Nu kanske jag drar på mig en ban för det här inlägget. För jag har inte helt fattat vilka policies som gäller. Men nu kör vi:
Jag ska göra mitt bästa att vara kvar. Men risken finns att jag lackar ur och slutar igen, och om jag gör det så vill jag att folk ska veta varför det blev så.
Det är svårt att förhålla sig till någon som
- har en helt annan värdegrund än mig
- låter den värdegrunden genomsyra allt han skriver och vill få in alla ämnen på att handla om det
- inte verkar så intresserad av att vara öppen för idéer ens kring andra saker
- ger intrycket av att alltid försöka ha en illasinnad baktanke med alla ämnen
- hotar med att dra hit en hel posse av likasinnade.
Jag menar, 1 i sig är inte ett jätteproblem. Värdegrunder möts och stöts och blöts genom att människor pratar med varandra och ingen människa är egentligen en levande inkarnation av sin “falang” fullt ut, det går ofta att hitta nyanser.
2 är jobbigt men där är jag ju själv i ett ganska stort glashus, sitter jämt och typ biter mig i tungan för hur politiskt jag egentligen vill skriva (för jag tycker ju också att värdegrunden ska genomsyra allt).
3 är jobbigt men det är väl ok för i diskussionen så kan ju andra ändå läsa och kanske tycka att det kommer fram nåt intressant. En fördel med att diskutera med envisa personer är att det lätt blir väldigt basic vilket är bra för tillgängligheten för alla andra som är intresserade. Jag kan nästan till och med tycka om det.
Kombinationen av dessa tre är lite jobbig även om dom var och en för sig är hanterbara.
Fjärde punkten är bara i sig själv, även helt frånsett dom andra tre, extremt tung. När det känns som någon som ger intrycket av att vara oärlig, att vilja fånga oss i en rävsax mellan två trådar, att försöka fånga oss i att säga emot oss själva, att försöka hitta sätt där vi och vår värdegrund framställs som löjlig, okonsekvent, hycklande, töntig, cringey eller vad fan nu fällorna går ut på… när det känns som att den man pratar med hela tiden gör det med nån sorts baktanke a la Sokrates eller Marcus Antonius att försöka gräva en grop, och sen när det inte funkar lasha ut och försöka antingen testa gränserna för reglerna, att försöka hitta sätt att bryta mot deras andemening utan att bli bannad, och att försöka provocera oss att bryta mot våra egna regler, få oss att göra bort oss… det är ett sisyfusarbete.
Alltså. Ja, jag vet. Det finns två sorters människor… schyssta personer, och så personer som jag behöver prata mer med.
The sage takes care of all men and abandons no one.
You’ve given me hate when I know there is love.
Det är egentligen femte punkten, att det ska komma in en hel drös på en gång, i kombination av alla tidigare punkterna, som ger mig mest orolig.
Det är dags att prata om modereringen. Alla enskilda moderatorer gör ett toppenjobb. Problemet är policyn.
När vi försöker bemöta den här personen behöver hela tiden gå runt äggskalen, inte bara på grund av punkt 1, 2, 3 och ffa 4, men också på grund av modereringen. Måns, du är så himla fin och jag fattar precis varför du lackar ur men då drar du på dig gröntext eller röd. Det är en svår sits att försöka navigera det här; dels samtalet med personen i sig (som jag tycker det är bra att det finns en moderering mot så vi inte blir skadade medan vi pratar med honom).
Det jag har försökt göra är att behålla kontakten med min egen värdegrund samtidigt försöker att inte låta mig luras ut på någon lättavsågad gren av mitt eget resonemang. Jag är självmedveten om att mitt eget “åsiktspaket”,
precis som det är för alla människor oavsett falang, har delar som är väl underbyggda och logiska, och delar som är mer… på känn. Att försöka att inte “oversell” någon gren av det jag tycker. Jag vet inte.
Men alltså. Politik, värdegrund, polariseringen av internet 2019.
Det var ensak att låta WRNU vara en smältdegel av motsatta åsikter som ändå delade samma passion för samma hobby back in the day när dom två “motsatta åsikterna” var typ syndikalister och moderater. Men vi lever i en helt annan tid nu. Att försöka hålla nån sorts neutral position när overton-fönstret är så himla förskevat känns bara fånigt.
Speciellt när jag har en (iofs svag, men ändå ständigt gnagande) misstanke om att argumentationerna sker i “bad faith” istället för öppensinnat och med en ärligt nyfikenhet.
Vi kan inte ha en sån himla extrem “det är fokus på reglerna istället för fokus på värdegrunden”-moderering. Vi behöver en kompromiss mellan värdegrundsmoderering och regelmoderering. En moderering som kan stå på det goda och schysstas sida.
Jag har också en teori om det här med att samhället blir mer och mer polariserat; vet att folk lätt skyller på alla echo chambers och identiteten som reaktionär och CGPGreyska “ilskevirus” osv… men jag tror snarare det handlar om att TV-eran (som varade under halva 1900-talet men nu är över) var extremt likriktande. Innan TV så var det världskrig och pariskommuner och ryska revolutioner och maoism och allt möjligt. Och nu efter TV så börjar allt braka igen för vi pratar med varandra ist för bara prata om Hylands Hörna och Robinson.
Men i den här polariseringen tror jag (precis som Susan Faludi skriver) att det är svårare för killar/män än vad det är för tjejer och enbies att förhålla sig, för det finns en sån himla stark skiljelinje mellan “good guy”/“bad guy”. Är så lätt i att ramla in i nån sorts tankefälla “vänta antingen måste jag vara värsta bögen och det vill jag inte, så då måste jag gå i reaktion mot det och bli stenhård och hela tiden, hela tiden vara på min vakt mot all typ av mjukhet eller lyhördhet eller medmänsklighet”, känns (iaf utifrån) som att mansrollen blivit supersnäv. PK-kramare eller så raka vägen in i Farbror Bruns armar med allt vad det heter av rasism, bakåtsträvande osv. Detta inte för att jag 2097 försöker hacka på PK-kramare. Älskar er, alla mina kära PK-kramare. Ska man ramla av tightrope:t så är det definitivt rätt håll att ramla åt, hellre att det blir glam än höger-reaktionen tycker jag.
Men att jag ändå har empati med att det
är ett tightrope, och att synen på manlighet har blivit så himla förändrad på så kort tid.
Innan var manligheten så osynlig och självklar och normativ och Herr Gårman på alla skyltar att den var som vatten för en fisk. Men nu är manligheten något som alla i sig helt plötsligt förhåller sig till, och ser. Det är urbra att andra identiteter (också mha internet) äntligen får komma fram, samla ihop sig, stötta varandra, så vi inte längre behöver malas ner av patriarkatet on the daily. Livet har blivit så sjukt mkt bättre senaste fem åren typ. Stort tack till alla bra allies. <3 (Är glad att myten om att det skulle vara nån sorts white knightande att vara schysst och backa upp sina polare inte tog fäste.) Så å ena sidan har vi att många manliga privilegier har börjat ifrågasättas; vilket också går tillbaka till good guy / bad guy tightropet. Om dom får ständigt höra att dom är bad guys, även om när dom iofs är det, så fattar jag att det kan vara ganska nedbrytande och en svår flod att försöka simma uppför.
Å andra sidan så finns det kvar många av dom kyriarkala strukturer som slår mot män. Klassamhället, orättvisor kring kulturellt kapital, våldskulturen, självmord… (Det hjälper inte direkt en nörd som blir slagen av en jock att få höra att dom som utsätter män för våld ofta är andra män. (C.f. Bakunin och “folkets påk.”))
Ja, jo, intersektionstänket. Dom kyriarkala strukturerna slår ju mot oss alla. Klassamhället, rasismen, nördutsattheten drabbar även oss tjejer. Minns en gång att jag fick en utskällning av en nörd för han trodde automatiskt att bara för att jag var en snygg brud så kunde jag inte också vara en nörd och därför skulle jag aldrig fatta hur jobbigt det var för honom. Men, jag har också varit en mobbad nörd. Plugghäst, fastbunden med tejp, instoppad i skåp, slagen, tafsad på, uthängd på affischer över hela skolan… satt hemma med mina magickort och serietidningar typ… Han bara tog förgivet att det var en total omöjlighet för mig att ha varit i en sån utsatt situation.
Men känns som att folk pratar mindre om klassism och våldskultur på typ tumblr än vad som pratas om sexism och rasism? Inte för att jag tycker det är fel att sexism och rasism äntligen har börjat uppmärksammas på så här stort allvar.
Jag försöker definitivt inte säga att det är
MER synd om vita killar än om oss andra. Inte det minsta [överlag, dvs – det finns definitvt områden då det är sjukt mkt lättare att vara tjej — en av många sådana saker är att det är så tabu för killar att vara typ ömsinta med varandra pga bögnojan]. Men det är inte helt osynd om killarna heller. Dom har det tufft. Times are tough all over helt enkelt.
Men det jag vill säga till dom är att lösningen är inte “slicka uppåt, sparka neråt”. Vissa människor ser sig om i världen och ser hur dåligt allt är och vill därför riva ner skiten för det är så fult. Andra ser sig om och ser hur dåligt allt är och vill därför lyfta upp varandra, förbättra världen, så den blir fin.
Liksom jag kommer bara på två anledningar till att vi öht ska prata.
- Envist försöka vinna mot varandra
- Nyfiket lära oss av varandra
Bara att välja.
PS om det inte framgick: jag älskar er.
Om ni bor på denna jord så gör jag det.
Jag kan liksom inte annat.
Spelar ingen roll vem du är.