”X funkar inte i rollspel”

[Genesis]

Jag håller med. Och det är ju också något man kan öva på. Jag vet att jag för ca 20 år sedan eller så tyckte att det var jätteviktigt att mitt berättande höll något sånär hög klass så jag försökte aktivt förbättra det. Då spelade vi också varje vecka vilket gjorde det enklare. Lite samma är det nu när vi spelar MUA och pratar på skrofmål. Det är kul och en kreativ utmaning, men det kräver ju lite övning och ansträngning.

Det sagt så tycker jag att liknelsen mellan rollspel och litteratur haltar minst lika mycket som liknelse mellan rollspel och film. Kan inte riktigt se varför det ena är bättre än det andra. Visst, det är olika medium, men för mig är det lite som att säga att serietidningar är bättre än ljudböcker. Jag får inspiration från typ allt, och har väldigt svårt att gradera olika former av källor som bättre eller sämre. Det här är ju inte ett svar till @Bifur utan krokar mer in på det som @Genesis och @Ymir pratar om. Men för mig är det mycket enklare. Källor som ger mig inspiration, energi och nytt material är bra. oavsett om det är mönster i snön, SVT-dokumentärer, Lego-manualer, Hollywoodfilm eller allmänt erkänt högkvalitativ prosa.

För mig handlar det inte om inspiration för händelser, utan för tekniker, hur man beskriver och gestaltar. Litteratur är bättre (som i mer överförbar) inspiration för beskrivningar och de flesta andra tekniker, medan film är bättre inspiration för gestaltning. Jag märker när jag läser böcker att jag ofta tänker ”Åh! Det här vill jag göra i rollspel!” och det är ju ofta direkt överförbart, för man kan liksom bara säga orden som står på sidan.

Men jag tycker att det mest märks med strider. Jag vet inte hur många hundra gånger jag läst eller hört folk tala om ”cinematiska strider”, och det är rollspel verkligen helt fel medium för. Medan ”litterära strider” känns betydligt mer görbart, men jag har aldrig hört någon annan än mig tala om det.

Ett annat problem är att svenska rollspelare konsumerar det mesta av sin kultur på engelska, så även om de läser och inspireras av litteratur så blir deras språk fullt av luckor och anglicismer, då de helt enkelt är rätt dåliga på svenska utöver vardagsspråket. Men det är delvis en annan sak.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Medan ”litterära strider” känns betydligt mer görbart, men jag har aldrig hört någon annan än mig tala om det.

Jag tror faktiskt det i mångt och mycket beror på att väldigt många människor ser mer på film (och spelar mer TV-spel) än vad de läser böcker.
Men jag stör mig också råmycket på när rollspel beskrivs som "cinematiska". Det känns i 99 fall av 100 som ett modeord folk använder utan att riktigt reflektera över vad det betyder. Rollspel kan per definition inte vara "cinematiska", jag har aldrig haft ett "cinematiskt" samtal i hela mitt liv.

 

[Genesis]

Men jag tycker det kan finnas en styrka i det, det är inte alltid spelledarens uppgift att förse mig som spelare med massa stämning och målande beskrivningar, utan det är även upp till mig att ta den information jag får, sätta det i kontexten (vad vet jag om spelvärlden?) och sedan själv föreställa mig hur jag upplever scenen. Min inlevelse är mitt ansvar.

För mig som inte kan föreställa mig så blir det ju bara torftigt. Men jag slipper ju problemet med en spelledare som måste leverera stämning. När jag spelar är det ett jämnt fördelat ansvar. Alla beskriver, så det blir aldrig ens ansvar att hålla låda för alla andra. Jag har aldrig upplevt att någon lagt för mycket tid och möda på långa beskrivningar, men hört andra nämna det som jobbigt. Gissar att det är en fråga om både preferenser och spelstil.

Jag har ju heller inte problemet med att jag måste leverera en massa faktuell information. Jag behöver aldrig informera om att det står en soffa i hörnet. Vill någon ha en soffa där så hittar de på det. När man inte har en enskild informationskälla så kan beskrivningarna fokusera mycket mer på stämningen, och då hamnar man också närmare det litterära och längre ifrån konversationen.

 

[Genesis]

Jag tror faktiskt det i mångt och mycket beror på att väldigt många människor ser mer på film (och spelar mer TV-spel) än vad de läser böcker.

Jepp, och det är det jag lite klagar på.

 

[Bifur]

Jag undrar om det inte ändå hade berikat gruppen att ha någon som kan, åtminstone hjälpligt, ge sig på en tolkienesk beskrivning då och då?

Mjo, och det har funkat ibland. Men det är också en svår balansgång vad som ibland förhöjer stämningen och sänker den. Det vill säga, det räcker att en spelare tycker det som händer är lite tramsigt och bryter av med ett litet skämt, en metakommentar efter scenen eller vad det nu är, för att det lite ska förta ansträngningen, i alla fall för mig.

 

[Mogger]

För mig handlar det inte om inspiration för händelser, utan för tekniker, hur man beskriver och gestaltar. Litteratur är bättre (som i mer överförbar) inspiration för beskrivningar och de flesta andra tekniker, medan film är bättre inspiration för gestaltning. Jag märker när jag läser böcker att jag ofta tänker ”Åh! Det här vill jag göra i rollspel!” och det är ju ofta direkt överförbart, för man kan liksom bara säga orden som står på sidan.

Men jag tycker att det mest märks med strider. Jag vet inte hur många hundra gånger jag läst eller hört folk tala om ”cinematiska strider”, och det är rollspel verkligen helt fel medium för. Medan ”litterära strider” känns betydligt mer görbart, men jag har aldrig hört någon annan än mig tala om det.

Fast, om man överför en cinemastiskt skeende till ett berättande medium så upphör det ju per definition att vara cinemastiskt. Det gäller ju även det litterära berättandet. Att läsa något är ju inte samma sak som att förmedla det till en grupp som förväntas reagera på det.

Om jag ska återge något jag har sett utan visuella hjälpmedel så ställer det väl egentligen högre krav på mig än att recitera något som jag har läst?

 

[Rickard]

Filmisk beskrivning: "Smeden är cirka 180 cm lång, grovt byggd, med ett ärrat ansikte och blå ögon."

Litterär beskrivning: "Smeden är en tung man, med ett ansikte märkt av rättfärdig vånda över världens vedermödor."

Ett enkelt knep kan vara att alltid försöka beskriva ett ting eller detalj genom att beskriva någonting annat.

 

[Zeedox]

Rekryteringsscener funkar inte bra i rollspel, påstår jag.

Detta är alltså när en grupp av rollpersoner inte är samlade från början, utan är utspridda och behöver enas under spelets gång. Det är extremt vanligt i annan media, och kan ofta vara ganska intressanta scener. En hjälte som behöver övertygas att åka med resten av krigståget för att rädda prinsessan bortom havet, eller en av skurkarnas avhoppare som desperat behöver skydd och försöker övertyga hjältarna med mutor och löften.

Jag hamnar ofta i sådana scener när jag spelar rollspel, men de funkar aldrig riktigt. Tror problemet är att incitamenten slår fel - i en intressant scen vill vi att det skall finnas lite motstånd i rekryteringen, att det finns något att övervinna. Kanske yttre omständigheter, eller en tvekan hos någon av karaktärerna. Men i rollspelssammanhang vill vi dels:
- att vår medspelare skall få vara med i gruppen, så motståndet blir ofta tråkigt vekt.
- ”vinna”, så många rollspelare har svårt att låta sig själva bli övertygade när de redan fäst sig vid sin rollpersons åsikt.

Detta inspirerat av att jag just läste ett äventyr där en av spelarna skall komma med i gruppen under äventyrets gång, med noll föreslagen motivation eller ledning till hur det skall motiveras i spel.

 

[ceruleanfive]

Rekryteringsscener funkar inte bra i rollspel, påstår jag.

Detta är alltså när en grupp av rollpersoner inte är samlade från början, utan är utspridda och behöver enas under spelets gång. Det är extremt vanligt i annan media, och kan ofta vara ganska intressanta scener. En hjälte som behöver övertygas att åka med resten av krigståget för att rädda prinsessan bortom havet, eller en av skurkarnas avhoppare som desperat behöver skydd och försöker övertyga hjältarna med mutor och löften.

Jag hamnar ofta i sådana scener när jag spelar rollspel, men de funkar aldrig riktigt. Tror problemet är att incitamenten slår fel - i en intressant scen vill vi att det skall finnas lite motstånd i rekryteringen, att det finns något att övervinna. Kanske yttre omständigheter, eller en tvekan hos någon av karaktärerna. Men i rollspelssammanhang vill vi dels:
- att vår medspelare skall få vara med i gruppen, så motståndet blir ofta tråkigt vekt.
- ”vinna”, så många rollspelare har svårt att låta sig själva bli övertygade när de redan fäst sig vid sin rollpersons åsikt.

Detta inspirerat av att jag just läste ett äventyr där en av spelarna skall komma med i gruppen under äventyrets gång, med noll föreslagen motivation eller ledning till hur det skall motiveras i spel.

Jag skulle kunna tänka mig att man kan lösa det genom någon form av samberättande, utzoomad scen där man får se rollpersonerna en i taget i sin vardag och hur de sedan blir rekryterade, med en överenskommelse om att scenen slutar med att rollpersonen tackar ja.

 

[krank]

Plötsligt får jag en vision av rollspelsversionen av den här scenen från världens bästa superhjältefilm. Alltså tanken är nånstans att spelarna inte skapar rollpersonerna utan liksom… rekryterar dem. Rollpersonerna förväntas bli rekryterade…

Jag vet inte hur det ska genomföras i praktiken, men jag gillar tanken på att rollpersonen inte blir spelarens förrän rollpersonen redan rekryterats, men att man ändå på något sätt kan spela ut scenen. Om en rollperson inte låter sig rekryteras så får man väl gå vidare till nästa…

 

[adrian_of_arcane_lore]

Jag skulle kunna tänka mig att man kan lösa det genom någon form av samberättande, utzoomad scen där man får se rollpersonerna en i taget i sin vardag och hur de sedan blir rekryterade, med en överenskommelse om att scenen slutar med att rollpersonen tackar ja.

Jag brukar lösa detta genom att spelarna relativt fritt får berätta för varandra om vad som lett till att de befinner sig i nuvarande situation.
Exempelvis när vi har gjort karaktärer till Delta Green så får spelaren beskriva vilken typ av märklig/övernaturlig händelse denna var med om som låg bakom att den beslutade sig för att ansluta sig till DG. Ofta workshoppar vi det tillsammans kring bordet, där input från SL och andra spelare går några varv tills spelaren känner sig nöjd med vad som faktiskt hände.

När alla har fått sin motivgivande bakgrundshistoria på plats så får spelgruppen tillsammans komma överens om hur de känner varandra eller hur de hamnade i den situationen de nu befinner sig i. Ibland räcker det dock med att rollpersonerna är på samma plats samtidigt och någonting dåligt händer, eller att de (som i Delta Green) bara blir ihopsatta av någon annan som säger "nu är ni kollegor som skall göra detta tillsammans".

En av mina tristaste rollspelsupplevelser någonsin var när jag var ung och spelledde Vampire: The Masquerade. Spelet tyckte det var jätteviktigt att jag först spelade ett pass med varje spelare för sig som beskrev hur det gick till när denne blev vampyr och relationen med dess skapare mm. Tror jag försökte det en eller ett par gånger, insåg att det var ett jättedåligt sätt att göra det på, och sedan dess har kört med "ok, vilka är ni, hur känner ni varandra och hur hamnade ni här?".

 

[Genesis]

Plötsligt får jag en vision av rollspelsversionen av den här scenen från världens bästa superhjältefilm. Alltså tanken är nånstans att spelarna inte skapar rollpersonerna utan liksom… rekryterar dem. Rollpersonerna förväntas bli rekryterade…

Jag vet inte hur det ska genomföras i praktiken, men jag gillar tanken på att rollpersonen inte blir spelarens förrän rollpersonen redan rekryterats, men att man ändå på något sätt kan spela ut scenen. Om en rollperson inte låter sig rekryteras så får man väl gå vidare till nästa…

InSpectres har som förslag att man börjar speltillfället med en jobbintervju. Rollpersonerna jobbar ju på ett företag, och har ju en gång blivit anställda. Det gör att alla får chansen att presentera sina rollpersoner, samt att det har den önskvärda konsekvensen att man behöver göra en rollperson som beter sig på ett sätt som gör att hen blir anställd. Det är viktigt i det spelet, eftersom mångas instinkt i ett humorspel är att göra galna idiotrollpersoner, medan humorn i spelet bäst kommer till sin rätt med vanliga rollpersoner i galna situationer.

 

[krank]

Spelet tyckte det var jätteviktigt att jag först spelade ett pass med varje spelare för sig som beskrev hur det gick till när denne blev vampyr och relationen med dess skapare mm.

Det här är en grej jag tänker kan funka bra som grepp när spelarna är helt nya till Vampire och skapar sina första rollpersoner… Eller ja, det funkade jäkla bra när jag var ny till Vampire åtminstone. Sen blev det mindre relevant med andra och tredje rollpersonen…

(Om jag skulle ha förmånen att köra Kult med folk som inte hade nån koll på det spelets mytos så skulle jag nog göra likadant där – första gången vi skapar människor börjar vi såklart med totalt gröna och okunniga typer, så spelarna kan få dela rollpersonens upplevelse av att upptäcka allt konstigt för första gången…)

 

[JohanL]

(Om jag skulle ha förmånen att köra Kult med folk som inte hade nån koll på det spelets mytos så skulle jag nog göra likadant där – första gången vi skapar människor börjar vi såklart med totalt gröna och okunniga typer

Det här trodde jag var standard även för Kult-veteraner? När vi spelade (färdigt!) Svarta madonnan var vi en svensk skräckförfattare och dennes förläggare och tyske omslagsillustratör, som inte hade en susning.

 

[cogitare]

En annan lurig grej är musikal. Sång och rollspel gifter sig ju väldigt väl, och jag har kört karaoke i rollspel ett par gånger och det har funkat skitbra, men det är när det finns färdiga sånger man kan sjunga. Den sortens musikal som har musik skriven specifikt för att matcha berättelsen känns mycket svårare.

Oj, man kan verkligen tycka olika.

Om jag hade kommit till ett spelmöte där karaoke hade varit en (mer eller mindre) obligatorisk del av spelet hade jag tackat för mig. Karaoke kan vara kul att betrakta på avstånd i en bar eller så. Men jag förstår inte att man utsätter sig för det annat än om man är begåvad med en fantastisk sångröst.

Med tanke på att rollspel är ett ganska utåtagerande media så har jag stött på förvånansvärt få "teaterapor" i de olika spelgrupper jag varit med i. Snarare har det varit mer introverta och tillbakadragna typer

Cog.

 

[Genesis]

Oj, man kan verkligen tycka olika.

Om jag hade kommit till ett spelmöte där karaoke hade varit en (mer eller mindre) obligatorisk del av spelet hade jag tackat för mig. Karaoke kan vara kul att betrakta på avstånd i en bar eller så. Men jag förstår inte att man utsätter sig för det annat än om man är begåvad med en fantastisk sångröst.

Med tanke på att rollspel är ett ganska utåtagerande media så har jag stött på förvånansvärt få "teaterapor" i de olika spelgrupper jag varit med i. Snarare har det varit mer introverta och tillbakadragna typer

Cog.

Har man väl spelat ett par omgångar Sea Dracula, där konflikter löses medelst danstävling, så klarar man det mesta sedan!

 

[cogitare]

Har man väl spelat ett par omgångar Sea Dracula, där konflikter löses medelst danstävling, så klarar man det mesta sedan!

Haha! Noll procent av de spelgrupper jag har varit i hade kunnat tänka sig detta. Åter igen, jag själv inkluderad.

Tur att man är olika

Cog.

 

[ceruleanfive]

Haha! Noll procent av de spelgrupper jag har varit i hade kunnat tänka sig detta. Åter igen, jag själv inkluderad.

Tur att man är olika

Cog.

Man väljer väl sällan att spela ett spel som man inte alls vill spela, så jag tänker att det löser sig själv.