Skulle säga att intresset och ambitionen ligger i kampanjer där rollpersoner får chans att utvecklas, antagonister återkomma och eventuell metaplott långsamt få utveckla sig till något storslaget.
Verkligheten är för närvarande en annan.
Från att t.ex. ha spelat Konfluxsviten nästan varje vecka strax innan man fick barn så spelar vi i nuläget 2-3 ggr per år. Att försöka ta sig igenom en kampanj i den takten är smått lönlöst.
Diskussionen är faktiskt högaktuell då vi planerar att försöka träffas och spela 1-2 ggr (!) under julledigheten och har precis idag börjat diskuterat vad vi skall spela. En i sällskapet har kört Mask of Nyarlathotep för oss andra någon gång om året. Även om kampanjen är kul att spela så hinner man glömma bort alla för kampanjen livsviktiga trådar mellan gångerna. Eftersom vi dessutom kör klassisk CoC BRP så skall det slås väldigt massa tärning och diskussionerna kring vad man skall göra härnäst upptar alltför stor del av speltiden. På samma sätt kryper vi nu mot sista delen i Konfluxsviten, men även den känns för omfattande för att dra igång i det här tempot.
Jag försöker istället vara pragmatisk och antingen spela något oneshot (t.ex. La Cena eller Oakwood Heights till KULT) där karaktärerna är färdigskapade. Ett oneshot där man ändå får skapa egna karaktärer (t.ex. Screams of the children till Cthulhu Dark, Det Döende Skeppet till Coriolis, en äventyrsplats till Forbidden Lands eller en zonsektor till Mutant År Noll) eller köra något som varken kräver spelledare eller förberedelse (t.ex. Fiasco, Secret Hitler, Witch - The Road to Lindisfarne eller Polaris).
(Sen skulle jag gärna spela klart Tsarens röst till Oktoberlandet, men tyvärr kunde inte en av de tidigare spelarna vara med).