Nekromanti Äventyr med Conan-känsla

[Magnus Seter]

Hej!

Sitter och sliter med ett äventyr till ett svenskt rollspel. Jag tänkte att det ska ha Conan-känsla, alltså rollpersonerna ska få utmaningar i stil med Conan-novellerna eller Conan-serierna.

Så hur ser det egentligen ut?

Vilken typ av utmaningar "känns" Conan?

Vilken typ av struktur har ett sånt äventyr?

/Magnus

 

[luddwig]

Länge sedan jag läste Conan men spontant tänker jag på:

- Svekfulla svartkonstnärer
- Stora reptiler
- Strapatser i vildmark
- Förföriska kvinnor
- Myllrande städer/krogar
- Exotiska folkslag
- Ondskefulla gudar/kulter

 

[Rymdhamster]

Ingen erfarenhet av de ursprungliga böckerna, däremot ganska så mycket av serierna.

Min uppfattning av ett typiskt Conan-äventyr att "introt" är att man skall stjäla något, vilket leder till det faktiska äventyret som nästan alltid börjar som någon form av mysterium (alla i slottet är döda eller förtrollade, såna saker). Efter lite undersökningar avslöjar sig vad som ligger bakom (ett monster, demon eller trollkarl) och äventyret övergår till att försöka luska ut ondskans svaga punkt (Eftersom monstren nästan alltid är allt för mäktiga för att besegras rakt av), vilket kan involvera lite fajting mot minions och henchmen. När svagheten är avslöjad nås kimax som ofta involverar tillfångatagandet av Conan eller allierad där tillfälle att utnyttja svagheten ges.

Variationer är att istället för mysterium kan man istället snubbla över någon som ger en ett annat uppdrag. I detta fall visar sig nästan alltid att den nya arbetsgivaren har dolda motiv, ont i sinnet och antagligen spelade den där gamle mannen på krogen som tipsade Conan om den där första stölden från första början.

Klassiska inslag är antingen en allierad som visar sig vara en förrädare, eller en fiende som visar sig vara en möjlig eller rent av nödvändig allierad senare (antingen för att denna visste om och var ute efter att stoppa ondskan från första början, eller för att denne var lurad av ondskan från början men inser sanningen).

Ofta har vi en en sympatisk vän som blir dödad, eller förslavas av ondskan så att Conan blir tvungen att döda denne mot sin vilja.

Typiskt för Conan är att även om våld alltid är nära till hands så är nästan alltid förvånansvärt lite strid. Det mesta sköts med smygande, förklädnader och list. När strider eller våld väl bryter ut så är det nästan alltid väldigt brutalt och väldigt snabbt över, alltid med förödande resultat. I slutet av ett äventyr väntar alltid stora rikedomar, men det är alltid tveksamt om det varit värt så mycket död.

Så för att sammanfatta Conanäventyr:

Mycket mysterier, lögner och saker är aldrig som de verkar.
Inte så mycket strid, men när det sker är det snabbt och blodigt.
Ofta stora uppoffringar (låta vänner dö, etc...)

 

[zonk]

Nu har jag bara läst ett halvdussin av Howards Conan-bucker, men..

Hade sagt att en viktig grej är att det är rätt så low fantasy, och det återspeglar sig i utmaningar och motståndare.

Galenskap, kulter, tyranner och banditer är vanliga motståndare. Magi etc är ofta lite tvetydig: var det magi, eller var det bara droger, galenskap, eller suggestion? I de fall det finns föremål (skallar, juveler, etc) som verkar ha magiska krafter, är dessa ofta tvetydiga, och det är inte glasklart om offren är mer vidskepliga än egentligen direkt påverkade av magin. Med fingret på vågen lutar det nog åt att magi och gudar finns och gör aktiva insteg i världen, men det är inte så påtagligt att det är ovedersägligt. Det gör rätt mycket för stämningen, hade jag sagt - blir mer jordnära än mkt fantasy.

Det finns monster, men de är ofta degenererade djur, eller människor eller någon annan tidigare intelligent art - de är sällan rakt av magiska varelser, de klarar sig på fysikens lagar (i varje fall i en något lös tolkning av dessa). Dessa återkommande degenererade människor är väl en återspegling av den tidens rätt deprimerande rasistiska dumheter. Dessbättre har böckerna ändå mer att komma med än bara sånt.

Utmaningar är ofta enkla och handfasta - typ
* Conan är strandsatt och behöver ta sig genom länder fyllda med djungel/öken och fiender till nån plats där man hanka sig fram som hyrsvärd e.d.
* Conan hamnar på en piratbåt och utmanövrerar kaptenen när denne försöker döda honom, och tar över båten och leder piraterna på plundringståg
* Conan har supit bort alla pengar och hamnar på ett värdshus där man offrar gäster som inte är från stan till onda gudar
* Conan är fången hos nån ond bandit / rövarbaron som plågar honom och lämnar honom för att dö i vildmarken. Conan överlever och möter andra banditer och sätter P för bandit 1 / rövarbaronen.

Typiskt är att Conan är förbannat duktig men absolut inte oövervinnelig eller ofelbar. Lyckan växlar fort, och han går från kung till utfattig till pirat. Ena dagen hänger han med en piratdrottning och njuter av tillvaron, nästa dag är hon uppäten av en bevingad best. En usel morgon är man sönderslagen och blöder ihjäl i öknen, några månader senare låter man gärningsmannen lida ett betydligt värre öde, inte för ens egen hand, men man hindrar det inte.

En annan återkommande sak är hur närmast dyrkansfullt det berättas om Conans vighet, hans stora fina muskler, hans slughet och hur tyst han smyger. Han är ett vilddjur, tyst & dödlig som en tiger. Veklingar faller som furor för hans svärd, om de inte är mångtaliga och har överläge.

Ok nu blev det här lite annat än bara precis utmaningarna, men det kändes naturligt att ta upp i samma veva..

 

[anth]

1. Conan är bättre än alla andra. Han har högre grundegenskaper och färdigheter än någon annan och kan göra saker som ingen annan klarar av. Det betyder att skulle andra äventyrare än just Conan försökt sig på samma äventyr som Conan hade de misslyckats just för att de är sämre.
Jag säger inte att rollpersonerna ska ha 18 i alla grundegenskaper, men det bör finnas saker i äventyret som är specifikt anpassade för just dem.
Kanske ett halvdussin olika utmaningar som är "valfria", d.v.s. utmaningar som är anpassade för olika äventyrarroller och spelledaren har med de utmaningar som passar rollpersonerna. Spelarna ska känna att just deras rollpersoner är speciella.

2. Conan börjar utfattig (för att han slösat bort sin förmögenhet på vin, kvinnor och sång). Främsta anledningen till att han ger sig ut och äventyrar är just för att han inte har några pengar kvar. När han klarat av äventyret börjar han slösa bort pengar igen och cykeln börjar om.
Jag tycker att äventyret mycket väl kan förutsätta att äventyrarna börjar fattiga.
Det bör även finnas något avslutande förslag i äventyret hur rollpersonerna sedan kommer att förlora sin förmögenhet (dessa ska givetvis bara vara ett par förslag, inget tvingande).

3. Conan stöter ofta på unika varelser. Ofta de sista av sitt slag. Ofta en degenererad utdöende art.
Ett Conan-äventyr kräver unika helt nya monster som ingen hört talas om. Att komma på vad monsterna kan göra och deras svagheter är ett litet äventyr i sig.

4. Conan är en ensamvarg.
Det behöver inte vara ett soloäventyr, men det ska vara tänkt för en liten tight grupp.

5. Vissa Conan-äventyr innehåller "en kvinna i nöd".
Det bör finnas någon form av "fångar" som äventyrarna ska befria.
- Det kan vara fångar som hålls som "mat" av monstren.
- Det kan vara fångar som ska offras i en hemsk ritual för att frammana något namnlöst.
- Det kan vara den godhjärtade dottern till den onde härskaren som hjälper rollpersonerna att övermanna sin faders tyranni.

6. Det som lockar Conan är rykten om ofantliga skatter. Om skatterna finns kvar eller ens är möjliga att ta med (innan skattkammaren förstörs) är en helt annan fråga - men det ska finnas ett korn av sanning i ryktena.

7. Namnet på äventyret ska vara episkt.

 

[Rymdhamster]

2. Conan börjar utfattig (för att han slösat bort sin förmögenhet på vin, kvinnor och sång).

Mmmn, andra meteriella tillgångar brukar också variera en hel del. Oftast verkar Conan ha lite kläder (ibland bara ett höftskynke, ibland byxor och nån tunika) och ett svärd eller en yxa´när äventyret börjar. Ibland har han inte ens så mycket (kanske bara höftskynke och en kniv), men andra gånger kan han ha en ringbrynja, hjälm och allt möjligt.

Här kan man ju ta approachen att man antingen dikterar startutrustning i själva äventyret, eller att spelarna får välja 1D6 saker från utrustningslistan i början av varje äventyr.

 

[Tre solar]

Precis som James Bond eller Mad Max eller andra ikoniska hjältar ägnar sig Conan inte åt karaktärsutveckling. Avsaknaden av utveckling är en stor del i vad som gör att Conan känns "low fantasy" trots att det finns städer där alla drömmer, flygande apor som förstenar folk, odöda härförare och en rymdfarande elefantman.

Ett Conan-äventyr fungerar ungefär såhär

- Conan får genom tur, skicklighet, och gynnsamma omständigheter möjlighet att besöka en plats som han inte vet något om (ofta vet ingen annan nåt om den heller). Han tar chansen och tänker att det säkert finns skatter här.
- Han inser att platsen är ännu konstigare än han trott och smyger vidare tills han fått svaret på varför det är så konstigt. I ett klassiskt Conan-äventyr är det här lite som en teater, en kuriosa-kabinett eller en Lynch-film: hemligheten är omgärdad av lager efter lager av mystik, men det krävs inget detektivarbete för att komma åt hemligheten, bara att man fortsätter framåt.
- Han slår ihjäl ett monster för att han blir pressad och det är i hans väg, som ett vilddjur inträngt i ett hörn, eller för att de gjort något mot honom först. Det finns inte mycket till moralisk bedömning från Conans sida
- När han sett vad platsen hade att erbjuda beger han sig därifrån.

Det centrala i ett Conan-äventyr är alltså nyfikenheten, viljan att se efter själv. Om du ska göra ett äventyr i den stilen måste det finnas ett löfte om att uppleva något fantastiskt. Detta innebär:
- det behöver inte finnas en skatt. Om det finns en skatt är det viktiga att den är spektakulär, snarare än värdefull. En akvamarin stor som ett huvud är ok, åtta kistor silver går bort.
- platsen bör vara "unik", i så mån att ingen eller väldigt få människor har varit där eller ens på en liknande plats. Om platsen är vanlig (till exempel ett palats) måste det vara en unik omständighet - typ att alla personer är gjorda av vax.
- monstret/fienden måste vara unikt på så sätt att rollpersonerna aldrig stött på det förut och att det har ett trick eller beteende som de är oförberedda på.
- det är ok om äventyret kräver speciell utrustning för att det ska börja (typ: man kan bara komma till trollkarlens labyrint med hjälp av en magisk amulett). När äventyret väl satt igång måste det gå att klara det naken: det får inte förutsätta några övernaturliga förmågor.
Gåtor, trolleritricks osv kan finnas med för att förändra svårighetsgraden. Om du vet demonens svaghet är det lättare att besegra den, men det är fullt möjligt att göra det med en sten och djävlar anamma.

Strukturen är som en mind-map. Det finns flera vägar framåt, varje steg inåt bjuder på något olycksbådande eller oväntat, besluten är huvudsakligen att fortsätta/backa ut/byta väg, vägarna sammanstrålar i mitten vid mysteriets lösning

 

[Tre solar]

Här kan man ju ta approachen att man antingen dikterar startutrustning i själva äventyret, eller att spelarna får välja 1D6 saker från utrustningslistan i början av varje äventyr.

Det enklaste är väl att man börjar äventyret med att säga "nu är vi i piratstaden. beskriv era rollpersoner" och så får alla hitta på fritt utifrån att kvällens tema är pirater.

 

[Rymdhamster]

Det enklaste är väl att man börjar äventyret med att säga "nu är vi i piratstaden. beskriv era rollpersoner" och så får alla hitta på fritt utifrån att kvällens tema är pirater.

Du säger "enkelaste" men jag är tveksam...

 

[Dante]

Jag tänkte citera min egen gamla Fenix-artikel om just detta, men insåg att det nog blir mindre förvirrat om jag helt sonika länkar till hela texten.

 

[DeBracy]

När det gäller novellerna har jag intrycket att Conan i regel börjar med rustning och kläder, men att dessa på olika vis går sönder, kastas åt sidan, etc. under äventyrets gång. Inbillar mig att höftskynke-Conan är mycket mer närvarande i serierna.

Conan är oftare en "drabbad hjälte" än en "sökande hjälte". Äventyret kommer till honom mer eller mindre oombett. Rymdhamster gjorde en bra observation i att Conan ofta är ute för att t.ex. tjuva nånting, och sen drabbas han av att det är något mysko på gång som måste hanteras. The God in the Bowl är ett bra exempel.

Jag tycker det är ett gött upplägg, om man lyckas kommunicera att uppdraget rollpersonerna är ute på från början är mer av ramhandling än quest.

En annan sak jag uppskattar från Conan-novellerna är att de i regel drar igång väldigt fort. Antingen så är Conan redan inkastad i någon pågående situation, eller så kastas läsaren in i händelser som etablerar situationen som Conan strax kommer bli indragen i. I rollspelsversion, och i kombination med ramhandling/faktiskt äventyr-modellen, så skulle det kunna betyda att karavanen rollpersonerna vaktar just blivit överfallen och de måste göra nåt (slåss, fly, slå sig ihop med banditerna) och att själva äventyret snart uppenbarar sig i form av någon plats där de tar skydd eller så. När jag tänker efter så är det väl ungefär den modellen som är i The Slithering Shadow/Xuthal of the Dusk.

Där är våra huvudpersoner överlevare från nån armé, men det ursprungliga uppdraget behöver ju inte tillintetgöras helt. Som OSR-vurmare gillar jag när det är helt okej att backa ut ur situationer när känslan av "fuck it, det är inte värt det" blir stor. Att då ha något att vända tillbaka till kan vara rätt schysst, särskilt om det innebär lite konsekvenser som naturligt för spelet vidare.

 

[Rymdhamster]

Inbillar mig att höftskynke-Conan är mycket mer närvarande i serierna.

Ärligt talat inte så där jättevanlig i serierna heller, även om det verkar bero på vem som gör dem. Jag vill minnas betydligt mer höftskynken från när Conan gick i Magnum än från andra källor.

 

[Eksem]

Det finns ju en annan Conan än den unge Conan som ska stjäla något och hamnar i övernaturligheter och det är "Härförar"-Conan. Han är förvisso ganska sporadiskt i rollen som faktisk härförare, men hans piratperiod varar ganska länge och även under andra omständigheter hamnar han i situationer där han leder större grupper genom terräng och strid. Där hamnar han i svårigheter som att navigera olika allianser och inbördeskrigssituationer, konflikter mellan olika klaner, lojalitet och myteri i den egna gruppen och klassisk resurshantering.

 

[Hans E Magnusson]

Hatar er, varför ska ni börja snacka Conan nu för. Jag satt ju nöjt och bläddrade i mina Arduin grejer. Nu måste jag ju rota fram allt Conan jag kan hitta i mina lådor.

 

[Hans E Magnusson]

Hej!

Sitter och sliter med ett äventyr till ett svenskt rollspel. Jag tänkte att det ska ha Conan-känsla, alltså rollpersonerna ska få utmaningar i stil med Conan-novellerna eller Conan-serierna.

Så hur ser det egentligen ut?

Vilken typ av utmaningar "känns" Conan?

Vilken typ av struktur har ett sånt äventyr?

/Magnus

Och efter det så skriver du ihop ett med Elric känsla va?

 

[Dr. Acula]

Är inte mötet mellan civilisationen och barbaren en grej som återkommer i Conan?
Han föraktar den lika mycket som den föraktar honom.

Han ses som en obildad buse medan han i sin tur ser de civiliserade männen som svaga och falska.
I serierna framställs ju ofta barbarerna som ädla vildar med styrka och mod, medan de rika i den civiliserade världen är falska, dekadenta, svaga och fega. De styr sin värld genom andra medan Conan själv är stark nog att ändra saker på egen hand.

Conan gillar civilisationen för där finns lyx och rikedomar som han vill åt men han ogillar den eftersom den skapar i hans ögon svaga människor.