Jag har spelat en hel del rollspel under mitt liv. Jag har dock aldrig spelat med en tjej. Jag vet att det finns tjejer som spelar, och jag vet att jag skulle hitta en tjej som skulle vara med om jag bara ansträngde mig. Jag undrar nu hur era erfarenheter är gällande denna fråga. Är det bara jag som tycker att det saknas kvinnliga rollspelare? Är det inte för det mesta majoriteten killar som lirar rollspel? varför?
Nekromanti Är majoriteten rollspelare killar? Varför?
- Thread starter mat
- Start date
Det finns en gen som kallas G33K. Denna är dominant hos män, vilket innebär att chansen är cirka 50% att män dras till rollspel eller andra töntiga saker, medan kvinnor endast har ca 3% att dras till motsvarande konstigheter (läs: kattutställningar). Det är helt enkelt simpel matematik.
//erik. layoutar till några regler
//erik. layoutar till några regler
Jag kommer bara på två tjejer jag någonsin spelat med, syrran och Insignia. Den sistnämnda bara en gång på DanCon.
Den bästa förklaringen jag hört till varför det är fler killar än tjejer som spelar skulle jag länkat till här om jag hittat inlägget. Tror det var Magnus Seter som sa det iaf. Att i den åldern när folk normalt börjar med gruppaktiviteten rollspel (i typ mellanstadiet?) så hänger killarna i grupper och tjejerna med sin bästis. Mellanstadiekids tenderar att ha kvar tjej/kill-bacilltänket och blandar sig inte så mycket över könsgränserna. Sen sitter det i.
Den bästa förklaringen jag hört till varför det är fler killar än tjejer som spelar skulle jag länkat till här om jag hittat inlägget. Tror det var Magnus Seter som sa det iaf. Att i den åldern när folk normalt börjar med gruppaktiviteten rollspel (i typ mellanstadiet?) så hänger killarna i grupper och tjejerna med sin bästis. Mellanstadiekids tenderar att ha kvar tjej/kill-bacilltänket och blandar sig inte så mycket över könsgränserna. Sen sitter det i.
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Kulturella faktorer. Rollspel är en hobby som, tror jag (rätta mig gärna om ni vet mer!), mestadels sprids genom word-of-mouth, och från början kom från en annan manligt dominerad grupp, krigsspelarna. Den typen av aktiviteter brukar framför allt spridas inom de sociala gränserna. Det är därför rollspelare framför allt är vita män tillhörande medelklassen. Ibland känns det som om manliga studenter i åldern 18-30 är allt som finns här på forumet.
Sedan är det bara att se på de gamla rollspelsprodukter som gjordes, där många författare knappt tycks ha tänkt tanken att kvinnliga spelare och rollpersoner ska förekomma. När jag spelade genom gamla Äventyrsspelmoduler märkte jag i ett flertala av äventyren nittiofemprocentigt manliga SLP-förteckningar (och av de kvinnor som beskrivs är en hel del ofta prästinnor till någon form av helargud), ett oerhört heterosexuellt manligt perspektiv på beskrivningar (kvinnor beskrivs mycket oftare i termer av hur attraktiva de är), med mera. Och det utan att faktiskt leta efter sådant. När spel med bättre medvetenhet om sådant, i stil med Vampire, dök upp så ökade också andelen kvinnliga spelare.
Sedan är det bara att se på de gamla rollspelsprodukter som gjordes, där många författare knappt tycks ha tänkt tanken att kvinnliga spelare och rollpersoner ska förekomma. När jag spelade genom gamla Äventyrsspelmoduler märkte jag i ett flertala av äventyren nittiofemprocentigt manliga SLP-förteckningar (och av de kvinnor som beskrivs är en hel del ofta prästinnor till någon form av helargud), ett oerhört heterosexuellt manligt perspektiv på beskrivningar (kvinnor beskrivs mycket oftare i termer av hur attraktiva de är), med mera. Och det utan att faktiskt leta efter sådant. När spel med bättre medvetenhet om sådant, i stil med Vampire, dök upp så ökade också andelen kvinnliga spelare.
DeBracy
Eventuellt helt fantastisk
- Joined
- 21 May 2003
- Messages
- 5,878
Utan att ha nån djuplodande statistik att peka på så skulle jag tro att statistiken vore mycket jämnare om vi inkluderade lajv samt textbaserat spel. Sett till Sverige iaf... men jag har inga belägg, bara fördomar och anekdotiska bevis. 
4 inledande punkter om varför
Tja, som (vagt) kvinnlig rollspelare så får jag väl uttala mig...
1, För det första så är grabbgäng ofta ganska svåra att komma in i. Eftersom de flesta som spelar rollspel är just killar/män och de därmed står för rekryteringen så blir det mest killar/män som rekryteras. Lite som till bolagsstyrelser.
Vissa killar kan här protestera och säga att de vissthar försökt rekrytera flickvänner/kompisar/systrar/whatever och det är säkert sant, men grabbgruppen skapar en egen jargong och kultur som många tjejer känner sig främmande i. Och känner man sig främmande så stannar man heller inte kvar. Detta leder oss direkt vidare till punkt nummer 2.
2, Som tjej är man oftast "tjejen". Det kan kräva en del att få en egen identitet förutom som just gruppens "tjej", speciellt om spelgruppen är lite yngre. Risken finns dessutom att man blir stämplad som "deras tjej" och får ett bomärke insvetsat i pannan vilket kan leda till diverse sociala intriger, fle roch värre ju yngre man är. Vem vill i längden vara bara ett kvinnligt alibi? Inte så många. Detta leder till min punkt nummer 3.
3, Tjejer som spelar dras ofta till varandra. Det gör att många rollspelande tjejer spelar i grupper där det redan finns tjejer sedan innan. Alltså, i bekantskapskretser där det redan finns kvinnliga spelare blir det oftast också fler av oss. Jag har spelat i flera grupper där vi varit fler tjejer än killar. Dettadrar förståss ner statistiken på spelgrupper som inte bara består av killar jämfört mot om vi varit jämt fördelade.
4, Förr eller senare lyckas man traska in i en grupp som aldrig ens snackat med en verklig tjej på telefon (mamma räknas inte). Där är risken stor att alla kvinnliga SLP:s eller rollpersoner blir karikatyrer på sig själva, horor eller madonnor, blyga violer eller manshatande krigare (varifrån kommer detta antagande att blodtörstiga kvinnor hatar just _män_ av alla jäkla grupper i världen?), kvinnor som kan knullas versus kvinnor som kan dyrkas och giftas med (se horor och madonnor igen). Detta blir minst sagt tröttsamt och i längden direkt förolämpande. Trillar en tjej in i en sån grupp som sin första grupp så är risken att hon slutar spela väldigt stor.
För att summera så stammar rätt mycket av hobbyns "problem" med tjejbrist just från att vi bara ses som just tjejer. Kunde vi få vara människor i första hand om på sin höjd tjejer i tredje eller fjärde så tror jag att vi hade varit fler också.
Tja, som (vagt) kvinnlig rollspelare så får jag väl uttala mig...
1, För det första så är grabbgäng ofta ganska svåra att komma in i. Eftersom de flesta som spelar rollspel är just killar/män och de därmed står för rekryteringen så blir det mest killar/män som rekryteras. Lite som till bolagsstyrelser.
Vissa killar kan här protestera och säga att de vissthar försökt rekrytera flickvänner/kompisar/systrar/whatever och det är säkert sant, men grabbgruppen skapar en egen jargong och kultur som många tjejer känner sig främmande i. Och känner man sig främmande så stannar man heller inte kvar. Detta leder oss direkt vidare till punkt nummer 2.
2, Som tjej är man oftast "tjejen". Det kan kräva en del att få en egen identitet förutom som just gruppens "tjej", speciellt om spelgruppen är lite yngre. Risken finns dessutom att man blir stämplad som "deras tjej" och får ett bomärke insvetsat i pannan vilket kan leda till diverse sociala intriger, fle roch värre ju yngre man är. Vem vill i längden vara bara ett kvinnligt alibi? Inte så många. Detta leder till min punkt nummer 3.
3, Tjejer som spelar dras ofta till varandra. Det gör att många rollspelande tjejer spelar i grupper där det redan finns tjejer sedan innan. Alltså, i bekantskapskretser där det redan finns kvinnliga spelare blir det oftast också fler av oss. Jag har spelat i flera grupper där vi varit fler tjejer än killar. Dettadrar förståss ner statistiken på spelgrupper som inte bara består av killar jämfört mot om vi varit jämt fördelade.
4, Förr eller senare lyckas man traska in i en grupp som aldrig ens snackat med en verklig tjej på telefon (mamma räknas inte). Där är risken stor att alla kvinnliga SLP:s eller rollpersoner blir karikatyrer på sig själva, horor eller madonnor, blyga violer eller manshatande krigare (varifrån kommer detta antagande att blodtörstiga kvinnor hatar just _män_ av alla jäkla grupper i världen?), kvinnor som kan knullas versus kvinnor som kan dyrkas och giftas med (se horor och madonnor igen). Detta blir minst sagt tröttsamt och i längden direkt förolämpande. Trillar en tjej in i en sån grupp som sin första grupp så är risken att hon slutar spela väldigt stor.
För att summera så stammar rätt mycket av hobbyns "problem" med tjejbrist just från att vi bara ses som just tjejer. Kunde vi få vara människor i första hand om på sin höjd tjejer i tredje eller fjärde så tror jag att vi hade varit fler också.
G
Guest
Guest
Strukturer [NT]
NT=No Text
NT=No Text
Ymir
Blivande Stockholmshipster
Öh...vem har överhuvudtaget fört ett biologistiskt resonemang här, menar du? Jag kan då inte hitta nån. (Räknar då inte Lindenius, som bara skämtar).
- Ymir, undrar
- Ymir, undrar
Förutom de vettiga skäl som redan nämnts (hur och när man börjar spela, kulturella skillnader, omognad etc) så skulle jag vilja fråga hur mycket fritidsaktiviteter som egentligen är könsblandade? Hur vanligt är det att man spelar fotboll eller utövar någon annan idrott i blandade grupper? Det framställs ofta som om rollspel skulle vara unikt, att det är den enda gången eller det enda fritidsnöjet där inte tjejer och killar umgås tillsammans men det håller jag inte med om. Jag tror att det är ganska vanligt att de håller sig på sin egen kant av olika skäl. Du kan ha ett stort och blandat umgänge på din arbetsplats eller som vänner utan att du nödvändigtvis spelar rollspel med dem eller att ni alltid gör saker tillsammans på fritiden.
Ofta finns det någon mer eller mindre dold antydan om att de manliga rollspelarnas sociala inkompetens skulle vara skälet till att de bara spelade med andra killar. Som om alla andra människor utan vidare bjöd in vem som helst till sin sociala krets och till sina privata nöjen ("Hej fru Pettersson! Jag tänkte basta lite, dricka en öl och se på en dålig actionrulle. Ska du hänga med? Ringa polisen säger du, men det är väl ändå onödigt.") Delar vi ens allting med våra allra närmaste? Sedan borde vi säkert vidga våra vyer i alla sammanhang, men det ska helst ske naturligt. Jag tror inte att någon vill känna sig inkvoterad i en spelgrupp bara för övriga spelare ska känna sig upplysta och multikulturella.
Ofta finns det någon mer eller mindre dold antydan om att de manliga rollspelarnas sociala inkompetens skulle vara skälet till att de bara spelade med andra killar. Som om alla andra människor utan vidare bjöd in vem som helst till sin sociala krets och till sina privata nöjen ("Hej fru Pettersson! Jag tänkte basta lite, dricka en öl och se på en dålig actionrulle. Ska du hänga med? Ringa polisen säger du, men det är väl ändå onödigt.") Delar vi ens allting med våra allra närmaste? Sedan borde vi säkert vidga våra vyer i alla sammanhang, men det ska helst ske naturligt. Jag tror inte att någon vill känna sig inkvoterad i en spelgrupp bara för övriga spelare ska känna sig upplysta och multikulturella.
Re: 4 inledande punkter om varför
Intressant att läsa. Jag undrar hur det är för en kille att trilla in i en grupp med enbart tjejer som spelare. Någon som har varit med om en sådan situation? Jag har som sagt aldrig upplevt en sådan session.
Intressant att läsa. Jag undrar hur det är för en kille att trilla in i en grupp med enbart tjejer som spelare. Någon som har varit med om en sådan situation? Jag har som sagt aldrig upplevt en sådan session.
Det stämmer att tjejer och killar inte utövar allt tillsammans. Det finns dock grupper som gör det. Jag vill inte påtvinga någon en handling. Jag tror dock att rollspel likt alla andra aktiviteter som vi utför i grupp, gynnas av en jämn blandning. Vi måste inte känna oss tvingade att inkludera någon. Men att ha det i åtanke, tror jag är ett steg mot ett öppnare klimat.
Krille
Super Moderator
Re: 4 inledande punkter om varför
Det var en intressant upplevelse. Jag kände ett större utanförskap än jag normalt gör när jag kommer in i en spelgrupp som enda utomstående, men å andra sidan så gick det fortare över än normalt.
Spelstil å sånt tänker jag strunta i att nämna, eftersom det skiljer sig hejdlöst i alla fall. Däremot lade jag märke till en parbildning som jag sällan ser i manliga grupper. Det blev jag och (den kvinnliga) spelledaren som ett par, två tjejer som ett par och två andra tjejer som ett tredje par, och interaktionen hölls mest inom de respektive paren och sträckte mest ut trevare till de andra. Det syntes till och med fysiskt - paren satt bredvid varandra, sen var det ett mellanrum och sen kom nästa par. Godisdelande utanför paret kändes mest som en artighetsgrej, till exempel.
(I blandade grupper förekommer också parbildning titt som tätt, men då oftast i form av pojkvän/flickvän snarare än kompispar. Så den skiter jag i också och skyller på hormoner snarare än på genusskillnader.)
När väl de där parbildningarna var upptäckta och outtalat formaliserade, då flöt gruppen ihop och spelet flöt fint.
---
Som spelledare var det aningen annorlunda. Visst såg jag tendenser till parbildning även där, men i egenskap av spelledare så var det enklare att ignorera parbildningarna (eller till och med dra nytta av dem) och helt enkelt spelleda. Så där var skillnaden mindre, utan handlade mest om att anpassa spelledarstil till spelgruppens spelstil.
Och det kan vara nog så knepigt.
'
Det var en intressant upplevelse. Jag kände ett större utanförskap än jag normalt gör när jag kommer in i en spelgrupp som enda utomstående, men å andra sidan så gick det fortare över än normalt.
Spelstil å sånt tänker jag strunta i att nämna, eftersom det skiljer sig hejdlöst i alla fall. Däremot lade jag märke till en parbildning som jag sällan ser i manliga grupper. Det blev jag och (den kvinnliga) spelledaren som ett par, två tjejer som ett par och två andra tjejer som ett tredje par, och interaktionen hölls mest inom de respektive paren och sträckte mest ut trevare till de andra. Det syntes till och med fysiskt - paren satt bredvid varandra, sen var det ett mellanrum och sen kom nästa par. Godisdelande utanför paret kändes mest som en artighetsgrej, till exempel.
(I blandade grupper förekommer också parbildning titt som tätt, men då oftast i form av pojkvän/flickvän snarare än kompispar. Så den skiter jag i också och skyller på hormoner snarare än på genusskillnader.)
När väl de där parbildningarna var upptäckta och outtalat formaliserade, då flöt gruppen ihop och spelet flöt fint.
---
Som spelledare var det aningen annorlunda. Visst såg jag tendenser till parbildning även där, men i egenskap av spelledare så var det enklare att ignorera parbildningarna (eller till och med dra nytta av dem) och helt enkelt spelleda. Så där var skillnaden mindre, utan handlade mest om att anpassa spelledarstil till spelgruppens spelstil.
Och det kan vara nog så knepigt.
Nightowl
Champion
Re: 4 inledande punkter om varför
I min urgamla spelgrupp som var solitt manlig hade vi knepigt nog aldrig någon av de här klichéerna, ärligt talat. Trots att jag misstänker att vår kvinnosyn inte var den bästa. Snarare spelades väl kvinnliga rollpersoner som män med tuttar, det gjorde i alla fall jag...
Erik
Standardgrejen brukar ha varit att de blivit våldtagna/misshandlade/etc av några andra krigare som barn. De flesta andra krigare i fantasy- ocn andra världar är män.
I min urgamla spelgrupp som var solitt manlig hade vi knepigt nog aldrig någon av de här klichéerna, ärligt talat. Trots att jag misstänker att vår kvinnosyn inte var den bästa. Snarare spelades väl kvinnliga rollpersoner som män med tuttar, det gjorde i alla fall jag...
Erik
Man Mountainman
Storsvagåret
Re: 4 inledande punkter om varför
Jag köper inte det. Jag tror kruxet måste ligga i själva aktiviteten — att den av någon anledning tilltalar män mer än kvinnor. Om så inte vore fallet, så tror jag att kvinnorna helt enkelt hade bildat sina egna rollspelsgäng — som de t.ex. gör när de vill spela fotboll.
/Kalle
Du tror alltså att hobbyns tjejbrist är en historisk slump? Att hobbyn helt enkelt råkade börja som något som män ägnade sig åt, och sen har männens attityder tjänat till att även fortsättningsvis utestänga tjejer?
Jag köper inte det. Jag tror kruxet måste ligga i själva aktiviteten — att den av någon anledning tilltalar män mer än kvinnor. Om så inte vore fallet, så tror jag att kvinnorna helt enkelt hade bildat sina egna rollspelsgäng — som de t.ex. gör när de vill spela fotboll.
/Kalle
Ni har båda fel!
Bobby Magikern har ju redan knäckt det. Om hobbyn av en slump nu började med ett gäng manliga nördar så kommer de sprida den till i huvudsak manliga nördar. Tjejer kan inte starta egna spelgäng om de inte vet att hobbyn ens finns.
Bobby Magikern har ju redan knäckt det. Om hobbyn av en slump nu började med ett gäng manliga nördar så kommer de sprida den till i huvudsak manliga nördar. Tjejer kan inte starta egna spelgäng om de inte vet att hobbyn ens finns.
Re: 4 inledande punkter om varför
Frågan är kanske en aning för komplicerad för att alla faktorer ska kunna vägas in i ett enkelt förstainlägg? Jag tog upp det som jag uppfattar som de starkaste faktorerna utifrån de fall jag försökt introducera tjejer till rollspel, samt utifrån de snack jag haft med andra rollspelande tjejer. Helt enkelt de saker som vi tyckt varit problematiska. ("Vi" är här jag och flera kompisar, jag kan naturligtvis inte tala för alla rollspelare som råkar vara födda med två X-kromosomer)
Exemplet med fotboll är dessutom lite missvisande eftersom vi där har en internationell tävlingsstruktur som är könsuppdelad och lagen därmed också är det.
Visst, rollspel som det traditionellt spelats under 70 och 80-talen faller inte inom de intresseområden som tonårstjejer ofta har eftersom rötterna fanns just i strid, krig och våld - något som Fina Flickor inte pysslar med. Mycket av den lite modernare rollspelskulturen gör det däremot med sociala intriger och djupare karaktärsspel- och mycket riktigt har vi fått en rejäl tillökning på tjejfronten, främst under nittiotalet. Dessutom skulle jag säga att mycket av det som tonårstjejer gör ÄR rollspel, bara inte i lika organiserad form som inom hobbyn. Alla "tänk-om"scenarion som utspelat sig på telefon mellan två bästisar, all teater, alla samtal om "ifall du vore den och den, vad skulle du göra då?". Mycket rollspels-liknande aktiviteter som pekar på att hobbyn i sig är något som skulle kunna vara lockande för just den målgruppen.
I vilket fall... som någon annan påpekade så vill man spela med kompisar man gillar. Att bli sedd som en stereotyp av dem är irriterande, ibland sårande, och hindrar att man har så roligt som man skulle kunna ha. Eftersom rollspel (kanske av historiska skäl i och med de tidiga rollspelens inriktning) är stämplat som något nördiga killar gör så kommer nog få unga tjejer ens på att de kan testa själva, utan om de introduceras så är det via människor som redan spelar. Och där sitter vi i bolags-styrelseproblemet igen.
Frågan är kanske en aning för komplicerad för att alla faktorer ska kunna vägas in i ett enkelt förstainlägg? Jag tog upp det som jag uppfattar som de starkaste faktorerna utifrån de fall jag försökt introducera tjejer till rollspel, samt utifrån de snack jag haft med andra rollspelande tjejer. Helt enkelt de saker som vi tyckt varit problematiska. ("Vi" är här jag och flera kompisar, jag kan naturligtvis inte tala för alla rollspelare som råkar vara födda med två X-kromosomer)
Exemplet med fotboll är dessutom lite missvisande eftersom vi där har en internationell tävlingsstruktur som är könsuppdelad och lagen därmed också är det.
Visst, rollspel som det traditionellt spelats under 70 och 80-talen faller inte inom de intresseområden som tonårstjejer ofta har eftersom rötterna fanns just i strid, krig och våld - något som Fina Flickor inte pysslar med. Mycket av den lite modernare rollspelskulturen gör det däremot med sociala intriger och djupare karaktärsspel- och mycket riktigt har vi fått en rejäl tillökning på tjejfronten, främst under nittiotalet. Dessutom skulle jag säga att mycket av det som tonårstjejer gör ÄR rollspel, bara inte i lika organiserad form som inom hobbyn. Alla "tänk-om"scenarion som utspelat sig på telefon mellan två bästisar, all teater, alla samtal om "ifall du vore den och den, vad skulle du göra då?". Mycket rollspels-liknande aktiviteter som pekar på att hobbyn i sig är något som skulle kunna vara lockande för just den målgruppen.
I vilket fall... som någon annan påpekade så vill man spela med kompisar man gillar. Att bli sedd som en stereotyp av dem är irriterande, ibland sårande, och hindrar att man har så roligt som man skulle kunna ha. Eftersom rollspel (kanske av historiska skäl i och med de tidiga rollspelens inriktning) är stämplat som något nördiga killar gör så kommer nog få unga tjejer ens på att de kan testa själva, utan om de introduceras så är det via människor som redan spelar. Och där sitter vi i bolags-styrelseproblemet igen.
(NT)
Man Mountainman
Storsvagåret
Re: 4 inledande punkter om varför
Ja, jag håller med om att den moderna rollspelshobbyn omfattar varianter som är betydligt mindre stereotypiskt "killiga" än det gängse D&D-grottkrälet. Å andra sidan: D&D-grottkrälet är fortfarande den dominerande spelformen, den har varit det under större delen av hobbyns historia, och de "moderna" spelformerna är ganska unga. Så kanske är "killigheten" ändå den bästa förklaringen till tjejbristen, och de nya varianter som uppstått och fortsätter att uppstå under senare decennier kan ingjuta en förhoppning om att hobbyn går en allt mer könsneutral framtid till mötes.
/Kalle
Ja, jag håller med om att den moderna rollspelshobbyn omfattar varianter som är betydligt mindre stereotypiskt "killiga" än det gängse D&D-grottkrälet. Å andra sidan: D&D-grottkrälet är fortfarande den dominerande spelformen, den har varit det under större delen av hobbyns historia, och de "moderna" spelformerna är ganska unga. Så kanske är "killigheten" ändå den bästa förklaringen till tjejbristen, och de nya varianter som uppstått och fortsätter att uppstå under senare decennier kan ingjuta en förhoppning om att hobbyn går en allt mer könsneutral framtid till mötes.
/Kalle