Nekromanti Åldersnojor

[Mask_UBBT]

Vilka åldersnåjor har ni/har ni haft? Please elaborate.

Risings inlägg om nittiotalet(ett årtionde jag själv spenderade i Leipzig och fucking Kallhäll) lyckades med konststycket att få mig att börja tänka på hur gammal man är egentligen. Jag är halvvägs in i mitt tredje decennium(som i kalenderdecennium) och börjar känna av det, lite. Dels så känner jag lite "Fan, det var lätt i hans ålder"-bitterhet gentemot min lillebror, även om jag kanske inte skulle vilja vara 15 igen. Det är mest den där gnagande känslan att möjligheter stängs.

De som känner mig åtminstone ganska väl borde veta att jag lixom aldrig riktigt hört till min ålder. Lite svårt att förklara, men jag har alltid gått runt och kännt mig lite för gammal och "Men förstår de inte bättre?"-ig när jag försökt hänga med på fester, från fjortisfyllan på Klippan i åttan till min studentskiva. Hela tiden med en viss avsmak för beteendet folk visade upp. Dricka bara för drickandets skull, statustävlingarna("Hur länge sen var det du fick fitta? Jag fick igår!" "Jaha, men jag fick imorse" "Öööh, jag bara skojade, jag glömde att jag knullade precis innan jag kom ht" "Men jag... öh... när kom du hit?" "För tio sekunder sedan, i min bil som jag lånade ut" "Jag har en monstertruck!" etc ad naseum), "kolla på mig"-stunts och allt såntdär.

Nå, iaf, nu börjar jag få åldersnojor över att jag försuttit min chans att... tja, dra nytta av att vara liten. Var fånigheterna värda upplevelsen, lixom? De flesta brukar säga nej, men jag tvivlar på att en så stor andel av befolkningen verkligen skulle agerat särskilt annorlunda om de fick chansen.

 

[Rising]

Jag är helt galen av åldersnoja. Dels har jag liksom inte gjort ett piss av mitt liv än så länge, och dels så bara rusar åren förbi nu för tiden; jag hinner nästan inte ens tvätta bort märkerna efter ena julens glöggspya innan det blivit dags för julöl året därpå.

Jag gillar iofs tanken på att bli en ålderman, alltså att kunna bära hatt och röka pipa utan att se ut som en studentikos pajas (jag hatar ju studenter). Men jag vill inte bli gammal och skröplig. Jag är livrädd för det; smärtan, värken, lidandet, maktlösheten, bävan inför dödens omfamning, att gråta slut på ens tårar, ensamheten och apatin som gnager i en likt likmaskar, så ivriga att påbörja sin festmåltid att de inte ids vänta tills ens puls har avtagit. Och framförallt ångesten över att inte få veta hur det hela kommer sluta. Världen, alltså. Kommer vi få kontakt med varelser från en annan planet? Kommer det att bli fred på jorden? Jag avskyr tanken på att behöva överge hoppet om att få veta svaret på sådana frågor.

Och så hatar jag tanken på att bli trettioplussare. Meningslösheten. Som att svika alla ens ideal. Och parmiddagar och sådan där skit. Jag ryser bara jag tänker på det. Om man kunde bli gammal utan att först behöva vara vuxen - hur skönt vore det inte?

Det där är några av mina ålderskomplex och neuroser.

 

[Grendel]

Om man kunde bli gammal utan att först behöva vara vuxen - hur skönt vore det inte?

Jag längtar redan efter pensionen. Fy fan va skönt! Kan man sitta där och smyga till sig en liten hutt, sitta i parken och mata ankorna, skälla på ungdomar (alla under 60), stå och vänta utanför dörren på att ica ska öppna, buffa med kundvagnen mot folks ben i kassakön, ligga vaken klockan fyra och vänta på att tidningen ska dimpa ner i brevlådan...

 

[Grendel]

Nja, har väl ingen akut åldersnoja. Jag blir gärna äldre. Vill bara inte bli gammal ensam. Det är nog det större problemet. Jag längtar till pension och så, när man förhoppningsvis har barnbarn att skämma bort, en familj. Ha tid för galna projekt (mina projekt brukar dock stanna som projekt), utan att behöva jobba.

 

[Gylf draken]

Re: Åldersnojor ikke

tycker kanske att ett nackskott skulle vara skönare än ett sådant öde.

är själv bara 1,9 decenier men hoppas att livet (som nu efter endel skola) förhoppnings vis ska börja och erbjuda så mycket att man välkommnar en hagelskur i munner då ålderssmärtorna och de menatal defekterna inte längre gör livet värt att leva och man inser att man gjort allt som behövs göras, en värdig snabb avslutning.

VH Jens.L "ska bi e schöjövare nä ja bli sto"

 

[Rosen]

Jag är halvvägs in i mitt tredje decennium(som i kalenderdecennium) och börjar känna av det, lite

Jag är inne in i mitt fjärde men kan inte påstå mig just ha märkt av nåt (med två undantag, nedan), fast så har jag aldrig känt nåt särskilt behov av att bete mig enligt min ålder - vilken den nu är för tillfället - heller.

Jag hade en rätt rejäl noja när jag fyllde tjugo; då var jag helt förkrossad i två veckor över att jag inte längre var tonåring. När jag skulle till att bli trettio kände jag lite grann av samma sak komma krypande, men det försvann dagen efter när jag märkte att allt kändes exakt likadant som förut. När jag fyllde fyrtio märktes ingenting alls.

Däremot såg jag ett par kompisar drabbas av Kavajkrisen när de var 27-28, och det var ingen vacker syn. Helt plötsligt hade de inte tid att spela på helgerna för att de måste ut på krogen innan de blev för gamla att hitta tjejer... och fast alla andra gick dit i jeans och T-shirt drog de alltid på sig skjorta och kavaj, vilket de själva aldrig brukade bära annars.
Det gick just inte att spela med dem före och efter krogrundorna heller. Innan var de fullt upptagna med att lägga upp taktik ("om hon-i-blått är där ikväll igen så kan du väl försöka börja snacka med henne lite så glider jag in efter en stund och så blir du lite tystare så hon börjar snacka med mej istället och så glider du undan...") och kvällen efter hade de debriefing där de gick igenom vad som hade gått fel.
Tack och lov gav de upp och la ner det där efter nåt år.

--
Åke

 

[walium]

"Men jag vill inte bli gammal och skröplig. Jag är livrädd för det; smärtan, värken, lidandet, maktlösheten, bävan inför dödens omfamning, att gråta slut på ens tårar, ensamheten och apatin som gnager i en likt likmaskar, så ivriga att påbörja sin festmåltid att de inte ids vänta tills ens puls har avtagit. Och framförallt ångesten över att inte få veta hur det hela kommer sluta. Världen, alltså. Kommer vi få kontakt med varelser från en annan planet? Kommer det att bli fred på jorden? Jag avskyr tanken på att behöva överge hoppet om att få veta svaret på sådana frågor."

På ett sätt känns det nästan som om du verkar få ut någon slags kick av att frossa i självförakt och rädsla inför framtiden. Att åldras är trotsallt oundvikligt (om du inte tar livet av dig i ung ålder förstås), men hur det faktiskt blir hänger rätt mycket på den egna personliga inställningen. Om du tror att det kommer att bli ett helvete så är risken stor att det blir någon slags självuppfyllande profetia.

 

[walium]

Tja, jag har inte så värst många nojor överhuvudtaget. Det jag kan känna att jag saknar är upplevelser och erfarenheter. De flesta i min ålder verkar ha rest jorden runt, gjort uppror, spekulerat på aktier, haft 14 jobb och dubbelt så många förhållanden, förverkligat sig själva och allt detta samtidigt som de ser fräscha och snygga ut. Inte för att jag är direkt missnöjd med mina val, men jag känner mig ändå ofta som en erfarenhetsmässig dvärg när jag umgås med andra 80-talister. När de snackar om hur de stött på prostituerade i Thailand, rökt på, jobbat svart i Australien osv kan jag kontra med jag har gått i skolan i stort sett sedan jag var sju år och aldrig rest längre än till norra Tyskland. Dessutom ska jag bli lärare, hur gråtrist Svensson kan man bli egentligen?

Annars har jag inget emot att åldras, förutsatt att jag inte förblir ensamstående livet ut. Jag kan mycket väl se mig som en lönnfet gammal pensionär som släktforskar, studerar kurser på universitet, sover middag och bor tillsammans med en liten rund gumma någonstans på landet. Givetvis med massor av barnbarn.

 

[Ceram]

fysiskt förfall

Knäna måste knakas ut varje kvart i stillasittande.
Nacken varje halvtimme avsett aktivitet.
Fingrarna knakar på slumpmässig basis.
Förkylningen har hållit i sig större delen av livet.
Idrottsskadorna läker inte längre.
Att stuka foten gör verkligen ont på riktigt och gör så fortfarande emellanåt trotts att skadan är månadsgammal.
Gamla skador i hand, axel, knä och armbåge hugger till då och då...
Och så säger statistiken att detta var en fjärdedel av livstiden. Hur ska man någonsin kunna få något gjort med alla krämpor?

/Ceram, föreslår byte av kropp var tjugonde år.

 

[Rising]

På ett sätt känns det nästan som om du verkar få ut någon slags kick av att frossa i självförakt och rädsla inför framtiden.

Ja. Mycket bra analys. Det var väl inte så mycket självförakt i just det här inlägget, men du har säkert sett det i andra kommentarer från mig.

Jag tror att jag mer än något annat tycker att det är roligt. Bitterhet, neuroser och självreduktion... Det är kul, för man hör det ju nästan aldrig ifrån vanliga människor. Att höra någon säga "det jobbigaste med att bli pappa tycker jag verkar vara att se så där djäkla glad ut som nyblivna pappor är på film. Liksom, nyfödda ungar ser ut ungefär som soltorkade kålhuvuden - och ändå så förväntas det av en att man ska säga "åh, vad vacker hon är" och liknande. När de lär sig prata så är de ju underbara, men det här att gå omkring och försöka se lycklig ut de första åren... Det blir outhärdligt" skulle exempelvis få mig att gapskratta (om det inte vore för att det var jag själv som sade det). Kanske skaka på huvudet. Det är knäppt, men ändå sant på något vis.

hur det faktiskt blir hänger rätt mycket på den egna personliga inställningen

Fast det där upplever jag lite som om livet skulle hålla en som gisslan. Förstår du vad jag menar? Om man bara gör precis som skurkarna säger så låter de bli att skjuta en; man ska liksom lita på att ett gott uppförande (=en hoppfull inställning till framtiden) kommer löna sig i slutändan. Jag hatar den inställningen, eftersom den är så anklagande; inte nog med att det går dåligt för en, man får dessutom höra att det är ens eget fel eftersom man har en så pessimistisk inställning.

Fuck allt sånt (det finns fler liknande åskådningar som jag avskyr; "man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan" är en annan fras som fungerar på samma sätt).

Ser man på saken ur det perspektivet, så är det alltså du som lever i en negativ och anklagande världsbild - där man får skylla sig själv om det går dåligt för en - medan det är jag som lever i en positiv och tillåtande världsbild; med mitt perspektiv så är det ju okej att vara pessimistisk, bitter och världsfrånvänd: Man kan till och med skratta åt det.

Jag gillar livsåskådningar som uppmuntrar till skratt.

 

[magoo]

Jag har inte haft några ålderskriser (fyller snart 33), däremot ångrar jag ibland att jag varit så fullkomligt välartad och duktig som en människa kan bli. Om jag fick göra om tonåren + den tidiga 20-årsåldern skulle jag ha varit lite mer busig. Så klart att jag läste tyska istället för estetisk. Så klart att jag valde naturvetenskaplig linje. Så klart att jag tackade nej till alkohol tills jag fyllde 18.

Ibland kan jag fundera över att jag bara har haft en partner i livet - jag träffade maken när jag var 17. Kommer vi att nöja oss med varandra livet ut? Kommer vi att kunna skratta åt varandras skämt och attraheras av varandra när vi är 40, 50 och 80? Just nu känns det så men det känns som om vi jobbar mot statistiken...

Annars är jag ganska nöjd med mig själv hittills och räds inte ålderdomen. Min kropp är inte i topptrim efter 2 bäbisar men jag har ett bättre självförtroende än nånsin just på grund av att den faktiskt åstadkommit dessa små mirakel. Cell för cell har jag byggt dem och jag är rätt stolt över det. Lite extraskinn på magen, so what! De yngre, kanonsnygga tjejerna på mitt jobb verkar ha fler nojor och problem än jag (Kolla, böjer man sig fram blir det ett veck på magen, guuud så äckligt!!!).

Nä, alla har nojor och ändå är det bara att gilla läget. Gammal blir man, åtminstone utvärtes, och dör gör man säkert. Lev livet istället för att grubbla säger jag!

 

[Johan K]

Tjaa, har väll faktiskt inga direkta åldersnåjjor... Dock så får jag väll erkänna att jag blev lite knäckt för en stund när jag hade hittade nått grått hår... Men det gick över, som tur är !!

 

[Hjalle]

Ja, jag hatar att jag är 14 år. Alltid mycket yngre än alla jag umgås med. Okej, det är lite coolt ibland, men samtidigt hade jag hellre varit född några år tidigare. Fjorton suger.

-Hjalle, yngre, alltid.

 

[magoo]

Äh!

Du låter som Nils Ferlin i "Jag är ganska mager om bena".

Jag misstänker att alla åldrar innehåller en gnutta meningslöshet och en hel del roligt. Även trettiplussare skrattar, parmiddagar = mat med kompisar.

Jag åkte en färja och satt intill ett gäng gråhåriga typer som hade vansinnigt kul trots rynkor och rullatorer. Jag har jobbat på servicehus där gamla tanter med lårbenshalsbrott och stomi drog vitsar som fick mig att rodna. Jag såg även de andra gamlingarna, de som har gett upp och svept in sig i en filt av bitterhet och väntar på döden till moraklockans tickande. Men det är ju de själva som bygger murar av meningslöshet runt om sig. Du kan ju vänta tills du är 80 i alla fall...

/Magoo, har sett Dr Phil

 

[Svarte Faraonen]

Jag upplever ungefär samma sak. Jag är nitton år. Vart fan tog den där intressanta ungdomstiden vägen? Oavsett vart tycks den inte ha passerat förbi mig på vägen. Högstadium och gymnasium var ju bara meh. Det enda riktigt bra jag har gjort var mitt kortlivade skolpolitiska engagemang, men det dog ut med skolgången, och nu har de personer jag lärde känna där alla försvunnit ur mitt liv på ett eller annat sätt. Det känns som om varenda möjlighet jag har fått har glidit ur mina händer. Nu får jag hoppas att universitetet blir intressantare än så, annars blir mitt liv tråkigare än en dokumentärfilm om konstgödseltillverkning. Och hela tiden känner jag mig stressad att åstadkomma något bättre av mitt liv, så jag blir fullkomligt oförmögen att ta lätt på något.

 

[Rising]

Re: Äh!

Även trettiplussare skrattar

Jo, jo... Men alltså... Nu drar jag till med en liknelse: Igår (eller förrgår?) såg jag på Paradise Hotel. När det skulle komma några nya personer till hotellet så uttryckte en tjej följande: "de var jättetrevliga, jag var rädd för att det skulle komma några onda feminister, typ". En annan tjej sade "jag har varit sugen på en margarita hela dagen" varpå en snubbe (som hade bakåtslickat hår (utan att skämta!)) replikerade "jaha, och vad är det?" (Han var inte nykterist, alltså) Och så envisades kameramännen med att zooma in på alla tjejers bröst hela tiden.

De var, så vitt jag kunde bedöma, glada och lyckliga människor. De skrattade och hade trevligt.

Jag skulle ändå inte vilja vara en av dem. Om jag hade en bacill som sakta men säkert förvandlade mig till en sådan människa så skulle jag fasa och känna ångest. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att de i mångt och mycket är lyckligare människor än jag själv, men jag skulle ändå föredra att möblera om mitt ansikte med ett dubbelpipigt hagelgevär än att bli en av dem.

Så är det också med ett par av de åldrar som jag förfasar mig över. Jag har inget emot dessa människor i sig, och jag föraktar inte någon enskild trettioplussare heller - det är bara tanken på att detta skall drabba mig som jag ryser inför.

 

[Grendel]

Det går över... ;D [NT]

NT = No Text (Ingen text)

 

[Dewil]

Jag är nojig över att jag har fastnat i 1990-talet. Åren går, men jag har inte kommit någon vart sedan 1999.

Dewil

 

[Foggmock]

Jag är rätt nojig nu, men det är för att jag lagt 480:- på resa till ett konvent och så har jag inga sovprylar... ska dräpa morsan om hon lånat ut luftmadrassen...

Hursomhelst. Jag är mest lite smånojjig över att jag fram tills nu alltid kunna känna "Wow, jag har ju faktiskts ändrats sen <X år sen>...". I dagsläget känner jag mig fortfarande ny-studentad och som arton bast, ungefär. Mest för att inget hänt i livet, inga uppenbara uppgraderingar i fråga om årskursbyten och sånt... hoppas det går över, även om barnasinnet är vikigt vill jag fan inte känna mig som arton när jag får min första knodd eller flyttar in på hemmet. DET vore ångest.

 

[Snow]

Re: Äh!

Rising:

Igår (eller förrgår?) såg jag på Paradise Hotel.

Rising:

Jag skulle ändå inte vilja vara en av dem. Om jag hade en bacill som sakta men säkert förvandlade mig till en sådan människa så skulle jag fasa och känna ångest. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att de i mångt och mycket är lyckligare människor än jag själv, men jag skulle ändå föredra att möblera om mitt ansikte med ett dubbelpipigt hagelgevär än att bli en av dem.

Inte Rising:

if you stare long enough into the Abyss, the Abyss stares also into you

Akta dig för helvete, sluta titta på sådana program