Nekromastodont (Förlåt, förlåt, förlåt)
I mitt Mundana verkar det finnas fyra mäktiga och mycket ålderdomliga fraktioner av magiker som på något sätt är arvfiender till drakalliansen (lång historia*). De verkar alla sysselsatta med att manipulera världens, och metaplottens, skeenden i olika riktningar efter sina egna agendor, och drakarna verkar av någon anledning stå emot dem allihop.
(*Den består av drakarna Taethavris, Verduhrakh, Accendrim, Khakra, Omeyocantli, Gim'Naud, Lithvin, Vermithrax och Jandlinatjari. Rekhem hoppade nyligen av för att utan skrupler kunna ge utlopp för sin uppdämda lust att slita halsen av Jandlinatjari).
Endast två av fraktionerna har figurerat i kampanjerna - övriga är endast kända för vad som verkar vara någon slags geografiska eller magiteoretiska placeringar - 'Österns torn' och 'Söderns torn'.
Nordens torn - Tia'shi Tarivei
'Nordens torn' utgörs av Tia'shi Tarivei, en avfällig fraktion sanarialver som en gång för länge sedan suttit långt upp i Sanarialliansens hierarki och haft hela Sunari som sin personliga sandlåda. Deras hänsynslösa metoder, radikala idéer och direkt sjuka magiska experiment blev omsider dock för mycket tillochmed för Liljans råd, och de blev alla bannlysta från Sunari. Primärt rörde det sig dock om en schism angående inställningen till det kommande Mörkret, och den motsättningen skulle bestå genom seklerna. Tia'shi Tarivei drog sig undan omvärlden, rekryterade några fler avfälliga sanarimagiker och blev starka konkurrenter till Liljans råd alltsedan dess. I världslig makt hade de inte mycket att sätta emot till en början, men de fick allt mer trådar att dra i och kom att utöva ett subtilt men för Liljans råd nog så påtagligt inflytande i otaliga skeenden runtom i världen.
Vad spelarna märkt av deras agenda är i första hand en vilja att orsaka stora konflikter över snart sagt hela världen. Sanningen är att Tia'shi Tarivei är uppgivna och har förlorat all tro på att deras rivaler i Liljans råd någonsin kommer hinna färdigställa sin eterseglare, och själva har de aldrig lyckats uppbåda nog med resurser att själva ta sig an ett sådant arbete. (Nu är det redan försent). De är bara åtta magiker, förvisso oerhört mäktiga, men har väldigt få tjänare - de tycks begränsa sig till kraftfulla demoner, andeväsen och vandöda liljegardister, och använder dussinvandöda endast om det verkligen behövs (det är primärt deras lisch Alariels område). Så Tia'shi Tarivei har gett upp världen och lierat sig med
Urmörkret, och tänker helt enkelt se till att Mundanas folk är så dåligt förberedda och försvagade som möjligt inför nästa peripeti. Deras djupare liggande skäl till detta tycks skilja sig mellan medlemmarna - uppenbarligen så kraftigt att ovan nämnde Alariel nyligen hoppade av deras cirkel för att istället liera sig med mortuachdraken Rekhem. Tillsammans tänker de orsaka en mindre kataklysm i Drunok för att bana väg för sina herrar i Urskuggornas land - eller så har de bara dukat under för sitt gemensamma storhetsvansinne en gång för alla. Tia'shi Tariveis förgrundsfigur Teveletion Järnhand verkar vara mycket mer av en idealist - i alla hans destruktiva värv verkar det finnas någon slags gåtfull underliggande mening, ett märkligt mönster. Kanske vill han tillochmed gott på något sätt, eller så är han bara inställd på att sätta hjulen i rullning och i tystnad iaktta hur världen uppslukas av Mörkret. (Oss emellan strävar han efter att uppå en apoteos innan dess, och leva vidare i all evighet som en gud. Alternativ två vore att flytta ut sin essens i etern och riskera allt för att finna kvarvarande eterseglare därute - hellre det än att stanna i de dödligas patetiska värld).
De kvarvarande i Tia'shi Tarivei har tillfälligt dragit sig tillbaka för att se hur kriget mellan Drunok och raunerna löper ut. Tre av de åtta, Nyare, Vire'an och Sassanarrion, är redan döda - Nyare och Vire'an förrådes av resten av rådet och blev besatta av Urmörkret, bara för att senare slaktas av rollpersonerna (och en drakväktare, i Nyares fall). Sassanarrion den Gyllene föll på sin egen hämndlystnad och lurades i en fälla där drakväktaren Ishan en gång för alla kunde förpassa hans svarta själ till en sotig avgrund (det skulle inte förvåna mig om han trivs där). Kvar står alltså bara fyra, sedan Alariel hoppat av eterseglaren. Dessa är Teveletion Järnhand, Alurindel den Urgamle, Ellyri fín Tiethani och demonen Yakthanoga, nu i en kusligt blek pyarflickas kropp.
Jag citerar ett inlägg Pendragon gjorde på ett engelskt forum. Det skrevs för länge sedan och är inte riktigt a joúr med kampanjens händelser, men det funkar ändå. Ni får ursäkta engelskan, men han beskriver Tia'shi Tariveis medlemmar på ett så enkelt och bra sätt:
Oh goody! Another opportunity to blabber off about our Eon campaign!
In that campaign, we have several tiers of antagonists and several different groupings. This isn't clear-cut however and figuring out what the different faction?s motives are seems to be quite tricky indeed. Mostly the bad guys are the ones we don't like for strictly personal reasons (such as being responsible for the killing/capture/torture of friends of ours).
The main antagonists, those we are sure that they're up to no good are the ones who originally were called the council of eight. Eight ancient elves whose final goal we are not yet sure of, but it seems to involve starting conflicts all over the realm. The Dragon Alliance, whom we support, also opposes them (mostly because we're friends with a few of their dragon errants (servants of dragons who, among other things, are granted near immortality)).
The council of eight originally consisted of (when we first bumped into them):
Teveletion Ironhand - their leader. Seems to be the oldest and most magically powerful of them. Also a potent shaman. Has his hands replaced with metal claws. Took an intrest in turning Thizara over to his side, but has otherwise not personally opposed us directly.
Sassanarion the Golden one - Dangerously handsome and extremely lethal. A swordmaster on par with the best of us, and then some. Also a potent mage and shaman. Completely ruthless. We are not yet sure if he has been acting on Teveletions orders, or if he's been going rouge.
Alariel Steelwing - An undead elf, with a pair of steel wings attached to his back. A powerful necromancer and was once the commander of the Lily guard. He is a monster and revels in it. Definelty a close associate to Sassanarion, rather than to Teveletion.
Celyn - actually not quite an elf, but a demon possesing one. However the spirits of the demon Yakta-Noga and the elf sorcerer Tenavron seem to have melded, although Yakta-Nogas persona is the dominant one. Tenavron was a close friend and ally of Eithene and First Snow, making it rather painful for them to face him. Seems to be working mostly with Sassanarion and Alariel.
Alurindel the ancient - we know very little of him besides the fact he is apparently very old, perhaps even older than Teveletion. It's also safe to assume that he is a potent mage and perhaps also a shaman.
Ellyri - The only female amongst the eight. She was Tenavrons mentor once, and that's pretty much all we know. We haven't had much dealings with her.
Virean and Nyare - We never did find out much about these two, although they did have certain things in common. Both were found infiltrating places of power (they were high ranking advisors to the Elector Lord of Rametzior Turak and the King of Drunok respectively), and both turned into living darkness (think obtenebration on PCP) when killed. Exactly what finished off Virean, we're not sure, since there was madness a plenty about when he died and dissolved. It could have been the spirit of the dead dragon Jandlinatjari, a nature spirit/gnome named Dhergan, Thizara or perhaps Teveletion himself. We're not sure. Nicoz and Denelian killed his body though.
Nyare however was less confusing. He was first cut down by Nicoz, and the darkness that erupted from his body was then destroyed by the dragon errants.
Tia'shi Tarivei residerade länge i ett fäste i Mithera, där en artefakt kallad 'Köldens hjärta' värmde upp (inte kylde ned, märkligt nog) hela stället. Sedan draken Taethavris lokaliserade fästet utrymde de det i all hast, och återvände till det som verkligen verkar vara 'Nordens torn' - en mystisk plats invid Cirkelbergen på de norra slätterna. Liksom alla dessa 'torn' verkar det vara någon slags knutpunkt för magiska kraftlinjer och väggarna mellan världarna, och platsen verkar befinna sig mer på andeplanet än i den fysiska världen. Kanske har den något slags band till raunernas eller Colonans historia?
Västerns torn - De trettons råd
'De trettons råd' är en brokig samling trollkarlar. Rådet inkorporerar rester av Domara Tashar, det forna Akpilos magikersällskap, såväl som återstoden av Sekhmets Cirkel, ett gäng zhaniska häxmästare som en gång styrde Mûhad och var högst delaktiga i Edrons undergång. Liksom Tia'shi Tarivei verkar De trettons råd vara fiender med den allians av drakar som förstörde Edron. Här är anledningen både uppenbar och motsägelsefull - i själva verket vill De trettons råd nämnligen undvika och bekämpa Mörkret, precis som drakarna. Motsättningen tycks snarare gälla metoderna, eller så är alltihop ett synnerligen beklagligt missförstånd. De trettons råds agenda i övrigt är sannolikt mycket komplex, men den återstår att utforska - de har hittils bara varit en parentes i mina kampanjer. De verkar sträva efter att kontrollera Drömriket och Västlanden, och genom sin halvt om halvt allierade mortuachdrake Syantecaran åtnjuter de redan ansenligt inflytande i det västliga landet Ansale-Idon. De härskar öppet över nästintill avfolkade delar av det forna edronitiska riket - Darasgata på Cai och De vittrade öarna nordöst om Tarhai. Högsätet, 'Västerns torn', tycks vara ingenting mindre än den enda återstående tornspiran av Akpilos huvudstad Votan-Abor, som sticker upp ur Blå havet. Liksom Tia'shi Tariveis torn är det en drömsk, magisk plats där ingenting riktigt verkar förhålla sig som i den fysiska världen - kanske ligger den rentav på andeplanet, i drömriket eller på något annat existensplan. Det är iallafall en knutpunkt mellan otaliga magiska flöden.
Rådet har väldigt gamla anor och en mystisk struktur där varje medlem tillskrivs en specifik funktion. Faller något bort ersätts den genast av en ny, allt för att replikera de tusentals år gamla förhållandena i Domara Tashar. Man har flera gånger försökt värva Kraden Nanórgona, den störste västerländska magikern genom tiderna, men denne har alltid nekat. Det var De trettons råd som återbördade hans kropp och själ till livet efter årtusenden i dvala, men inte ens det tycks göra honom märkbart intresserad. Nanórgona går sin egen väg, jagad av hela drakalliansen.
Lycan beskriver 'De trettons råd' som de var i hans Mundana som följer (tyvärr är texten inte komplett). Det är något nedtonat och moddat i mitt Mundana, men jag är ledsen - jag tycks inte orka annat än att göra det lätt för mig ikväll. Således, citatdags:
I - På Huvudsätet, Dödstronens Herre, Gebashan mür-Salafaion
Rådets ordförande och överste beslutsfattare. Har traditionellt sett varit den absolut mäktigaste individen, politiskt som magiskt, i rådet. Innehades senast av sanarialven Arastis fin Ermaenorá*
När Arastis lämnade rådet var det för att kunna bedriva studier utan att tyngas av ansvaret som ordförandeposten medförde.
Gebashan mür-Salafaion var den som valdes in efter Arastis. Dödshärskaren från De Vittrade Öarna blev ett viktigt tillägg till rådet, som inte haft en så mäktig magiker i sina led sedan Nanórgona själv. Gebashan har nu haft platsen som Dödstronens Herre i snart 400 år och har med sitt fruktansvärda intellekt gjort mycket för att främja rådets syften och närma sig existenens hemligheter.
II - Stillhetens Ledsagare, Tashedrim Halshyiek mas Díenem
Ansvaret för de andra världarna (andeplanet, den sovande världen, skuggriket, etc) har den för nuvarande äldsta rådsmedlemmen, Tashedrim Halshyiek mas Díenem. Att kroppen hans själ besitter, en skön yngling med mörka drag, inte är hans urpsrungskropp råder det inget tvivel om. Antagligen var Tashedrim en kvinna i sitt första liv, men det spelar ingen större roll. Den själ som dväljs i den spänstiga kroppen är ofattbart gammal, och har vuxit till något mer än en själ under årtusendenas gång.
III - Fallna Skyars Ängel, Verashim són Salatan Nievell
Bakom det överdådiga namnet åtfinns ansvaret för rådets kapacitet till våldsamma, men dolda, aktioner. För tillfället är det Gebashans De Väntande** som utgör rådets huvudsakliga råstyrka. Ängeln själv, Verashim són Salatan Nievell, bidrar med väktare och vandöda för att skapa små slagstyrkor som kan krossa det mesta.
Ett typiskt militäruppdrag leds av Verashim själv, och innefattar ett fåtal (3-10) ytterst kompetenta, övernaturliga krigare vars sanna identitet (vandöda, automotoner, magiska varelser) döljs av sinnrika förklädnader. Huvudsakligen handlar sådana uppdrag om rena mord, och även om vissa personer som behöver röjas ur vägen kan tas om hand om av enskilda lönnmördare, har rådet ofta betydligt mäktigare motståndare som kräver rejäl vapenmakt för att tuktas.
IV - Skuggtalaren, Eresai Vi-ashrek Reum
Eresai är namnet på den mystiska skuggtalaren. Skuggtalaren har traditionellt varit en hedersplats som getts till den dåvarande ledaren för det ursprungligen Akpiliska magikersällskapet Domara Tashar. Domara Tashar har inte den makt de en gång hade, och är en mindre maktfraktion på Mundana. Eresais arbetsuppgifter handlar mest om att vaka över de urgamla skrifter som Domara Tashar har samlat på sig, och se till att de enorma kunskaper som skrifterna innehåller kommer Rådet väl till pass. Dessutom har Eresai de senaste trehundra åren ägnat mycket tid åt att utöka Domara Tashars (och därmed rådets) skriftsamlingar.
De resterande magikerna i Domara Tashar fungerar nu som rådets bibliotekarier i Darasgata på Edhron, och rådet använder Domara Tashars gamla bibliotek som sitt eget. Samarbetet har fungerat utmärkt.
V - Cirkelns svärd, Arotar
Fordom hade rådet tillgång till avsevärda truppstyrkor, och även om dessa nu inte är i närheten av vad de var för kring 2000 år sedan finns det legoknektar att hyra och tjänster att använda som kan ge rådet ett visst militärt inflytande.
Den översta ledaren för rådets militära styrkor har i tusentals år varit den legendomspunne Arotar från Radh-Kamra. Han hämtades från sin grav efter att han tillfogats flera svåra sår i Okrana och slutligen kollapsat. Folket var då fast förvissade om hans död, och med rådets hjälp förblev det så. Arotar håller sig ständigt undan de maktänglar (främst Sarbatiel) som tvingade honom att angripa Okrana och som i slutändan krossade Radh-Kamra.
VI - Viskningarnas Furste, Chegaran ir'Arona Anrayem
Rådet har ett stort behov av information, och därmed av kunskapare. Viskningarnas Furste är den som ser till att rådet har ett stort och fungerande kontaktnät. För nuvarande är det den Ebhronitiske skototropikern Chegaran som är överst i rådets kunskapsnätverks struktur.
VII - Vävaren, Dessime Karaion Dua'thur
Enligt rådets gamla doktrin är ödet och ödesväven begrepp som man måste ta stor hänsyn till i all aktivitet. Vävaren är den som ser till att aktioner sker på lyckosamma data, att viktiga, determinerade händelser förutspås i god tid, och i största allmänhet är i kontakt med ödet och allt som hör där till.
Vävaren före Dessime Karaion var den urgamla Radh-Kamriske sagitauren As'tsari. As'tsari förutspådde Dessims födsel, tog själv hand om hennes uppfostran och placerade henne på Vävarens tron. Dessime föddes exakt 300 år före den stundande peripetin, med flertalet märkliga förmågor. Hon sägs vara den mäktigaste vävaren sedan rådet bildades, och har en själ av en drakes rang.
VIII - Det Bländande Ljuset, otillsatt
Ursprungligen var Ljusets Tron reserverad för en utvald medlem ur kunskaps- och magiorden Själens Ljus. I och med Själens Ljus' undergång fanns det inte längre någon som besatt de uråldriga och häpnadsväckande krafter som gjorde Ljusets Själ till en av rådets viktigaste allierade. Sedan dess har Ljusets Tron stått tom.
IX - Betvingaren, Chuanré Tiabis Genradel
Fordom i Radh-Kamra och däromkring avgjordes ofta dispyter medels duell. Ju mäktigare parter mellan vilka dyspyten förelåg desto skickligare duellanter behövdes alltså anskaffas. Detta behov av skickliga duellanter skapade en stor kultur av duellerande, olika skolor lärde ut olika tekniker och skickliga duellanter tog ut enorma solder.
Till slut hade duellantkulturen vuxit sig så stor att duellerandet hade en viktig roll i samhällets kultur. Namnkunniga duellanter sågs som högre och bättre än vanliga män. Rådets dedikerade duellant behövde alltså vara en av Radh-Kamras absolut skickligaste duellanter. Den person som satt på Betvingarens Tron var alltså inte bara en simpel duellant, utan en av de absolut högst ansedda ur ett samhällsskikt som respekterades och beundrades av hög som låg i det Radh-Kamriska samhället.
Idag fyller Betvingaren en mindre roll, men har formellt sett plikten att sköta (eller eventuellt delegera) de dueller som rådet kan tänkas utmanas på. Till följd av Chuanrés närmst oöverträffade kompetens vad gäller strider och stridsmagi får hon även ta del av vissa av rådets väpnade aktioner.
Cirkeln
Ja ja, jag skriver klart texten om cirkeln någon annan gång.
X - Cirkelns Klor, Syalon-thugaur Urasa
Drakarnas adjungat
XI - Cirkelns Ögon, Urana Saroth Tasayan
Psykotropiskt adjungat
XII - Cirkelns Skugga, Tsevari sol Joloan Viscei
Teotropiskt adjungat
XIII, Cirkelns Själ, otillsatt
'Söderns torn' verkar vara en mindre magikerfraktion med bas någonstans i Övärlden - den har omnämnts som hastigast i min pågående kampanj. Vad 'Österns torn' är tycks ingen veta, annat än att det finns. Drakarna är som vanligt inte särskilt pratsamma.
Ett är dock ställt bortom alla tvivel - samtliga 'torn' vill påskynda Mörkrets ankomst, må vara av helt olika anledningar. På höstdagjämningen år 2972 e.D. utförde alla fyra fraktionerna nämnligen samtidigt en ritual känd som "Dazhûrs rit" eller "Nanórgonas rämnande slöjor", och deras gemensamma ansträngning uppbådade tillräckliga mängder kraft för att en gång för alla försvaga barriärerna mellan världarna och driva Skugglandet närmare Mundana - ett scenario Liljans råd, Thakalatribunalerna, drakarna och andra drömt mardrömmar om sedan natten då Edron gick under. Just Liljans råd och drakarna fick kännedom om riten i tid (tack vare rollpersonerna, såklart), och hade förmodligen kunnat uppbåda resurser nog att stoppa den om de inte hade gått i en sinnrik fälla gillrad av Tia'shi Tarivei. Liljans råd lurades nämnligen att tro att Tia'shi Tarivei var svagare än de var, med tre av åtta medlemmar döda, och skickade en styrka ur Liljans garde för att gå till angrepp mot Nordens torn. Samtidigt passade Tia'shi Tarivei på att se till att drakarna fick nys om exakt var De trettons råd befann sig. Drakarna skickade då alla drakväktare de kunde avvara mot Västerns torn och Söderns torn, övertygade om att Liljans råd skulle lyckas.
Behöver det sägas att de inte gjorde det? Tia'shi Tarivei hade tillfällit fyllt sina led med magiker som delade deras mål - lischen Lutharion, häxmästaren Moróga och mortuachdraken Rekhem, och posterat Morógas drakslav Gohlbrand utanför sitt torn för att invänta Liljans garde. Gohlbrand och Rekhem ihop krossade liljegardisterna, och Tia'shi Tariveis del av ritualen fullbordades.
För De trettons råd gick det inte lika bra. Fyra av dem dödades och återstoden tvangs fly sedan drakväktarna Eithene, Inalea, Denelian, Koshei och Ashak im-Taragai huggit sig igenom alla deras underhuggare, och ritualen avbröts. Detsamma verkar ha hänt i söderns torn, även om rollpersonerna aldrig fick minsta humm om det.
Men det räckte inte. Två av fyra fraktioner fullbordade ritualen, och det visade sig tillräckligt trots att Liljans råd samtidigt genomförde en motritual - varför kan man bara spekulera om. Var det kanske för att Tia'shi Tarivei hade en drake till hjälp, eller kan det ha funnits ett
femte torn nånstans? Isåfall verkar inte ens drakarna veta om det.
(Sanningen är förmodligen att lumiandraken Abraxes, Dimmornas herre, som styr över Drömmarnas stad och härskar över det Svarta hovet i Skugglandet utförde ritualen samtidigt. Han är 'det femte tornet', har kejsar Jargus som drakväktare och är min kampanjs
verkliga ärkeskurk, Alariel, Rekhem, Teveletion och Gebashan får ursäkta. Hans mål är att bryta den eviga cykeln och uppnå ett tillstånd där alla världar förenas och blir ett, och peripetierna upphör att existera. Vad detta innebär för Urskuggvarelser, skuggvarelser, magiska varelser och eterns barn återstår att se. Lyckligtvis känner spelarna nätt och jämt till hans existens än så länge).
Så kom det sig att barriärerna mellan världarna försvagades för återstoden av denna era. Tia'shi Tarivei kunde inte vara mycket nöjdare - båda deras rivaler, Liljans råd och De trettons råd, led stora förluster, trots att de senare ville påskynda Mörkret enbart för att de kände att det var
nu Mundanas folk var mest redo. Nå, de fick ju som de ville på sätt och vis.
Och nu ligger både De trettons råd och Tia'shi Tarivei lågt, medan raunerna och drunokierna brakar ihop i kriget om Drunok. Om endera sidan blott visste att de själva var djupt infiltrerade av Mörkrets tjänare - Drunoks avfällige prins Rion är deras knähund, och raunernas fruktade överstepräst Orlik sålde sin själ till Urmörkret för länge sedan. Till syvende och sist är det dock vanliga människors strävan det handlar om - raunfursten Uriangkathai vill lägga Drunok för sina fötter, och Drunoks konung vill rädda sitt rike.
...och Alariel Stålvinge och Rekhem sitter i sitt fäste i Kraalenbergen och trycker på 'Udanars krona', en oerhört mäktig artefakt de stal från prins Rion (och rollpersonerna) i Ramdor efter mycket om och men, och väntar bara på att få använda den. (Den ger bäraren instiktiv kunskap om alla väsens sanna namn). Döm om drunokiernas förvåning när (om) raunerna väl är besegrade, och de döda på slagfältet plötsligt reser sig upp igen, animerade en masse av Alariel. Så tänker han och Rekhem förvandla Drunok till sin personliga lekplats, och Tia'shi Tarivei kunde inte bry sig mindre om deras storhetsvansinne. Det blir upp till rollpersonerna att ta sig an dem, såklart, och hu..de kommer att vara tvungna att besegra såväl en oerhört mäktig schaman/magiker som en
mortuachdrake. Tur att de har ett halvdussin likvärdiga ärkehjältar/drakväktare/psykotiska halvdemoner/whatever till hjälp.
Sedan finns häxmästaren Moróga, som allierat sig med raunerna, också i leken förstås...och han har också en drake till sitt förfogande. Vilken soppa.
Ta-daa! Jag lyckades! Jag lyckades! Jag fick till ett totalt överflödigt mastodontinlägg till sist! Nå, jag hoppas någon har glädje av det. Beskrivningen av en magikerfraktion tvingade mig helt enkelt att dra mitt strå till stacken. Först nu kommer vi till kontentan, nämnligen - ett par magiker från dessa fraktioner som hade kunnat vara vad du söker:
Gebashan mür Salafaion, Häxkonungen av De Vittrade Öarna
Gebashan är en oerhört viktig gestalt i Västlandets mytvärld, den ende som i berömmelse kan mäta sig med Kraden Nanórgona den Grymme. De svarta, förruttnade fåglar som av och till hemsöker mûhadinska gravplatser sägs vara Gebashans tjänare, och ses som ett oerhört dåligt omen. (I Mûhad lägger man ut de döda på höga torn för att de ska bli uppätna av fåglar och återförenas med Himlen). De tar med sig de dödas kött och själar till Gebashans dunkla kammare, där de döda tvingas att tjäna honom eller förpassas vidare till guden Iliks övergivna dödsrike.
Gebashan och hans gelikar i ett råd kallat 'Sekhmets cirkel', efter trolldomens ande i fornzhanisk myt, var en gång hovmagiker åt den siste Gudahärskaren av Mûhadindynastin, men förrådde och mördade denne för att själva ta makten. De ville förena Mûhad med det edronitiska riket, då styrt av Kraden Nanórgona, men i slutändan gick alla deras planer om intet då deras motståndare i Ziu kidnappade den edronitiska prinsessa som skulle giftas bort med Sekhmets Cirkels marionett-Mhîm. Nanórgonas vrede var stor, Ziu besegrade hans flotta i historiens största sjöslag, och Sekhmets Cirkel förlorade sina viktiga allierade i Edron. Själva klamrade de sig fast vid makten i Tabbah med omnejd i över ett århundrade, men störtades och dräptes slutligen. Alla utom Gebashan.
saxat ur 'Västlanden':
Gebashan Häxkonungen har det mest komplexa eftermälet. Han beskrivs som en grym och fanatisk nekromantiker, helt uppslukad av sina storslagna ambitioner, och redan då en vandöd lisch. Samtidigt finns seglivade sagor om hans olyckliga kärlek till den edronitiska prinsessa som kidnappades av Ziu, och hans fruktlösa försök att rädda henne innan hon slutligen avled i fångenskap. Det berättas att Gebashan hämtade tillbaka hennes själ från dödsrikets mörker och placerade henne i kroppen av hovets vackraste slavinna enkom för att få ha henne vid sin sida. När Accendrim (draken Alzak-Andhor, Ymirs anm.) så blandade sig i leken ska Gebashan ha flytt till Skugglanden med sin prinsessa för att återbörda henne till Nanórgona, som troddes ha överlevt och flytt till Nadaria. Därefter lär Gebashan ha vandrat vida omkring och länge försökt förena sig med Edrons forne kejsare, men förr eller senare förlorade han på något sätt åter sin prinsessa. Än idag berättas om en dunkel gestalt som hemsöker Västlandens nätter i sökande efter en försvunnen prinsessa, och myten har efter några mystiska händelser i Eumo blivit aktuell återigen.
Omsider gjorde sig Gebashan till härskare av De vittrade öarna och anslöt sig till "De trettons råd", och resten är, som de säger, historia. Han är på sätt och vis en rätt sorglig gestalt, fylld av brustna illusioner och olycklig kärlek, men drivs av en kunskapstörst och ett patos som hållit honom vid liv genom millenierna. Ofta framstår han som tankfull, tyst och diskret, och agerar hellre genom handlingar än genom ord. Han dyrkar guden Ilik, känd som Erlik och Raptari, och är en svuren motståndare till Mhîmrätten - en av hans många drömmar är att största Gudahärskarna och återinföra zhanernas gamla gudar. Om han blott åter kunde ena zhanernas splittrade folk skulle de så mycket bättre kunna ta sig an den stundande peripetin, och härska över världen i nästa tidevarv. Gebashan kommer kanske aldrig att ge upp sina försök att få över Nanórgona på sin sida - - Nanórgona är den enda nekromantiker som någonsin överträffat honom, och hade all hans respekt redan då de båda levde (de är tämligen vandöda nu).
Teveletion Järnhand
Teveletion har tröttnat på allt, efter årtusenden på jorden. Hans bittra fejd med Liljans råd, hans hämndlystnad, hans hat, hans kunskapstörst; allt har runnit av honom i takt med att han blivit så kompetent att det blir allt svårare att hitta nya saker att utforska. Han har gått så långt, både inom magi och schamanism, att han kan använda dödliga varelser som schackpjäser i ett cyniskt spel som bara handlar om att spela ut världsliga fraktioner mot varandra. Möjligtvis överskattar han sin egen förmåga något, det vore isåfall hans största nackdel. I all sin mäktighet och kompetens är han nämnligen fåfäng, fast övertygad om att han har sitt på det torra och att ingen kan överlista honom, inte ens drakarna. Hans intrignät och enormt utmejslade planer täcker alla tänkbara händelseförlopp, tror han åtminstone, så mycket tid har han haft på sig att utforma dem. I slutändan är det enda som fascinernar honom saker han inte kan förklara, företeelser inte ens han riktigt kan förstå. Just därför vill han bli en gud, och just därför vill han lämna Mundana och se vad som finns bortom.
Till skillnad från sina polare Sassanarrion och Alariel är Teveletion ingen sadist. Däremot är han oerhört pragmatisk och totalt hänsynslös - han gör det han anser sig tvungen till och hyser inga moraliska skrupler överhuvudtaget. Däremot har han lätt att fatta sympatier för folk han anser inte utgör något hot mot honom, och försöker ofta få över dessa på sin sida, fascinerad av deras simpla drifter och begär. För länge sedan verkar han ha fått sina händer avhuggna, eller rentav karvat av dem själv - nu återstår bara skelettliknande, kloförsedda strukturer av stål som nästan tycks vara en del av hans kött och muskler. Varför han skaffat sig dessa järnhänder är en gåta - kanske var det något som tilltalade hans nyfikenhet, eller så är detta omänskliga attribut ämnat att understryka något för alla som möter honom personligen. Kanske det faktum att han inte längre klassar sig som en dödlig varelse, utan som ett väsen bortom allt vad människor och alver är?
Alariel Stålvinge
(saxat ur
gammalt foruminlägg
Sanarialven Alariel var en gång Liljans gardes befälhavare. Han har det tvivelaktiga nöjet att vara bannlyst från Sanarialliansen ihop med sina gelikar i Tia'shi Tarivei - deras hänsynslösa metoder, radikala idéer och direkt sjuka magiska experiment blev för mycket tillochmed för Liljans råd, även om det primärt rörde sig om en schism angående inställningen till det kommande Mörkret. Alariel drog sig undan ihop med sina allierade, och nådde till slut ett av sina främsta mål - han blev lisch, en ohyggligt mäktig vandöd.
Alariel har tagit på sig rollen som monster och vältrar sig formligen i sin upplevda ondska - hade han haft lite mer distans till det hela vore det nästan komiskt. Som det är nu är han dock så beslutsam, kompetent och beräknande att det är svårt att ha roligt åt honom - han är alldeles, alldeles för farlig för det. Alla sunda, människovänliga tankar som en gång fanns i Alariel är sedan länge borta - om han någonsin hade dem. Han har själv uppnått sina krafter och sin vandödhet - det är inget han fått utan att ha bett om det, utan något han länge och målmedvetet strävat efter att uppnå. Han är inget offer, ingen ofrivillig superhjälte...blott en hånfull, manipulativ och utstuderat sadistisk psykopat som inte drar sig för något för att uppnå sina mål, men framförallt bryr sig om att ha roligt. (Och det som är roligt för Alariel tenderar att inte vara det minsta roligt för hans offer).
Både Gebashan och Teveletion har sina nyanserade sidor, förstås, men jag har en viss fascination för tämligen sympatiska nekromantiker. En sådan var den sinnesförvirrade, pajbakande, försynte och ytterst gästfrie Szarazcon, förr en del av det mystiska Sällskapet i Gordrion, numera på flykt därifrån sedan han fått barn med en tillfångatagen Urskuggvarelse. Szarazcon älskade sin dotter Zhanima över allt annat och var på gränsen till maniskt mån om hennes välbefinnande, och väldigt rädd för att Sällskapet skulle hinna upp dem förr eller senare. Han var inte främmande för att animera lite extra arbetskraft om så behövdes - en zombie eller två var bra att ha, tyckte han.
Självaste Kraden Nanórgona är en rätt sympatisk figur i mina kampanjer. Det är mest det att han är så egenmäktig, hemlighetsfull och storvulen att ingen av rollpersonerna gett honom chansen att förklara det än. Det hela kompliceras förstås av att diverse protagonister hatar honom, utan att veta bättre - det är helt och hållet Verduhrakhs fel. (Och okej, en liiiten grej med att Nanórgona slaktade en inte oansenlig del av Consabers adel, dödades av rollpersonerna, besatte en liten skadad henéaälva och följde med till Sunari, lurade ned rollpersonerna i ett övergivet dvärgfäste under Haléa Teren och ledde dem till en eterseglare där han använde dess krafter för att återuppväcka sig själv som en teotropisk entitet (läs gud), och lierade sig med den elaka kamorfen Ní'hârma och lät denne hugga ihjäl en av rollpersonernas vänner och...ja, allt det där var i en annan kampanj iallafall - varför tycker
fortfaranden ingen om honom? Nanórgona är missförstådd, helt enkelt - vanligt folk vill inte ha att göra med en mångtusenårig superentitet som talar i gåtor. (Det är inte som att Verduhrakh har många vänner, direkt, utöver sina schackpolare i Legio Colonan).
Favoriten av mina kampanjers nekromantiker är dock Kumbanigash den Svarte, Ragnashs häxmästare. Han är tusentals år gammal, två gånger konung över forntida riken, och sedan oerhört lång tid tillbaka draken Taethavris drakväktare och förtrogne. Kumbanigash har genomgått någon slags subliminering eller kraftig omvärdering av sina principer - från att ha varit en überond nekromantikerlord i värsta Warhammer-stuk har han blivit en tämligen sympatisk, emotionell och sarkastisk figur som helt och hållet agerar med världens bästa i åtanke. Kanske beror det på att han kärade ned sig halvdemonen Inalea någon gång för hundratals år sedan - det vågar jag inte uttala mig om. Nu är han hursomhelst rätt reko (om du inte är hans fiende, då är du död). Han är en otrolig poser, försöker alltid göra storslagna entreér, dra sina vapen på det mest dramatiska vis, säga tuffa saker och gå runt och se oerhört farlig ut (det gör han, för han är jättelik, och har inte skippat sin tusentals år gamla svarta metallrustning med taggar, spikar och grotesk ornamentik). Samtidigt är han dessvärre tämligen klumpig, och hans poser misslyckas var och varannan gång av att han fastnar med manteln i en dörrspringa, stöter i hjälmkronans taggar i en takbjälke, ramlar ned från taket sedan han landat med sin vandöda heavédrake som ser sååå grim & necro ut, etc. Han är väldigt härlig hursomhelst, men för en närmare psykoanalys hänvisar jag till ett
tidigare inlägg.
Och nej...jag måste
så sova nu. Förlåt om inlägget inte blev så konstruktivt som jag hade hoppats - jag ska försöka göra bot och bättring i eftermiddag.
- Ymir, älskar nekromantiker, är han då nekrofil?