Något som ytterligare understrykar detta är att Tolkien försökte skriva en berättelse om fjärde åldern, men började känna att det var ointressant, att fjärde åldern inte hade något att säga. Detta står i skarp kontrast till kulturskapare idag som älskar att göra sequels av alla de slag till verk som egentligen inte hade behövt det.
Jag känner tvärtom, att positivt gensvar från folk med koppling till mig är en mycket bättre måttstock. Jag vill att mina verk ska vara omtyckta av folk vars smak jag faktiskt känner till och respekterar, inte av hoi polloi. Jag har väldigt lågt förtroende för allmänhetens förmåga att bedöma kultur.
Så här jobbar vi mycket i datorspelsbranschen också, så det skulle jag säga är helt normalt. Typ 90% av arbetet jag gör som narrative designer i pre-production kommer aldrig komma spelarna till del i någon direkt bemärkelse, utan används för att inspirera environment art, character art, combat design, quest design, character progression, etc. Det är en lite unik grej för Tolkien att varenda bisarr draft han skrivit där Sauron är en katt och alla har walesiska namn sett dagens ljus.
Om målet är att tilltala den genomsnittliga konsumenten är detta tyvärr ett rationellt beslut. Data från olika datorspel jag jobbat med talar ett tydligt språk - nordvästeuropa (i synnerhet England) är enormt överrepresenterat som miljön folk väljer att spela i. Vi kan även se anekdotiskt från tex Eon att många spelare tycks ha Asharina som sitt favoritområde, trots att det är den ojämförligt tråkigaste delen av Mundana.
Jag tror inte heller att ett detaljerat världsbygge måste vara kopplat till ett nitiskt kontrollbehov (ett av Harrisons påståenden?). Men det kan vara så, i en del fall. Antar dock att de som då är nitiska är det för att de inte vill förstöra världens stil och stämning (kanske för att de själva ligger bakom och har investerat egna pengar i världsbygget). Och ibland också för att de vill upprätthålla sin egen ställning i communityt kring ett visst världsbygge. Vilka som har rätt och vilka som bara vill bestämma blir ofta en tolkningsfråga.
Sådant som nya fordon, nya vapen och liknande associerar jag mer med regelsidan av spelen. Den sorts världsbyggesdetaljer jag intresserar mig mer för – mat och mode – får försvinnande sällan lika mycket utrymme, kanske för att de inte har någon regelmässig effekt i de flesta spel, kanske för att den typiske rollspelskonsumenten antagits vara mindre intresserade av dem än nya sorters svärd.
Asharien kryddas lyckligtvis upp i den nya boken – den gamla led ju lite av att vara just ”designated starting area” och vara släppt väldigt tidigt i Eons produktion.
Jag tänker mig alltså att nya fordon och nya vapen kan vara relevanta settingdetaljer och inte bara redskap för att döda eller förflytta sig. Beskrivningarna behöver inte bara omfatta stats, även om det brukar se ut så. En del av min poäng i flera av de här begreppsligt närbesläktade diskussionerna är att formaten inte är givna, särskilt inte när de förefaller vara det.
Ja, det går att göra mycket med listor. Själv gillar jag särskilt dem som finns i Into the Odd, Mothership och Ultraviolet Grasslands. Det är tre kärnfulla rollspel som ger mycket djup på få sidor.
Ja, verkligen. Jag tycker dock att de är svåra att få till riktigt bra (men ganska enkla att göra halvbra). Allra bäst blir slumptabellerna när de innehåller kolumner för någon aspekt eller detalj som är helt oväntad men sedan visar sig vara helt central.
Det fina med dem är ju att de tydligt kan klargöra vad som är passande komponenter inom ramarna för världen, samtidigt som de öppnar för att dessa element kan nyttjas på olika vis.