Nekromanti Åldersnojor

[Saxifrage]

En tillämpning

Jag hatar den inställningen, eftersom den är så anklagande; inte nog med att det går dåligt för en, man får dessutom höra att det är ens eget fel eftersom man har en så pessimistisk inställning.

Spot on! Ett konkret fall är när polarna säger "att gå ut blir bara vad man gör det till", som argument för att vi ska rata alla klassiga ställen och istället gå till ett sunkigt fjortishak och dricka billig öl. Jag brukar kontra att med den inställningen kan vi lika gärna gå till McDonalds.

 

[Dante]

Re: En tillämpning

Fast vissa (läs: jag) tycker det är roligare på sunkhak med billig öl.

 

[Saxifrage]

Flip

Ja, isf får du väl vända på det: dina bratsiga polare vill hellre gå till överspända dyra ställen och tycker att det "blir så roligt som du gör det till", fast du hävdar att det vore lättare att ha kul på ett laidback hak med billig öl.

Huvudpoängen var inte vilka ställen man föredrar, utan att ställets karaktär faktiskt har viss inverkan på om man har kul eller inte. Där verkar det som om du håller med?

(och till alla som säger "men jag kan ha kul var som helst" säger jag bara: fine, CU at McDonalds!)

 

[magoo]

Re: Äh!

Så är det också med ett par av de åldrar som jag förfasar mig över. Jag har inget emot dessa människor i sig, och jag föraktar inte någon enskild trettioplussare heller - det är bara tanken på att detta skall drabba mig som jag ryser inför.

Och det kommer att drabba dig, som ett brev på posten. Och du kommer att inse att du inte har förvandlats utan att du är samma person som tidigare, enbart något mer rynkig och erfaren. När du blir pappa kommer du att tycka att alla andra barn ser ut som miffon men att ditt eget barn är ganska skapligt. Detsamma gäller din ålder - alla andra är vuxna och går på parmiddagar men själv är du minsann undantaget (förutom att alla andra tycker att du är vuxen och de är unga).

Själv har jag säkert en massa vuxenpoäng men skulle uppskatta min mentala ålder till under 20. Jag var seriösare på högstadiet än vad jag är nu, fast då hade jag ingen hemförsäkring och köpte ingen gödsel till gräsmattan. Det där vuxna är bara en vilda western-fasad, bakom är det samma ruckel som tidigare.

/Magoo, gläds åt att Paradise Hotel inte är en helt sann bild av världen

 

[Dewil]

Re: Flip

(och till alla som säger "men jag kan ha kul var som helst" säger jag bara: fine, CU at McDonalds!)

"Var som helst där det serveras öl."

Dewil - föredrar också opretentiösa ställen med billig öl

 

[Saxifrage]

Re: Flip

Ok, CU at 7-11 då...

(eller hos Bosse på bänken)

 

[Eksem]

Re: En tillämpning

Varför är vi alltid på sunkhak med dyr öl då?

 

[Madon]

Re: Åldersnojor [ANT]

Är du bara 14? Alltså, hade jag gissat så hade jag defenitivt gissat på bra mycket äldre. Du är lite läskig av dig

 

[Feuflux]

Jag tar och svarar här eftersom Walle var den som svarade mest liknande mig.

Det jag kan känna att jag saknar är upplevelser och erfarenheter. De flesta i min ålder verkar ha rest jorden runt, gjort uppror, spekulerat på aktier, haft 14 jobb och dubbelt så många förhållanden, förverkligat sig själva...

Det är ju nu man har en massa tid att flänga omkring och göra saker innan man sitter fast i nåt 40-timmarsveckajobb som gör att allt man orkar med på fritiden är att klaga på att tv:n bara visar repriser av paradise hotel. Vad gör jag, och har gjort med, av all denna lediga tid jag har/haft? Jo jag sitter ensam hemma vid datorn.

Men nån gång kommer även jag (hoppas jag) snubbla över nån tjej och då inleds resan som ska göra mig till en störra Svensson än Walle någonsin kan bli...

Som tur är har jag i princip aldrig den här ångesten utan slöar på som vanligt, säkert förvissad om att allt kommer ordna sig. Att oroa sig för att bli ensam, gammal och skröplig på samma gång känns alldeles för tidigt att oroa sig för även om jag lär hamna där om jag stannar singel tillräckligt länge.

 

[Dewil]

Re: Flip

Vafan, finns det 7-11 med utskänkningstillstånd? (Det lär finnas en Sibyllakiosk, modell större, i Sandviken med utskänkningstillstånd.)

Dewil

 

[Saxifrage]

Folke Bengtsson

Folkpiss är väl också öl? Ta två om du tycker att de sparkar dåligt.

Korvmojen med tillstånd låter dock fantastiskt intressant. Och även på McD är det ju relativt enkelt att spetsa lättölen med medhavd sprit...

 

[haltageten]

Bara för att tillägga en liten sak. I egenskap av att spela tillsammans med Hjalle så måste jag säga att grabben är jävligt mogen för sin ålder. Jag menar, hans spelkamrater är två stycken tjugoåringar och en nittonåring och vi tycker inte direkt att han är en liten barnunge vilket vi brukar tycka om många fjortonåringar vi stöter ihop med. Så Hjalle föddes fel år kan man säga.

 

[Basenanji]

Hej ÅldersNojjan! Jag är här!

Javisst! Slå på bara- du känner mina ömma punkter väl vid det här laget!

Javisst, på igen ba´! En till! Aouch- jussst...så där...i skrevet.

Va?! Är du inte färdig nu? Ska du fortsätta?! Nej, vänta jag ork...
---

Jag trodde aldrig att jag skulle duka under för åldersnojjan.
Stolt har jag proklamerat hur värdig man faktiskt blir av att åldras. De grå tinningarnas charm, Att Bli En Silverback mm mm
Det har dessutom inte känts speciellt jobbigt, vare sig kroppsligt eller själsligt. Man har blivit äldre och sen var det väl inget mer med det. Troligen har mina barns födelse hjälpt till att hålla åldersnojjan på avstånd. Men.

I somras upptäckte jag parkour . Töntiga grabbar och tjejer som inte kunde låta bli att göra ännu töntigare kullerbyttor där jag behövde komma fram med min barnvagn.
Eller jag och jag, min lillebror (som är tjugo år, nota bene) gjorde upptäckten åt mig. Strax efter den upptäckten började jag åka inlines, dansa breakdance (eller...hrmm...kolla på dem som kan dansa breakdance) och upptäckte helt plötsligt att bakom mig hade åldersnojjan utan att säga något, börjat stänga en massa jävla dörrar. Dörrar till aktiviteter som jag aldrig tidigare varit intresserad av, men som nu när jag inte längre har tillträde till, ångrar att jag aldrig utforskade.

Så nu har jag helt plötsligt världens åldersnojja. Inte den traditionella där man saknar att man är tjugo år och läcker -utan den där man saknar att man aldrig gjorde vissa saker och inser att chansen är förbi. För resten av livet. Man är förpassad till publikens hårda och kalla bänk. Det bästa jag kan göra nu fram till döden är att applådera de yngre.

Vilket jag borde vilja göra, men just nu har jag svårt att inte bli svårt avundsjuk på min lillebrors viga kropp, fria tid och livliga livsstil. Åtminstone när han världsvant kastar sig ner för en trappa med sina inlines.

Det värsta -slutligen- är när min brorsa (tack gud för honom för bättre bror kan man inte ha) av sin godhet försöker peppa mig att åka inlines eller haka på ett parkour-jam, trots att han lika bra som jag nog vet mina begränsningar...

Lev livet, alla ni unga!

/Basenanji

 

[Wictor]

Jadu, själv är man 19 år och har redan börjat tappa håret. Har ganska synliga vikar på sidorna, dock så har jag sluppit den lilla "månen" runt virveln bak på huvudet, men den kanske kommer snart den också. Jag tar det dock med ro och hävdar att det beror på höga testosteronhalter eller nåt åt det hållet. Funderar på att raka huvudet helt för att visa att jag på något sätt har accepterat det hela. Är lite avundsjuk på min far, det gamla gubbskrället, som är över femtio och fortfarande har fullt med hår på huvudet, även om det nästan är helt vitt.

Sen är jag ju scoutledare också och man börjar känna sig lite gammal när de första små barn man var ledare för när de var åtta och nio år gamla nu kommit upp i tonåren. Nästan så att man blir tårögd...

Jag har även insett att min liv rinner bort på något sätt. I april så ska jag in i den gröna firman, där stannar jag till sommaren 2007, 15 månader alltså. Då är jag 21. Sen kanske det blir utlandstjänst också, då kanske det går åt ett år till det. 22 år är jag då alltså. Sen ska man ju studera vidare, det lär väl ta minst fyra-fem år om man är optimist, förmodligen längre om man är realist. Då är jag kanske 27, förmodligen äldre. Då är det hög tid att börja bygga bo så att säga. När ska man få tid att leva? Kan ni svara på det ni som vet?

Eller är livet det där lilla man ibland lyckas klämma in bland alla förpliktelser och måsten?

 

[Rosen]

Bara för att spä på eländet...

Jag har även insett att min liv rinner bort på något sätt.

På tal om det: Alla känner väl igen den där känslan av att åren på nåt vis var mycket längre när man var mindre? I lågstadiet kändes en termin så lång att när den slutade kunde man knappt minna sig hur den hade börjat långt bak i urtiden. I mellanstadiet var en termin fortfarande Väldigt Länge men spände knappast över några eoner längre, och i högstadiet var det en fullt överblickbar tidsperiod. I gymnasiet brukade jag och några klasskompisar diskutera tidens tänjbarhet med just det där som exempel - att åren känns som om de passerar fortare när man blir vuxen.

Here's the thing: Den accelerationen avstannar inte. Åren passerar rejält mycket fortare när man är trettio än när man är tjugo, och rejält mycket fortare när man är fyrtio än när man är trettio. I min kalender var 70-talet var en tidsålder av rent geologiska mått, 80-talet var långt som fasen, 90-talet passerade rätt fort, och 00-talet har knappt hunnit börja än - allt som har hänt under det här millenniet är häromsistens.
(Eller, ur ett annat perspektiv: Jag var omkring 25 under epoken med Lancelot Games, som varade i två och ett halvt år. Rävspel är snart inne på sitt åttonde men känns inte längre för mig nu.)

Där har man nåt man kan bli nojig över; om det fortsätter acca så här kommer jag inte att ha hunnit städa klart efter 60-årsfirandet innan det blir dags att fylla 70...

--
Åke

 

[Dante]

Livet är det som sker medan man funderar på hur man ska leva det.

 

[Feliath]

Bara för att...

På tal om det: Alla känner väl igen den där känslan av att åren på nåt vis var mycket längre när man var mindre?

Näh. En vecka är fortfarande ett kolossalt mått av tid, och nästa jul är fortfarande oöverblickbart långt bort. Jag har bättre tålamod numer, is all.
Ett par konkreta exempel: min senaste Kymriskaföreläsning var för två veckor sedan. Det är rent urtima. Innan terminens början bodde jag och verkade i Wales i två månader, och hann nästan glömma bort hurdant Hemma var.

Det förhindrar inte att jag aldrig hinner skriva klart mina uppsatser i tid, men det är mitt fel, inte klockans. Jag blir överrumplad av arbete för att jag är lat och odisciplinerad, inte för att tiden flyger iväg. Jag har massor av tid att leva (läs sitta och dega) på.


Nu är jag i och för sig 22, men ändå. Det är ingen märkbar skillnad på 22, 12 och 7 för mig.


/Feliath — bara för att, som sagt

 

[hraufnir]

Re: Bara för att spä på eländet...

Tja rent matematiskt är det ju så att ett år när man är 40 är mycket mindre del av ens totala levnadstid än när man är 15. Alltså känns, i sammanhanget, ett år som mycket kortare när man blir äldre.

Men visst är det väl lite som Feliath säger, en dag, ett pass med föreläsning, vänta en timme. Det är lika långsamt som alltid. Det är först när man börjar se över tiden i större perspektiv som det skiter sig totalt.

Jag är, som Feliath, 22 och har inte åldersnojjor men är däremot satans nostalgisk och funderar på vad som hänt med tiden. Jag har t.o.m. kommit på mig själv med att säga "på min tid" utan att vara ironisk. DET är lite skrämmande!

 

[Dewil]

Re: Bara för att spä på eländet...

Jag har t.o.m. kommit på mig själv med att säga "på min tid" utan att vara ironisk. DET är lite skrämmande!

Vänta bara. Du går i trean nu - eller hur? - och snart är det bara du och andra dinosaurier som minns vad som hände för tre år sedan.

Ett lärosätes kollektiva minne är i praktiken lika långt som hälften av den längsta utbildningen - dvs. 2,5-3 år. Vad som skett längre tillbaka i tiden är höljt i historiens dimmor och kan lika gärna vara uppdiktat.

Vem minns i dag studentkåren Unitas? Vem kommer att minnas S-linjen om två år? Vem vet vad Laxmiddagen var?

Dewil

 

[Wictor]

But Mousie, thou art no thy lane,
In proving foresight may be vain;
The best-laid schemes o' mice an' men
Gang aft agley,
An' lea'e us nought but grief an' pain,
For promis'd joy!

Man kanske ska planera mindra och leva mer helt enkelt. Allt skiter sig ju ändå.