Nekromanti Ångest av rollspelande

Big Marco

Big Marco

Vampyrchef
Joined
20 May 2000
Messages
7,012
Location
Sandukar
Igår spelade vi Eon, i ett ödesmättad och karg kampanj kallad Yerlog. Under och efter en mycket dramatisk och utmattande sekvens kände jag mig mycket påverkad känslomässigt. Jag mådde dåligt helt enkelt. Anledningen var att min rollperson under ett passionerat gräl, som blev en brytpunkt efter en eskalering som har pågått under tre spelmöten, mördade min egen fader, familjeöverhuvudet och klanledaren. Orsakerna var måntaliga, och utifrånprespektivet kan ge att det var "rätt" likaväl som att det var "fel".

Det intressanta detta medförde var som sagt att jag, spelaren, mådde rätt dåligt efter detta. Obehagligt som sjutton.

Någon som har haft något liknande eller som vill diskutera fenomenet?

Usch.
 
Jorå, sånt har hänt, men inget jag egentligen eftersträvat. Jag har träffat på folk som mer eller mindre har sökt sånna upplevelser också (men det har mest varit inom lajvsvängen).

Fast har visserligen varit med om några gånger där jag som spelare har sugits med i misär och ångest och det varit lyckat (på något tvistat sett). Klart i minnet ligger scenariot "Sweet dreams are.." från GothCon där vi verkligen slukades upp i våra karaktärers känslor. Det pendlade mellan misär, ångest, räddsla och även någon mörk och svart glädje och humor. Det sköna var att när man fläckats av karaktärerns misära stämning var det enklare att känna med den även i den lilla glädje som fanns. Sedan kändes det fortfarnade lite obehagligt fortfarande när man kom ut och det strålande solskenet kändes nästa overkliget efter att lämnat ett mörk och regnigt London i scenario. Som minne är det guld, då var det fängslande och det är en av de ångestigaste sakerna som jag skulle kunna tänka mig spel om.

Och även om ångest kan vara något som jag kan avstå, så har jag inget emot att som spelare bli skrämd, glad, lätt förbannad, stressad osv av spel. Och ångest, bara om det finns en tanke om varför och inte är ångest för ångestens skull.

-Gunnar (som haft folk som blivt skrämda nog av scenarion för att inte kunna sova vettigt på någon vecka, inte bra det heller)
 
Jag kan ryckas med, på samma sätt som jag kan ryckas med av en film eller en bok, men det går inte att komma från att tärningar, tilltugg, obekväm stol och så vidare alltid är mycket verkligare och påtagligare, precis som med en film eller en bok.

Exempel: Jag såg den totalt lysande filmen Pan's Labyrinth i helgen. Den träffar som en slägga, men det var mycket påtagligare mot slutet av filmen att jag verkligen behövde gå på toaletten.
 
In-ångest eller off-ångest?

Har du fått en off-ångest eller har du blivit smittad av karaktärens in-ångest?

Jag är väl en av de där mupparna inom lajvarsvängen som MrG nämner som tycker det är djävligt kul och berikade att kunna gå in i rollen till den grad att man får starka känslor och upplevelser och tycka de är kul och sitta uppe, sörja och gråta över någon en hel natt. Och alltså gå in i rollen så mycket jag får in-ångest.

Sedan så kan man enligt mitt tycke också lyckas få dubbla humören så att man har en off-känsla för det hela samtidigt som man har en in-känsla. Jag vett att någon gång har jag suttigt och off varit djävligt berörd över hur tragist och vackert något är, samtidigt som jag känt karaktärens känsla av att vara djävligt lack och arg, vilket... Är lagom intressant när man lyckas känna på två nivåer.

Så hade du ångest för att du levde dig in i karaktären i sådan grad att du hade karaktärens ångest, eller fick du en ångest som inte stammade ur karaktärens känsloliv utan i din känsla för berättelsen som åskådare och regissör? (Jämför med att vara illa berörd av en film även om huvudpersonen i det läget inte är illa berörd)
 
Varför måste det vara just ångest?

Jag har gråtit på spelmöten och jag har haft små okontrollerade skakningar i hela kroppen av spännnig, men dessa känslor har aldrig suttit i efteråt. Däremot är jag alltid uppspelt över det som jag har fått vara med om och det är oberoende av de känslor som jag har haft under spelmötet. Utöver mina egna upplevelser vet jag andra i forna spelgruppen som haft svårt att sova efter skräcktillfällen eller levt i eufori (haft wow-känslor) dagen efter på grund av den spännande upplevelsen.

/Han som brukar umgängesrollspela
 
Vet inte om det räknas, men det har hänt att jag har mått dåligt/haft ångest av scenarier som jag har skrivit.
...vilket mitt undermedvetna sedan har försökt åtgärda. Vid åtminstone två tillfällen har jag drömt (sovande, alltså) fram fortsättningar som ledde till ett någotsånär happy ending för en figur som jag lämnade ute i kylan i det egentliga spelmaterialet.

--
Åke
 
Re: Varför måste det vara just ångest?

Jo jag brukar också få en liten manisk kick efter en upplevelse ibland, fast i bland kan jag lika gärna fortsätta någon dag att vara så där fint vemodig.

Blir jag lätt manisk tror jag att de övriga lajvarrangörerna för de mesta vill strypa mig efter lajv när alla andra är trötta och slitna och jag har blivit duracellkanin på speed och det inte finns någon hejd på mig.
 
Någon som har haft något liknande eller som vill diskutera fenomenet?
Click to expand...

har faktiskt alldrig råkat ut för nått liknande under de år som jag spelat. Varför jag aldrig vandrat den vägen vet jag inte, faktsitk. Har nog inte vait som så att nån av oss varit sugna på att gå den vägen.
Dock har man ibland tagit beslut å´sin karaktärs vägnar som man kanske kan disskutera om de är riktiga SÅdant har man kaske funderat på ibland.
 
The total shebang!

Så hade du ångest för att du levde dig in i karaktären i sådan grad att du hade karaktärens ångest, eller fick du en ångest som inte stammade ur karaktärens känsloliv utan i din känsla för berättelsen som åskådare och regissör?

Både och, och det gav konflikt till känslan. I verkligheten har jag aldrig varit så upprörd så att jag vill döda någon annan människa. Men när min rollperson utförde detta dåd, fick jag som 2007-årspersonen i Göteborg moraliska trauman, även om det var helt "rätt" för den förrådda och sårade klanledarsonen, som kände sig övergiven, sviken, arg och såg sina drömmar krossas inom loppet av några ögonblick. Att den uppdämda aggressionen, kärleken och rädslan kanaliserades i detta avskyvärda illdåd. Han fick en befrielse från kedjorna som hållit honom tillbaka, både från sig själv men även som räddare av sitt folk. Spelaren Marco kände rollpersonen Gals ... desperation. Påtagligt.

Det var otroligt mäktigt. Det underliga var kanske snarare att jag fick en fördröjd reaktion långt senare efter spelmötet. Och någonstans inom mig själv känns det som om jag har brutit ned delar av den spärren som finns som säger att döda är förkastligt. Såsom om jag har ... "tränat" min hjärna att verkligen tro att jag var i en liknande situation. Vånda, desperation och en känsla att det måste göras.

Man lär sig nya saker om sig själv hela tiden. Tänk att rollspel fortfarande kan ge sådana upplevelser även efter 21 års spelande...
 
Kanske inte ångest, men jag blev lite melankolisk när min karaktär i D&D tvingades döda en oskyldig NPC alla i spelgruppen respekterade. Jag fick intrycket att hela spelgruppen beklagade det inträffade.
 
Bullar åt w176

Det här:
Sedan så kan man enligt mitt tycke också lyckas få dubbla humören så att man har en off-känsla för det hela samtidigt som man har en in-känsla. Jag vett att någon gång har jag suttigt och off varit djävligt berörd över hur tragist och vackert något är, samtidigt som jag känt karaktärens känsla av att vara djävligt lack och arg, vilket... Är lagom intressant när man lyckas känna på två nivåer.
Click to expand...
Var något av det mest träffande jag läst på länge, nickar, leer och instämmer. Har varit med om det massa gånger och tycker det är guld.
Jag föredrar när jag har koll nog att njuta av bra rollspelsupplevelser samtidigt som jag upplever dem.

Och appropå mupparna i lajvsvängen som jag nämnde i tidigare post, så är de enda som förvånar mig i princip de som söker just ångest. Många andra känslor har jag full förståelse för, t.o.m sorg och vemod, emn just ångest och jag klickar uselt. Så komentaren var nu mer fläckad av personliga preferancer.
Fast reflektionen är att gå så helt in i roller hör man oftare lajvare (och friformare?) prata om än andra rollspelare.

-Gunnar (som också känner igen sig att gå upp så man har samma känsla i och utanför rollen)
 
Nej, jag har aldrig känt något liknande. När jag började spela, och ett antal år framöver, gick vi knappast in i varken rollpersoner eller berättelsen. I den nuvarande spelgruppen sedan jag återupptog själva spelandet för 2-3 år sedan fokuserar vi betydligt mer på berättelsen än immersionen. Därför drabbas vi inte av några starkare känslor, och det är jag väldigt nöjd med.


/Dimfrost
 
Nä! Jag har aldrig upplvet något sådant då jag kan skillja på vad som är spel och inte...

Låter ju inte riktigt friskt, kanske ska ta och lägga ner hobbyn ett tag... :gremsuck:
 
Re: Det förtätade ögonblicket, del femtielva

Jag tycker det låter som om du i grunden genomgått en positiv upplevelse, och upplevt ett förtätat ögonblick där rollspelets verkliga kraft som medium kommit fram till fullo. Det är imo det mest eftersträvansvärda som finns med rollspel; när rollpersonens och spelarens känslor smälter samman och inlevelsen blir total; och rollpersonens upplevelser så kraftfulla att de känns som ens egna. Det kan göra ont ibland, men det ska göra lite ont; lite får man allt lida för konsten. I slutändan kommer man att gå ur det berikad och utvecklad som människa. (Min egen vanligaste 'negativa' känsla av rollspelsupplevelser är en smula vemodig känsla av tomhet och meningslöshet sedan spelmötet väl är över; då spelandet varit särskilt känslomässigt involverat och absorberande).

Så go for it. Inlevelse for the win! Rollspel ska påverka!

- Ymir, tycker
 
Marco, jag insåg inte att det berörde dig så mycket. Så en ursäkt åt ditt håll om vi skojade bort det i eftersnacket.

Det var dock en mycket stark scen, som satt klockrent i berättelsen. Det var sorgligt - till och med som spelledare kände jag starkt för fadern Yurgan och hans omöjliga val, gråten han kämpade mot. Det var på sätt och vis fint att två macho slagskämpar som din Gal och min Yurgan aldrig gjorde det hela till en banal strid. Det blev en känslomässig strid istället.

Förutsatt att du kommit över din ångest av detta (det hoppas jag verkligen) så kan vi konstatera att denna starka scen kommer leva kvar och påverka kampanjen länge.

(för er som vill läsa mer hoppas jag att krönikan från det spelmötet ska komma upp senare ikväll på http://ripperdoc.net/yerlog
 
Som jag läser ditt inlägg så verkar den här känslan komma främst från din egen rollpersons handlingar och inte "utifrån" så att säga. Det tycker jag är jäkligt intressant. Skillnaden mellan en situation/bild man skapat själv gentemot en situation eller bild man utsätts för. Det senare har det npg varit rätt mycket prat om men den första, det som jag får uppfattningen om att du varit med om, är nåt jag aldrig ens tänkt på.

I lajvsammanhang förekommer det en del debatter om vad man vågar/får göra och spela på (vanligaste exemplet är nog våldtäkt som ju är ett väldigt väldigt känsligt ämne men även enklare grejer som "Hur taskig får man vara?" i princip). Samma typ av diskussioner har förts kring spelledande på konvent av samma anledningar förstås. Där tittar man ju dock alltid på hur det påverkar nån annan. I ditt fall får jag som sagt mer intrycket av att det kom till största del ur din rollperson på något sätt?
 
Jag har inte bara varit med om det, jag har upplevt det ofta - och är för att tala klarspråk absolut ute efter det.

När rollspel är som bäst lever man för en kort tid i samklang med karaktären - man är glad när den är glad, arg när den är arg. De känslomässiga upplevelser jag har under rollspel är ett slags katharsis, som hjälper mig att få ut känslor som ångest och ilska som kommer ur saker i verkligheten.

Jag älskar att känna starka känslor i rollspel - och ren, rå ångest är bland de starkaste. Det uppskattar jag väldigt mycket. När rollspel är som bäst är det involverande och påverkar spelarna. Mycket bättre, i min mening, än oengagerat och oseriöst "underhållningsspelande", sånt har aldrig riktigt legat för mig.
 
Jag har en fråga…

… till er som eftersträvar "känslan". Hur bygger ni upp inför de? Det vill säga, vad har ni för tekniker för att uppnå denna samstämmighet med er karaktär?

Själv har det hänt allt frekventare för mig att denna "känsloresonans" uppstår och jag kan identifiera två faktorer som jag tror spelat roll:

1. Jag känner mig trygg i spelgruppen.
2. Jag har investerat tid i karaktären.

Har ni andra erfarenheter och knep?

//erik. nyfniken
 
Re: Jag har en fråga…

… till er som eftersträvar "känslan". Hur bygger ni upp inför de? Det vill säga, vad har ni för tekniker för att uppnå denna samstämmighet med er karaktär?

Själv har det hänt allt frekventare för mig att denna "känsloresonans" uppstår och jag kan identifiera två faktorer som jag tror spelat roll:

1. Jag känner mig trygg i spelgruppen.
2. Jag har investerat tid i karaktären.

Har ni andra erfarenheter och knep?

//erik. nyfniken
Click to expand...

Uh... Har nog inga egentliga knep, är jag rädd. Jag spelar mest med folk jag känner och är relativt bekväm med (som som är bra på att spela sina rollpersoner), och i övrigt spenderar jag rätt stor del av min tid med att fundera kring rollpersonens personlighet och bakgrund.

Ofta sker det tillsammans med de andra spelarna när vi umgås och gör annat, i form av frågor som t.ex om och hur den friserar sitt könshår, vilken typ av mat den gillar, vilken typ av brudar han raggar på, etc etc. Småfrågor om saker som aällan kommer upp i spel, men som hjälper mig att etablera rollpersonen som en person, om du förstår hur jag menar.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top