Jag menar att reglerna "Drakar och Demoner" kan funka för andra världar än Trudvang (kanske Ereb Altor), och världen Trudvang skulle kunna funka för ett annat spelsystem (kanske Dungeons & Dragons). Det jag svarade på var påståendet att Trudvang-världen inte skulle vara helgjuten för att inte "det direkt (i grundreglerna) blir tydligt ”vad man gör” i just den här settingen".
Då får vi väl vänta på att FL gör det, för enligt RM:s logik äger de nu allt som någonsin har skrivits till DoD
Fast det känns väl rätt uppenbart i Trudvang? Man spelar hjältemodiga tjommar som skaffar sig ära och rikedom genom hjältedåd och trollklubbande. Fokus är på strid och utforskande som i klassiska fantasyrollspel. Eller vad annars kan man tolka in i det?
Jo, men då blir frågan HUR blir det uppenbart? Naturligtvis kan jag titta i äventyren, men där finns ju tillämpningen snarare än beskrivningen av konceptet. Det är alltså konceptet, ”vad man gör”, som jag är ute efter. När det är tydligt och intressant, så kan spelet i mina ögon bli helgjutet.
Det här upplever jag är en ganska ny företeelse i rollspel, i alla fall i svensk kontext. Känns som det hänger ihop med rollspelsuppsvinget runt 2010-talet. Jag kan inte säga att jag känt att författare innan det haft så stort fokus på hur de vill att konsumenterna ska spela deras spel.
Det här är kanske ämne för en ny tråd, men i rollspelens barndom var det förvånansvärt mycket "handhållning" som kom att urvattnas eller omdefinieras under årtionden som följde. Personligen tycker jag att 90s games lider väldigt mycket av detta, i allmänhet. Det är mycket cross breeding och många gånger har man inte funderat på varför utan mest "det finns i spel X så vi slänger in det", samtidigt som man varit trogen andra konventioner. Det som hände mellan 2005-2010 var att man återigen började tajta till spelen. Och idag finns det i princip bara tajta spel, om du förstår vad jag menar.
Nej, det är helt korrekt att många rollspelsprodukter, framför allt äldre, är bedrövligt dåliga på det där. Väldigt få av dem ger något egentligt stöd; det är verkligen så att det var underförstått vilken sorts spelande man förväntades pyssla med och var man som SL inte redo att förbereda sig från noll på egen hand, well… "git gud" är väl den sortens attityd jag mött. "JAG tyckte inte det var några problem att spelleda X trots att det inte hade något spelledarstöd, alltså finns det inga problem". Underförstått "om du tycker att det är ett problem är det du som är problemet och du kanske inte borde vara SL helt enkelt".
Har inte så stor erfarenhet av spel från 80-talet, men intressant att så är fallet! Själv tycker jag att pendeln nu svingat allt för för långt åt andra hållet, om man tar typ koncept som "cinematic play" baserat på film-licenser och annat. Blir så jäkla snävt.
Jag menade bara att de tagit massa grejer de gillat och gjort en produkt av det, och inte reflekterat särskilt över att resultatet kan tolkas på vissa sätt. Om man inte aktivt arbetar med tex inkludering när man gör fantasy så blir det lätt som det blir. Eftersom genrens alla troper är utformade så.
Det är en intressant liknelse som jag tycker förtjänar en egen tråd. Kan också säga att det på många sätt missar, i mitt tycke, hela grejen med vad ett rollspel och setting faktiskt är.
”Den försvunna diamanten” är inte ett rollspel. Men det är ett brädspel med ett uppdrag och en setting. Spelskaparna har designat sitt spel på ett ändamålsenligt sätt. Därför är spelet komplett. Exemplet visar precis vad jag tycker är problemet med det ”trudvangska” förhållningssättet. Den som köper det rollspelet och dess supplement får väldigt mycket - men inte det som behövs för att det ska bli ett riktigt komplett och helgjutet spel.
Det är ju dock ett rätt dåligt brädspel
Och jag tycker ju att rollspel till viss del bygger på konventioner. Jag tycker inte alla nya rollspel behöver lösa alla problem. De flesta av oss skulle kunna spela med i princip inga verktyg alls.
Jag har alltså inte recenserat ”Den försvunna diamanten”, men jag vet att mekaniken fungerar eftersom jag har prövat den många gånger. Och jag tycker att rollspel ska kunna spelas även av dem som inte känner till konventionerna. Och verktyg av olika slag är i mina ögon helt nödvändiga för att settingen i ett rollspel ska fungera. Därmed inte sagt att verktygen behöver vara nya eller okonventionella, men det är intressant om de är det och dessutom funkar.Det är ju dock ett rätt dåligt brädspel
Då kanske det är så att jag gör skillnad på setting och spelmekaniker, medan du inte gör det? Och det är såklart ok, jag gillar Försvunna diamanten också.
Nu förstår jag inte alls vad du menar. Jag gör definitivt skillnad på setting och spelmekaniker. Men spelmekaniken får gärna stödja och gestalta settingen, även om det inte är ett måste.
Vad jag menar är, det som jag tror @Brödbane var inne på, att det som skiljer vår hobby från övriga spel är den del av spelandet som sker oberoende av mekanik o.dyl.
Jag menar att trådtiteln är "setting" och du skiftande till att skriva "spel", och eftersom jag upplever att denna deltråd handlar om att förstå hur du tillämpar dina definitioner - för att i sin tur förstå varför du ser settingen Trudvang som ej sammanhållen _trots_ att du själv enkelt sammanfattar den i två ord - tänkte jag att ordvalet kanske var betydelsebärande.
