Nekromanti Låt oss skapa en värld!

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
7,060
Jag kom som en erövrare. Och landet jag mötte har nu fallit.

Efter stormen reste jag mig på en ny strand. Landet som låg framför mig tycktes mig sällsamt. Visst var det likt mitt forna fädernehem på mången vis. Träd fanns där, likaså berg. Och havet var lika stormande svart som Djupegatts gapande svalg. Men ett tindrande skimmer låg över detta nyfunna landskap och luften bar en värme som jag aldrig förut tidigare låtit smeka min hud.

Ur resterna av våra vrak reste sig nu mina krigare. De var omtöcknade och rädda – de hararna! Rop av förvåning och förvirring ekade genom saltbrisen när de skådade den plats vi landstigit på. Jag talade till kvinnorna och männen för att lugna dem. Jag sade dem att deras hövding skulle leda dem vidare och att inget jävlaskap eller annan trolldom rådde på mig och heller ej dem.
Så tog jag mitt spjut och ristade i klippan våra fäders runor. Jag döpte udden som vi erövrat till Hjolpatrund efter min fader som dräpte Koerernas konung och tog deras land.

Där runorna ristades lät jag bygga ett torn och en befäst stad.

Så letade jag upp folket som trodde att det nya landet var deras sedan länge. I skogarna gömde de sig och byggde sina hyddor i trädens toppar. Det var ett vekt folk, det såg jag vid den första anblicken. Långa var de, längre än oss, men smalare. Deras anletsdrag var likt en kvinnas och öronen var spetsiga som silveraskens löv. De var ett folk som lät musik och dikt styra deras liv. De lät sig kuvas av naturen och saknade tydligen kraft och kunskap att bryta ned träden för att bygga sina boningshus. Men det lärde jag dem när jag slet deras boningsträd till marken. I ett år jagade vi dem genom skogarna innan den siste föll för mitt spjut. Det måste ha varit deras konung ty han bar en krona av värdelöst trä, som likväl var snidad med största skicklighet.

När älvafolkets siste konung fallit försvann dock värmen från vårt land och skimret som tidigare täckt vår omgivning upphörde plötsligt. Krigarna gladdes åt detta ty vädret liknade nu mer det som rått i vårt hemland.

Jag härskar nu över landet mellan Hjolpatrund och bergstopparna i norr. Än har jag inte låtit bestiga bergen, utan har istället riktat mina ögon mot öst där havet som jag döpt till Galgforsa smalnar av och leder längre in i denna märkliga kontinent. Mina spejarskepp säger mig att där finns människor, inte helt olika mitt eget folk om än vekare i både kropp och sinne.
Några namn har jag fått höra, de låter märkliga i mina öron men spejarna är säkra på sin sak.

Gardener, Chrull, Krille, Netfeed, Kalcidis, Dante, Vindhand, Yassilus, Han, Storuggla, Basenanji, Rising, Gurgeh, Quan´talis, Foggmock, Greymourn och Walium. Det finns fler, men namnen säger mig ingenting. De är tydligen män av stor makt och de härskar själva över sina riken. För närvarande…

Spejarna talar om dessa konungar och sköldjarlar med härar större än min. De går klädda i rustningar av silver och rider på gräsätare. Men de skrämmer mig inte. Jag har funnit en allierad i de mörka skogarna. Mina krigsvargar kom en dag hem dräktiga efter att jag låtit flocken jaga ensamma efter överlevande älvor. Varghonorna dog tyvärr vid förlossningen av denna nya, imponerande avkomma. Likt vargen är den fylld av raseri och flockkänsla. Men denna nya art är kraftigare och större och orkar bära mina krigare! Jag kallar dem ulvar efter sagorna om mitt fosterlands hänsynslösa vintrar. De skall bära oss österut, genom skogarna!

Jag skall svepa ned över österlanden och sluka dem. Jag skall bli större än min fader.

Jag är Vitulv och jag har kommit med elden till detta rike.

Denna värld skall falla!
 

Netfeed

Swashbuckler
Joined
21 Apr 2001
Messages
2,273
Location
Göteborg
jag föddes när månen stog i zenit och vargen ylade utanför min döende moders fönster, min far som i sådan kraftig sorg över sin fru, min moders, bortgång skickade iväg mig till Blod Magikerna, en order med magiker som aldrig slutar att slåss.

jag klättrade i ranker och blev till slut mäster över Blod Magikernas order, det var en hård klättring men tre år efter mitt andra levnads decenium så hade min klättring bärt mig upp till Manek Heyns bord, den person som skulle abdikera eller dö. han valde det sistnämnda och vår strid blev lång, den varade i tre dagar men till sist föll hans sköldar och mina attacker lyckades, vart efter Heyns inte klarade att behålla livet mer en ett fåtal sekunder.

mina bröder och systrar lever i extas över att till slut ordern skall sammla sig till strid, för den förbjudna markens vidder lär aldrig bli för små

ty jag är Netfeed, jag är mäster över Blod Magikerna och jag skall stå iväg för alla de som någonsin kommer att försöka ta över ordens mark och den som kommer in på ordens mark med ontblod i sitt bröst kommer aldrig att lämna den förbjudna marken.
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,978
Location
Barcelona
Vitulvs rike under attack

Jag vaknade. Med ivriga fingrar skrapade jag bort myllan från min begravda kropp. Jag steg upp ur min bädd i skogens djup i ruinerna från den gamla staden vars namn sedan länge sedan glömts bort, och jag andades in luften. När dofterna slog emot mig väckte de minnena till liv inom mig. Minnen av forna dagar, då jag behärskat hela skogen från bergen i norr till havets strand i söder. Överallt i mitt rike hade mitt namn varit välkänt, Dnalors namn. Namnet på bestarnas betvingare, guden som fallit från himlen och skapat ett välde på jorden.

Många gudomliga dagar hade jag spenderat i mitt rike medan människor levde och dog framför mina ögon. Många gudomliga nätter hade jag slumrat under myllan i skogens hjärta medan mitt minne bleknade hos skogens kortlivade invånare. Endast det odödliga alvfolket kom alltid ihåg mitt namn, och välkomnade mig alltid med kunskapens rättmätiga fruktan var gång jag steg upp för att återta mitt rike. Människofolken bjöd mig å andra sidan alltid motstånd, ibland utan någon gnista, ibland så frenetiskt att mitt rike inte kunde expandera öster om det berg de kallar silverspjutet.

Denna gång kände jag direkt att något inte var som det skulle, för saltdoften som bars in från havet av sunnanvinden var blandad med doften av blod. Alvblod. Jag insåg att min kamp denna gång skulle bli hård.

En korp gav mig ord om händelserna i söder. En ny krigarkung hade stigit i land från havet och etablerat ett välde. han hade slaktat alverna och tagit mitt land som sitt eget. Fylld av vrede kallade jag på skogens djur, som är mina tjänare. De hörde min kallan och samlades till mig. Jag steg upp på Uru, den stora vita älgen som var min ställföreträdare i djurens rike, och red på honom i spetsen för min armé. Vi färdades i sydlig riktning medan solen korsade horisonten flera gånger. Till sist stötte vi på en av kung Vitulvs byar.

Det var en utpost, och dess invånare gav mig inget motstånd. Jag slaktade dem till sista man, kvinna och barn, med undantag av en man som kom undan på en häst. Jag skickade mina vargar efter honom, men hästen var snabb som vinden. Snart hade budet om mitt antågande nått kung Vitulvs hov. Jag fortsatte att marschera söderut med min här, allt medan krigens moln hopade sig. Blod skulle utgjutas.
 

Foggmock

Myrmidon
Joined
26 Aug 2000
Messages
4,596
Location
Malmö
Saltet.

Saltet stack i min mun, men det var inte obehagligt. Mitt stora skägg var blött och droppade på min nakna kropp. Fogge var född, och stor sades det att jag skulle bli. Jag kläddes i pälsar och lades att vila.

Mången årstid senare kom min förtrogne till mig med ett budskap, ett budskap om krig. Kung Vitulvs skepp hade siktats i bukten, där vi fiskat så länge vi mindes. Jag skickade så spejare runt bukten, och såg hans vapenskrammel. Lyckligtvis tog han sig inte åt vårt håll, utan verkade vara mer intresserad av skogarna. Måtte han inte komma hitåt och ge sig in i våra skogar. Då ska han få se den största krigarkonungen i mannaminne svinga sin hammare. Rustningar ska bräckas och ben ska krossas under min makt. Tillsammans med mitt folk ska jag driva inkräktarna på flykten, eller förgöra dem alla så att de inte har någon chans att återvända.

Dagen en av våra spejare kom tillbaka och sade att hans kollega och tillika broder tillfångatagits där på andra sidan bukten beslutade vi oss för att inte tillåta dessa tilltag. Vi lastade våra skepp med de starkaste och dugligaste kämparna och lade oss längst in i bukten nära hans stad och byggde ett tillfälligt läger. Snart skulle Vitulvs tid vara inne. Helst ville jag dräpa honom med mina egna händer men sålänge fähunden dör och hans folk tillintetgörs är jag nöjd. Fira skall vi göra, med ett stort gästabud. Gästabudet kommer att firas innan slaget, för att även de krigare som faller i striden ska kunna njuta av segerns sötma. Våra jägare väntas återvända med rika byten ikväll, och då är det dags att börja med förberedelserna.

Vi har ingen lust att utvänta Vituvls nycker längre, då dagen för vår segerfest förärade oss med ett besök från två svårt sargade skogsalver, som förklarade att deras folk brutalt slaktats av den nyanlända konungen. Vi beslutade oss för att hålla gästabudet redan på dagen, för att så snart som möjligt kunna bege oss mot Vitulvs befästningar. Blod skulle flyta på marken denna afton, så sant som jag är kallad att leda mitt folk mot alla de faror som kantar våra liv.

Jag är Fogge och jag skall begrava min hammare i Vitulvs bröst.
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
7,060
Brevet från Hjolpatrund

Hjolpatrund, sju år efter Ankomsten:

"Fruktade Konung!

Som ni trodde så har trädens folk lämnat kvarlevor av sin kultur. En demon har rest sig ur skogens djup och kommit för att hämnas sina tillbedjare. En av våra byar brändes till grunden av denne hornbeklädde dråpare. Än har monstret inte nått Hjolpatrund men våra spejare säger att han spränger fram med avsevärd fart och att skogens djur följer honom. Det är illa att ni redan seglat österut med hären, ändock önskar jag er krigslycka. Jag fattar i er frånvaro beslut att låta bränna skogen innan demonen nått oss. Om det stoppar honom är tveksamt, men hans djävulsdjur lär finna det mycket obehagligt.

Jag låter rusta Hjolpatrund för att möta detta nya hot. Hirden som ni så frikostigt lämnade kvar under mitt befäl står stridsberedda och hatet brinner i deras hjärtan. Denna gång skall skogen falla, denna gång för evigt.

Sejdmännen kallar dag och natt på andarna men de svarar oss inte. Har de övergivit oss? Följde de oss inte från fäderneslandet?

Jag har vässat mitt spjut för att dräpa den vita best som älvadjävulen rider. Jag har låtit hålla Vildkäft, min stridsulv från kött i veckor och hungern har gjort honom galen. Hjolpatrund skall bli ett dyrköpt pris för veklingarnas oäkta gudom. Må er hunger fylla min själ och ert hat leda mitt spjut rätt i denna tvekamp.

Konung, sluka denna värld! Låt den förgås i flammorna från er eld!

Eder otillräcklige tjänare
Embla, Huldras dotter"
 

Lord Renisis

Warrior
Joined
26 Jul 2003
Messages
376
Location
Linköping
Vitulv du må vara stark men under mina härar ska ditt välde krossas.Jag Lord Asmodeus Remus Renisis är konung över Nordalvernas rike Zirdanum.Ditt avskum, hur vågar du kränka mitt rikes gränser med spejare och annat slödder?.Jag skrattade medan jag såg de torteras till döds.Mitt folk vilar på många gamla hemligheter och jag svär vid Arcas namn att vi ska väcka dem till liv om du vågar dig hit.Försvinn tillbaks till det helvete du föddes.Jag har lieratt mig med barbar hövdingen Silvervarg och tillsammans ska vi se till att din undergång snart är kommen.Vi ska erövra det du kallar rike,jag ska personligen dräpa dig och slänga dig som mat åt mina husdjur.Ge upp nu och tillkännage mig som din herre och du ska få titeln underbefälhavare i min arme.Du ska få ett landområde söder om Visyria skogen där du får bosätta dig.
Lord Renisis har talat.


<table><tr><th><font size="-1">Spoiler below:</font></th></tr><tr><td bgcolor="#DDDDDD">[color:"#DDDDDD"] PS ja är förståss inte seriös.DS </font></td></tr></table>
 

chrull

Stockholm Kartell
Joined
17 May 2000
Messages
8,421
Vi väntar, och iaktar.

Vi har märkt förändringen.

Ovanjorden har fått en ny härskare och blodet från Älvfolket rinner i våra vatten. Skogen sörjer, vi hör det i dess rötter.

Vi väntar med rädsla och iaktar med nyfikenhet. Våra unga får inte längre besöka ovanjorden annat än nattetid, och då under stränga regler.
Med våra illusioner håller spejarna sig dolda under dagtid. Vi iaktar och gillar inte vad vi ser.

Vårt rike är än så länge större än männens, men de växer alldeles för snabbt. Och de har börjat gräva för djupt. Vår stora väg mellan Schappenheim och Türichen fick stängas när de kom för nära att gräva rakt igenom den. Med tunnor av svartdammet spränge vi gångarna och enligt våra spejjare på ovansidan så fick vi med oss några av männen också.
Vi får gräva djupare.

Alverna orsakade oss aldrig denna typ av problem.

Redan har de djupaste smedjorna börjat arbeta fram de finaste vapen som setts, och de första vi behövt på årtusenden, sedan min faders faders fader Nibul försvarade sig mot dvärgarna för snart ett årtuseende sedan.

Samtidigt kommer rapporter om att männen har stött på problem från annat håll. Kanske kan våra problem snart lösas. Eller ersättas av värre.

Rådsäldste chrull, Teknikaliska fakultetens ordförande och Hederspejarna av andra graden
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Drömmens rike

Mina drömmar pulserar av maskinernas taktfasta klang och maskinerna pulserar av mina drömmar. Mina drömmar bygger mitt rike och mitt rike växer i styrka under mina anhängares ånghammare, drivna av oljan som pulserar i deras kroppar.

Efter många årtusenden störs mina drömmar av en svag dissonans. Långt borta i fjärran, bortom bergen, hörs en svag, ny rytm. En rytm, oregelbunden, oordnad, olik alla maskiner. Min dröm störs och ändrar form, sakta styr drömmen mina anhängare att resa en enorm mur runt mitt rike, högre än själva bergen som omger mitt rike.

Dissonansen växer sig allt starkare, driven ur former olika alla maskiner. Mjuka, oordnade former, destruktiva då de reproducerar sig ohämmat över världen. Väsen utan olja i kroppen, utan ett hårt metallskal, inte drivna av ångans kraft.

Drömmen blir mörkare. Konflikten kommer närmare, krypande över horisonten som en mörk flodvåg. Drömmen driver mitt folk hårdare och de producerar fler anhängare än någonsin förr, ångpannorna eldas hårdare, gruvorna grävs djupare, ljuset frön glödande metall lyser i verkstäderna och ljuden från hammarslagen ekar över hela världen. För första gången produceras anhängare i annat syfte än att producera, de produceras för strid, för krig. Mäktigare, större och starkare än något som världen skapat, så mäktiga att själva marken skälver i skräck under dem. Murarna växer sig ännu högre, de befästs och bemannas av mina mäktiga armeer.

Köttet förökar sig utan måtta. I dess spår följer kaos och oordning. Konflikten närmar sig, drömmen är fylld av mörker och eld. Köttet måste stoppas. Ordning måste återställas.

Drömmen är över. Min sömn är störd och jag vaknar. Mina armeer är redo och det är dags för mig att leda dem. Med mig i spetsen ska köttet krossas under en storm av stål och eld. Röken spyr redan mot himlen, oljan kokar i våra kroppar, elden brinner i våra hjärtan, marken skälver under våra fötter och våra händer är redo att krossa, slita, riva, genomtränga köttet.

Drömmen ska återställas. Mina drömmar ska åter pulsera av maskinernas taktfasta klang och maskinerna ska pulsera av mina drömmar. Ordning ska åter råda. Drömmen ska vara för evigt.
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,978
Location
Barcelona
Meddelande från Dnalor

Lord Renisis satt på balkongen till sitt sovrum. runt omkring honom reste sig hans slott i tinnar av sten över Miranobergen. Som han tömde en bägare safirvin landade en stor örn på balkongräcket och greppade om det med sina klor. Alvfursten reste sig och närmade sig fågeln, då den plötsligt talade.
"Var hälsad, nordalvers konung. Jag bär bud från Dnalor, den fallna guden och skogarnas herre."
Igenkännande lyste upp furstens ansikte då namnet Dnalor nämndes. "Då har han alltså vaknat igen, skogsalvernas demonhärskare. Det var många mansåldrar sedan jag stod ansikte mot ansikte med honom på krönet till Tindertopp".
"Så är det, men denna gång kommer jag inte med krigsbud. En ny kung har upprättat välde i södern. Dnalor söker en allians med nordalvernas folk för att krossa hans härar"
"Jag har också hört om denne nykomling", sade Renisis, "och jag har sänt honom bud med min krigsförklaring"
"Då kanske vi kan komma överens om något" sade örnen
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
7,060
Brev till nordalvernas oäkting till konung

"Lord Renisis.

Jag kan glädja er med att ert rike ej står inför omedelbar förintelse. Era kusiner, älvafolket som levde i skogarna norr om det Jag kallar Hjolpatrund och söder om ert rike lät Jag dräpa för att skapa mig andrum. Min blick sträcker sig nu mot öster där människokonungarna härskar. Ni gör klokt i att hålla era styrkor i schack. Tar ni ett steg in på Mina domäner skall Jag avbryta mitt härtåg i öst för att omedelbart låta Min hird vedergälla detta intrång.

Lord Resinis, ni har redan sett prov på Mina mannars blodtörst. Dra ej på er undergången självmant genom att komma med uddlösa hotelser. Er värld skälver i dess grundvalar. Ert folks framtid skall Jag överväga vid ett senare tillfälle. Jag råder er att inte påverka Mitt domslut genom förolämpningar likt det brev ni skickat mig.

Bifogar er budbärares huvud med denna försändelse.

Vitulv, som av Hjolpar."
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,322
Location
Helsingborg
Mina djupa tankar om framtiden avbryts av barnskriket och mina bekymmer utbyts till glädje. Jag vänder mig om på balkongen från att ha blickat ut över landskapet till att gå tillbaka in igen. Jag drar undan skynket och ser min utmattade fru liggandes på sängen i rummet och ser mitt nyfödda barn liggandes nedanför henne.. Himlamodern som hjälpte till med födseln sveper in barnet i en filt och leende ger byltet till mig. Jag kan inte beskriva stoltheten och ömheten som sveper över min kropp när jag får barnet i min famn och ser ner på det lilla ansiktet.

Jag möter min frus kärleksfulla blick. "Elie meçenya" hälsar jag henne farväl innan jag beger mig ut på balkongen och slänger mig utför den för att ta barnet på sin första flygtur. Jag släpper ut vingarna och tar några flaxande tag, passerar en tunn strimma av moln och lämnar stenstaden bakom mig. Barnet är lätt i min famn och jag trycker det beskyddande mot min kropp. Vår färd styr sig nedåt berget och ut över skogslandskapet då jag ser rök höja sig över träden långt där borta. Min nyfikenhet tar mig närmare men mitt bylte i famnen gör att jag ändå håller ett tämligen säkert avstånd. Synen jag får bevittna är slakt. En vettlös slakt. Varför?

Hem jag måste. Hem och förtälja denna händelse till rådet. Jag slår mig ner i en trädtopp och vilar mig inför färden tillbaka. Jakten söker sig mot mitt tillhåll. Jag håller mig stilla, försöker gömma mig bland bladverket. En älva rör sig hastigt förbi mitt träd innan hon blir träffad av en pil och störtar svårt skadad till marken. Förföljarna rör sig sig hastigt mot henne och en av dem drar sina dolkar. Deras dova röster samtalar och skrattar medan de rör sig mot sitt offer. En av deras gråtassar stannar till, vädrar i luften och tittar upp mot trädet där jag sitter. Dess gula blick träffar mina ögon och jag inser att jag måste ge mig av. Nu! Mina uttröttade vingar bär mig inte först och jag faller igenom trädgrenarna innan jag lyckas få tag om luften. Sakta stiger jag, men alldeles för sakta. De markburna lyckas få iväg pilar mot mig. Jag far igenom trädtoppen med pilarna vinande förbi mig. Upp över trädtopparna jag lyfter när jag känner en pil träffar mitt bröst. Inte för min egen skull blir min kropp alldeles kall utan för det lilla knytet som ger ifrån sig ett skrik.

Paniken griper tag om mitt hjärta. Snälla, snälla. Låt mitt barn vara oskatt. Jag kan ge min högra vinge, bara barnet förblir oskatt. I vild flykt rör jag mig tillbaka till staden. I vrede och lidelse förbannar jag min nyfikenhet, främlingarna, min oaktsamhet. Dör mitt barn förlåter jag aldrig mig själv, förlåter jag aldrig förövarna. Jag skriker ut mitt namn över skogen. De ska frukta Han de besköt med sina bågar.


<CENTER>"Allt detta yttre, för att dölja mitt inre"</CENTER>
 

Lord Renisis

Warrior
Joined
26 Jul 2003
Messages
376
Location
Linköping
Meddelande från Renisis

Renisis ryckte åt sig en fjäder doppade den i bläck och skrev
Min broder och fränd.
Så du har också hört om denne onde Människo konung och vad det slöddret gjorde med våra fränder i väst.Våra fäders allians skall åtter uprättas och människoblod ska spillas.Jag kan med ett lättat hjärta säga dig att de 4 Elementar magikerna står på våran sidan.Dom har givit oss en här både stor och mäktig.Tillsamans med den hären ska jag och mina ryttare och rida till ditt fäste.Silvervarg barbarhövdingen är med oss och hans Ulvhär är både stor och fruktad.Som tack för din hjälp ska jag ge dig min dotter Luciannas hand.Hennes skönhet är vida känd.
Vi tackar er för eder hjälp Dnalor skogsalvernas furste.

Renisis gav brevet till örnen och sade
-"Ge brevet till din herre"
Örnen lyfte och försvann snart i horisonten.
Den gamle Alvkonungen kände lukten av seger.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Det var länge sedan jag vandrade här.

Men nu vandrar jag här igen.

Det var länge sedan, men jag känner igen mig på ett vagt sätt. Ja, jag har vandrat här förut.

Priset för att uppnå det öppna sinnen är högt, jag kommer ständigt att glömma för att kunna lära mig igen med fördomslös okunskap. Den kunskap jag samlar på mig finns som en evig visdom, enbart möjlig att snudda, och inte att helt omfatta med sinnet. En dag kommer den att vara det dock, en dag kommer jag att ha ordning på alla dessa tankar, och förstå.

Varje nytt steg på stigen väcker nya tankar, likt en återfödelse, eller så kanske de påminner mig om gamla upplevelser.. Förmodligen lite av varje.

Innan jag kom till detta land så levde jag i en Stund med fränder, och varje dag var intensiv av utforskan och utbyte. Efter det har jag vilat, och nu är jag här. Men jag känner igen mig. Någonstans där finns ett hem för mig, och kanske människor som minns mig. Jag kan känna det.

En örn flög över mitt huvud och jag kallade på honom. Han bar ett meddelande jag läste, och han berättade för mig om kriget mot alverna, och hans herre Dnalor.

Dnalor, namnet snuddar vid gamla minnen, och den eviga visdomen virvlar upp och snuddar vid mitt sinne. Dnalor är en frände, precis som örnen.

Ja, jag är Arvidos. Mitt namn kommer av örnen, och jag är en vandrare. Jag ska utforska denna värld, vandra i den, tänka på den och berätta om den. Min nya berättelse står endast skriven i evighetens mystik än så länge. Det är dags att börja uppleva vad som väntar mig.

Min vandring fortsätter genom skogen.


/Och Arvid kommer det nog att gå bra för också.
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,475
En våg slog sakta in över stranden...

Länge vakade jag över dina steg, min vän, utan att du lade märke till min närvaro. Du verkade vilsen och rädd när du flöt på mina vågor, men du behövde intet frukta ty jag höll dig under mina vingar. Du vandrade till de platser dit min kraft inte når. Din färd på land får du klara utan mig, men jag hoppas du för evigt är min bundsförvant.

Jag är Yassilus. Född ur kärnan av jorden, uppvuxen i de djupaste platserna på vår jord och nu, fulländad härskare över havet. 150 fot sträcker jag mig över havet, ty jag kan både flyga och simma. Mina vita vackra vingar bereder sig långt ut vid mina sidor och min sjögröna fjällade kropp är smidig och stark. Frukta mig för havet lyder mig och jag är ett med havet!

På den tiden då jorden ännu var ung, var min makt begränsad till att styra mitt, då något begränsade, folk och kanske även leda dem upp på stränderna, men de förbannade spetsöronen stoppade mig på och mitt folk. De torterade, rånade och våldtog mitt folk och jag svor att inga alver någonsin skulle dö annat än för mänsklig hand.
Efter att förbannelsen över alverna satts i kraft, flydde de in i skogen och ägnade sina förbannade liv åt sin sång och sin poesi. Jag och mitt folk kröp tillbaka ned i havet.

Århundraden gick och jag växte mig allt starkare. Mitt folk hade nu växt sig större men minnena från slaget mot spetsöronen hemsökte deras själar och deras vilja att erövra land var i stort sett obefintlig så jag lämnade deras öde i deras egna händer och ägnade mina tankar åt hämnden som, någon gång, skulle utkrävas.

För att kunna utkräva hämnd behövde jag en mäktig bundsförvant och det är du, min käre Vitulv, kommer in i bilden. Du var stark nog att kunna hämnas mitt folk, så jag hjälpte dig och skyddade dig under din tid på havet och till slut kunde jag se till att du kom säker i land på de stränder jag en gång i tidernas begynnelse misslyckats med att erövra. Min makt på land var obefintlig, men din däremot, din var oövervinnlig. Jag ber om ursäkt om du tycker jag handlat fel när jag styrde dig mot stränderna och jag hoppas du kan ta emot min ursäkt för jag vill inte förlora en sådan mäktig bundsförvant. Du och jag, broder!

Om du någonsin hamnar i ett läge där inget ljus finns, fly då till haven, för så länge jag är vid liv är du säker hos mig. Jag erbjuder dig allt jag har, för jag tror på dig. Gör mig inte besviken.

<font size="4"><font face="Monotype Corsiva">- Yassilus, havets härskare och din broder </font face> </font size>
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,857
Ur skuggan...

Det ligger i luften. Snart finns inte mer någon frid för männen från andra sidan havet. När jag andas in kan jag känna doften av allt blod som kommer att spillas innan det åter blir lugn i dessa trakter... Aaaaaah... tiden är rätt. Läget är perfekt.

Jag skall sända ut mina härar, mina horder, att sprida sjukdom och pest. När maten börjar sina skall vi rensa deras förråd och förgifta det lilla vi lämnar! Farsoter och epedemier, massdöd! Obegränsat med föda åt vassa tänder att gnaga på...!

Vi skall översvämma städerna när inget mer motstånd finns och då slutligen stiga fram för att härska!

Men först måste mycket planeras, ja planeras..... sedan skall jag stiga fram ur skuggan. Än skall mitt namn endast viskas i vinden!
 

Morgoth

Swashbuckler
Joined
2 Apr 2001
Messages
2,450
Location
Uddevalla, Västra Götaland
Somliga ger (Livets börda)

Livet som en drönare börjar med fruktansvärd, fruktansvärd smärta.

Ur allmoderns buk föds vi, men om De inte ser att vi klarar oss utan hjälp från barnspen matar de sina hjärnlösa krigsmaskiner med oss. Nå, jag har inte sagt att vi är överdrivet intellektuella varelser som det är, men vi drönare känner iallafall annat än strid och blod och död och fruktansvärt, fruktansvärt hat. Det var så det började för mig, för snart tio höstar sedan. Känslorna kom, känslor och drömmar jag aldrig vågat känna och drömma förut.

Jag klarade knappt förlossningsriten, och ett tag verkade det som om De hade tänkt att göra mig till ytterligare ett offer, en värdelös spillra av det drönarsamhälle De hade spenderat eoner att bygga upp. Då kom Han, en av De, en Mästare, en av de Uråldriga. Hans ögon var kalla som is, hans hållning lugn men redo. I sin hand höll han en lång klinga, dess egg blänkte i höstsolens bleka sken, och till klädsel hade han en lång broderade rock. De förstod vem Han var och De förstod att De hade överstigit sina auktoritära gränser gällandes mig, och att Han visste detta. De visste att Han visste att De visste att Han hade kommit för att göra slut på Dem för gott. Och så gjorde han även. De dog bort med värdighet.

Vintern kom; Han och jag vandrade norrut längs Galgforsa, från de solblekta stepper De en gång hade kallat hem. Nu var De borta, och Deras gamla laboratorier var allt som fanns kvar. Han hade sett till det. Den bitande kylan tog nästan död på oss, men vi fortsatte vår vandring genom de främmande klimaten, och Han behandlade mig med vårdnad och omsorg. Han berättade en kväll framför en gudsignad brasa hur Han hade känt mitt kall från fjärran, från de nordliga trakter där han hade vistats under sommaren. Han hade rest över hela Världen för att se mig, för så hade Hans Mästare från den mystiska tillflyktsorten i norr där Han och De bodde. Den kvällen fick jag för första gången hörra platsens namn. Nidfjäll. Och följande natt Drömde jag för första gången.

Jag drömde att jag var av Hans folk, att jag vandrade med honom på gröna ängar under sommartid och att jag var Hans son. Och Han var inte "Han" utan bara "han", en hädisk tanke, men en fruktansvärt frigörande sådan. Tänk om det fanns känslor bortom viljan att tillfredsställa sina mästare och rädslan för att hamna i deras onåd? Jag låg tänkte på dessa frågor långt om länge på morgonen men fick tillsist skjuta dem ifrån mig. Nej. Någon annan gång. Jag talade aldrig med Honom om dem.

Där Galgforsa delar sig till tre starka forsar tar en smal landsväg oss in i ett skogsparti, jag och Han. Synerna jag har sett vandrandes till Galgforsa har gjort mig rädd och förtvivlad. Här finns krig, krig och ond bråd död. Människor och andra varelser slåss om det kungadöme där vi och De har levat sedan urminnes tider, där vi och De alltid har funnits i hemlighet och evighet. Vi och De, den perfekta symbiosen. Slav och Mästare. Eller? Nej. Inga mer hädiska tankar. Men ängen i den där Drömmen hade varit så grön, och solen hade kännts så varm. Jag lämnar ämnet nu, för min egen säkerhets skull.

I skogen mötte vi en vandrare; han verkade huvudsakligen upptagen i egna grubblerier, men han gav min Mästare vägvisningar, berättade om den snabbaste sträckan härifrån till Nidfjäll. Han sa att vi skulle undvika träsken i öst, men min Mästare bara skrattade och lade en tung hand på vandrarens axel. Är det så att min Mästare känner vandraren -eller ska man säga Vandraren, för nog verkade han ruskit säker på vägen till Nidfjäll? Är han också en av de som bor i norr, i Nidfjäll, en av de Uråldriga? Eller är han blott en vandrare, kringkastad av hjärtats vindar som ett skyggt höstlöv? För många tankar, för många Känslor. Jag måste fokusera på min uppgift. Jag är en drönare, en Slav. Det är naturens rätta ordning.

Efter två veckors resa genom det kalla klimatet Drömde jag igen, till min stora förvåning. Jag drömde om samma äng, samma sol, vi gick där, Han och jag, hand i hand, Far och Son (inte Mästare och Slav) och vi älskade... vi älskade varandra. Plötsligt flöt blod över ängen, himmeln färgades mörkröd och luften fylldes med fruktansvärda skrik från kvinnor, barn och män tillika. Min Far, min Mästare min ende Vän ligger död i gräset! Död! Han, en av de Uråldriga! Vem har gjort det här? Vem? En av människorna, en av... men jag hinner inte tänka, för det är våld och död och blod runtomkring mig. Jag reser mig upp. Jag måste härifrån. Jag vänder mig om för att springa, men jag halkar i blodet, jag ramlar framlänges ner i en hög med inälvor och organ. Jag reser mig upp igen, ingen tid att förlora, jag måste fokusera på min uppgift (Slav och Mästare, Mästare och Slav), jag börjar springa, min uppgift är att springa, min uppgift är fly långt bort, bort från våld och död och blod och på något sätt... på något sätt bygga en ny Värld där den gamla har tagit slut. Men jag halkar igen, snubblar ner i pöl av blod, tar tag efter det rena gräset, men istället för gräs omfamnar jag en blodig, söndertrampat njure som krossas i min hand. Jag reser mig upp, det är blod på min skjorta, jag känner något tungt mot min rygg, ett vapen. Slav och Mästare, Mästare och Slav. Jag vaknar. Den kalla novembernatten är en välkommen kontrast.

Efter vad som mycket väl kunnat ha vara en månad kom jag och min Mästare fram till en mystisk plats där vattnet från Galgforsa rinner ihop med en annan, okänd ström. Ottern. Jag frågade min Mästare var man kommer om man färdas längs Ottern. "Till Ulvgärde", säger han med sin tysta, kyliga röst. Ulvgärde. Där bor De, men inte vilka De som helst, utan De som bygger krigsbestar. Ulvgärde är den av Deras samhällen som har förberett sig inför det kommande Kriget, som Han har berättat om. Även om jag bara är ett barn så mognar vi Drönare mycket, mycket snabbt, och jag förstår. Jag förstår precis. Alla vet om det. Alla förstår. Alla kan känna det. Det Stora, Slutgiltiga Kriget ligger i luften som en odödlig spänning. Ulvgärde. De som förbereder sig inför Kriget. De som antar rollen som Mästare över ödet. Åtmindstone var det så min Far/Mästare uttryckte det.

Jag är kluven. Vi kom fram till platsen där Nidfjäll sades ligga i slutet av december, men istället för Nidfjäll hittade vi rykande ruiner. Nu finns inte många av Våra samhällen kvar. Ulvgärde. Fjätterskog. Och Smärtfjord. Små samhällen. Obetydliga. Kommer inte att spela någon roll i det kommande Kriget. Som sagt, jag är kluven. Min Far har sagt att jag har ett viktigt uppdrag framför mig. Han sade det, och sedan lämnade han mig. Han är aldrig mer min Mästare. Jag saknar honom. Kommer min roll i det stundande Blodbadet att vara som Mästare eller Slav? Är det meningen att jag ska forma ödet, eller formas av ödet? Kommer jag att få fler följeslagare? Kommer jag att förlora dem? Kommer vintern aldrig att ta slut? Kommer sommaren aldrig; med gröna, gröna ängar, och varma solar?

Är vår tid över?
 

Lord Renisis

Warrior
Joined
26 Jul 2003
Messages
376
Location
Linköping
En vind med lukten av vrede.

Yassilus satte på en klippa och såg sina undersåtar festa i vattnet under.En vindby svepte förbi.Men istället för att försvinna ökade vinden i styrka och Yassilus som hadde förmågan att tyda vindens språk förstod vad vinden sade.
En vindbysade mig att du Yassilus havets herre lieratt dig med människo bastarden Vitulv.Ditt svek mot denna värd är oförlåtligt.Och när jag har erövrat bastardens rike skall också ditt falla.Må Arcas ta dig förädare!!!
Lord Renisis Vindens herre,

När vinde talat färdigt reste den sig över honom och kastade ner han i vattnet.Såå tänkte Yassilus Nordalvernas konung har lagt sig i. Han log belåtet och mumlade Det här kommer inte att bli lätt. Någonstans log en mycket belåten alv.
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,978
Location
Barcelona
Regn

Jag stod på krönet till en bergsknalle och vädrade i luften. Där var den igen, en antydan av brandrök. Det betydde att kung Vitulvs folk var nära. Människor kunde man alltid känna igen på deras förkärlek för eld.

Ett flaxande ljud, en svepande skugga. Örnen Ekku slog sig ned på min axel. Han lämnade brevet från nordalvernas herre, och berättade om sitt möte med vandraren Arvidos. Jag nickade. Det var gott. Jag sände örnen att sväva igen. Snart skulle Vitulvs rike falla.

Brandlukten kändes stickande i mina näsborrar. Nu flög en annan fågel vid horisonten, en korp. Den närmade sig mig utan att jag behövde kalla på den, och jag visste att något hade skett. Jag sträckte ut en hand, och den landade. "Store furste" sade den, "Människorna har satt skogen i brand. Skogen brinner. Skogen brinner".

Jag höjde åter handen och lät korpen flyga iväg. De dårarna! Eld var visst deras lösning på allt. Jag skrattade, för första gången sedan jag vaknat, och mitt skratt blandade sig med lövens susande och bäckens porlande och fåglarnas kvittrande. Sedan höjde jag händerna och åkallade kvarstoden av min gudakraft för att få skyarna att hopa sig. En ensam blixt slog ned i ett träd någonstans, och därefter började regnet falla. Människorna skulle bli varse att även en fallen gud har krafter kvar.

PS Vitulv: Jag hade missuppfattat brevet från Hjolpatrund. Jag beskriver därför inte striden med Embla, utan avvaktar för att leverera smällkaramellen vid ett mer lämpligt tillfälle
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,475
Irritation...

När chocken lagt sig, flög jag upp ur havet. Ett nytt irritationsobjekt. Det här blir inte lätt men de ska nedkämpas. Förbannade spetsöron...
 
Top