Nekromanti Ångest av rollspelande

[Genesis]

Länktips

När rollspel är som bäst lever man för en kort tid i samklang med karaktären - man är glad när den är glad, arg när den är arg. De känslomässiga upplevelser jag har under rollspel är ett slags katharsis, som hjälper mig att få ut känslor som ångest och ilska som kommer ur saker i verkligheten.

Kul att du skulle nämna det, jag läste just om katharsis i rollspel. Mycket intressant artikel på en mycket intressant blogg. Kolla in den här, och även intervjun som länkas till bland kommentarerna. Även om du enligt den inte snackar om katharsis, utan snarare om kenosis.

Jag älskar att känna starka känslor i rollspel - och ren, rå ångest är bland de starkaste. Det uppskattar jag väldigt mycket. När rollspel är som bäst är det involverande och påverkar spelarna. Mycket bättre, i min mening, än oengagerat och oseriöst "underhållningsspelande", sånt har aldrig riktigt legat för mig.

Något som är värt att tänka på är de andra typerna av "immersion", och kolla in tankarna om "sockets" i intervjun (fråga fem). Jag tror att en del av det du skulle kalla för "underhållningsspelande" kan klassas som immersion i berättelsen eller i settingen (svensk term?). Det finns nog de som lever sig in lika mycket som du, men för vilka det inte är karaktären som är det viktiga, utan historien. För dem kan det vara viktigt att berätta en gripande historia, som angriper moraliska problem, svåra beslut, ångest och allt detta. För att uppnå detta använder de sig av spelardeltagande och en hel del andra metoder som du förkastat i andra inlägg.

Tro inte att jag försöker smutskasta dig här, jag tycker att strävandet efter karaktärsimmension är ett nobelt mål. Jag har själv vid ett par tillfällen gått såpass mycket upp i en karaktär att jag står upp och skriker min medspelare i ansiktet och liknande, och det är häftigt och kul och leder till minnesvärda spelkvällar. Men jag tycker att det finns fler sätt att ha kul med rollspel, och det är synd att missa de andra. Men om du inte tycker att det är kul är det förstås dumt att tvinga sig till det.

Marco, ledsen att jag drar in på OT-territorium (och dessutom fortsätter en diskussion från en annan tråd), men inlägget började med de allra ärligaste avsikter . Till alla andra, svara hellre på början av inlägget än slutet.

 

[w176]

*lyckobollsaktig* och gnäll över teoretiserande

Oh, tackar länkarena var underbara från mitt perspektiv, och även om jag inte läser så mycket rollspelsteori som jag borde var det verkligen en kul och bra diskussion som fördes i både bloggen och interjuv. Dessutom gör der de så mycket enklare att snäsa av folk med en länk.

Å andra sidan är jag kluven angående rollspels teori. Behovet av det förstå jag men ibland ifrågasätter jag personligen hur mycket som ägnas åt analys och reflektion i förhållande till hur mycket som används till konkreta tips och tekniker, skriva rollspel, spela och arrangera och lajva i praktiken. Liksom rollspelsteori är klubben för inbördes beundran, och i bland känns det som alla navalskådar de alla redan vet inom den.

Fint och tack för länken mest, egentligen. Ville mest gnälla över varför rollspelsteori suger ibland även om den är bra.

 

[Lindenius]

Teori suger för att: (ot)

det aldrig tillför något nytt, utan egentligen bara lägger en massa ord för det vi redan vet eller kan.

Till exempel:
Gramatik (teori) gör oss sällan till bättre talare (praktik)
Fysik (teori) får inte tyngdkraften att ändra sig (praktik)

//erik. av det lär vi oss att vetenskap skall utföras samt bör vara politisk och moralisk, annars är den bara tomma ord, likt definitioner av talet noll.

 

[Vicotnik]

Under ett av våra spelmöten för något år sedan så blev en av spelarna så mentalt knäckt och utmattad så vi var tvungna att ta en break så han kunde återhämta sig så han kunde fortsätta spela. Han stod inför ett val i där han var tvungen att dräpa in färdkamrat för varje som skulle få vakna till liv igen, det var totalt 12 stycken dvs 6 lever, 6 dör. Han var så inne i sin roll så han stod och vägde en längre tid om han skulle döda mig eller om han skulle döda en spelledar person, men slutligen så föll valet på spelledar personen då han trodde att jag skulle bli ledsen om han valde att döda mig. Visst jag dog inte långt där efter men det var av helt andra anledningar än det.
Men det var riktigt maffigt att se honom så mentalt knäckt.

 

[w176]

Social miljö eller något

Jag använder varenda smutsigt knep i boken jag känner till, självsuggestion, fysiskt spel, väldigt fysiskt spel, saker jag ankrar känslan för karaktären i vilket kan vara allt från gester till ömn... allt... Jag var inte så överdrivet bra på att formulera mig i dag.

Att sitta och hyperventiliera snyftande tills rätt känsla infinner sig, gå omkring på stan och "förspela" gnom att hela tiden tänka i karaktären, eller se till att man åtminstone har lite ont där karaktären har ont är inte främmade för mig.

Nej kort sagt så vill jag ha så många redskap till hands för att kunna immersion som möjligt, och att lägga tid på karaktären och känna den gör det mycket lättare.

Däremot har jag de motsatta erfarenheterna också. Visst att spela med folk man känner kreativt kan vara bra men jag har också erfarenheten att spela med folk man känner så lite som möjligt också kan vara bra.

Har du någon du inte känner alls så "ser" du bara rollen. Du behöver inte skjuta ifrån dig att den där personen glömde sin cd-spelare hos dig i fredags, eller glömma bort hur du minns tusentals andra timmar med den personen. Känner du inte off-personen bakom en roll så behöver du inte ignorera den kunskapen helt enkelt.

Jag gillar att fara ner på lajv i andra änden a Sverige an den anledningen. Man far dit, går in i rollen och vet inget om personerna omkring dig utan ser bara deras roller, vilket kan ge e så grym kick och ge en djäkla immersion.

Fast å andra sidan finns de ju faktorer som gör det lättare att immersion med folk man känner också. Och om någon jag har känslor tills person dör på lajv, så kan de vara lättare att känna sorg för att man även på det planet bryr sig om personen. Så den sidan av myntet finns ju också.

Öhm.

Im rambling.

Nåja, alla knep i boken jag känner till samt att vara i en helt främmade socialmiljö kan underlätta lika mycket som att vara i en välkänd social miljö

 

[Ymir]

Re: Känslomässig kontakt, jawohl

Kranks svar är förvisso relevant; könshåret är en stor del av karaktären, men ännu viktigare är kommunikation, empati, spelaren och spelledaren emellan. Ja, och spelarna emellan - rollspel är som bekant inget man gör själv, och även om de känslomässiga upplevelserna är interna, sas, uppnås de oftast pga gemensamma ansträngningar inom spelgruppen. Det är helt enkelt viktigt att alla är på samma plan; har ungefär ('ungefär' är inte detsamma som 'helt och hållet') samma spelstil, samma visioner med spelandet. Blir skillnaden i vad man vill uppnå för stor, kommer magiska ögonblick sällan att uppstå. De allra flesta verkligt oförglömliga upplevelser jag haft av rollspel, har lika mycket varit min spelledares förtjänst som min; det har varit scener där min och spelledarens fantasi och våra känslor och tankar har smält samman till nån sorts metaforisk gröt av perfekt inlevelse och perfekt drama. Sedan är det ju säkert ett talande faktum att jag som spelare nästan bara upplevt sådana situationer med en enda spelledare. Det är bara han som verkligen förstår mig Å andra sidan; det skulle också kunna vara så att kontakten inte är så superdjup som jag inbillar mig; spelledaren kan mycket väl lägga an ett mer intellektuellt, analytiskt förhållningssätt och överlåta åt spelarens egen inlevelse att löpa amok med känslolivet; det funkar med immersionister som mig. Det finns nog lite olika tillvägagångssätt där.

Likfullt; kriteriet att man måste vara trygg i spelgruppen bör utsträckas till att man måste ha empati, symmetri, och helst, åtminstone för stunden, verklig känslomässig kontakt. Det där sista kan ju å andra sidan beskrivas som det man strävar efter att uppnå, kanske - vad vet jag?

- Ymir, törstar

 

[w176]

Bygger bulltorn i försvar till ångesten

Yay! Bullar!

I och för sig säger du att det dr med att du inte gillar ångest är en personlig preferens s egentligen kan ja ju inte argumentera emot det. Men jag tänker ändå försvara ångesten.

Ångest är ett stoooort, svepande begrepp som rymmer än jättestor spännvidd på känslor vars enda egentliga gemensamma nämnare ät att de är obehagliga. Att vara nervös och osäker inför en skolbal, att ha fruktansvärda skuldkänslor över att ha haft ihjäl sin bror eller att ha ångest över att du är instängd i en fabrikslokal i en ailien-film är tre väldigt skilda känslor.

Alla skulle kunna klassas som ångest. Ångest är ett djäkla paraply begrepp.

Och varför leta ångest? För att människan har ett behov att få utlopp för diverse annan ångest. Det är väldigt skönt att ta en massa vardagsstress och vardagsångest som finns någonstans under ytan dagrarna i ända som man försöker hålla sig undan från. Skita i den och istället för en stund tillåta sig ha en massa ångest och sedan släppa det.

Man ser sorliga filmer för att man vill gråta helt enkelt. Man skulle kunna gråta över något seriöst, som baren i den tredjevärlden, men poängen är att man ska gråta över något eskapistiskt som man kan gå in i och sedan släppa.

Att se en sorlig film, rollspela eller lajva kring ångest är ett bra sätt att få utlopp för den delen av sitt känlosspektrum på ett kontrollerat sätt som när man är klar med det kan släppa och distansera sig från och gå vidare från.

(Förutom att man lär sig en djävla massa om sig själv osv genom att ha sådana upplevelser.)

Eller de är så ja rättfärdigare det i alla fall.

Men du gav mig en bulle så jag är glad ändå och vill bara inlägga att lajvare har en annan tradition än rollspelare och dessutom ett medium mer lämpat för total immersion.

 

[Krille]

Teori rockar för att: (ot)

Teorin gör det möjligt att ta praktiken till högre höjder.

Till exempel:
Utan fysik (teori) kan man inte ta fram de ritningar och konstruktioner som behövs för att bygga saker som Taipei 101 (praktik).

Av det lär vi oss att om inte vetenskap funderas på, utöver att utföras, så hade vi inte haft någon vetenskap alls, bara hantverk.

 

[krank]

Re: Länktips

Även om du enligt den inte snackar om katharsis, utan snarare om kenosis.

Gör jag? Enligt vilken av länkarna? Den förstas definitioner tycks stämma ganska väl med vad jag känner, iaf. Och vad jag gör.

Jag tror att en del av det du skulle kalla för "underhållningsspelande" kan klassas som immersion i berättelsen eller i settingen (svensk term?).

Jag är inte helt säker på det... Jag har en spelare i min grupp för vilken immersionen i själva berättelsen/settingen är det viktiga, och jag är ganska säker på att det inte är samma sak som jag menar med de jag kallar "underhållningsspelare". Kanske snarare, om man nu ska tala immersion, att det kan klassas som immersion i det sociala sammanhanget i sig. Tror jag.

Men om du inte tycker att det är kul är det förstås dumt att tvinga sig till det.

Tja, likt andra har jag såklart flera "sockets" - problemet är att jag har svårt att koppla in flera av dem samtidigt. Jag kan absolut tycka att det är roligt att bygga en cool berättelse, men jag tycker inte om att fokusera på den aspekten om det tar energi från själva karaktärsspelandet.

 

[Genesis]

Re: Länktips [ant]

Gör jag? Enligt vilken av länkarna? Den förstas definitioner tycks stämma ganska väl med vad jag känner, iaf. Och vad jag gör.

Okej, då missförstod jag dig.

 

[Big Marco]

Ångestdefinition

Enligt en erfaren och kompetent psykoterapeut så är de gängse allmänliga definitionen av ångest "känslor som hjärnan misslyckas med att ta hand om". Det är en rätt bra definition, tycker jag.

 

[MrG]

Re: Bygger bulltorn i försvar till ångesten

Jag som är dålig på att formulera mig... du har helt rätt i att det finns ångest som är snäll och kan vara kul att spela (som bakfylleångest eller gammal hederlig rysk misär). Men det finns ångest som jag gärna undviker (som herr Panik Ångest) även i spel.

Nog om det, tillbaks till bullarna

 

[MrG]

Duracellajvare

En gång i forntiden arrangerade jag lajv och det var för sånna här människors skull som jag gjorde det:

Blir jag lätt manisk tror jag att de övriga lajvarrangörerna för de mesta vill strypa mig efter lajv när alla andra är trötta och slitna och jag har blivit duracellkanin på speed och det inte finns någon hejd på mig.

Tyvärr finns det så många andra på lajv, så jag tröttnade på det. Men gå på som duracellis!

Det är förresten något speciellt med det ruset, jag (och flera vänner) har diskuterat samma effekt efter konvent, både efter ensklida pass och efter hela konventen. Och även efter vanliga spelkvällar, när man dumt nog ska gå och lägga sig men är hög på rollspel. Riktigt ilände

 

[Man Mountainman]

Re: Teori suger för att: (ot)

Krille har redan försvarat fysiken, så jag får väl försvara grammatiken.

Grammatik gör oss inte till bättre talare av våra modersmål. Däremot är det helt klart ett bra verktyg när man ska lära sig ett andraspråk.

/Dnalor

 

[Man Mountainman]

Re: gnäll över teoretiserande

Å andra sidan är jag kluven angående rollspels teori. Behovet av det förstå jag men ibland ifrågasätter jag personligen hur mycket som ägnas åt analys och reflektion i förhållande till hur mycket som används till konkreta tips och tekniker, skriva rollspel, spela och arrangera och lajva i praktiken. Liksom rollspelsteori är klubben för inbördes beundran, och i bland känns det som alla navalskådar de alla redan vet inom den.

Well, jag tror inte att folk sätter sig ner och tänker "okej, ska jag göra något praktiskt, eller ska jag teoretisera lite?" Dom flesta, misstänker jag, är in it for det praktiska, och i den mån dom teoretiserar så är det nog antingen för att dom a) har ett behov av att underbygga det dom håller på med fö.n. med lite teori (ett instrumentellt teoretiserande, vilket alltså torde vara en sorts teoretiserande som du borde kunna köpa), eller b) inte för närvarande har inspiration till eller möjlighet att göra något praktiskt (varvid ju ingen tid går förlorad som skulle kunna användas till praktiska aktiviteter, och ingen skada mao skedd). Sedan finns det nog många som hellre teoretiserar än att ägna sig åt praktik, och från deras tangentbord kan det nog komma en del ordbajs, men vi kan ju inte klandra dom för att dom ägnar sig åt det dom tycker om, eller?

/Dnalor

 

[MrG]

Att ge sig hän...

Tror det är rätt personligt i hur van man är att ge sig hän och vara empatisk. Jag kan gråta till filmer, har nära till skratt, är ofta en sån som lyssnar och rådger sina vänner och så vidare. Lite nära till känslorna och det har gjort det mer naturligt att kunna relatera in i rollpersonerna.

Detta är dock inte bara gott, jag har haft jobbigt när jag bytt jobb för att jag investerat för mycket i kontakt med kollegor, jag har haft "bra" uppbrott från förhållande men ändå varit knäckt och att gråta av böcker kan vara lite pinsamt på bussen

Annars tycker jag dina knep för spelandet var klockrena, trygghet bland spelarna och investera engagemang i karaktären låter som lämpliga AochO:n. Att haka på plotter skulle mitt övriga tillägg vara och att låta karaktärerna vara ömtåliga.

 

[dream]

Japp, inte i EON dock.

Vi spelade SRR en gång, uppe i Angmar. Vi var desperat på flykt och spelledaren, som var osedvanligt på gång, gav oss ingen ro. Till slut var vi tvungna att söka upp en by för att skaffa mat. Folket där var helt obeväpnade och vi kunde mycket lätt tagit delar av deras mat och försvunnit, men av någon anledning blev en av oss så misstänksam att han till slut dödade ett par av byborna.

När detta hände var stämningen så uppspelt att det liksom gick av bara farten. Men så fort det var gjort blev hela gruppen helt tyst och alla ville sluta spela. Vi kände, tror jag, att vi i spelet kom ganska nära hur man skulle kunnat drivas att mörda någon i verkligheten. Det var grymt obehagligt och jag rekommenderar det inte igen.

Normalt sett strävar man efter viss inlevelse och realism när man spelar, och på det sättet var den spelomgången nästa för lyckad.

 

[Bunny]

Ytterligare frågor

Hur bedömmer du dina känslosvall så här i efterhand?

Vill du, å ena sidan, helst slippa frammanandet av liknande känslor i framtiden, och kanske till och med vidta mått och steg för att förhindra att det sker igen? Vill du att din spelledare helst ska undvika att försätta dig i liknande situationer i framtiden?

Eller kan du, å andra sidan, i efterhand se händelsen ur ett nytt ljus? Kan detta snarare bli en nytändning för dig som rollspelare, för, som du säger, det verkar vara första gången på 21 år? Du beskriver immersion, och en fara med denna, men vad tycker du själv överväger - för eller emot?

 

[Big Marco]

Re: Ytterligare frågor

Jag är inte så lättskrämd av mig när det gäller rollspel och rollgestaltande. Det som var det mest påtagliga var överraskningen att bryggan mellan Marco och Gal skapades. Att Marco kände Gals desperation.

Jag upplever det gärna i framtiden. Det var en positiv upplevelse i det stora hela och har fått mig mer sugen på rollspel än på länge. Det måste också tilläggas att Ripperdoc är en mycket bra spelledare som med en avundsvärd skicklighet lyckas skapa situationer där det sällan finns ett "bra" val. Alla kampanjer hittills som jag har haft privillegiet att vara med i har varit mycket minnesvärda, och Yerlog kommer mss befinna sig i toppen, jämte noir-kampanjen i Mutant Chronicles 2005.

Jag är för upplevelser och underhållning när jag spelar. Vi håller inte en maximal seriositetsgrad under spel utan kan flamsa lite, men jag bedömer det som ligga helt rätt i vad jag vill få ut av att tillbringa min tid med rollspelandet. Ofta skärper sig folket i spelgruppen automatiskt när dramat byggs upp och det är sällan, om någonsin, det "saboteras".

 

[solvebring]

Re: Ångest av rollspelande ...lite [OT]

Jag har blivit både gråtfärdig och frustrerad, galen av spänning, panikslagen av spänningen och haft feta adrenalinrus, detta som spelare till en RP som råkat ut för olika ting helt enkelt.
Som spelledare vet man ju allt och kan ta det lugnt, blivit väldigt ledsen (innerst inne) då någon kul SLP har gått under kanske.
Har också leverat sådana känslor då jag spelledat, en kille skrek och hade en sådan panik inuti en vampyrboning en gång så han höll på att svimma, och han skvätte hela tiden. Då var man nöjd som SL.

Första gången jag läste Sagan Om Ringen-böckerna (långt innan filmerna) grät jag då Gandalf föll ned i Moria och man var 90% säker på att han var död. Jag blev väldigt ledsen över Boromir också, men inte så ledsen, han hade ju varit svagsint och icke hjältelik då han försökt komma åt Ringen (lalala - nej jag är inte partiskt!)
Jag började nästan tjuta då några av dvärgarna i Bilbo gick under också. Helt enkelt, då mina favoriter i böcker och så dör så kan jag faktiskt börja gråta, för jag är så känslosam mot allt jag tycker om. För det är därför jag läser fantasi, det som är fint och underbart är det till det yttersta, coh det som är ont är det till det yttersta - alltså, det misslyckas aldrig att beröra mig näst intill fullt ut.
Är jag sjuk i huvudet?

P.S. Ja, men jag älskar min flickvän över allt annat och tar inte böckerna som verklighet, så jag är väl inte så störd? D.S.