Äventyr med 2, 3, 4 parter i konflikt??

[Nässe]

Jag sitter nu i den lite jobbiga positionen att börja skriva ett äventyr från scratch och hamnar då alltid i mer eller mindre filosofiska resonemang med mig själv, om rollspel och rollspelsskapande. Tänkte försöka ta forumet till hjälp i mina funderingar.

Det jag klurar på är vilka implikationer det får för äventyret om man bygger det på olika antal parter i konflikten/ konflikterna? Hur påverkar det struktur och framför allt spelarnas upplevelse?

Många äventyr har två parter i en konflikt: ondingarna som försöker genomföra sin plan och rollpersonerna som försöker stoppa dem. Mos Mosel är det första äventyr jag tänker på.

Andra äventyr har två parter i konflikt redan när RP kliver in. Eller ännu fler parter. Det finns en väv av konflikter som man ska nysta i, och grupper kan agera mot varandra. Kanske blir RP då lite mindre av huvudpersoner? Det borde bli mer rörigt och komplext. Svårt att överblicka? Oklart vad man ska göra?

Ja längre än såhär har jag inte kommit. Någon som ser mönster i det här, vilken sorts äventyr det blir av att basera det på olika sorters konflikter?

Är det ens viktigt?
Hur vore det att kopiera gamla äventyr och lägga till/ ta bort 1 konflikt?

 

[entomophobiac]

Det jag klurar på är vilka implikationer det får för äventyret om man bygger det på olika antal parter i konflikten/ konflikterna?

Jag gillar upplägget på äventyret som följer med Cryptomancer, där det är ett antal grupperingar med agendor som beskrivs och konflikterna är både konkret förklarade och även implicita baserat på vad de vill uppnå. Sedan följer lite idéer på vad rollpersonernas roll kan vara om de är del av någon av dessa grupperingar.

Alla har trots allt behov av de tjänster rollpersoner kan tillhandahålla, som spioneri och hacking (i Cryptomancer), och alla är därför mer eller mindre suspekta. Vissa är opportunister, andra är riktiga svin.

Även Guildmasters' Guide to Ravnica har ju idéer kring alla olika gillens agendor, med exempel för alla tio som både skurkar och arbetsgivare.

Blades in the Dark har ju också ett upplägg kring fraktioner och särintressen, samt maktbalansen, i Doskvol.


Upplägget i Cryptomancer. Subterra är dvärgklaner, Sylvetica är alver, och Sphere är mänskliga adelshus. Alla i stadsstaten Prantis.

Hur påverkar det struktur och framför allt spelarnas upplevelse?

Jag tror det som påverkas mest är hur spelarna får del av informationen. Om de exempelvis behöver ett intro till alla grupper (och konflikter) direkt från start kan det bli svårt att sätta sig in i. Om spelarna är av mer klassiskt äventyrlig sort, och förväntar sig att det finns rätta svar i världen, så vill de nog också veta vilka som är "onda" och vilka som är "goda" på ett tydligt sätt.

Min go-to är att representera viktiga konflikter med SLPs. När vi spelade Ravnica fanns det exempelvis ett kärlekspar där en tillhörde ett ont cyniskt gille och en ett snällt gille, för den grejen gjorde det möjligt att kommunicera komplexiteten mellan dessa två grupper. Den ena i paret var försvunnen, för hon hade skuldsatts av sin tilltänkta makes gille när de tog deras barn som gisslan, och hon tvingades mörda stadsvakter i ett särskilt distrikt. Just att hon tillhörde ett "gott" gille gjorde grejen väldigt tydlig.

Även effektivt att låta rollpersoner ha krokar till olika konflikter, för att göra det lite mer komplicerat. Medlem i onda gillet. Släkt med vampyrhertigen. Skyldig opportunistadelshuset pengar. Saker som i spel skapar icke-intuitiva samtal. "Va!? Varför skall vi ge [ondingarna] skatten för?!"

Rollspel happens!

Någon som ser mönster i det här, vilken sorts äventyr det blir av att basera det på olika sorters konflikter?

Gråskaliga äventyr. Intrigäventyr. Äventyr där krutdurken står öppen och allt som krävs är en gnista, som rollpersonerna kan slänga dit (med flit eller ej).

Äventyr jag gillar.

 

[Lemur]

Jag skriver ett äventyr till Askhem nu där det finns en hel drös fraktioner. Jag tänker att rollpersonerna gör en utredning och att alla fraktioner vill ta del av deras upptäckter. Att dom kan välja vilka de vill alliera sig med och att motsatta fraktioner försöker sätta käppar i hjulet för dem. Men rollpersonerna är historiens huvudpersoner som driver berättelsen framåt.

Edit: det är dock inte enbart kosmetiskt vilken fraktion de allierar sig med då olika fraktioner har tillgång till olika information osv.

 

[THZ]

Detta är en åsikt, inte ett "rätt" svar.

Definitioner (för denna post):
Spelmöte : Det enskilda tillfället man träffas och spela
Äventyr: En begränsad story arc under 3-4 spelmöten
Kampanj. "Många" spelmöten under lång IRL tid

Jag börjar bakifrån
Kampanjer skall innehålla flera fraktioner för att världen skall kännas levande. Dock kan det till SLs förtvivlan bli så att spelarna mest interagerar med några av dem...och några blir bortglömda. Det beror på spelarna och deras karaktärer vilka fraktioner som blir levande. När man skriver/ planerar kampanjen kan man dock aldrig förutse vad galn.....jag menar påhittiga idi....jag menar spelarna skall hitta på.
Man har också i kampanjer tid att utveckla och återkomma till fraktionerna så att spelarna bryr sig och minns SLP/ grupperingarna och har åsikter om dem.

Så i kampanjer är svaret entydigt: JA, många fraktioner


Äventyr
Då detta är begränsat till ett fåtal möten så har du mindre tid att presentera fraktioner/SLP men det är även utspritt över en viss tid IRL (vilket kan vara flera månader om "livet" slår till)
Det gör att du begränsas till ett fåtal fraktioner, men att två max tre "lyser" just nu medan de andra ligger tysta.
Annars kommer det bli: "Vem var Anders och var hörde han till.....nej vänta....var inte Anders död....eller?.....
och då minskar stämningen/immersion.

Så äventyr tycker jag skall ha ett fåtal, kanske tre fraktioner.


Spelmöten
Här beror det på spelmöte
Är det en "ping-pong" session. Dvs ett möte där RP vandrar runt och söker information, eller presenteras för de olika fraktionerna. Då skall ju alla vara med. (men kort och koncist så spelarna minns något...)
Är det en lösa dagens problem.....då skall man nog inte störa med för många fraktioner. Helst bara en huvudfraktion som man just nu jobbar för/ eller emot.
Dock kan en sådan session vara utmärkt att ha EN repetition av en annan fraktion. Ex spelarna har identifierat skurken och hans lya. På vägen dit så möter de fraktion X som har information, byteshandel, ett krav.....eller vad man nu vill ge för "bild" av fraktionen....ett litet intermezzo.


Så under spelmöten. Allt eller inget beroende på vilken sorts session.



Så egentligen kunde jag skrivit allt mellan 0 och alla fraktioner...det beror på......

Sorry för wall of text. Hoppas du har någon nytta av mina åsikter/funderingar.

 

[Nässe]

Tack för fina och bra tankar!!

Jag funderar också på om det tillför eller förstör att införa flera faktioner i ett mysterie-äventyr. Jag älskar det som Ento skriver ovan, verkligen min tekopp när jag spelar. Men går det att göra mysterium av det? Jag är tveksam. Sitter nu och läser Berlin Wicked City, igen. Bra äventyr. Funderar på om de skulle kunna göras mer komplexa. Med en enda konflikt blir ju mysteriet tydligt. Och problem med mysterium är väl ofta att de blir för svåra att överblicka, röriga, oklara. Om man nu gillar problemlösning. Tillför man mer konflikter förändras det kanske så mycket att det inte längre blir mysterium, utan en annan sorts äventyr?

Man skulle ju kunna ha två kulter som vill olika saker? Och mer diffust om någon är ond/ god. Men rör man sig då utanför kontraktet för CoC? Blir det något annat?

 

[Feuflux]

Jag har funderat lite (väldigt lite, inte i närheten av färdigfunderad) på att ha någon slags relationstabell mellan fraktioner: typ såhär:

	Fraktion A	Mördarfraktionen	Svekfraktionen
Fraktion A	-	Bra	Lysande
Mördarfraktionen		-	Dålig
Svekfraktionen			-

Alla fraktioner har en relation på någon skala (mellan "öppet krig" och "blodsallierad" typ) och detta påverkar hur rollpersonerna bemöts (de borde kanske vara med i tabellen de med?). Har de fjäskat en massa för Svekfraktionen och sen möter Mördarfraktionen så kommer de sistnämnda att utgå från att RP:na är deras motståndare, de har ju precis hjälp en fraktion de har en dålig relation med.

Eller så kan RP:na sluta fred mellan två fraktioner och skapa en ny maktbalans, vilket garanterat skapar dem en fiende i någon annan ände. Syftet i slutändan ska ju vara att tabellen hjälper dig skapa lämpliga dominoeffekter. Inget sker ju i vakuum.

 

[entomophobiac]

Jag funderar också på om det tillför eller förstör att införa flera faktioner i ett mysterie-äventyr.

Ett mysterium är ju en händelse som redan hänt och spåren det lämnat efter sig. Mordet. Stölden. Komplotten. Förgiftningen. Maktövertagandet. Att placera fragmenterad (och ibland fabricerad) information i fraktioner är ju sedan lite definitionen av en konspiration. Lökens lager, helt enkelt.

1. Insikten att mysteriet finns.
2. Indicier kring vilka som är inblandade.
3. Undersökning av indicierna leder till fler indicier, praktiska ledtrådar, eller rena insikter.
4. Upprepa 3 till dess en "trigger" av något slag sker.

En trigger kan vara en särskild insikt, en tidsaxel (typ en BitD-klocka) som löper ut, eller något annat kriterium som uppfylls, och det gör att något händer. Någon försöker tysta rollpersonerna, eller någon puttar in ett brunt kuvert under dörren och springer iväg. Stilgreppen beror ju på formatet.

Det jag gillar med konspirationer är att du som SL kan antingen etablera "faktan", för den grupp som föredrar det. Exempelvis vem som gjorde det, vem som underlättade, vem som inte ville vara med, varför det gjordes, vad det ledde till, etc. Eller så kan du som SL bara låta det här utvecklas genom spel. Det enda du behöver göra sen är fundera på vilka som vet något, vilka som kan ha hört något, etc., och det blir helt upp till rollpersonerna att nysta i det.

Om de får för sig att Fraktion A ligger bakom, när det i själva verket är Fraktion B, så är det helt amazing.

Vi hade en stakeout av en fransk herrgård en gång, som pågick i två-tre spelmöten (om jag minns rätt). Men det visade sig vara ett totalt sidospår där det var vår egna konspiratoriska fantasi som kopplade en planerad stormiddag till det vi egentligen var ute efter. "Sablarns vilka stora inköp de gör ... Vad har de i görningen?" "Öh, vinflaskor. Är de förgiftade!?" "Vad gör bormästaren här?!" etc. Allt hade rimliga förklaringar, men blev per automatik del av konspirationen i våra hjärnor.