Hej ÅldersNojjan! Jag är här!
Javisst! Slå på bara- du känner mina ömma punkter väl vid det här laget!
Javisst, på igen ba´! En till! Aouch- jussst...så där...i skrevet.
Va?! Är du inte färdig nu? Ska du
fortsätta?! Nej, vänta jag ork...
---
Jag trodde aldrig att jag skulle duka under för åldersnojjan.
Stolt har jag proklamerat hur värdig man faktiskt blir av att åldras. De grå tinningarnas charm, Att Bli En Silverback mm mm
Det har dessutom inte känts speciellt jobbigt, vare sig kroppsligt eller själsligt. Man har blivit äldre och sen var det väl inget mer med det. Troligen har mina barns födelse hjälpt till att hålla åldersnojjan på avstånd. Men.
I somras upptäckte jag
parkour . Töntiga grabbar och tjejer som inte kunde låta bli att göra ännu töntigare kullerbyttor där jag behövde komma fram med min barnvagn.
Eller jag och jag, min lillebror (som är tjugo år, nota bene) gjorde upptäckten åt mig. Strax efter den upptäckten började jag åka inlines, dansa breakdance (eller...hrmm...kolla på dem som kan dansa breakdance) och upptäckte helt plötsligt att bakom mig hade åldersnojjan utan att säga något, börjat stänga en massa jävla dörrar. Dörrar till aktiviteter som jag aldrig tidigare varit intresserad av, men som nu när jag inte längre har tillträde till, ångrar att jag aldrig utforskade.
Så nu har jag helt plötsligt världens åldersnojja. Inte den traditionella där man saknar att man är tjugo år och
läcker -utan den där man saknar att man aldrig gjorde vissa saker och inser att chansen är förbi. För resten av livet. Man är förpassad till publikens hårda och kalla bänk. Det bästa jag kan göra nu fram till döden är att applådera de yngre.
Vilket jag borde vilja göra, men just nu har jag svårt att inte bli svårt avundsjuk på min lillebrors viga kropp, fria tid och livliga livsstil. Åtminstone när han världsvant kastar sig ner för en trappa med sina inlines.
Det värsta -slutligen- är när min brorsa (tack gud för honom för bättre bror kan man inte ha)
av sin godhet försöker peppa mig att åka inlines eller haka på ett parkour-jam, trots att han lika bra som jag nog vet mina begränsningar...
Lev livet, alla ni unga!
/Basenanji