Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,060
Jag kom som en erövrare. Och landet jag mötte har nu fallit.
Efter stormen reste jag mig på en ny strand. Landet som låg framför mig tycktes mig sällsamt. Visst var det likt mitt forna fädernehem på mången vis. Träd fanns där, likaså berg. Och havet var lika stormande svart som Djupegatts gapande svalg. Men ett tindrande skimmer låg över detta nyfunna landskap och luften bar en värme som jag aldrig förut tidigare låtit smeka min hud.
Ur resterna av våra vrak reste sig nu mina krigare. De var omtöcknade och rädda – de hararna! Rop av förvåning och förvirring ekade genom saltbrisen när de skådade den plats vi landstigit på. Jag talade till kvinnorna och männen för att lugna dem. Jag sade dem att deras hövding skulle leda dem vidare och att inget jävlaskap eller annan trolldom rådde på mig och heller ej dem.
Så tog jag mitt spjut och ristade i klippan våra fäders runor. Jag döpte udden som vi erövrat till Hjolpatrund efter min fader som dräpte Koerernas konung och tog deras land.
Där runorna ristades lät jag bygga ett torn och en befäst stad.
Så letade jag upp folket som trodde att det nya landet var deras sedan länge. I skogarna gömde de sig och byggde sina hyddor i trädens toppar. Det var ett vekt folk, det såg jag vid den första anblicken. Långa var de, längre än oss, men smalare. Deras anletsdrag var likt en kvinnas och öronen var spetsiga som silveraskens löv. De var ett folk som lät musik och dikt styra deras liv. De lät sig kuvas av naturen och saknade tydligen kraft och kunskap att bryta ned träden för att bygga sina boningshus. Men det lärde jag dem när jag slet deras boningsträd till marken. I ett år jagade vi dem genom skogarna innan den siste föll för mitt spjut. Det måste ha varit deras konung ty han bar en krona av värdelöst trä, som likväl var snidad med största skicklighet.
När älvafolkets siste konung fallit försvann dock värmen från vårt land och skimret som tidigare täckt vår omgivning upphörde plötsligt. Krigarna gladdes åt detta ty vädret liknade nu mer det som rått i vårt hemland.
Jag härskar nu över landet mellan Hjolpatrund och bergstopparna i norr. Än har jag inte låtit bestiga bergen, utan har istället riktat mina ögon mot öst där havet som jag döpt till Galgforsa smalnar av och leder längre in i denna märkliga kontinent. Mina spejarskepp säger mig att där finns människor, inte helt olika mitt eget folk om än vekare i både kropp och sinne.
Några namn har jag fått höra, de låter märkliga i mina öron men spejarna är säkra på sin sak.
Gardener, Chrull, Krille, Netfeed, Kalcidis, Dante, Vindhand, Yassilus, Han, Storuggla, Basenanji, Rising, Gurgeh, Quan´talis, Foggmock, Greymourn och Walium. Det finns fler, men namnen säger mig ingenting. De är tydligen män av stor makt och de härskar själva över sina riken. För närvarande…
Spejarna talar om dessa konungar och sköldjarlar med härar större än min. De går klädda i rustningar av silver och rider på gräsätare. Men de skrämmer mig inte. Jag har funnit en allierad i de mörka skogarna. Mina krigsvargar kom en dag hem dräktiga efter att jag låtit flocken jaga ensamma efter överlevande älvor. Varghonorna dog tyvärr vid förlossningen av denna nya, imponerande avkomma. Likt vargen är den fylld av raseri och flockkänsla. Men denna nya art är kraftigare och större och orkar bära mina krigare! Jag kallar dem ulvar efter sagorna om mitt fosterlands hänsynslösa vintrar. De skall bära oss österut, genom skogarna!
Jag skall svepa ned över österlanden och sluka dem. Jag skall bli större än min fader.
Jag är Vitulv och jag har kommit med elden till detta rike.
Denna värld skall falla!
Efter stormen reste jag mig på en ny strand. Landet som låg framför mig tycktes mig sällsamt. Visst var det likt mitt forna fädernehem på mången vis. Träd fanns där, likaså berg. Och havet var lika stormande svart som Djupegatts gapande svalg. Men ett tindrande skimmer låg över detta nyfunna landskap och luften bar en värme som jag aldrig förut tidigare låtit smeka min hud.
Ur resterna av våra vrak reste sig nu mina krigare. De var omtöcknade och rädda – de hararna! Rop av förvåning och förvirring ekade genom saltbrisen när de skådade den plats vi landstigit på. Jag talade till kvinnorna och männen för att lugna dem. Jag sade dem att deras hövding skulle leda dem vidare och att inget jävlaskap eller annan trolldom rådde på mig och heller ej dem.
Så tog jag mitt spjut och ristade i klippan våra fäders runor. Jag döpte udden som vi erövrat till Hjolpatrund efter min fader som dräpte Koerernas konung och tog deras land.
Där runorna ristades lät jag bygga ett torn och en befäst stad.
Så letade jag upp folket som trodde att det nya landet var deras sedan länge. I skogarna gömde de sig och byggde sina hyddor i trädens toppar. Det var ett vekt folk, det såg jag vid den första anblicken. Långa var de, längre än oss, men smalare. Deras anletsdrag var likt en kvinnas och öronen var spetsiga som silveraskens löv. De var ett folk som lät musik och dikt styra deras liv. De lät sig kuvas av naturen och saknade tydligen kraft och kunskap att bryta ned träden för att bygga sina boningshus. Men det lärde jag dem när jag slet deras boningsträd till marken. I ett år jagade vi dem genom skogarna innan den siste föll för mitt spjut. Det måste ha varit deras konung ty han bar en krona av värdelöst trä, som likväl var snidad med största skicklighet.
När älvafolkets siste konung fallit försvann dock värmen från vårt land och skimret som tidigare täckt vår omgivning upphörde plötsligt. Krigarna gladdes åt detta ty vädret liknade nu mer det som rått i vårt hemland.
Jag härskar nu över landet mellan Hjolpatrund och bergstopparna i norr. Än har jag inte låtit bestiga bergen, utan har istället riktat mina ögon mot öst där havet som jag döpt till Galgforsa smalnar av och leder längre in i denna märkliga kontinent. Mina spejarskepp säger mig att där finns människor, inte helt olika mitt eget folk om än vekare i både kropp och sinne.
Några namn har jag fått höra, de låter märkliga i mina öron men spejarna är säkra på sin sak.
Gardener, Chrull, Krille, Netfeed, Kalcidis, Dante, Vindhand, Yassilus, Han, Storuggla, Basenanji, Rising, Gurgeh, Quan´talis, Foggmock, Greymourn och Walium. Det finns fler, men namnen säger mig ingenting. De är tydligen män av stor makt och de härskar själva över sina riken. För närvarande…
Spejarna talar om dessa konungar och sköldjarlar med härar större än min. De går klädda i rustningar av silver och rider på gräsätare. Men de skrämmer mig inte. Jag har funnit en allierad i de mörka skogarna. Mina krigsvargar kom en dag hem dräktiga efter att jag låtit flocken jaga ensamma efter överlevande älvor. Varghonorna dog tyvärr vid förlossningen av denna nya, imponerande avkomma. Likt vargen är den fylld av raseri och flockkänsla. Men denna nya art är kraftigare och större och orkar bära mina krigare! Jag kallar dem ulvar efter sagorna om mitt fosterlands hänsynslösa vintrar. De skall bära oss österut, genom skogarna!
Jag skall svepa ned över österlanden och sluka dem. Jag skall bli större än min fader.
Jag är Vitulv och jag har kommit med elden till detta rike.
Denna värld skall falla!