Är rollspel referensverk?

[Max Raven]

Bör rollspel behandlas primärt som referensverk? Om ja, är inte många rollspel skrivna på ett suboptimalt sätt? Hur kan man skriva rollspel som fungerar bättre som referensverk, och bättre som rollspel rent allmänt?

 

[Bolongo]

Det finns visst inga nya diskussioner under solen.

Det enda rätta svaret är att rollspel, om man med det menar regelböcker, traditionellt fyller två funktioner. Dels skall de lära ut en process, dels skall de fungera som referens när någon som redan kan processen vill kolla upp en viss detalj. Att blanda dessa saker i samma text kan tyckas suboptimalt, men alternativet är att göra två böcker (eller olika kapitel i samma bok, men för hanteringstiden vore det bästa nog att ha en separat volym).

En del spel försöker lösa det genom att ha ett appendix med ordförklaringar för terminologin, och det är en bra början. Men för många krunchiga spel skulle jag gärna ha det utbrutet i ett litet häfte med sådana förklaringar, plus eventuella viktiga tabeller och väldigt gärna flödesscheman för att påminna mig om de mer invecklade processerna.

 

[entomophobiac]

Jag tror rollspel (generellt) behöver:
- Förklara varför du spelar just detta spelet och inte ett annat.
- Förklara hur du spelar just detta spelet (eller kanske rollspel generellt, om du känner att det behövs).

Sedan kan många spel behöva ett var, ett vad, ett vem, etc., men det handlar mer om typen av rollspel vilka såna behov som finns.

När dessa två saker är besvarade så omvandlas boken till ett referensverk där du behöver kunna hitta svar på allt mer specifika frågor.

Det blir som den inverterade pyramiden i journalistik egentligen. Beskriv det viktiga och lämna detaljerna till senare, så kan läsaren avgöra själv om hen bryr sig.

Det finns ju lite böcker som experimenterat med detta. Grundböckerna till GURPS känns mer som referensverk, exempelvis. Och sånt som Transhuman Space blir ju nästan uppslagsverk för settingen.

 

[Max Raven]

Det finns visst inga nya diskussioner under solen.

Det enda rätta svaret är att rollspel, om man med det menar regelböcker, traditionellt fyller två funktioner. Dels skall de lära ut en process, dels skall de fungera som referens när någon som redan kan processen vill kolla upp en viss detalj. Att blanda dessa saker i samma text kan tyckas suboptimalt, men alternativet är att göra två böcker (eller olika kapitel i samma bok, men för hanteringstiden vore det bästa nog att ha en separat volym).

Ha sammanfattningen separat från detaljförklaringar och spelexempel. Slå ihop dem behöver man bara göra om:
1) Man inte har koll på reglerna man designar
2) Inte har förmågan att fatta sig kort
eller
3) Vill slösa allas tid.

Jag tror oftast det handlar om att folk skriver utan att behandla sin text (och redaktörer ses ner på) - som citatet går "If in this I have been tedious, it may be some excuse, I had not time to make it shorter."

 

[ceruleanfive]

Det enda rätta svaret är att rollspel, om man med det menar regelböcker, traditionellt fyller två funktioner. Dels skall de lära ut en process, dels skall de fungera som referens när någon som redan kan processen vill kolla upp en viss detalj. Att blanda dessa saker i samma text kan tyckas suboptimalt, men alternativet är att göra två böcker (eller olika kapitel i samma bok, men för hanteringstiden vore det bästa nog att ha en separat volym).

Jahapp, du hade visst redan skrivit vad jag kom hit för att säga.

 

[God45]

Nej.

 

[Fiktionslek]

Det finns visst inga nya diskussioner under solen.

Det enda rätta svaret är att rollspel, om man med det menar regelböcker, traditionellt fyller två funktioner. Dels skall de lära ut en process, dels skall de fungera som referens när någon som redan kan processen vill kolla upp en viss detalj. Att blanda dessa saker i samma text kan tyckas suboptimalt, men alternativet är att göra två böcker (eller olika kapitel i samma bok, men för hanteringstiden vore det bästa nog att ha en separat volym).

En del spel försöker lösa det genom att ha ett appendix med ordförklaringar för terminologin, och det är en bra början. Men för många krunchiga spel skulle jag gärna ha det utbrutet i ett litet häfte med sådana förklaringar, plus eventuella viktiga tabeller och väldigt gärna flödesscheman för att påminna mig om de mer invecklade processerna.

Jahapp, du hade visst redan skrivit vad jag kom hit för att säga.

Meh ... Landstingets kurs i att svara i telefon, liksom. Shit vad torrt! Tack och lov har ni ju helt fel . Oftast vet den som ska spela ungefär hur det går till, och själva uppslagsbiten är i de flesta fall en mycket liten del av hur man rent praktiskt använder boken.

Den stora och helt centrala funktionen i en rollspelsbok är dess förmåga att vara evokativ och att ge lust att spela. Det är den funktionen som den har om och om och om igen, långt efter det att läsaren kan reglerna och inte längre behöver slå upp något egentligen. Det här åstadkoms på en mängd sätt. Bild förstås, världsbygge och text -- inte bara "stämningstext" utan också små genremarkörer, val av terminologi, språklig stil o.s.v. Även layout spelar stor roll, inte minst genom att knyta an till läsares tidigare erfarenheter. Det kan då handla om att layouten påminner om tidigare spel, om en viss typ av litteratur, om äldre text, om musikalbum o.s.v. o.s.v. Till detta kommer sedan produktionsvärden som vilket papper och omslag man använder. Läsaren ska vilja umgås med boken.

Notera att den evokativa funktionen inte utesluter material som är lätt att använda och "bygga" med o.s.v. Den utesluter heller inte en god struktur, klara regler, goda exempel och ett omfattande index. Men den är dominerande, och den är i grunden estetisk -- inte informativ.

Rollspelshistorien är fylld av böcker som inte alls är särskilt bra på att "lära ut" eller fungera som referensverk, men som ändå varit extremt framgångsrika och genrerat mängder av äventyr, skapat communities och älskats i generationer. Rollspelshistorien är däremot mycket fattig på framgångsrika referensverk och instruktionsböcker med underordnad eller frånvarande evokativ förmåga.

Hälsar

Christian

 

[entomophobiac]

Den stora och helt centrala funktionen i en rollspelsbok är dess förmåga att vara evokativ och att ge lust att spela. Det är den funktionen som den har om och om och om igen, långt efter det att läsaren kan reglerna och inte längre behöver slå upp något egentligen.

Jag vill hålla med om det här, men stämmer det egentligen? Det finns ju minst lika många exempel på torra i det närmaste doktorsavhandlingar till rollspel som blivit stora och populära de med, ofta kanske på meriterna av vad för referensmaterial de valt mer än vad de själva gör.

När du väl spelat in dig i ett spel blir det ju absolut synonymt med vad som hänt i spelet, dock. Det får en känsla som inte har med den tryckta produkten att göra överhuvudtaget utan gruppens egna och helt subjektiva uppfattning kring densamma.

 

[ceruleanfive]

Den stora och helt centrala funktionen i en rollspelsbok är dess förmåga att vara evokativ och att ge lust att spela.

Ah, där har du förstås en bra poäng!

Rollspelshistorien är fylld av böcker som inte alls är särskilt bra på att "lära ut" eller fungera som referensverk, men som ändå varit extremt framgångsrika och genrerat mängder av äventyr, skapat communities och älskats i generationer. Rollspelshistorien är däremot mycket fattig på framgångsrika referensverk och instruktionsböcker med underordnad eller frånvarande evokativ förmåga.

Jag äger tyvärr en hel hög rollspel som jag har blivit nyfiken på – men som jag aldrig kommer att spela på grund att de är för otillgängliga ur informationsdesignsynpunkt.

 

[Mogger]

Den stora och helt centrala funktionen i en rollspelsbok är dess förmåga att vara evokativ och att ge lust att spela.

Jahapp, du hade visst redan skrivit vad jag kom hit för att säga.

 

[Man Mountainman]

Nej

 

[Lukas]

En del brädspel har börjat med att ha två regelböcker.
En som du ska läsa innan spelet och lära dig genom.
Och en som är ett referensbok för att slå regler under spel.

Jag älskar det, och önskar att rollspel skulle släppas i liknande två böcker.

 

[Rymdhamster]

men stämmer det egentligen?

Nej, det gör det inte. Inspiration och motivation kommer från alla håll och kanter i alla fall. Däremot kan man ofta behöva kolla upp någon obskyr regel man inte använder så ofta, eller kolla upp monsterstats för något visst monster.

 

[erikt]

Bör rollspel behandlas primärt som referensverk? Om ja, är inte många rollspel skrivna på ett suboptimalt sätt? Hur kan man skriva rollspel som fungerar bättre som referensverk, och bättre som rollspel rent allmänt?

Rollspel är inte referensverk.
Enskilda rollspelsböcker kan vara referensverk.

För att ta ett konkret exempel från klassiska Drakar och Demoner (1985 års utgåva)
Grundregelboken är inte ett referensverk. Alldeles för mycket förklaringar och exempel. Det finns en del saker i boken som man ofta behöver slå upp under spelets gång, men inte tillräckligt mycket för att hela boken kan betraktas som referensverk.
Monsterboken däremot är ett referensverk. Väldigt lite generell text, och hela boken är strukturerad för att man skall kunna slå upp den enskilda varelse man är intresserad av.

 

[Christoffer]

Intressant lärdom från brädspelsvärlden är att ett väldigt vanligt sätt att lära ut på är genom en bok för att lära ut spelet med samtliga regler men presenterade för inlärning. Samt ytterligare en bok för att referera eller vid spelbordet.

Ta en titt på mentzerboxen, alltså så bra upplägg för att lära ut vad det spelet är och gör och så få spel som tagit fasta på det efter. Men, anledningen är väl att de regelböckerna är som att be om migrän när en ska försöka hitta en viss regel vid spelbordet.

 

[Bolongo]

Ta en titt på mentzerboxen, alltså så bra upplägg för att lära ut vad det spelet är och gör och så få spel som tagit fasta på det efter. Men, anledningen är väl att de regelböckerna är som att be om migrän när en ska försöka hitta en viss regel vid spelbordet.

Det var väl delvis därför de gav ut Rules Compendium senare.

(Den andra delen var att reglerna fanns utspridda över 4 boxar...)

 

[entomophobiac]

Ta en titt på mentzerboxen, alltså så bra upplägg för att lära ut vad det spelet är och gör och så få spel som tagit fasta på det efter. Men, anledningen är väl att de regelböckerna är som att be om migrän när en ska försöka hitta en viss regel vid spelbordet.

Håller med!

Kruxet är väl att rollspel går igenom flera olika faser lite beroende på hur de används. Om du spelar ett spel under en enda "sittning", som med många indiespel, så är det ju mer som brädspel i den bemärkelsen att målet är ungefär detsamma varje kväll. Då finns det ju ett behov av tydliga direktiv, steg för steg, och gärna ett par förenklade summeringsdiagram som gör att du slipper läsa igenom brödtexten när du spelar tredje, åttonde, femtionde, gången.

Om ett spel däremot spelas som en lång sammanhängande kampanj och "spelet" egentligen bara är en sorts ramverk (i regler eller värld) så börjar det väl som en instruktionsbok men slutar som ett referensverk. Tacksamt med boxar i sammanhanget, som kan ha ett "Börja här" häfte och sedan en separat bok med mer avancerade regler.

 

[Bolongo]

Tacksamt med boxar i sammanhanget, som kan ha ett "Börja här" häfte och sedan en separat bok med mer avancerade regler.

Typ Hjältarnas tid?

 

[Monokel]

Intressant lärdom från brädspelsvärlden är att ett väldigt vanligt sätt att lära ut på är genom en bok för att lära ut spelet med samtliga regler men presenterade för inlärning. Samt ytterligare en bok för att referera eller vid spelbordet.

Är inte det här tanken med olika "starter set"-lådor till t.ex. DnD och ligans spel?

 

[Christoffer]

Håller med!

Kruxet är väl att rollspel går igenom flera olika faser lite beroende på hur de används. Om du spelar ett spel under en enda "sittning", som med många indiespel, så är det ju mer som brädspel i den bemärkelsen att målet är ungefär detsamma varje kväll.
[...]
Om ett spel däremot spelas som en lång sammanhängande kampanj och "spelet" egentligen bara är en sorts ramverk (i regler eller värld) så börjar det väl som en instruktionsbok men slutar som ett referensverk.

Yes, det är lite min poäng. Att peta på självklara svaret att rollspel inte är primärt referensverk. Att jo, de är allt det här. De ska både bära med sig inspiration för vad för fiktion och hur stämningen i fiktionen är tänkt att vara, hur faktiskt spel går till, samt senare, hur tusan var reglerna när jag står i ett träsk upp till magen och skjuter med min ak47:a mot jätteiglarna? Att jo de är referensverk. Såklart de är. Men inte bara. De ska ju vara allt det här liksom. Vilket såklart är om inte omöjligt så i vart fall stört svårt och tror inte något spel jag stött på klarar av det till fullo.