Rising
Vila i frid
Re: Försöker få rätsida på sitt snack...
Det hinner aldrig bli tråkigt eller långrandigt, så som jag ser det. Och då spelade jag ändå den här sortens sagolika äventyr redan på åttiotalet.
Ereb Altor förklarade så mycket att det inte fanns lika mycket kvar åt rollpersonerna att upptäcka. I Ereb Altors städer stannar man och utför uppdrag, medan man i ursprungs-DoD bara går in på ett värdshus och frågar folk om de vill "hänga med på äventyr". Det finns en skillnad i stämning mellan det sagoaktiga gamla DoD (och Trudvang) - där allt tycktes kretsa kring rollpersonerna - å ena sidan och det mycket mer sofistikerade och historiska Ereb Altor å det andra.
Liksom, en stor del av inledningen i Galtevår utspelas i en ganska stor stad - men liksom, det är en stad från vilken man far ut på "trolljakt" och kommer tillbaka som hela stadens hjältar. Det är en skillnad på en sådan "äventyrsstad" och på de betydligt mer sofistikerade städer som finns i Ereb Altor, såsom exempelvis Magilre.
Njae... Jag tycker att Vildhjarta och Snösaga visar upp en rätt imponerande variation på miljöer. Visst är väl kanske dvärgarnas boning såväl som dödsriket två "bergsmiljöer" - men de är ju ändå så extremt olika varandra. Variation uppstår ju i vad man kan/ska göra på platsen, och vilka varelser man möter på vägen. I Vildhjarta kan man exempelvis både köpslå med en lindorm, möta en drakulv i ett isfort, diskutera med en gammelvätte, äventyra i ett dvärgkummel, samt göra många upplevelser i mystiska och skrämmande miljöer där man både kan bli hemsökt av ett flickspöke såväl som bli utfrågad av en spökträdgårdsmästare. Snösaga har en lika stor mångfald, men där finns det idel andra utmaningar, såväl storslagna fältslag som spännande infiltration.
Det hinner aldrig bli tråkigt eller långrandigt, så som jag ser det. Och då spelade jag ändå den här sortens sagolika äventyr redan på åttiotalet.
Alltså, det finns städer i Trudvang också. Det är inte "städer" i sig som var problemet med Ereb Altor. Problemet var att plötsligt började allt beskrivas som en faktabok och från ett fågelperspektiv, och att allt plötsligt blev så sofistikerat snarare än gåtfullt. Det pratades allt mer om gillen, ekonomi, politik och handel istället för gravkumlar, mystiska skogar och magiska labyrinter. I Trudvang är städer mer som en sorts stora värdshus eller som väldigt bebodda mystiska skogar - det är platser man passerar på ens äventyr eller ställen fyllda med skumma och sagolika karaktärer som bara väntade på att dra in rollpersonerna i sensationella eskapader. Med Ereb Altor så blev de mer som riktiga städer som inte riktigt brydde sig om rollpersonerna och där man snarare blev indragen i intriger än äventyr.
Ereb Altor förklarade så mycket att det inte fanns lika mycket kvar åt rollpersonerna att upptäcka. I Ereb Altors städer stannar man och utför uppdrag, medan man i ursprungs-DoD bara går in på ett värdshus och frågar folk om de vill "hänga med på äventyr". Det finns en skillnad i stämning mellan det sagoaktiga gamla DoD (och Trudvang) - där allt tycktes kretsa kring rollpersonerna - å ena sidan och det mycket mer sofistikerade och historiska Ereb Altor å det andra.
Liksom, en stor del av inledningen i Galtevår utspelas i en ganska stor stad - men liksom, det är en stad från vilken man far ut på "trolljakt" och kommer tillbaka som hela stadens hjältar. Det är en skillnad på en sådan "äventyrsstad" och på de betydligt mer sofistikerade städer som finns i Ereb Altor, såsom exempelvis Magilre.
Nej, nej. Jag tycker inte att du varit ett dugg hård. Men jag tycker det verkar som om den stora skillnaden mellan det DoD du gillar och Trudvang mest handlar om själva stilen och kryddan - alltså att husen ser nordiska ut, att så många av namnen är på fornnördiska och att trollen ser ut som Bauer-teckningar.
