Länktips
Tro inte att jag försöker smutskasta dig här, jag tycker att strävandet efter karaktärsimmension är ett nobelt mål. Jag har själv vid ett par tillfällen gått såpass mycket upp i en karaktär att jag står upp och skriker min medspelare i ansiktet och liknande, och det är häftigt och kul och leder till minnesvärda spelkvällar. Men jag tycker att det finns fler sätt att ha kul med rollspel, och det är synd att missa de andra. Men om du inte tycker att det är kul är det förstås dumt att tvinga sig till det.
Marco, ledsen att jag drar in på OT-territorium (och dessutom fortsätter en diskussion från en annan tråd), men inlägget började med de allra ärligaste avsikter . Till alla andra, svara hellre på början av inlägget än slutet.
Kul att du skulle nämna det, jag läste just om katharsis i rollspel. Mycket intressant artikel på en mycket intressant blogg. Kolla in den här, och även intervjun som länkas till bland kommentarerna. Även om du enligt den inte snackar om katharsis, utan snarare om kenosis.När rollspel är som bäst lever man för en kort tid i samklang med karaktären - man är glad när den är glad, arg när den är arg. De känslomässiga upplevelser jag har under rollspel är ett slags katharsis, som hjälper mig att få ut känslor som ångest och ilska som kommer ur saker i verkligheten.
Något som är värt att tänka på är de andra typerna av "immersion", och kolla in tankarna om "sockets" i intervjun (fråga fem). Jag tror att en del av det du skulle kalla för "underhållningsspelande" kan klassas som immersion i berättelsen eller i settingen (svensk term?). Det finns nog de som lever sig in lika mycket som du, men för vilka det inte är karaktären som är det viktiga, utan historien. För dem kan det vara viktigt att berätta en gripande historia, som angriper moraliska problem, svåra beslut, ångest och allt detta. För att uppnå detta använder de sig av spelardeltagande och en hel del andra metoder som du förkastat i andra inlägg.Jag älskar att känna starka känslor i rollspel - och ren, rå ångest är bland de starkaste. Det uppskattar jag väldigt mycket. När rollspel är som bäst är det involverande och påverkar spelarna. Mycket bättre, i min mening, än oengagerat och oseriöst "underhållningsspelande", sånt har aldrig riktigt legat för mig.
Tro inte att jag försöker smutskasta dig här, jag tycker att strävandet efter karaktärsimmension är ett nobelt mål. Jag har själv vid ett par tillfällen gått såpass mycket upp i en karaktär att jag står upp och skriker min medspelare i ansiktet och liknande, och det är häftigt och kul och leder till minnesvärda spelkvällar. Men jag tycker att det finns fler sätt att ha kul med rollspel, och det är synd att missa de andra. Men om du inte tycker att det är kul är det förstås dumt att tvinga sig till det.
Marco, ledsen att jag drar in på OT-territorium (och dessutom fortsätter en diskussion från en annan tråd), men inlägget började med de allra ärligaste avsikter . Till alla andra, svara hellre på början av inlägget än slutet.