”X funkar inte i rollspel”

[Genesis]

Jag håller med. Och det är ju också något man kan öva på. Jag vet att jag för ca 20 år sedan eller så tyckte att det var jätteviktigt att mitt berättande höll något sånär hög klass så jag försökte aktivt förbättra det. Då spelade vi också varje vecka vilket gjorde det enklare. Lite samma är det nu när vi spelar MUA och pratar på skrofmål. Det är kul och en kreativ utmaning, men det kräver ju lite övning och ansträngning.

Det sagt så tycker jag att liknelsen mellan rollspel och litteratur haltar minst lika mycket som liknelse mellan rollspel och film. Kan inte riktigt se varför det ena är bättre än det andra. Visst, det är olika medium, men för mig är det lite som att säga att serietidningar är bättre än ljudböcker. Jag får inspiration från typ allt, och har väldigt svårt att gradera olika former av källor som bättre eller sämre. Det här är ju inte ett svar till @Bifur utan krokar mer in på det som @Genesis och @Ymir pratar om. Men för mig är det mycket enklare. Källor som ger mig inspiration, energi och nytt material är bra. oavsett om det är mönster i snön, SVT-dokumentärer, Lego-manualer, Hollywoodfilm eller allmänt erkänt högkvalitativ prosa.

För mig handlar det inte om inspiration för händelser, utan för tekniker, hur man beskriver och gestaltar. Litteratur är bättre (som i mer överförbar) inspiration för beskrivningar och de flesta andra tekniker, medan film är bättre inspiration för gestaltning. Jag märker när jag läser böcker att jag ofta tänker ”Åh! Det här vill jag göra i rollspel!” och det är ju ofta direkt överförbart, för man kan liksom bara säga orden som står på sidan.

Men jag tycker att det mest märks med strider. Jag vet inte hur många hundra gånger jag läst eller hört folk tala om ”cinematiska strider”, och det är rollspel verkligen helt fel medium för. Medan ”litterära strider” känns betydligt mer görbart, men jag har aldrig hört någon annan än mig tala om det.

Ett annat problem är att svenska rollspelare konsumerar det mesta av sin kultur på engelska, så även om de läser och inspireras av litteratur så blir deras språk fullt av luckor och anglicismer, då de helt enkelt är rätt dåliga på svenska utöver vardagsspråket. Men det är delvis en annan sak.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Medan ”litterära strider” känns betydligt mer görbart, men jag har aldrig hört någon annan än mig tala om det.

Jag tror faktiskt det i mångt och mycket beror på att väldigt många människor ser mer på film (och spelar mer TV-spel) än vad de läser böcker.
Men jag stör mig också råmycket på när rollspel beskrivs som "cinematiska". Det känns i 99 fall av 100 som ett modeord folk använder utan att riktigt reflektera över vad det betyder. Rollspel kan per definition inte vara "cinematiska", jag har aldrig haft ett "cinematiskt" samtal i hela mitt liv.

 

[Genesis]

Men jag tycker det kan finnas en styrka i det, det är inte alltid spelledarens uppgift att förse mig som spelare med massa stämning och målande beskrivningar, utan det är även upp till mig att ta den information jag får, sätta det i kontexten (vad vet jag om spelvärlden?) och sedan själv föreställa mig hur jag upplever scenen. Min inlevelse är mitt ansvar.

För mig som inte kan föreställa mig så blir det ju bara torftigt. Men jag slipper ju problemet med en spelledare som måste leverera stämning. När jag spelar är det ett jämnt fördelat ansvar. Alla beskriver, så det blir aldrig ens ansvar att hålla låda för alla andra. Jag har aldrig upplevt att någon lagt för mycket tid och möda på långa beskrivningar, men hört andra nämna det som jobbigt. Gissar att det är en fråga om både preferenser och spelstil.

Jag har ju heller inte problemet med att jag måste leverera en massa faktuell information. Jag behöver aldrig informera om att det står en soffa i hörnet. Vill någon ha en soffa där så hittar de på det. När man inte har en enskild informationskälla så kan beskrivningarna fokusera mycket mer på stämningen, och då hamnar man också närmare det litterära och längre ifrån konversationen.

 

[Genesis]

Jag tror faktiskt det i mångt och mycket beror på att väldigt många människor ser mer på film (och spelar mer TV-spel) än vad de läser böcker.

Jepp, och det är det jag lite klagar på.

 

[Bifur]

Jag undrar om det inte ändå hade berikat gruppen att ha någon som kan, åtminstone hjälpligt, ge sig på en tolkienesk beskrivning då och då?

Mjo, och det har funkat ibland. Men det är också en svår balansgång vad som ibland förhöjer stämningen och sänker den. Det vill säga, det räcker att en spelare tycker det som händer är lite tramsigt och bryter av med ett litet skämt, en metakommentar efter scenen eller vad det nu är, för att det lite ska förta ansträngningen, i alla fall för mig.

 

[Mogger]

För mig handlar det inte om inspiration för händelser, utan för tekniker, hur man beskriver och gestaltar. Litteratur är bättre (som i mer överförbar) inspiration för beskrivningar och de flesta andra tekniker, medan film är bättre inspiration för gestaltning. Jag märker när jag läser böcker att jag ofta tänker ”Åh! Det här vill jag göra i rollspel!” och det är ju ofta direkt överförbart, för man kan liksom bara säga orden som står på sidan.

Men jag tycker att det mest märks med strider. Jag vet inte hur många hundra gånger jag läst eller hört folk tala om ”cinematiska strider”, och det är rollspel verkligen helt fel medium för. Medan ”litterära strider” känns betydligt mer görbart, men jag har aldrig hört någon annan än mig tala om det.

Fast, om man överför en cinemastiskt skeende till ett berättande medium så upphör det ju per definition att vara cinemastiskt. Det gäller ju även det litterära berättandet. Att läsa något är ju inte samma sak som att förmedla det till en grupp som förväntas reagera på det.

Om jag ska återge något jag har sett utan visuella hjälpmedel så ställer det väl egentligen högre krav på mig än att recitera något som jag har läst?

 

[Rickard]

Filmisk beskrivning: "Smeden är cirka 180 cm lång, grovt byggd, med ett ärrat ansikte och blå ögon."

Litterär beskrivning: "Smeden är en tung man, med ett ansikte märkt av rättfärdig vånda över världens vedermödor."

Ett enkelt knep kan vara att alltid försöka beskriva ett ting eller detalj genom att beskriva någonting annat.