Tidpunkt: inatt
Var: hemma
Det började med att jag kastade mig ut ur deras tempel. Jag dök ner i den iskalla vallgraven och försökte förgäves ta mig upp längst den branta brinken på andra sidan. När de kom och letade efter mig lyckades jag gömma mig bakom en rot.
För att ta mig därifrån låtsades jag att jag var en av dem. En av behövde jag slå följe med, och han och de andra var fenomenalt starka och åldrades inte. Vi tog oss igenom ett kontorskomplex i stål och glas där rulltrappor ledde åt alla håll. Vi vanliga hade inte åtkomst där. Han ställde prövande frågor, jag ljög och var vag. Orden var en kamp om livet; jag var inte en av dem. Han skämtade att jag var en oförståndig yngling, men följde mig hem och gick igenom min dator för att avslöja min bluff. Jag flydde. I tunnelbanan kom jag undan.
Återigen var jag på deras territorium. I anslutning till ett av våra köpcentrum låg deras egna komplex. De föredrar sitt eget sällskap, de eviga. Deras hemlighet är något i deras mat och dryck, som gör dem enastående. Jag gick förbi caféer, ett spa, ett yogarum. Snart var jag jagad igen. De är besatta av yttre skönhet och inre hälsa. Alla klär sig i high fashion. Deras yogarum; perfekta kroppar i perfekt balans. På caféerna; lågmält skvaller mellan plastikopererade munnar till smaken av näpna drinkar. Jag stack ut, och de ville få bort mig.
Men något gick fel. Två unga tjejer jag slog följe med skulle till cafét för att beställa varsin sallad, men det där som är hemligheten i deras mat var slut. Folk blev oroliga, personalen nervös och urskuldande. En man slog sönder disken, hoppade över och började prygla caféinnehaverskan. Den ena tjejen ringde sin far, hon måste äta snart; pröva restaurangen istället. Där var det fullt tumult - gästerna hade gett sig på en ur personalen, en tryckte ner honom mot golvet och bröt hans arm.
De båda tjejerna var nu rädda och utlämnade. De omkring dem beter sig allt mer desperat. Pappa ringer, han har landat med helikopter på taket. Det var bara hans egna dotter som fick följa med; var och en för sig själv var som en självklarhet. Vad hände med den andra tjejen? Jag vaknar.
----
Det var den typen av dröm jag skulle vilja återkomma till. Jag har ibland äventyrsdrömmar, men sällan så här stilsäkra. Likt i en Bret Easton Ellis-roman gavs de eviga en kylig, nihilistisk, världsfrånvändhet. I deras modernisktiska palats rådde en påträngande mental istid, som speglades än tydligare när jag fick följa de unga tjejerna - lite tafatta och osäkra i allt det stilsäkra och tillrättalagda. När jag vaknade stod den övergivna av dem ensam kvar vid en öde helikopterplatta, den bilden kommer jag bära med mig.
Var: hemma
Det började med att jag kastade mig ut ur deras tempel. Jag dök ner i den iskalla vallgraven och försökte förgäves ta mig upp längst den branta brinken på andra sidan. När de kom och letade efter mig lyckades jag gömma mig bakom en rot.
För att ta mig därifrån låtsades jag att jag var en av dem. En av behövde jag slå följe med, och han och de andra var fenomenalt starka och åldrades inte. Vi tog oss igenom ett kontorskomplex i stål och glas där rulltrappor ledde åt alla håll. Vi vanliga hade inte åtkomst där. Han ställde prövande frågor, jag ljög och var vag. Orden var en kamp om livet; jag var inte en av dem. Han skämtade att jag var en oförståndig yngling, men följde mig hem och gick igenom min dator för att avslöja min bluff. Jag flydde. I tunnelbanan kom jag undan.
Återigen var jag på deras territorium. I anslutning till ett av våra köpcentrum låg deras egna komplex. De föredrar sitt eget sällskap, de eviga. Deras hemlighet är något i deras mat och dryck, som gör dem enastående. Jag gick förbi caféer, ett spa, ett yogarum. Snart var jag jagad igen. De är besatta av yttre skönhet och inre hälsa. Alla klär sig i high fashion. Deras yogarum; perfekta kroppar i perfekt balans. På caféerna; lågmält skvaller mellan plastikopererade munnar till smaken av näpna drinkar. Jag stack ut, och de ville få bort mig.
Men något gick fel. Två unga tjejer jag slog följe med skulle till cafét för att beställa varsin sallad, men det där som är hemligheten i deras mat var slut. Folk blev oroliga, personalen nervös och urskuldande. En man slog sönder disken, hoppade över och började prygla caféinnehaverskan. Den ena tjejen ringde sin far, hon måste äta snart; pröva restaurangen istället. Där var det fullt tumult - gästerna hade gett sig på en ur personalen, en tryckte ner honom mot golvet och bröt hans arm.
De båda tjejerna var nu rädda och utlämnade. De omkring dem beter sig allt mer desperat. Pappa ringer, han har landat med helikopter på taket. Det var bara hans egna dotter som fick följa med; var och en för sig själv var som en självklarhet. Vad hände med den andra tjejen? Jag vaknar.
----
Det var den typen av dröm jag skulle vilja återkomma till. Jag har ibland äventyrsdrömmar, men sällan så här stilsäkra. Likt i en Bret Easton Ellis-roman gavs de eviga en kylig, nihilistisk, världsfrånvändhet. I deras modernisktiska palats rådde en påträngande mental istid, som speglades än tydligare när jag fick följa de unga tjejerna - lite tafatta och osäkra i allt det stilsäkra och tillrättalagda. När jag vaknade stod den övergivna av dem ensam kvar vid en öde helikopterplatta, den bilden kommer jag bära med mig.
