasskompisar på högstadiet som definitivt lyckades göra tittande på Schindlers list till en osmaklig upplevelse.
 
Förtyck och svåra ämnen är väl rätt vanliga som tema runt spelbord också, men jag slipper gärna agera ut dem kroppsligen. Mest för att det låter som att det skulle leda till nån sorts kollektiv skev stämning som jag kan ha svårt för.

Har du något exempel på rollspel eller äventyr som utforskar förtryck som fenomen?

Men så klart gör man som man vill så länge man skadar eller utnyttjar någon, fysiskt eller psykiskt.
*INTE

Ja, det känns ju som en grundförutsättning för allt rollspelande ja :)

(Blev påmind om ett par gånger då jag blivit ”tvingad” att spela Mafia på olika kickoffs, och det ledde mest till konstig stämning, en sjuk blandning mellan tristess och stress. Vilket iofs kan vara det en yrkeskriminell känner, men för mig gav det inget.)

Ja alltså, känns Mafia för intensivt så är nog nordic larp-svängen kanske lite utmanande xD
 
Hade trots det ett par omogna klasskompisar på högstadiet som definitivt lyckades göra tittande på Schindlers list till en osmaklig upplevelse.

Ja, och ska vi dra parallellen till rollspel så spelar förhoppningsvis ingen med den typen av spelare. De får hänga i nuTSR-hörnan :)
 
Fair enough, jag var lite snabb med en del ordval där - "kul" är så klart inte det enda adjektivet som är relevant när man ska utvärdera ett rollspel. Jag menade en generellt positiv upplevelse; spännande, insiktsfullt, roligt etc.

Jag har inte så bra koll på just det spelet och tänker inte försöka argumentera för eller emot det specifikt, men det finns ju filmer, böcker och andra medier som behandlar ämnet våldtäkt. Och nej, det är varken i terapeutiskt syfte eller för att det är kul.

Jag tror det finns få filmer som grottar ner sig i eller fördjupar sig i själva våldtäktsakten på det sättet som jag just fick beskrivet för mig. Dessutom skulle jag säga att det känns mindre vanligt idag att filmer alls skildrar själva våldtäkten (vill minnas att det var vanligare för något årtionde sedan och bakåt).

Om en bok "behandlar ämnet våldtäkt" är min gissning att det görs av folk som arbetar med våldtäkt eller har blivit våldtagna, och arbetar utifrån någon slags professionell standard. Om jag visste att ett gäng snubbar utan erfarenhet eller träning i ämnet har skapat en bok där dom iscensätter en våldtäkt med denna märkligt höga detaljrikedom skulle jag verkligen undvika den. Jag skulle inte förstå syftet.

Men ok, giltig poäng över lag. Jag ska inte döma ut rollspel mer än traditionella medier.

Det skulle vara helt skruvat att påstå att rollspel skrivna och spelledda av icke-terapeuter hade en terapeutisk funktion. Lite som 5G i vaccin, auraterapi och avkok på könshår som botemedel för cancer :)

Är det "kul" att titta på Schindlers list? Oklart, beror väldigt mycket på definitionen av "kul". Är det en hyllad film? Ja, det skulle jag nog säga.

Någonting kan ju upplevas som terapeutiskt, eller ha en förväntad terapeutiskt effekt, utan att det är en särskild lämplig, ofarlig, eller vetenskapligt kontrollerad form av terapi.

När jag läser beskrivningen känner jag att det finns en mycket stor potens i den här sortens suggerering, särskilt när man experimenterar med maktpositioner etc. Traditionell terapi är ju ofta långt mycket mer trubbig i så fall - ofta sitter man bara och pratar en halvtimme.

Nu pratar jag ju risken hos en person med obearbetade trauman - en vanlig stabil person skulle särskilt inte påverkas.

Det är ju ganska tydlig content warning på alla spelen, så om någon vill undvika något tema så är det ju lätt gjort.
När det kommer till provocerande upplevelser ligger lajv långt framför bordsrollspel och jag har trots det aldrig hört om någon som tagit faktisk skada av speldesign. Gjort sig fysiskt illa ja. Råkat ut för illvilliga medspelare absolut. Men design? Nä. Och då är jeepform också en rätt begränsad upplevelse jämfört med typ System Denmark, Capo, mm.

Om det jag precis läste var en begränsad upplevelse vill jag knappt läsa på om dom system du nämner. Vad gör man där? Våldtar på riktigt?

Med det sagt så finns det garanterat scenarion som jag inte skulle känna mig bekväm med att spela, på samma sätt som det finns filmer jag helst undviker, eller om jag råkat se dem, inte vill utsätta mig för dem igen (t.ex.Irréversible, Breaking the waves eller Krótki film o zabijaniu)

Jag tycker mig märka att det inte är lika vanligt längre att skildra våldtäkter så särskilt ingående, i vanliga mainstream-filmer. Personligen har jag också haft svårare att ta del av sådana skildringar. Kanske blev jag blödigare efter att ha skaffat familj och barn.

Jag minns att jag tyckte att Irreversible var en väldigt stark film, men jag är osäker på om jag skulle ta mig igenom den idag. Särskilt inte med min fru.

Långt inlägg. Min gissning är att folk som spelar den här sortens lajv genomgår någon slags successiv avtrubbning eller tillvänjning, där man hela tiden behöver höja ribban för att nå önskad intensitet. I deras ögon finns det väl ingenting som är tabu. Men min fråga kvarstår egentligen - vad är det man får ut av det? Anser man sig utforska den mänskliga naturen? Är det en kick, som när man ser skräckfilm och sedan kan stänga av och känna sig trygg igen? Går man igång på maktspelet? Lär man känna sig själv?
 
Det skulle vara helt skruvat att påstå att rollspel skrivna och spelledda av icke-terapeuter hade en terapeutisk funktion.

Nej. Att se en film, spela fotbill, gå en promenad eller spela spel kan ha en terapeutisk funktion. Att något har en terapeutisk funktion innebär att det har en positiv verkan på kropp eller psyke.
 
Har du något exempel på rollspel eller äventyr som utforskar förtryck som fenomen?
Ja, de första jag kommer tänka på är Bluebeard’s Bride och Belonging Outside Belonging-spelen (gillade verkligen Dream Apart). Dialect har absolut inslag av det.
Ja alltså, känns Mafia för intensivt så är nog nordic larp-svängen kanske lite utmanande xD
Det var väl mer att det inte var så givande i det sammanhanget. Sen tänker jag att hur intensiv en upplevelse är inte har ett egenvärde i sig.
 
Nej. Att se en film, spela fotbill, gå en promenad eller spela spel kan ha en terapeutisk funktion. Att något har en terapeutisk funktion innebär att det har en positiv verkan på kropp eller psyke.

Fine, men det kan "att titta på ett saltkar i lugn och ro" också. Det jag menar är att det finns noll och inget terapeutiskt syfte med jeepform (åtminstone inte nuförtiden, kan vara att någon haft sådana tankar men sådana villfarelser har mött hård kritik sedan många år tillbaka), huruvida ni som individer skulle uppleva att det har en terapeutisk funktion är ju något annat, jag spelar exempelvis schack för att slappna av liksom :)

Däremot är det såklart starka upplevelser. Att lajva förtryck har gett mig fler verktyg att hantera det och känna igen det i verkliga livet. Och sörja det, släppa in det och inte låtsas som att det är någon annans problem, för en stund i alla fall.
 
Last edited:
Någonting kan ju upplevas som terapeutiskt, eller ha en förväntad terapeutiskt effekt, utan att det är en särskild lämplig, ofarlig, eller vetenskapligt kontrollerad form av terapi.

När jag läser beskrivningen känner jag att det finns en mycket stor potens i den här sortens suggerering, särskilt när man experimenterar med maktpositioner etc. Traditionell terapi är ju ofta långt mycket mer trubbig i så fall - ofta sitter man bara och pratar en halvtimme.

Nu pratar jag ju risken hos en person med obearbetade trauman - en vanlig stabil person skulle särskilt inte påverkas.

Ja, det är absolut ett rimligt resonemang, och står ju också i beskrivningen av spelet:
"Don't play this game unless you're in a good place mentally, and really think you are up for it. It is not meant to be fun to play."
...som väl är en så tydlig content warning det kan bli. Att just välja det förtrycket och namngivningen av spelet är väl det jag tycker är lite smaklöst, mekaniken och designen är ju inte begränsad till att kunna spela bara en typ av förtryck.

Och det finns säkert en sådan potens och potential! Men det bör vi (tycker jag) lämna åt proffsen, inte åt speldesigners, att utforska. Vi ska inte glömma att spelet är 45-90 min, spelas som regel i ett "vanligt rum" och har tydliga gränser för vad som är spel och vad som inte är det, det är ingen 360-immersion vi pratar om utan en berättarövning.
 
Last edited:
Om det jag precis läste var en begränsad upplevelse vill jag knappt läsa på om dom system du nämner. Vad gör man där? Våldtar på riktigt?

Nej men skämt åsido, kolla in dokumentären om Kapo, jag tycker att den för sin tid besvarar många av frågeställningarna i tråden kring "hur kan folk ägna sig åt det här!?" Sen är vi ju lite off topic, att det finns många som uppskattar Jeepform och lajv som utforskar förtryck på olika sätt är ingen nyhet.




....och System Danmarc:

 
Last edited:
Ja, de första jag kommer tänka på är Bluebeard’s Bride och Belonging Outside Belonging-spelen (gillade verkligen Dream Apart). Dialect har absolut inslag av det.

Okej, då är jag med på hur du menar. Ja, där finns det absolut med som viktiga teman men jag skulle nog ändå inte säga att det är kärnan i vad vi faktiskt gör runt spelbordet när vi spelar de spelen. Det är sånt som kan dyka upp (och troligtvis gör det) i spel, men som också kan undvikas. Jeepform är ju som regel mycket smalare i sitt historieberättande och gör det mycket svårare att undvika att handskas direkt och faktiskt spela ut spelets teman.

Det var väl mer att det inte var så givande i det sammanhanget. Sen tänker jag att hur intensiv en upplevelse är inte har ett egenvärde i sig.

Ok, jag missförstod!
 
Back
Top