Att läsa Röde orm är roligt. Att läsa Att döda ett barn är alla fall inte roligt.
Jo så kan det nog kännas, roligare att vara segrare. Men av de två olika alternativen är bägge en berättelse. Det går liksom inte att ”förlora” en berättelse om den berättas, men det kan vara en tråkig upplevelse eller en kul, beroende på om man uppskattar sånt (som berättades).
Ja, det där är lurigt. Till stor del handlar det om att alla runt bordet ska hjälpas åt att lyfta fram den här grejen, vara med på att den här rollpersonen är mystisk och ball. Det är ju en roll som definieras mer av andra runt personen än av personen själv.
Lite vad jag syftar åt i min tanke om [vardag] och [gemenskap].
Ja, det här är ju också något jag gillar, men det är definitivt inte för alla. Men jag har haft ett antal riktigt jäkla bra omgångar med surrealism.
Se och höra i Aliatra (där man spelar svenska turister) och Imagine (där man utforskar fiktiva personers minnen och hopp) är två svenska spel i den genren.
Ja. Rent konkret och konceptuellt funderar jag alltså över att olika yrken - alltså en form av expertis - är utgångspunkten i många rollspel. Yrket är, mer eller mindre, det man gör och är bra på. Jag tänker att det också kan handla om vad man är dålig på och försöker undvika. Alltså inte nödvändigtvis ett yrke utan sådant man gör på ett mer mänskligt och personligt plan. Det kan ju skapa både vardag och gemenskap.
Ja absolut, det kan jag hålla med om.
Ja, alla såna grejer måste ju abstraheras i rollspel – stridssystem kan för all del innebära intressant "gameplay", men jag är ganska säker på att känslan man får som spelare inte har så mycket att göra med hur det känns att faktiskt försöka vinna en strid IRL…
Mycket av behållningen kommer från om vad som händer känns dramatiskt tillfredsställande. Att bara bli överkörda är svårt att få tillfredsställande på det viset (men det är å andra sidan att vinna för enkelt också).
I Se och göra i Aliatra finns en scen som ska utspelas helt i tystnad, och jag vill minnas att @RasmusL körde ett spel på LinCon där ingen skulle säga något. Det påminner också lite om det norska spelet som heter något i stil med Stokes - Birmingham 0-0, där man ska försöka undvika att säga något intressant under spelets lopp.
Låter spännande! Vill vara tydlig med att jag inte har något emot dylika spel, postar ju även skämt om spel och spelsätt som jag är mer van vid
Mitt intryck är att det, ofta bara implicit, sägs att det ”inte funkar” att spela figurer som inte är hjältar, experter eller proffs av något slag. De flesta rollspel kretsar ju kring den sortens figurer. Ett äventyr är ofta en utmaning som experterna ska klara av med hjälp av sina expertiser. Det är, så att säga, det som ”funkar”. Men jag tycker ju att det är kreativt och kul att vända på det.
Precis. Så om klättringsutmaningar inte funkar så bra i rollspel så får man också säga att strider inte funkar så bra i rollspel. Vilket iofs nog är ett uttalande både du och jag kan skriva under på.
Ja, ”Spider-Man lifts the heavy thing” är svårt att få till i de flesta rollspel. Grejen är ju inte att det är ett svårt STY-slag som ändå lyckas, utan att det är den externa effekten av en framgångsrik inre kamp.
Det är jag med på! Och bleedspel och liknande är inte heller riktigt min grej. I scenen i Aliatra handlar det om att flörta med någon som sitter vid ett annar bord på ett café, så där händer det ju en del grejer och det finns ett historiebyggande, så det är ju lite mer än bara ”Ensamma i tystnaden” (vilket låter mer som ett Fastaval-scenarioLåter spännande! Vill vara tydlig med att jag inte har något emot dylika spel, postar ju även skämt om spel och spelsätt som jag är mer van vid
).
Dito. Även allt annat vi nämt ovan som svårt eller omöjligt. Har haft som bärande element i ett äventyr att lära sig ett nytt språk och progression är i samma takt som spelaren lär sig. Men här används då språket som nyckel att lösa en hel del problem. Vet inte hur det skulle gått om lära sig språk var hela äventyret. Att det funkade berodde mer på spelarens intresse än att det var bra gjort.
