Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
En tanke som slog mig då jag läste kranks tråd om gift är en viktig skillnad mellan komplikationer i andra former av fiktion och i rollspel. I böcker och filmer kan en plot byggas upp kring vissa sorters komplikationer en gång -- om huvudpersonen går vilse, har en svår skada och inte kan röra sig eller på annat vis är utsatt för hinder ger det bra material åt en berättelse, men däremot blir det snabbt outhärdligt om samma komplikation ledar till samma förveckling gång på gång. Detta är för det mesta inget problem, då en författare kan se till att saker inte upprepas på detta vis.
I rollspel finns inte denna safeguard. Om reglerna säger att ett misslyckat slag för att navigera gör att rollpersonerna går vilse så går de vilse. Om skadereglerna är till för att skapa dramatiska scener där man kämpar för att hålla liv i rollpersonen kommer detta att ske varje gång någon blir allvarligt skadad -- även när man har tröttnat på det. Kort sagt, det finns en överhängande risk att de komplikationer som vid sin första förekomst skapade intressanta sidoberättelser med nya bekymmer att hantera snabbt blir uttjatade. Hur anser ni att man bör skriva regler för komplikationer som inte faller i denna fälla, utan att helt hänfalla åt godtycklighet?
I rollspel finns inte denna safeguard. Om reglerna säger att ett misslyckat slag för att navigera gör att rollpersonerna går vilse så går de vilse. Om skadereglerna är till för att skapa dramatiska scener där man kämpar för att hålla liv i rollpersonen kommer detta att ske varje gång någon blir allvarligt skadad -- även när man har tröttnat på det. Kort sagt, det finns en överhängande risk att de komplikationer som vid sin första förekomst skapade intressanta sidoberättelser med nya bekymmer att hantera snabbt blir uttjatade. Hur anser ni att man bör skriva regler för komplikationer som inte faller i denna fälla, utan att helt hänfalla åt godtycklighet?