Att släppa något är att lära sig. Så gör små prylar och "fail faster". Det är ingen (i princip) som sitter och släpper 300 sidor av någonting utan någon som helst erfarenhet. Efter ett tag har du byggt upp tillräckligt med erfarenhet för att kunna ta genvägar (ex. funnit folk du gillar att jobba med) och snabba upp arbetet såpass att 300 sidor inte känns som någonting alls.
Ingen blir expert genom att titta storögt på andras produktioner som tagit åratal av erfarenhet att bygga.
100% detta.
Det första rollspel jag släppte, Evolutionens Barn, var inte den första rollspelsgrej jag skrev och lät andra titta på.
Men det var också väldigt mycket ett övningsprojekt. Jag brukar ju berätta att jag hade ett magnum opus-spel i huvudet som jag egentligen ville skapa, men jag började med Evolutionens Barn för att lära mig processen. För jag visste att det inte brukar bli så bra första gången. Sen blev det mycket riktigt inte så bra, men det var OK. För jag hade lärt mig en massa.
Och vid det laget hade nästa idé hunnit anfalla mig (Null State). Så jag gjorde den, och lärde mig en massa på det.
Det där stora magnum opus-spelet, det har jag fortfarande inte skapat. Och det är OK, det också.
Men det viktiga är: man ska nog inte investera så mycket i tanken på att ens första produkt ska bli
den bästa någonsin, eller den som ska
visa alla de andra hur skåpet ska stå.
Nån författare har skrivit att alla bra författare har en massa dåliga ord i sig som måste ut först innan man kommer till de bra. Jag brukar tänka på det ibland. I allmänhet är man inte bra på grejer när man börjar. Och man kan liksom inte hjälpa att bli bättre på saker man gör en massa av. Så knepet är bara att köra på och acceptera att det blir dåligt. Alla rollspelsmakare har en massa dåliga spel och äventyr i sig som måste ut, innan man kommer till de bra.
Liksom, Rollspelspåven grejen var ett skämt!
