Nekromanti Templi Morti

[Bunny]

Nu är det två av mina kampanjupplägg som jag delgivit er här på forumet (här och här, båda med start i Ciremelo). Det senaste fick dessutom bra respons och det var oerhört kul att få läsa vad ni tänkt ut. Ni kanske tror att allt är frid och fröjd nu, men inte. Även upplägg två var ett misslyckande. Varför? Jo, skriver man en lång och häftig metaplot så kan det se koolt ut som skrift, men om man inte har möjlighet att förvalta det hela och erbjuda den till spelarna på ett bra sätt så är den inte värd mödan. Rollspel är ett medium där man som spelledare kommunicerar med spelarna och massa svårgripbara händelser som sker utanför rollpersonernas räckvidd gör inte detta på ett bra sätt. Jag bestämde mig istället för att starta om på nytt (tredje gången gillt, funkar det inte nu så får jag börja göra något jag behärskar istället – som att spelleda Västmark t ex) och varför inte försöka återupprepa succén från min förra tråd – jag vill ge er chansen att tänka och tycka, då tror jag det här har chansen att bli någonting riktigt bra!

Denna gång blir det bra mycket mer fantasy över det hela. Det blir lite storslagnare och lite mer klassiska fantasyelement. Det blev också ganska så omfattande (jag har lagt ner stora delar av min helg på detta (samt en del betald arbetstid… )), så jag har valt att dela upp tråden i flera olika delar som får varsitt inlägg: Templi Morti (vilket är kampanjens namn), Ikuham, Sanningen & Legenden, Äventyret, Priori Morti samt Fortsättningen. Då får ni också chansen att kommentera de olika delarna, och jag ska försöka få med relevanta frågeställningar till var och en som lite hjälp på vägen.

Tanken är att börja med att lägga upp det hela här, för lite allmän idéverkstad, och senare, om några väljer att engagera sig i det hela, lägga upp den då (förhoppningsvis) uppdaterade versionen på Neo-wikin.

Nu, efter lite oväsentligt babbel, hoppar jag till upplägget. Det grundar sig i några av mina egna tankar kring magiteori jag fick under min läsning av ”Mystik & Magi”, sedan har jag tagit hjälp av ”Vandöda & Nekromanti” samt ”Legender & Hemligheter” för att utveckla det hela.

Vad som kommer att involvera rollpersonerna den här gången är legenden om en plats, Templi Morti – dödens tempel på gammal coloniska - och den del av nekrokratin Danarths gamla forskning som idag ses som högst ohelig. ”Templi Morti” är två saker; det coloniska namnet på den ort där den danarthiske nekromantikern Ikuham levde och verkade, men också namnet på det verk de coloniska soldater som upptäckte platsen skrev för att berätta om vad de upplevt. De valde medvetet att undvika alla sorters antydningar om vart platsen kunde tänkas befinna sig samt lät dess gamla namn falla i glömska – vad de såg där vill de till varje pris undvika att bli realitet igen.
Det finns dock ett rykte som attraherat skrupellösa och makthungriga i trehundra år. Magikern Jolosan den Törstande är berömd som en av Colonans främsta numerologer på den tiden legenden utspelar sig, och att han anges som medförfattare till ”Templi Morti” har fått konspirationsteorierna att gå varma. Det sägs att han i skriften gömt ett antal siffror, som genom kunskap om Mundanas magiströmmar, eller möjligen om hur dödsrikets förhåller sig till det för de levande, ska kunna visa exakt vart Templi Morti är beläget.
Den som först luftade dessa teorier, Joham Tashinir Baroga, var en av de mer respektabla magikerna i Thalamur för trehundra år sedan. Hans teori spreds snabbt till stora delar av världen. Det fanns då flera olika versioner av boken ”Templi Morti” på ett flertal språk, men man kunde ganska snabbt komma fram till att alla dessa var modernare verk, baserade på hörsägen och inte sällan lite extra utbroderade. Joham lät utrusta en expedition till Colonan för att utforska ännu ett rykte – att originalboken fanns tillgänglig att läsa för alla i ett gammalt tempel i en avlägsen del av den då thalaskiska provinsen. Att den visades så öppet var för att bokens varnande exempel, legenden och hemskheterna, skulle hållas vid liv för generation efter generation. När Joham väl fann platsen visade det sig att boken var borta. Det ryktas att ett hemligt sällskap gör allt för att bevara hemligheten, men några hävdar att en nekromantiker som hållit sig vid liv sedan Danarths tid – uråldrig och mäktig - var där och hämtade den först. Hur som helst verkar ingen lyckats få upp spåret efter boken sedan dess.

Scenen är lagd, låt oss fördjupa oss:

 

[Bunny]

Ikuham

Ikuham, mannen som skapade vad som kom att bli Templi Morti, föddes under nekrokratin Danarths sista århundrade på 6000-talet f.D. Han var sonen till en distriktsförvaltare vid rikets yttre gräns. När Ikuham tog över sin fars ämbete såg han, liksom alla andra förvaltare, till en början till att avlidna i hans distrikt inlemmades i den vandöda armén, men efter att ha visat prov på mycket stort intellekt och nydanande idéer i teorierna kring döden (han benämndes som ett geni) fick han tillåtelse att använda de avlidna i sina egna experiment.
Det som konfunderade den tidens nekrotropiteoretiker var en del svårförklarade beteenden hos lägre vandöda – frågor som få har tagit itu med sedan dess, på grund av deras tabubelagda källa. Man var i sak överens om att en lägre vandöds själ stod för en artificiell sorts själ, som skapades av nekromantikern för att på sin höjd kunna efterhärma den levande själen. Det fanns ingenting mer i deras sinne än de förhållningsregler och den koordination som kognitivt lärts fram under den ritual som skapade den vandöde, eller senare under så kallad drill. Men enligt flera iakttagelser var det inte så enkelt. En grupp vandöda som lämnats utan befallning t ex, hade en tendens att närma sig varandra och samla sig i en grupp. Det fanns mer. Varför står en vandöd utan befallning aldrig stilla, utan rör sig tafatt fram och tillbaka som om de letar efter någonting? Varför letar sig samme vandöde, om han lämnas utan befallning en längre tid, sig långsamt iväg till platser han upplevt när han levde? Det pekar på att den söker den trygghet man kan finna i gruppen samt den från platser man känner igen.
Det är ett behov av trygghet som inte skänkts den av nekromantikern, varvid man börjat fundera i banor som om varifrån denna antydan till psykotropisk (levande) själ kommer ifrån - om en liten del av den fortsätter att leva kvar i sin döde ägares kropp, eller om den tillförs i ett senare skede. Kanske genom en gudomlig handling, kanske för att upprätthålla det som kallas naturens balans.
Det var sådana frågor som Ikuham satte igång att forska kring. Han levde mer eller mindre som eremit på sitt ödsligt belägna gods och nådde stora framgångar i att bevisa sina olika teorier. Han berättade exalterat för sina kolleger att han var nära att inte bara lösa dödens gåta, utan även livets. De var enligt honom nära knutna till varandra. Då var det dock för sent, nekrokraternas styre i Danarth var nästan förbi och inom ett år var det inte någon tvekan om att kronokraternas tid på tronen hade börjat. Det gamla föraktade systemet med att invånarnas kroppar tillfaller staten efter deras bortgång slopades, och Ikuhams kolleger och vänner mördades eller fördrevs. Själv slöt sig Ikuham sig tillbaka på sitt gods mer än någonsin tidigare. Kontakten med omvärlden reducerades till ingenting, och en liten spillra av det gamla danarthiska systemet kom att överleva där. Ikuhams terror över ortsbefolkningen minskade inte, snarare tvärt om. Han kom att i sin vilja att nå sanningen om liv och död skapa sig sitt egna dödens tempel. Alla avlidna i den mindre ort han förvaltade fördes till godset för att aldrig ses igen.
Ikuhams förlorade all uppfattning av vad som skedde i världen runt omkring honom, så när Danarth gick igenom förändring efter förändring, för att till sist falla, arbetade han vidare på sina teorier. Han hade ingen hustru, inga arvingar, inte ens någon levande varelser i sin närvaro – likväl fans det inga tecken för lokalbefolkningen att godsherren varken åldrades eller ersattes på sin post. Han verkade lika evig som de vandöda som bevakade dem och höll dem i deras fängelse. Det var på 140-talet f.D. som Colonans imperiebyggare nådde trakten.

(En badboll till den som kan nämna tre av mina externa inspirationskällor!)

Tycker ni att historien om Ikuham funkar? Den ska helst göra mer än det nämligen. Den ska vara utan faktamissar, kännas trovärdig och inte minst så ska den knäcka! Hjälp mig med det.

 

[Bunny]

Sanningen & Legenden

”Det var på 140-talet f.D. som Colonans imperiebyggare nådde trakten.”

Det är nu berättelsen i ”Templi Morti” utspelar sig. En officer vid namn Kurzo ingick just då den coloniska erövringsstyrkan på nordöstra asharinahalvön. Han får reda på att ett område på ashaslätten, strax norr om det grottsystem som kallas Borundgrottan, så länge man kan minnas är betecknat som strikt tabu. Han väljer då att tillsammans med en mindre grupp av sina soldater, ”de tio frivilliga tappra”, undersöka detta och ger sig av ut på den ogästvänliga slätten.
Färden dit gick utan större missöden, förutom sanden som letade sig in i alla kroppsöppningar. På den fjärde dagen får de se något som ser ut som stenstoder skapade av erosion, men som står på en rad med ungefär hundra steg mellan varje. När de kommer närmare en av dem börjar den plötsligt säga enkla fraser på språket från Danarth - ”Halt!” ”Vänd om!” ”Ni finner inget här!” Sedan började den röra på sig, och visade att under flera lager av olika mineralavlagringar fanns fortfarande leder som kunde röra på sig. Fem av dessa fick Kurzos män bekämpa och fann att trots att stötar mott dess kropp var närmast verkningslösa, så gick deras fossiliserade benstomme lätt sönder vid hugg.
Bara drygt hundra meter längre fram slutade de karga sanddynerna och en odlad dal bredde ut sig. Ett avancerat system med akvedukter och kanaler från en närliggande grottmynning verkade ge åkerlapparna välbehövlig väta. De bostadshus som fanns samlade i mitten av dalen, som inte mätte mer än tusen alnar rakt över, samt de människor som krumryggade arbetade på fälten tydde på att här var bosatta drygt tjugo hushåll. Det fanns liknande stenstoder även här, de var satta tätare men vända åt andra hållet – in mot bosättningen. Det fanns också de som rörde på sig. Vandöda som näst intill eroderat bort, men som ändå patrullerade av och an med vad som en gång varit spjut i sina händer.
Åt grottmynningens håll låg ett gods byggt i en gammal stil, och det var ditåt Kurzo valde att fortsätta. Godset verkade först obebott, men i dess atrium ledde en bred trappa nedåt. Synen som mötte dem där kan bäst beskrivas som fruktansvärd. På britsar placerade ut från väggen längst långa och breda korridorer låg ändlösa rader av människokroppar, var och en med tillhörande nummer. De var alla avlidna men såg att vara försjunkna i någon slags dvala. Vissa var förvridna av olyckor, vissa var bara spädbarn, andra var krumma av ålder. Få av dem låg helt stilla, utan rörde sig som om de var mitt uppe i en orolig dröm. När Kurzo vidrörde nummer 67 grep den med ett ryck tag i hans handled samt stirrade på honom med förtorkade ögonhålor. Inte förrän Kurzo ryckte åt sig sin arm sjönk den tillbaka på britsen. Det skulle sedan visa sig att det fanns 7417 av dessa kroppar. Alla låg i fem korridorer som samtliga utgick från ett cirkulärt rum som utgjorde deras mitt.
Det var i detta rum som de till sist fann sig stå öga mot öga med Ikuham själv. Nekromantikern hade ett ståtligt och krulligt skägg tillika hårman utan tillstymmelse till grått i sig. Han hade en hälsosam ton på sin hud och ett brett leende med en jämn vit tandrad. Bredvid honom stod en flicka som till synes var i övre tonåren, nästan överjordiskt vacker och också leende. Ikuham tilltalade dem på sitt egna språk, och Kurzo, som var den enda som behärskade detta, berättar om hur Ikuham talade om hur de anlänt i precis rätt ögonblick – hans stora projekt var klart och hans dröm fullbordad. Han presenterade flickan som Elysea, med epitetet den Oändliga, och berättade hur hon sammanfattade allt – hon var både döden och livet personifierad, hon vilade på den perfekta punkt som utgör den tidpunkt som ligger precis mellan de två världarna. Hans teorier var besannade, detta skulle ta världen med storm.
Det var nu det brast för Marum, en av soldaterna. Han förstod inte vad Ikuham pratade om, men kunde ändock inte stå ut med att se denna leende man stå och orera omgiven av all denna galenskap. Han rusade fram och satte sin treudd djupt i nekromantikerns mage, men till hans stora förvåning forsade det inte blod ur såret – istället hade treudden fått en roströd beläggning när den drogs ut, liknande den på ashaslättens sand. Ikuham själv stirrade med ett förvånat uttryck ned på treudden, som om han trodde den var overklig.
Den näste att handla var Gandrl, han fläkte med ett hugg upp det mesta som utgjorde Ikuhams bringa, varvid sand rann ut från utrymmet mellan hans kropp och hans en gång svarta beklädnad. Fortfarande fanns det inte tillstymmelse till blod i hans sår, men nu föll nekromantikern till marken förr att aldrig resa sig igen. Hans uttryck vid dödsögonblicket var fortfarande oförstående.
Nu vände sig soldaterna mot Elysea. När de med dragna vapen närmade sig henne räckte hon fram handen som för att hälsa och presenterade sig som dotter till både herr Sol och fru Måne. Det första hugget kapade hennes utsträckta arm, men det bekom henne inte, utan hon berättade med inlevelse hur hon längtade att se världen utanför dalen – det fagra Adaluth och Nekrokratens tempel som hon hört så mycket om. Det andra hugget kapade hennes huvud, men hon fortsatte att formulera ord med sina läppar, trots att varken lungor eller stämband var fästa vid dem längre. I vild förtvivlan högg soldaterna henne i så små bitar att hon omöjligt kunde röra sig längre. Enligt de detaljerade annalerna var flickan nummer 6615, avliden 323 år tidigare. När godsets källare utforskades ytterligare fann man även flera portar ut mot Borundgrottorna, men dessa undersöktes inte ytterligare. De tillslöt dessa utgångar och tog sig ut från godset.
Dalen rensade de från vandöda, vilka egentligen inte var en allt för svår match – det räckte ofta med en rejäl spark för att deras slitna kroppar skulle falla i bitar. Ortsbefolkningen bar tydliga tecken av att ha levt i fruktan i hela deras liv – de hade en krum kroppsbyggnad, svagt skellett, dålig hörsel och syn samt en medellivslängd på under 25 år. De talade egentligen inte något språk, men förstod enkla befallningar sagda på danarthiska – språket deras väktare använde. Tillsammans bar man ut samtliga kroppar utanför godset och brände dem i ett enormt likbål. När stanken från bålet fortfarande låg tät över dalen, ledde de tio coloniska soldaterna och Kurzo ortsbefolkningen över ashaslätten och tillbaka till civilisationen. Få av dem överlevde den veckolånga resan.
När de elva inblandade senare beslutade sig att nedteckna det skedda, på Jolosan den Törstandes initiativ, bestämde man sig för att utelämna all fakta som kunde tyda på vart platsen befann sig. I ”Templi Morti” står det alltså inget om ashaslättens irriterande sand, om klimat, väder, vart ryktet om Templi Morti kom ifrån – inte ens saker som det näraliggande grottsystemet eller vilken färg Marums treudd hade när den drogs ut ur Ikuhams mage togs med. Ortsnamnet valdes att konstant ersättas med ”Templi Morti”, och det gamla föll i glömska.
Som en sista tragisk slutkläm på det hela så kom Colonans kejsare att bli så exalterad av berättelsen om Templi Morti att han själv ville resa till platsen. Han var till slut villig att gå så långt som att tortera Kurzo för att få sanningen ur honom, men vad man vet berättade han inget innan döden tog honom.

Vad tycker ni om berättelsen? Den ska vara trovärdig, spännande och berättartekniskt korrekt för att jag ska vara nöjd. Därtill så får ni gärna föreslå förändringar – kanske har jag glömt någonting riktigt tufft, som helt klart borde få vara med i denna berättelse och denna tuffa kampanj. Informera mig om detta.

 

[Bunny]

Äventyret

Jajulija är en ung drakväkterska som av sin mästare, lumiandraken Lomathermith (en förhållandevis ung drake som numera lever ett tillbakadraget liv någonstans i Colonan), har uppdraget att finna en bok som länge har varit undangömd – ”Templi Morti”. Det var Lomathermith själv som gömde boken uppe i Colonans berg då för trehundra år sedan, då dess hemligheter var nära att bli uppdagade. Draken vill inte se dessa hamna i fel händer. En ung cirefalisk svartkonstnär vid namn Kezab av husfurst Jamz familj från Zamm Mian misstänks ha funnit boken efter en lång expedition till Colonan, och återvänt med den till Melorion. Jajulija var honom på spåren men i Ciremelo tog de tillfälligt slut. På grund av vad som verkar vara inget annat än sitt egna höga nöjes skull valde hon att under sin vistelse i Ciremelo delta i en kampturnering, anordnad av husfursten Jeze. I kamp mot Ciremelos skickligaste huskrigare så var hon totalt överlägsen, och briljerade med stor finess. Utan att fullfölja löftet att delta i nästa turnering också lämnade hon i hast Ciremelo, till en ort i närheten av Zarforan, då hon tror sig veta att Kezab har tagit sin tillflykt dit. Platsen heter Akalana Riskoz och är en fiskeby där Kezab innehar befattningen som furst.
Hennes plötsliga sorti är någonting som har kostat hennes tidigare arbetsgivare, husfursten Jeze, en större summa pengar i ett förlorat vad – därtill hans absolut största publikattraktion. Han letar efter någon som kan finna Jajulija och försöka få henne att återvända, eller i alla fall få henne att inse att Jeze sviker man inte så lätt. Hittills har detta gått åt pipan – få som sätt henne slåss kan tänka sig att följa efter henne. Det har resulterat i att han nu, efter drygt en vecka, är beredd att betala en ganska ansenlig summa pengar till den som är villig.

Jajulija är inte så svår att följa efter, i varje fall inte i bebyggda områden – hon sticker ut rätt kraftigt och få glömmer att de sett henne. Hon klär sig endast i en broderad linnetunika som räcker henne till halva låret, har ett rikt utsmyckat bälte med silverspänne, går runt med underliga sandaler på sig och håller så gott som alltid sin treudd i ena handen. Därtill är hon både lång, längre än de kvinnor man kan finna i det cirefaliska samväldet, och väldigt vacker. Med sitt blonda hår uppsatt i en fläta och stora blå ögon är hon både exotisk och någon som männen gärna vilar ögonen på. Hon lämnade Ciremelo till fots, och det är troligtvis så att hon ämnar fullfölja sin resa på detta transporteringssätt.

På sin veckas försprång (som kommer att minska om förföljarna är beridna) har Jajulija hunnit ta sig till Akalana Riskoz. Orten talas det väldigt tyst om i området. Det sägs att det sker hemska saker där och det har man anledning till. Den isolerade orten har under Kezabs femåriga styre fått sin levande befolkning ersatt av omkringvandrande lik som följer sin skapares minsta befallning. De är ingen sofistikerad form av nekromanti som utövats, och det är inga mördarmaskiner som ortsbefolkningen förvandlats till, men åsynen av dem skrämmer nog de flesta besökare – i den mån det fortfarande kommer några. De mest utvecklade är nämligen, förutom Kezabs personlige tjänare Leb, ett par ”skogsvaktare” som bevakar en avspärrning på den gamla väg som leder från civilisationen, genom skogen Szara Daliz, fram till orten. De uppger sig för att stå post här för att upprätthålla det tabu Cirzatemplet lagt över trakten och släpper ytterst ogärna folk förbi sig. Deras sofistikering ligger dock i det faktum att de ser närmast mänskliga ut, samt kan kommunicera hjälpligt (på specifika tilltal, och utifrån några få fraser – knappast några djupare resonemang alltså), de har inga större skickligheter i strid.

För Jajulija så innebär Kezabs försiktighetsåtgärder inga större problem. Den koboldiga drakväkterskan kan lätt ta sig förbi skogsvakterna, promenera in i Akalana Riskoz och vidare in i Kezabs egna villa. Där förgör hon abrupt hans närmsta tjänare, den stackars Leb, och tvingar Kezab att visa henne vart boken finns. Kezab har ett hemligt bibliotek med en del nekromantiska skrifter – de flesta rörande legenden om Templi Morti. Han har flera förvanskningar av originalboken, skrivna på jargiska, faliska och vad som verkar vara mûhadinska. Han har också ett flertal kartor liggande, föreställande asharinahalvön med en hel del vektorer ritade på sig som försöker följa olika magiströmningar. Olika kartor har olika placering på de stora röda kryss som är markerade som ”Templi Morti?”. Central i samlingen är förståss den tjocka, läderinbundna lunta med ”Templi Morti” skrivet med coloniska tecken och nästan avskavd bladguld på. Det är den Jajulija är ute efter, och då man kan konstatera att hon och hennes mästare har något av en en treudd i sidan till Kezab så likvideras denna medels en treudd i sidan.

Det är den synen som alltså möter rollpersonerna, som givetvis är dem som valt att vara husfurst Jeze behjälplig. Många har kunnat peka ut precis vilket håll Jajulija var på väg, samt när de såg henne. Innan Zarforan vek hon av till Szarain för att fortsätta därifrån på en gammal skogsväg. Längst den finns det en avspärrning där två skogsvaktare står. De ser dock inte så mänskliga ut längre, utan den ene har ett långt brutalt sår längst sin torso och den andre tre hål med jämna avstånd i pannan. De hävdar dock fortfarande att de är utsända av Cirzatemplet.
Den vandöda byn har kraftigt traumatiserats sedan Kezabs bortfall. På byns öppna plats, brunnstorget, står ortsbefolkningen och vankar av och an. När de vandöda förlorat sin mästare vet de varken ut eller in. De är till en början inte aggressiva, utan tillbakadragna. Vissa har blivit lärda att bocka så de bockar gång på gång mot besökarna, lite som om en skock höns som böjer sig framåt för att sprätta efter mask. Det är först när besökarna tar sig in i Kezabs hus som de ställer om. Det är endast med Kezabs tillåtelse man får besöka honom, så nu ska de göra sitt bästa för att utrota inkräktarna. Dörren in till huset har för övrigt redan djupa klösmärken sedan förra gången de försökte få tag i någon icke inbjuden tagit sig in. Det var vid Jajulijas besök.
Det är nog bäst om rollpersonerna stänger och bommar innan de fortsätter att undersöka huset, för annars blir det bråka av. Inte för att de vandöda är en fruktansvärd motståndare, utan för att det kan kännas lite obehagligt att hugga ned vad som en gång var simpla fiskare och deras kvinnor. Inne i huset så utgör den trogne Leb nu som alltid en obehaglig syn. Det är bara det att nu är hans fruktansvärda anlete, där all hud dragits av hans ansikte, skilt från resten av kroppen. Han ligger där med sitt vita kranium flinande och luktar lika illa som en man i hans position kan tänkas lukta.
Det borde inte heller ta speciellt lång tid att finna Kezab. Han ligger i sitt eget blod över tröskeln till sin hemliga kammare. Själva lönndörren utgörs originellt nog av en bokhylla som kan dras åt sidan. Enkopres och annat som sker med en död människokropp har gjort att inte heller Kezab hjälper till att skänka bostaden någon gemytlig atmosfär. Tur att rollpersonerna är sådana erfarna äventyrare, en vanlig person skulle nog idissla sin egen frukost vid det här laget.
Kammaren är lämnad som Jajulija fann den, förutom att den stora fyrkant som inte är dammig på skrivbordet vittnar att någonting stort, som till exempel en bok, låg där tidigare. Allt annat är lämnat orört. Nu är det faktiskt så att rollpersonerna inte har någon aning om vem den döde svartkonstnären kan tänkas vara, eller för den delen vad det mystiska Templi Morti är för något. Det kan alltså vara på sin plats att göra vissa efterforskningar, både för sin egen nyfikenhets skull och för att om möjligt kunna följa efter Jajulija ytterligare (hon är redan försvunnen, hon har tagit sig ut genom en högt sittande fönsterglugg för att undvika de obehagliga vandöda, samt lånat en av de dåligt använda fiskebåtarna för att ta sig därifrån). Det har de all möjlighet att göra med materialet de funnit här, vilket också erbjuder en inkörsport till resten av kampanjen och den spännande fortsättningen på legenden om Templi Morti.

Det här är väl egentligen som en introduktion. Äventyret kräver egentligen inga större prestationer från rollpersonerna, men det är inte heller det som är syftet. Syftet är att etablera och involvera – spelarna får varken vara oberörda av hotet eller ofascinerade av mysteriet. Kan introduktionsäventyret inte erbjuda detta så är det vajsing – och då får ni banne mig berätta det för mig!

 

[Bunny]

Priori Morti

Priori Morti är en sammanslutning. Den består av en grupp nekromantiker från Mundanas alla hörn som slutit sig samman för att nå ett mål – att återfinna Ikuhams förlorade kunskap om döden och livet, samt förstå hans mäktiga nekrotropiska krafter. Medlemmarna har alla olika motiv för sitt sökande, de arbetar på olika sätt och har olika mycket insyn i vad kunskapen kan erbjuda. I bästa fall kompletterar de varandra, men de har vitt skilda utgångslägen. Nekromantikerna är fem till antalet, och huserar på spridda platser i Mundana:

Kiraths svarta skog: Priori Mortis mäktigaste medlem har hållit till här de senaste millennierna. Lischen Umbtholonir är ståthållare i det forna Danarths stolta armé, har en hel del uråldriga vandöda till sitt förfogande och är nog den ende nu (van)levande som faktiskt kan stoltsera med att ha mött Ikuham i egen hög person. Han har länge spunnit ett nät av kontakter för att återfinna Ikuhams upptäckter och är så att säga upphovsman till Priori Morti. Han rör sig sällan från sina salar under kullarna, och har inte lämnat den svarta skogen på många tusen år – det är där han har användning för sina dödliga kollegor. Man kan söka mycket begränsat om man har placerat sin kalla häck på en lika kall tron av sten, samtidigt som uråldriga lischer brukar väcka uppmärksamhet i de dödligas värld. Han har ett behov av sina sammansvurna, försvinner det behovet blir de högst oviktiga.
Vad är det då som motiverar Umbtholonir? Odödligheten har han redan uppnått, men istället finns det en hel del annat som fascinerar honom i legenden om Ikuham. Hur kunde Ikuham leva så oförändrad och så länge – det liknar ingen odödlighet Umbtholonir känner till. Vad var Elysea för kreation egentligen – kunskapen om hur hon fungerade efterlängtar han hett. Sedan har Umbtholonir vissa nostalgiska drag och är därtill i princip så reaktionär man kan bli. Han vill av nyfikenhet och personliga orsaker veta vad som hände med Ikuham, därtill hyser han någonstans i sitt sinne ett hopp om att någon gång kunna få det gamla Danarth att återuppstå. En dåres hopp kan tyckas, men han är beredd att ta de mått och steg han kan – så han är i så fall en helt livsfarlig typ av dåre.

Akalana Riskoz: i denna lilla före detta fiskeby har Priori Mortis yngste talang sin hemmaarena. Cirefaliern Kezab är en ganska så medioker svartkonstnär, åtminstone med Umbtholonirs mått mätt, och därtill endast någonstans mellan tjugofem och trettio år gammal. Han har dock kvalitéer på andra plan som verkligen har fått sammanslutningens planer att framskrida fortare. Som medlem i den inflytelserika husfursten Ramaz familj har han resurser och kontakter nog att fylla rollen som gruppens utforskare. Han har lyckats finna självaste originalutgåvan av ”Templi Morti”, trots att någon eller några hade gjort sig stora besvär för att gömma den, och fört den tillbaka till Melorion. Han hyser också vissa förhoppningar av att kunna klura ut gåtan om Templi Mortis position i hemmets trygga helgd.
Kezab är en ganska så naiv person. Han har med pojkaktig entusiasm tagit sig an Priori Mortis agenda, men har samtidigt tagit sig vatten långt över huvudet. Trots att han både är intelligent och totalt utan skrupler (det krävs nog för att man ska välja att bli svartkonstnär över huvud taget – det eller urbota dumhet), men saknar mycket av den list som krävs i den här branschen. Därtill har han också en ganska luddig uppfattning av vad Ikuhams arv kan erbjuda honom. Han eftersträvar väl egentligen makt och kunskap i största allmänhet, samtidigt som en hel del fascination av Umbtholonir nog ligger i grunden.

Koncept – en sanarialv: jag har tänkt mig honom som sammansvärjningens diplomat och manipulator. Han rör sig i Mundana, men är begränsad till de finare kretsarna och sammankomsterna. Vad han gör är att samla information, rykten och kunskap – kanske var det han som kunde erbjuda Kezab den information som kunde få honom att finna ”Templi Morti”. Kanske är det också sanarialven som har de största kunskaperna i numerologi, och skulle därför helst sett Kezab vända sig till honom istället för att dra hemåt. Boken i hans händer skulle kunna innebära att Templi Mortis position uppdagades.
Det är lite lösa tankar som ni får hjälpa mig att binda ihop. Vad är det som motiverar honom? Vad har han för hemtrakt? Den får gärna vara lite spektakulär som Mitheraskogen, Västlandet eller ja… ni hajjar. Vad vet han om Ikuham och hans arv, vad vill han vinna ur det hela och vilka kunskaper äger han själv? Sist men inte minst – vad heter han?

Koncept – en häxmästare från Takalorr/Kalarr: han tillhör en annan skola än de andra, mer primitiv och bunden till tradition och religion, men har resurser som inte går att förneka. Hans kontroll över en eller flera Frakkstammar gör att han nog kan bibehålla en del mannakraft vid tillfälle – och mannakraft är nog just vad Umbtholonir behöver för att kunna nå sina omvälvande planer, därtill är vissa kontakter med de vilda tirakerna alltid bra att ha. Jag vet mindre om häxmästaren än om sanarialven ovan, så ni får spåna på.

Koncept – den femte sammansvurne: givetvis måste alla nekromantiska sammansvärjningar ha fem medlemmar, varför har annars pentagrammet fem hörn liksom. Konceptet för denne står dock fritt för er. Ska han vara den mest genomonde eller bara en mes? Vill han koka barn i olja i största allmänhet, eller söker han svaret på Mundanas stora gåtor? Vad vet jag…

Jag kan avrunda med att berätta om mina utgångspunkter, och vad jag menar rent praktiskt när jag orerar om nyanserad ondska, gråskalor samt förankrade hot. Grundtanken här är att vara nekromantiker är att tillhöra ett jagat släkte, mer så än vad som V&N lyckas ge sken av. En nekromantiker är i min kampanj ingen som sitter i sin borg och tvinnar sitt långa svarta skägg, bara för att när hjältarna stövlar in häva ur sig något i stil med: ”Aha – I knew you would come! Therefore I have created a even more sinister monster!” En nekromantiker fungerar bra som en utstuderad antagonist, men ska samtidigt erbjuda ett varierat motstånd. Han behöver inte ha all denna kontroll hela tiden. Hans personlighet behöver inte heller domineras av ren ondska, det är egentligen att göra det enkelt för sig, utan motivationen och personligheten får gärna bildas på annat håll. Vem väljer egentligen livet som en totalt utstött? Samma person som frivilligt smittar sig med spetälska? Knappast va - man bör alltså fundera över detta.
Kezab är ett exempel på detta. Han är väl i botten en psykopat som tagit det slutgiltiga steget av vad det innebär att inte känna sig som en del av samhället ens från första början. Men är han i kontroll? Nej, han uppger en illusion av det – inför sig själv och inför andra – men när det väl kommer till kritan så visar Jajulija vad det egentligen innebär att ta på sig den svarta rocken. Man blir jagad, bespottad, sällan saknad och oftast glömd. Hans livsverk är patetiskt och det är också han – nekromantin erbjöd honom inte den trygghet och makt han sökte. Hur många Kezab går det på en Umbtholonir - det kan man undra
Även den urgamla lischen själv är patetisk på många plan, se bara vad som egentligen orsakar hans självpåtvingade exil: rädsla och osäkerhet – de ingredienser som tillsammans bildar hans starka konservatism. Han stannar kvar där han är trygg och det är i sin avlägsna skog, långt bort ifrån vart det egentligen händer någonting. Han är en trygghetsnarkoman som alla andra, därför är hans säkert enorma kunskap inte till det gagn Priori Morti kunde behöva. Han har varit en doldis i flera tusen år och kommer troligtvis så förbli om ingen söker upp honom. En nolla alltså.

 

[Bunny]

Fortsättningen

Jahaja, vad tusan ska man göra med allt detta. Efter etableringsfasen är det dags för storyn att rulla igång, och då är det frågan om hur den ska göra det. Det finns alltså fyra nekromantiker till där ute någonstans, och väljer rollpersonerna att fortsatt engagera sig i det hela så kommer de antingen utgöra allierade eller antagonister. Högst troligast det senare, men inte nödvändigtvis om spelarna vill ha rollen som antihjältar. Jag utgår däremot från att de är välartade spelare, och då kommer de att få bekämpa nekromantikernas sammanslutning. Vissa får de söka upp, andra kommer att söka upp dem.

Den mest aktuella frågan som jag kommer att tänka på är hur man ska följa upp detta med den mystiska drakväkterskan. Ska man tillfälligt släppa den tråden, och låta spelarna hamna inför andra problem, eller är nästa logiska steg att de faktiskt försöker hinna ikapp och konfronteras med henne. Det är också en fråga om hur hastigt kampanjen ska fortskrida (om det blir frågan om ett eller flera års spelande alltså…).

När det gäller att etablera nästa antagonist så verkar sanarialven mest lämpad för detta. Först och främst är han den ende av de kvarvarande som förflyttar sig och håller sig i rörelse (eller är han det - alla är ju inte påkomna), och kanske var han till och med var på väg till Kezab när informationen om dennes död når honom. Troligtvis har inte spelarna ännu uppfattat vad de egentligen blivit insyltade i, och om de inte döljer att de är dem som varit på besök i fiskebyn (eller kanske till och med skyltar med det öppet för att vinna ryktbarhet) så blir de lätt sanarialvens nästa mål. Vilka är denna brokiga samling? Vem arbetar de för? Vad har de för mål i det hela? Sanarialven arbetar från skuggorna som vanligt, men rollpersonerna kommer långsamt att kunna ana ett samlat hot mot dem.

Vad händer med Jajulija? Som jag ser det så finns det två möjligheter – antingen lyckas hon obehindrat ta hem boken till sin mästare, eller så hinner rollpersonerna upp henne och då är det spännande vad som händer. De olika sidorna vet väldigt lite om varandra i det här läget. Jajulija vet inte vilka de stridisar som förföljer sig är, och kan mycket väl känna sig hotad. Husfurst Jeze är endast intresserad av att Jajulija återvänder, något hon inte kan tänka sig oavsett vad. Priori Morti vet ännu inte vem Jajulija är, på sin höjd är hon ett namn som snappats upp, och ännu mindre vet de vad hon är – men kanske kan spåret rollpersonerna lämnar efter sig leda dem till henne, varvid rollpersonerna i sin okunskap omedvetet kan vara gynnsam för nekromanterna. Frågan är om ens Jajulija och hennes arbetsgivare egentligen känner till vad de är för hot de möter, förutom att det rör sig om just ett hot.
Mötet kan i sig vara så intressant att man låter Jajulija av olika orsaker sinkas på sin resa, så pass mycket att rollpersonerna kommer ikapp. Hon kan drabbas av stiltje eller storm till havs, få problem att få resetillstånd genom vissa länder osv. En resa kantad av de olyckor som faktiskt borde vara vanliga för resor efter Eons förutsättningar.
Har rollpersonerna forskat i den litteratur som efterlämnades hos Kezab kan de ha en del av den baskunskap som krävs för att förstå vad Jajulija verkar för, och varför hon agerar som hon gör. Har de inte gjort det så kan de fortfarande vara så naiva att tro att de kan få henne att vända om. Mötet blir i båda lägerna mycket intressant, och kan resultera i allt ifrån att de värvas av drakens sida till en öppen konflikt med koboldkvinnan (en så kallad bofferböna?). I det senare fallet har de verkligen tagit vatten över huvudet, och lyckas de överleva striden med Jajulija så är det tveksamt om de ensamma har någon chans mot Priori Morti. Kanske hamnar de i ett läge då det till synes är bäst att handla efter en sanarialvs önskemål.

Det är hur jag ser det ur ett kort perspektiv, men i det långa loppet då? Priori Morti är världsomspännande, och samtidigt som spelarna får lära sig mer och mer om hotet, så får de reda på mer och mer om rollpersonerna och vem eller vad det kan tänkas vara som konsekvent arbetar emot dem. Det hela trissas upp, och båda sidorna lägger ut fler och fler av sina trumfkort, tills den oundvikliga direkta konfrontationen inträffar. Det är att vinna eller försvinna som gäller.
Jag har inför mitt inre öga sett en fortsättning där draken Lomathermith inser att hon inte kan förhålla sig passiv längre, utan måste agera på sitt eget initiativ och inte utifrån Priori Mortis. Här ser jag framför mig ett Stargate-liknande scenario, där draken bestämmer att det är dags att tillintetgöra källan till hotet och sätter igång en utgrävning av Templi Morti för att finna och förstöra alla hemligheter. Templet har naturligtvis blivit begravet i sand efter alla dessa år. Hon samlar det posse hon kan runt sig, innefattande sig själv i mänsklig form, Jajulija, en gammal drakdyrkande colonisk sekt och andra hon knutit till sig och sin sak. Med dem far hon till Asharien, hyr arbetare och ger sig av ut på slätten.
Naturligtvis kan de inte göra detta och undvika upptäckt, utan företaget blir infiltrerat, mystiska olyckor inträffar som liknar sabotage, lokala styrande gnäller och förhindrar och hela företaget drar ut på tiden. Dessutom har Priori Morti ett trumfkort – den skrupelfrie och makthungrige Vrimzikiel kan nog lätt övertalas att arbeta för deras sak. I så fall kan en smärre armé en dag dyka upp vid utgrävningen. Obehagligt. Glömde jag att nämna att det finns en möjlighet att det i templet residerar en viss Elysea, som efter 3000 år samlat sig något, men istället skaffat sig en något splittrad bild av människors natur. Därtill har hon krafter hon inte visade upp senast det kom mänskligt besök, samt att den långa ensamheten kanske inte varit det bästa för henne. Jag har dessutom inte berättat om hur grottsystemet koloniserats av jordbestar, hur Ikuhams skrifter talar om gömda kammare där nere i Borundsgrottornas djup, eller hur den gud jordbestarna dyrkar och offrar till egentligen är en stor jordmal! (Hette de så, de stora maskarna i första monsterboken?)
Lyckas alla dessa hinder förhindra att drakens plan fullföljts så kan Priori Morti fortsatt agera aggressivt (de kan på vägen därtill ha snappat upp en hel del information om Templi Morti också), om däremot Ikuhams arv förintas så får de finna sig i att hamna på defensiven, bli jagade och utraderade. Utgrävningen blir kampanjens första stora klimax, där mycket avgörs (men kanske inte definitivt) framöver…

Men nu får ni ursäkta så mycket. Jag spånar bara på och det var egentligen inte meningen. Se inte detta som ett hinder för eran fantasi, utan kom gärna med helt egna idéer eller spinn vidare på mina. Inget av detta är spikat. Vad skulle du vilja göra med fortsättningen av kampanjen?

Ett enda litet förbehåll är att ni struntar i de danarthiska vandöda som enligt ”V&N” döljer sig i en Caserisk stad. Jag tycker de är ganska så löjliga nämligen, och ni kan nog komma på något betydligt mer spännande än så.

 

[walium]

Re: Priori Morti

När en grupp supermäktiga trollkonstnärer samlas för att konspirera är det ju givet att de flesta måste ha dubbla agendor, något som helt klart borde påverka äventyret och rollpersonerna också.

From Takalorr with love
Jag har länge funderat på någon tirakisk schaman som bär med sig sin stams samlade vishet inte bara genom sin kunskap utan även i form av deras själar. Hans namn är "Många röster" eller "En stam" eller något i den stilen. Han skulle naturligtvis bli oerhört farlig om han kunde skicka ut en massa forntida tiraksjälar och ta över olika personer med hjälp av dem. Det skulle i alla fall vara rätt kul om han faktiskt var den godaste i hela gruppen. Kanske har han dolt sin sanna natur för de övriga så de bara tror att han är en vanlig schaman?

En annan fraktion kan vara Jordemoderdyrkarna som knappast vill ha en massa odöda lösa. Dock är de ju knappast lika mäktiga eller resursstarka som sina motståndare.

 

[Ceram]

applåd och diskret uppföljning.

Först måste jag ju säga att det jag läst rockar. Jag blev jättesugen på att leka med nekromanter och sno upplägget till en egen kampanj.

Jag skulle inte kunna låta bli att blanda in Jargien. I en stor, men relativt avskärmad, by finns då den femte medlemmen. Molavir Salvianis är högt uppsatt inom daakkyrkan och tillhör kejsarens egen släkt. Han har även ansvar för inkvisitionen i området som är djupt manipulerade av sin ledare. Vissa av inkvisitionen och kyrkans tjänare är ersatta med vandöda men de flesta är lurade eller övertygade om att deras ledare är en rättskaffens man. Omskakningarna kring och inom Priori Morti har tärt på Mollávirs sinne som redan var djupt skadat av hans traumatiska historia. Han har dömt fler invånare än vanligt för kätteri för att kunna skapa ytterligare vandöda som han ibland binder demoner i. Dessa demoniska ihjältorterade lik som vandrar i byn och fortets katakomber och kloaker skrämmer byborna ytterligare och invånare som blivigt vansinniga och galet svampar om vanställda figurer med tentakler i bröstkorgen har ökat på sistone.

Molavir var tredje son i en dekadent jargisk överklassfamilj. Föräldrarna var medlemmar i den jargiska frossarkulten och uttalade ständigt förakt för daakkyrkans makt och deras representanter. Som alla jargier gick de dock trotts detta rättroget på mässor och högtider. Föräldrarna hade tidigt valt att en kyrklig karriär var ett måste för pojken. I berusat tillstånd tog de ofta ut sina aggressioner mot daakkyrkan på pojken. De kallade honom för aboraten och höll sedan hans huvud i en tunna vin medan de slog honom tills han svimmade av syrebrist. Liknande behandling uppkom senare från även bröderna efter att modern fallit från en balkong i berusat tillstånd och avlidit då systrarna skickats i kloster.

Molavir utvecklade en personlighetsklyvning i tidig ålder i samband med misshandeln och förtrycket. Han är martyren som lider för att ondskan ska drivas ut och han är ondskan som infekterar de heligaste av platser. Vid nio års ålder tog han en kniv i köket och, när kvällens misshandel inleddes, dödade han och styckade sin fader och sin äldste broder. Hans andra storebror blev ögonvittne till det hela och stirrade på styckningen som pågick i timmar. När de knappt längre fanns något att skära i slängde sig Molavir ut genom ett fönster ner i floden under. Medvetslös drogs han upp och sattes i lära i kloster samtidigt som hans bror torterades och avrättades för mord och djävulsdyrkan då de funnit honom okontaktbar liggande i blod på golvet kvidande.

I klostret tycktes han vara en rättrogen pojke som tog till sig undervisningen och uppgifterna med stort allvar och ansvar. Som femtonåring kom han i kontakt med censuravdelningen som fanns i stadens stora tempel. Där steg han snabbt i befogenhet och hade snart tillgång till samtliga skrifter. Där började han läsa texter om nekromanti, demonoligi och dödsdyrkan. Efter att ha undersökt saken noggrant giftmördade han en gammal läromästare för att sedan reanimera denne i sin gravkammare. Sedan dess har hans båda personligheter bara växt sig starkare. Martyren är godare och dödsdyrkaren är ondare än någonsin. Samtidigt kan kontrollen över växlingarna sjunkigt och fler börjat ana oråd. Molavir drivs omväxlande av viljan att rensa världen från all ondska och att infektera allt heligt med ondska. Fler kättare avrättas för att rena området från ondska samtidigt som deras kroppar används för att skapa mängder av olika typer av vandöda eller offras till demoner i utbyte mot tjänster och makt.

Samarbetet med Umbtholonir upptogs för länge sedan när denne kontaktade Molavir genom andeplanet för att få tillgång till ett antal skrifter som var i den jargiska inkvisitionens händer. De håller tät kontakt då Molavir dödsdyrkaren ser Umbtholonir som en stor förebild. Molavir martyren hatar dock lischen över allt annat.

Molavirs kropp ger ett härjat intryck även om han ser ut att vara minst femton år yngre än sina 65 år. Hans vita stripiga hår hålls rakat i en munkfrisyr och han rakar sig endast sporadiskt.

Molavir har sedan flera år näst intill oinskränkt makt i sin by och reanimerar alla kättare och de som begravs i kyrkogården vid borgen. De enda som påbörjat efterforskningar är riddarorden Ordo Oraculum som stationerat flera riddersdamer i byn med omnejd. Dessa har inte kommit långt i efterforskningarna men är ändå säkra på att något är riktigt fel.



Tja det finns förhoppningsvis någon inspiration i den texten jag råkade skriva för att trycka ut lite av inspirationen från dina texter

/Ceram, rådiggar numera nekromanter...

 

[T-RED]

Wow

Jag har inte nått att tillägga mer än att det här är bland det bästa material jag läst till Eon inkluderat böckerna.
Det enda jag fann irriterande var väll i vilken ordning som inläggen skulle läsas i...
Ser helt klart fram emot att se fortsättningen på detta.

 

[Ymir]

Nekromastodont (Förlåt, förlåt, förlåt)

I mitt Mundana verkar det finnas fyra mäktiga och mycket ålderdomliga fraktioner av magiker som på något sätt är arvfiender till drakalliansen (lång historia*). De verkar alla sysselsatta med att manipulera världens, och metaplottens, skeenden i olika riktningar efter sina egna agendor, och drakarna verkar av någon anledning stå emot dem allihop.

(*Den består av drakarna Taethavris, Verduhrakh, Accendrim, Khakra, Omeyocantli, Gim'Naud, Lithvin, Vermithrax och Jandlinatjari. Rekhem hoppade nyligen av för att utan skrupler kunna ge utlopp för sin uppdämda lust att slita halsen av Jandlinatjari).

Endast två av fraktionerna har figurerat i kampanjerna - övriga är endast kända för vad som verkar vara någon slags geografiska eller magiteoretiska placeringar - 'Österns torn' och 'Söderns torn'.

Nordens torn - Tia'shi Tarivei
'Nordens torn' utgörs av Tia'shi Tarivei, en avfällig fraktion sanarialver som en gång för länge sedan suttit långt upp i Sanarialliansens hierarki och haft hela Sunari som sin personliga sandlåda. Deras hänsynslösa metoder, radikala idéer och direkt sjuka magiska experiment blev omsider dock för mycket tillochmed för Liljans råd, och de blev alla bannlysta från Sunari. Primärt rörde det sig dock om en schism angående inställningen till det kommande Mörkret, och den motsättningen skulle bestå genom seklerna. Tia'shi Tarivei drog sig undan omvärlden, rekryterade några fler avfälliga sanarimagiker och blev starka konkurrenter till Liljans råd alltsedan dess. I världslig makt hade de inte mycket att sätta emot till en början, men de fick allt mer trådar att dra i och kom att utöva ett subtilt men för Liljans råd nog så påtagligt inflytande i otaliga skeenden runtom i världen.

Vad spelarna märkt av deras agenda är i första hand en vilja att orsaka stora konflikter över snart sagt hela världen. Sanningen är att Tia'shi Tarivei är uppgivna och har förlorat all tro på att deras rivaler i Liljans råd någonsin kommer hinna färdigställa sin eterseglare, och själva har de aldrig lyckats uppbåda nog med resurser att själva ta sig an ett sådant arbete. (Nu är det redan försent). De är bara åtta magiker, förvisso oerhört mäktiga, men har väldigt få tjänare - de tycks begränsa sig till kraftfulla demoner, andeväsen och vandöda liljegardister, och använder dussinvandöda endast om det verkligen behövs (det är primärt deras lisch Alariels område). Så Tia'shi Tarivei har gett upp världen och lierat sig med Urmörkret, och tänker helt enkelt se till att Mundanas folk är så dåligt förberedda och försvagade som möjligt inför nästa peripeti. Deras djupare liggande skäl till detta tycks skilja sig mellan medlemmarna - uppenbarligen så kraftigt att ovan nämnde Alariel nyligen hoppade av deras cirkel för att istället liera sig med mortuachdraken Rekhem. Tillsammans tänker de orsaka en mindre kataklysm i Drunok för att bana väg för sina herrar i Urskuggornas land - eller så har de bara dukat under för sitt gemensamma storhetsvansinne en gång för alla. Tia'shi Tariveis förgrundsfigur Teveletion Järnhand verkar vara mycket mer av en idealist - i alla hans destruktiva värv verkar det finnas någon slags gåtfull underliggande mening, ett märkligt mönster. Kanske vill han tillochmed gott på något sätt, eller så är han bara inställd på att sätta hjulen i rullning och i tystnad iaktta hur världen uppslukas av Mörkret. (Oss emellan strävar han efter att uppå en apoteos innan dess, och leva vidare i all evighet som en gud. Alternativ två vore att flytta ut sin essens i etern och riskera allt för att finna kvarvarande eterseglare därute - hellre det än att stanna i de dödligas patetiska värld).

De kvarvarande i Tia'shi Tarivei har tillfälligt dragit sig tillbaka för att se hur kriget mellan Drunok och raunerna löper ut. Tre av de åtta, Nyare, Vire'an och Sassanarrion, är redan döda - Nyare och Vire'an förrådes av resten av rådet och blev besatta av Urmörkret, bara för att senare slaktas av rollpersonerna (och en drakväktare, i Nyares fall). Sassanarrion den Gyllene föll på sin egen hämndlystnad och lurades i en fälla där drakväktaren Ishan en gång för alla kunde förpassa hans svarta själ till en sotig avgrund (det skulle inte förvåna mig om han trivs där). Kvar står alltså bara fyra, sedan Alariel hoppat av eterseglaren. Dessa är Teveletion Järnhand, Alurindel den Urgamle, Ellyri fín Tiethani och demonen Yakthanoga, nu i en kusligt blek pyarflickas kropp.

Jag citerar ett inlägg Pendragon gjorde på ett engelskt forum. Det skrevs för länge sedan och är inte riktigt a joúr med kampanjens händelser, men det funkar ändå. Ni får ursäkta engelskan, men han beskriver Tia'shi Tariveis medlemmar på ett så enkelt och bra sätt:

Oh goody! Another opportunity to blabber off about our Eon campaign!

In that campaign, we have several tiers of antagonists and several different groupings. This isn't clear-cut however and figuring out what the different faction?s motives are seems to be quite tricky indeed. Mostly the bad guys are the ones we don't like for strictly personal reasons (such as being responsible for the killing/capture/torture of friends of ours).

The main antagonists, those we are sure that they're up to no good are the ones who originally were called the council of eight. Eight ancient elves whose final goal we are not yet sure of, but it seems to involve starting conflicts all over the realm. The Dragon Alliance, whom we support, also opposes them (mostly because we're friends with a few of their dragon errants (servants of dragons who, among other things, are granted near immortality)).
The council of eight originally consisted of (when we first bumped into them):

Teveletion Ironhand - their leader. Seems to be the oldest and most magically powerful of them. Also a potent shaman. Has his hands replaced with metal claws. Took an intrest in turning Thizara over to his side, but has otherwise not personally opposed us directly.

Sassanarion the Golden one - Dangerously handsome and extremely lethal. A swordmaster on par with the best of us, and then some. Also a potent mage and shaman. Completely ruthless. We are not yet sure if he has been acting on Teveletions orders, or if he's been going rouge.

Alariel Steelwing - An undead elf, with a pair of steel wings attached to his back. A powerful necromancer and was once the commander of the Lily guard. He is a monster and revels in it. Definelty a close associate to Sassanarion, rather than to Teveletion.

Celyn - actually not quite an elf, but a demon possesing one. However the spirits of the demon Yakta-Noga and the elf sorcerer Tenavron seem to have melded, although Yakta-Nogas persona is the dominant one. Tenavron was a close friend and ally of Eithene and First Snow, making it rather painful for them to face him. Seems to be working mostly with Sassanarion and Alariel.

Alurindel the ancient - we know very little of him besides the fact he is apparently very old, perhaps even older than Teveletion. It's also safe to assume that he is a potent mage and perhaps also a shaman.

Ellyri - The only female amongst the eight. She was Tenavrons mentor once, and that's pretty much all we know. We haven't had much dealings with her.

Virean and Nyare - We never did find out much about these two, although they did have certain things in common. Both were found infiltrating places of power (they were high ranking advisors to the Elector Lord of Rametzior Turak and the King of Drunok respectively), and both turned into living darkness (think obtenebration on PCP) when killed. Exactly what finished off Virean, we're not sure, since there was madness a plenty about when he died and dissolved. It could have been the spirit of the dead dragon Jandlinatjari, a nature spirit/gnome named Dhergan, Thizara or perhaps Teveletion himself. We're not sure. Nicoz and Denelian killed his body though.
Nyare however was less confusing. He was first cut down by Nicoz, and the darkness that erupted from his body was then destroyed by the dragon errants.

Tia'shi Tarivei residerade länge i ett fäste i Mithera, där en artefakt kallad 'Köldens hjärta' värmde upp (inte kylde ned, märkligt nog) hela stället. Sedan draken Taethavris lokaliserade fästet utrymde de det i all hast, och återvände till det som verkligen verkar vara 'Nordens torn' - en mystisk plats invid Cirkelbergen på de norra slätterna. Liksom alla dessa 'torn' verkar det vara någon slags knutpunkt för magiska kraftlinjer och väggarna mellan världarna, och platsen verkar befinna sig mer på andeplanet än i den fysiska världen. Kanske har den något slags band till raunernas eller Colonans historia?


Västerns torn - De trettons råd
'De trettons råd' är en brokig samling trollkarlar. Rådet inkorporerar rester av Domara Tashar, det forna Akpilos magikersällskap, såväl som återstoden av Sekhmets Cirkel, ett gäng zhaniska häxmästare som en gång styrde Mûhad och var högst delaktiga i Edrons undergång. Liksom Tia'shi Tarivei verkar De trettons råd vara fiender med den allians av drakar som förstörde Edron. Här är anledningen både uppenbar och motsägelsefull - i själva verket vill De trettons råd nämnligen undvika och bekämpa Mörkret, precis som drakarna. Motsättningen tycks snarare gälla metoderna, eller så är alltihop ett synnerligen beklagligt missförstånd. De trettons råds agenda i övrigt är sannolikt mycket komplex, men den återstår att utforska - de har hittils bara varit en parentes i mina kampanjer. De verkar sträva efter att kontrollera Drömriket och Västlanden, och genom sin halvt om halvt allierade mortuachdrake Syantecaran åtnjuter de redan ansenligt inflytande i det västliga landet Ansale-Idon. De härskar öppet över nästintill avfolkade delar av det forna edronitiska riket - Darasgata på Cai och De vittrade öarna nordöst om Tarhai. Högsätet, 'Västerns torn', tycks vara ingenting mindre än den enda återstående tornspiran av Akpilos huvudstad Votan-Abor, som sticker upp ur Blå havet. Liksom Tia'shi Tariveis torn är det en drömsk, magisk plats där ingenting riktigt verkar förhålla sig som i den fysiska världen - kanske ligger den rentav på andeplanet, i drömriket eller på något annat existensplan. Det är iallafall en knutpunkt mellan otaliga magiska flöden.

Rådet har väldigt gamla anor och en mystisk struktur där varje medlem tillskrivs en specifik funktion. Faller något bort ersätts den genast av en ny, allt för att replikera de tusentals år gamla förhållandena i Domara Tashar. Man har flera gånger försökt värva Kraden Nanórgona, den störste västerländska magikern genom tiderna, men denne har alltid nekat. Det var De trettons råd som återbördade hans kropp och själ till livet efter årtusenden i dvala, men inte ens det tycks göra honom märkbart intresserad. Nanórgona går sin egen väg, jagad av hela drakalliansen.

Lycan beskriver 'De trettons råd' som de var i hans Mundana som följer (tyvärr är texten inte komplett). Det är något nedtonat och moddat i mitt Mundana, men jag är ledsen - jag tycks inte orka annat än att göra det lätt för mig ikväll. Således, citatdags:

I - På Huvudsätet, Dödstronens Herre, Gebashan mür-Salafaion

Rådets ordförande och överste beslutsfattare. Har traditionellt sett varit den absolut mäktigaste individen, politiskt som magiskt, i rådet. Innehades senast av sanarialven Arastis fin Ermaenorá*
När Arastis lämnade rådet var det för att kunna bedriva studier utan att tyngas av ansvaret som ordförandeposten medförde.

Gebashan mür-Salafaion var den som valdes in efter Arastis. Dödshärskaren från De Vittrade Öarna blev ett viktigt tillägg till rådet, som inte haft en så mäktig magiker i sina led sedan Nanórgona själv. Gebashan har nu haft platsen som Dödstronens Herre i snart 400 år och har med sitt fruktansvärda intellekt gjort mycket för att främja rådets syften och närma sig existenens hemligheter.


II - Stillhetens Ledsagare, Tashedrim Halshyiek mas Díenem

Ansvaret för de andra världarna (andeplanet, den sovande världen, skuggriket, etc) har den för nuvarande äldsta rådsmedlemmen, Tashedrim Halshyiek mas Díenem. Att kroppen hans själ besitter, en skön yngling med mörka drag, inte är hans urpsrungskropp råder det inget tvivel om. Antagligen var Tashedrim en kvinna i sitt första liv, men det spelar ingen större roll. Den själ som dväljs i den spänstiga kroppen är ofattbart gammal, och har vuxit till något mer än en själ under årtusendenas gång.


III - Fallna Skyars Ängel, Verashim són Salatan Nievell

Bakom det överdådiga namnet åtfinns ansvaret för rådets kapacitet till våldsamma, men dolda, aktioner. För tillfället är det Gebashans De Väntande** som utgör rådets huvudsakliga råstyrka. Ängeln själv, Verashim són Salatan Nievell, bidrar med väktare och vandöda för att skapa små slagstyrkor som kan krossa det mesta.

Ett typiskt militäruppdrag leds av Verashim själv, och innefattar ett fåtal (3-10) ytterst kompetenta, övernaturliga krigare vars sanna identitet (vandöda, automotoner, magiska varelser) döljs av sinnrika förklädnader. Huvudsakligen handlar sådana uppdrag om rena mord, och även om vissa personer som behöver röjas ur vägen kan tas om hand om av enskilda lönnmördare, har rådet ofta betydligt mäktigare motståndare som kräver rejäl vapenmakt för att tuktas.


IV - Skuggtalaren, Eresai Vi-ashrek Reum

Eresai är namnet på den mystiska skuggtalaren. Skuggtalaren har traditionellt varit en hedersplats som getts till den dåvarande ledaren för det ursprungligen Akpiliska magikersällskapet Domara Tashar. Domara Tashar har inte den makt de en gång hade, och är en mindre maktfraktion på Mundana. Eresais arbetsuppgifter handlar mest om att vaka över de urgamla skrifter som Domara Tashar har samlat på sig, och se till att de enorma kunskaper som skrifterna innehåller kommer Rådet väl till pass. Dessutom har Eresai de senaste trehundra åren ägnat mycket tid åt att utöka Domara Tashars (och därmed rådets) skriftsamlingar.

De resterande magikerna i Domara Tashar fungerar nu som rådets bibliotekarier i Darasgata på Edhron, och rådet använder Domara Tashars gamla bibliotek som sitt eget. Samarbetet har fungerat utmärkt.


V - Cirkelns svärd, Arotar

Fordom hade rådet tillgång till avsevärda truppstyrkor, och även om dessa nu inte är i närheten av vad de var för kring 2000 år sedan finns det legoknektar att hyra och tjänster att använda som kan ge rådet ett visst militärt inflytande.

Den översta ledaren för rådets militära styrkor har i tusentals år varit den legendomspunne Arotar från Radh-Kamra. Han hämtades från sin grav efter att han tillfogats flera svåra sår i Okrana och slutligen kollapsat. Folket var då fast förvissade om hans död, och med rådets hjälp förblev det så. Arotar håller sig ständigt undan de maktänglar (främst Sarbatiel) som tvingade honom att angripa Okrana och som i slutändan krossade Radh-Kamra.


VI - Viskningarnas Furste, Chegaran ir'Arona Anrayem

Rådet har ett stort behov av information, och därmed av kunskapare. Viskningarnas Furste är den som ser till att rådet har ett stort och fungerande kontaktnät. För nuvarande är det den Ebhronitiske skototropikern Chegaran som är överst i rådets kunskapsnätverks struktur.


VII - Vävaren, Dessime Karaion Dua'thur

Enligt rådets gamla doktrin är ödet och ödesväven begrepp som man måste ta stor hänsyn till i all aktivitet. Vävaren är den som ser till att aktioner sker på lyckosamma data, att viktiga, determinerade händelser förutspås i god tid, och i största allmänhet är i kontakt med ödet och allt som hör där till.

Vävaren före Dessime Karaion var den urgamla Radh-Kamriske sagitauren As'tsari. As'tsari förutspådde Dessims födsel, tog själv hand om hennes uppfostran och placerade henne på Vävarens tron. Dessime föddes exakt 300 år före den stundande peripetin, med flertalet märkliga förmågor. Hon sägs vara den mäktigaste vävaren sedan rådet bildades, och har en själ av en drakes rang.


VIII - Det Bländande Ljuset, otillsatt

Ursprungligen var Ljusets Tron reserverad för en utvald medlem ur kunskaps- och magiorden Själens Ljus. I och med Själens Ljus' undergång fanns det inte längre någon som besatt de uråldriga och häpnadsväckande krafter som gjorde Ljusets Själ till en av rådets viktigaste allierade. Sedan dess har Ljusets Tron stått tom.


IX - Betvingaren, Chuanré Tiabis Genradel

Fordom i Radh-Kamra och däromkring avgjordes ofta dispyter medels duell. Ju mäktigare parter mellan vilka dyspyten förelåg desto skickligare duellanter behövdes alltså anskaffas. Detta behov av skickliga duellanter skapade en stor kultur av duellerande, olika skolor lärde ut olika tekniker och skickliga duellanter tog ut enorma solder.

Till slut hade duellantkulturen vuxit sig så stor att duellerandet hade en viktig roll i samhällets kultur. Namnkunniga duellanter sågs som högre och bättre än vanliga män. Rådets dedikerade duellant behövde alltså vara en av Radh-Kamras absolut skickligaste duellanter. Den person som satt på Betvingarens Tron var alltså inte bara en simpel duellant, utan en av de absolut högst ansedda ur ett samhällsskikt som respekterades och beundrades av hög som låg i det Radh-Kamriska samhället.

Idag fyller Betvingaren en mindre roll, men har formellt sett plikten att sköta (eller eventuellt delegera) de dueller som rådet kan tänkas utmanas på. Till följd av Chuanrés närmst oöverträffade kompetens vad gäller strider och stridsmagi får hon även ta del av vissa av rådets väpnade aktioner.


Cirkeln

Ja ja, jag skriver klart texten om cirkeln någon annan gång.


X - Cirkelns Klor, Syalon-thugaur Urasa
Drakarnas adjungat


XI - Cirkelns Ögon, Urana Saroth Tasayan
Psykotropiskt adjungat


XII - Cirkelns Skugga, Tsevari sol Joloan Viscei
Teotropiskt adjungat


XIII, Cirkelns Själ, otillsatt

'Söderns torn' verkar vara en mindre magikerfraktion med bas någonstans i Övärlden - den har omnämnts som hastigast i min pågående kampanj. Vad 'Österns torn' är tycks ingen veta, annat än att det finns. Drakarna är som vanligt inte särskilt pratsamma.

Ett är dock ställt bortom alla tvivel - samtliga 'torn' vill påskynda Mörkrets ankomst, må vara av helt olika anledningar. På höstdagjämningen år 2972 e.D. utförde alla fyra fraktionerna nämnligen samtidigt en ritual känd som "Dazhûrs rit" eller "Nanórgonas rämnande slöjor", och deras gemensamma ansträngning uppbådade tillräckliga mängder kraft för att en gång för alla försvaga barriärerna mellan världarna och driva Skugglandet närmare Mundana - ett scenario Liljans råd, Thakalatribunalerna, drakarna och andra drömt mardrömmar om sedan natten då Edron gick under. Just Liljans råd och drakarna fick kännedom om riten i tid (tack vare rollpersonerna, såklart), och hade förmodligen kunnat uppbåda resurser nog att stoppa den om de inte hade gått i en sinnrik fälla gillrad av Tia'shi Tarivei. Liljans råd lurades nämnligen att tro att Tia'shi Tarivei var svagare än de var, med tre av åtta medlemmar döda, och skickade en styrka ur Liljans garde för att gå till angrepp mot Nordens torn. Samtidigt passade Tia'shi Tarivei på att se till att drakarna fick nys om exakt var De trettons råd befann sig. Drakarna skickade då alla drakväktare de kunde avvara mot Västerns torn och Söderns torn, övertygade om att Liljans råd skulle lyckas.

Behöver det sägas att de inte gjorde det? Tia'shi Tarivei hade tillfällit fyllt sina led med magiker som delade deras mål - lischen Lutharion, häxmästaren Moróga och mortuachdraken Rekhem, och posterat Morógas drakslav Gohlbrand utanför sitt torn för att invänta Liljans garde. Gohlbrand och Rekhem ihop krossade liljegardisterna, och Tia'shi Tariveis del av ritualen fullbordades.

För De trettons råd gick det inte lika bra. Fyra av dem dödades och återstoden tvangs fly sedan drakväktarna Eithene, Inalea, Denelian, Koshei och Ashak im-Taragai huggit sig igenom alla deras underhuggare, och ritualen avbröts. Detsamma verkar ha hänt i söderns torn, även om rollpersonerna aldrig fick minsta humm om det.

Men det räckte inte. Två av fyra fraktioner fullbordade ritualen, och det visade sig tillräckligt trots att Liljans råd samtidigt genomförde en motritual - varför kan man bara spekulera om. Var det kanske för att Tia'shi Tarivei hade en drake till hjälp, eller kan det ha funnits ett femte torn nånstans? Isåfall verkar inte ens drakarna veta om det.

(Sanningen är förmodligen att lumiandraken Abraxes, Dimmornas herre, som styr över Drömmarnas stad och härskar över det Svarta hovet i Skugglandet utförde ritualen samtidigt. Han är 'det femte tornet', har kejsar Jargus som drakväktare och är min kampanjs verkliga ärkeskurk, Alariel, Rekhem, Teveletion och Gebashan får ursäkta. Hans mål är att bryta den eviga cykeln och uppnå ett tillstånd där alla världar förenas och blir ett, och peripetierna upphör att existera. Vad detta innebär för Urskuggvarelser, skuggvarelser, magiska varelser och eterns barn återstår att se. Lyckligtvis känner spelarna nätt och jämt till hans existens än så länge).

Så kom det sig att barriärerna mellan världarna försvagades för återstoden av denna era. Tia'shi Tarivei kunde inte vara mycket nöjdare - båda deras rivaler, Liljans råd och De trettons råd, led stora förluster, trots att de senare ville påskynda Mörkret enbart för att de kände att det var nu Mundanas folk var mest redo. Nå, de fick ju som de ville på sätt och vis.


Och nu ligger både De trettons råd och Tia'shi Tarivei lågt, medan raunerna och drunokierna brakar ihop i kriget om Drunok. Om endera sidan blott visste att de själva var djupt infiltrerade av Mörkrets tjänare - Drunoks avfällige prins Rion är deras knähund, och raunernas fruktade överstepräst Orlik sålde sin själ till Urmörkret för länge sedan. Till syvende och sist är det dock vanliga människors strävan det handlar om - raunfursten Uriangkathai vill lägga Drunok för sina fötter, och Drunoks konung vill rädda sitt rike.

...och Alariel Stålvinge och Rekhem sitter i sitt fäste i Kraalenbergen och trycker på 'Udanars krona', en oerhört mäktig artefakt de stal från prins Rion (och rollpersonerna) i Ramdor efter mycket om och men, och väntar bara på att få använda den. (Den ger bäraren instiktiv kunskap om alla väsens sanna namn). Döm om drunokiernas förvåning när (om) raunerna väl är besegrade, och de döda på slagfältet plötsligt reser sig upp igen, animerade en masse av Alariel. Så tänker han och Rekhem förvandla Drunok till sin personliga lekplats, och Tia'shi Tarivei kunde inte bry sig mindre om deras storhetsvansinne. Det blir upp till rollpersonerna att ta sig an dem, såklart, och hu..de kommer att vara tvungna att besegra såväl en oerhört mäktig schaman/magiker som en mortuachdrake. Tur att de har ett halvdussin likvärdiga ärkehjältar/drakväktare/psykotiska halvdemoner/whatever till hjälp.

Sedan finns häxmästaren Moróga, som allierat sig med raunerna, också i leken förstås...och han har också en drake till sitt förfogande. Vilken soppa.


Ta-daa! Jag lyckades! Jag lyckades! Jag fick till ett totalt överflödigt mastodontinlägg till sist! Nå, jag hoppas någon har glädje av det. Beskrivningen av en magikerfraktion tvingade mig helt enkelt att dra mitt strå till stacken. Först nu kommer vi till kontentan, nämnligen - ett par magiker från dessa fraktioner som hade kunnat vara vad du söker:


Gebashan mür Salafaion, Häxkonungen av De Vittrade Öarna

Gebashan är en oerhört viktig gestalt i Västlandets mytvärld, den ende som i berömmelse kan mäta sig med Kraden Nanórgona den Grymme. De svarta, förruttnade fåglar som av och till hemsöker mûhadinska gravplatser sägs vara Gebashans tjänare, och ses som ett oerhört dåligt omen. (I Mûhad lägger man ut de döda på höga torn för att de ska bli uppätna av fåglar och återförenas med Himlen). De tar med sig de dödas kött och själar till Gebashans dunkla kammare, där de döda tvingas att tjäna honom eller förpassas vidare till guden Iliks övergivna dödsrike.

Gebashan och hans gelikar i ett råd kallat 'Sekhmets cirkel', efter trolldomens ande i fornzhanisk myt, var en gång hovmagiker åt den siste Gudahärskaren av Mûhadindynastin, men förrådde och mördade denne för att själva ta makten. De ville förena Mûhad med det edronitiska riket, då styrt av Kraden Nanórgona, men i slutändan gick alla deras planer om intet då deras motståndare i Ziu kidnappade den edronitiska prinsessa som skulle giftas bort med Sekhmets Cirkels marionett-Mhîm. Nanórgonas vrede var stor, Ziu besegrade hans flotta i historiens största sjöslag, och Sekhmets Cirkel förlorade sina viktiga allierade i Edron. Själva klamrade de sig fast vid makten i Tabbah med omnejd i över ett århundrade, men störtades och dräptes slutligen. Alla utom Gebashan.

saxat ur 'Västlanden':
Gebashan Häxkonungen har det mest komplexa eftermälet. Han beskrivs som en grym och fanatisk nekromantiker, helt uppslukad av sina storslagna ambitioner, och redan då en vandöd lisch. Samtidigt finns seglivade sagor om hans olyckliga kärlek till den edronitiska prinsessa som kidnappades av Ziu, och hans fruktlösa försök att rädda henne innan hon slutligen avled i fångenskap. Det berättas att Gebashan hämtade tillbaka hennes själ från dödsrikets mörker och placerade henne i kroppen av hovets vackraste slavinna enkom för att få ha henne vid sin sida. När Accendrim (draken Alzak-Andhor, Ymirs anm.) så blandade sig i leken ska Gebashan ha flytt till Skugglanden med sin prinsessa för att återbörda henne till Nanórgona, som troddes ha överlevt och flytt till Nadaria. Därefter lär Gebashan ha vandrat vida omkring och länge försökt förena sig med Edrons forne kejsare, men förr eller senare förlorade han på något sätt åter sin prinsessa. Än idag berättas om en dunkel gestalt som hemsöker Västlandens nätter i sökande efter en försvunnen prinsessa, och myten har efter några mystiska händelser i Eumo blivit aktuell återigen.

Omsider gjorde sig Gebashan till härskare av De vittrade öarna och anslöt sig till "De trettons råd", och resten är, som de säger, historia. Han är på sätt och vis en rätt sorglig gestalt, fylld av brustna illusioner och olycklig kärlek, men drivs av en kunskapstörst och ett patos som hållit honom vid liv genom millenierna. Ofta framstår han som tankfull, tyst och diskret, och agerar hellre genom handlingar än genom ord. Han dyrkar guden Ilik, känd som Erlik och Raptari, och är en svuren motståndare till Mhîmrätten - en av hans många drömmar är att största Gudahärskarna och återinföra zhanernas gamla gudar. Om han blott åter kunde ena zhanernas splittrade folk skulle de så mycket bättre kunna ta sig an den stundande peripetin, och härska över världen i nästa tidevarv. Gebashan kommer kanske aldrig att ge upp sina försök att få över Nanórgona på sin sida - - Nanórgona är den enda nekromantiker som någonsin överträffat honom, och hade all hans respekt redan då de båda levde (de är tämligen vandöda nu).


Teveletion Järnhand
Teveletion har tröttnat på allt, efter årtusenden på jorden. Hans bittra fejd med Liljans råd, hans hämndlystnad, hans hat, hans kunskapstörst; allt har runnit av honom i takt med att han blivit så kompetent att det blir allt svårare att hitta nya saker att utforska. Han har gått så långt, både inom magi och schamanism, att han kan använda dödliga varelser som schackpjäser i ett cyniskt spel som bara handlar om att spela ut världsliga fraktioner mot varandra. Möjligtvis överskattar han sin egen förmåga något, det vore isåfall hans största nackdel. I all sin mäktighet och kompetens är han nämnligen fåfäng, fast övertygad om att han har sitt på det torra och att ingen kan överlista honom, inte ens drakarna. Hans intrignät och enormt utmejslade planer täcker alla tänkbara händelseförlopp, tror han åtminstone, så mycket tid har han haft på sig att utforma dem. I slutändan är det enda som fascinernar honom saker han inte kan förklara, företeelser inte ens han riktigt kan förstå. Just därför vill han bli en gud, och just därför vill han lämna Mundana och se vad som finns bortom.

Till skillnad från sina polare Sassanarrion och Alariel är Teveletion ingen sadist. Däremot är han oerhört pragmatisk och totalt hänsynslös - han gör det han anser sig tvungen till och hyser inga moraliska skrupler överhuvudtaget. Däremot har han lätt att fatta sympatier för folk han anser inte utgör något hot mot honom, och försöker ofta få över dessa på sin sida, fascinerad av deras simpla drifter och begär. För länge sedan verkar han ha fått sina händer avhuggna, eller rentav karvat av dem själv - nu återstår bara skelettliknande, kloförsedda strukturer av stål som nästan tycks vara en del av hans kött och muskler. Varför han skaffat sig dessa järnhänder är en gåta - kanske var det något som tilltalade hans nyfikenhet, eller så är detta omänskliga attribut ämnat att understryka något för alla som möter honom personligen. Kanske det faktum att han inte längre klassar sig som en dödlig varelse, utan som ett väsen bortom allt vad människor och alver är?


Alariel Stålvinge
(saxat ur gammalt foruminlägg

Sanarialven Alariel var en gång Liljans gardes befälhavare. Han har det tvivelaktiga nöjet att vara bannlyst från Sanarialliansen ihop med sina gelikar i Tia'shi Tarivei - deras hänsynslösa metoder, radikala idéer och direkt sjuka magiska experiment blev för mycket tillochmed för Liljans råd, även om det primärt rörde sig om en schism angående inställningen till det kommande Mörkret. Alariel drog sig undan ihop med sina allierade, och nådde till slut ett av sina främsta mål - han blev lisch, en ohyggligt mäktig vandöd.

Alariel har tagit på sig rollen som monster och vältrar sig formligen i sin upplevda ondska - hade han haft lite mer distans till det hela vore det nästan komiskt. Som det är nu är han dock så beslutsam, kompetent och beräknande att det är svårt att ha roligt åt honom - han är alldeles, alldeles för farlig för det. Alla sunda, människovänliga tankar som en gång fanns i Alariel är sedan länge borta - om han någonsin hade dem. Han har själv uppnått sina krafter och sin vandödhet - det är inget han fått utan att ha bett om det, utan något han länge och målmedvetet strävat efter att uppnå. Han är inget offer, ingen ofrivillig superhjälte...blott en hånfull, manipulativ och utstuderat sadistisk psykopat som inte drar sig för något för att uppnå sina mål, men framförallt bryr sig om att ha roligt. (Och det som är roligt för Alariel tenderar att inte vara det minsta roligt för hans offer).




Både Gebashan och Teveletion har sina nyanserade sidor, förstås, men jag har en viss fascination för tämligen sympatiska nekromantiker. En sådan var den sinnesförvirrade, pajbakande, försynte och ytterst gästfrie Szarazcon, förr en del av det mystiska Sällskapet i Gordrion, numera på flykt därifrån sedan han fått barn med en tillfångatagen Urskuggvarelse. Szarazcon älskade sin dotter Zhanima över allt annat och var på gränsen till maniskt mån om hennes välbefinnande, och väldigt rädd för att Sällskapet skulle hinna upp dem förr eller senare. Han var inte främmande för att animera lite extra arbetskraft om så behövdes - en zombie eller två var bra att ha, tyckte han.

Självaste Kraden Nanórgona är en rätt sympatisk figur i mina kampanjer. Det är mest det att han är så egenmäktig, hemlighetsfull och storvulen att ingen av rollpersonerna gett honom chansen att förklara det än. Det hela kompliceras förstås av att diverse protagonister hatar honom, utan att veta bättre - det är helt och hållet Verduhrakhs fel. (Och okej, en liiiten grej med att Nanórgona slaktade en inte oansenlig del av Consabers adel, dödades av rollpersonerna, besatte en liten skadad henéaälva och följde med till Sunari, lurade ned rollpersonerna i ett övergivet dvärgfäste under Haléa Teren och ledde dem till en eterseglare där han använde dess krafter för att återuppväcka sig själv som en teotropisk entitet (läs gud), och lierade sig med den elaka kamorfen Ní'hârma och lät denne hugga ihjäl en av rollpersonernas vänner och...ja, allt det där var i en annan kampanj iallafall - varför tycker fortfaranden ingen om honom? Nanórgona är missförstådd, helt enkelt - vanligt folk vill inte ha att göra med en mångtusenårig superentitet som talar i gåtor. (Det är inte som att Verduhrakh har många vänner, direkt, utöver sina schackpolare i Legio Colonan).

Favoriten av mina kampanjers nekromantiker är dock Kumbanigash den Svarte, Ragnashs häxmästare. Han är tusentals år gammal, två gånger konung över forntida riken, och sedan oerhört lång tid tillbaka draken Taethavris drakväktare och förtrogne. Kumbanigash har genomgått någon slags subliminering eller kraftig omvärdering av sina principer - från att ha varit en überond nekromantikerlord i värsta Warhammer-stuk har han blivit en tämligen sympatisk, emotionell och sarkastisk figur som helt och hållet agerar med världens bästa i åtanke. Kanske beror det på att han kärade ned sig halvdemonen Inalea någon gång för hundratals år sedan - det vågar jag inte uttala mig om. Nu är han hursomhelst rätt reko (om du inte är hans fiende, då är du död). Han är en otrolig poser, försöker alltid göra storslagna entreér, dra sina vapen på det mest dramatiska vis, säga tuffa saker och gå runt och se oerhört farlig ut (det gör han, för han är jättelik, och har inte skippat sin tusentals år gamla svarta metallrustning med taggar, spikar och grotesk ornamentik). Samtidigt är han dessvärre tämligen klumpig, och hans poser misslyckas var och varannan gång av att han fastnar med manteln i en dörrspringa, stöter i hjälmkronans taggar i en takbjälke, ramlar ned från taket sedan han landat med sin vandöda heavédrake som ser sååå grim & necro ut, etc. Han är väldigt härlig hursomhelst, men för en närmare psykoanalys hänvisar jag till ett tidigare inlägg.



Och nej...jag måste så sova nu. Förlåt om inlägget inte blev så konstruktivt som jag hade hoppats - jag ska försöka göra bot och bättring i eftermiddag.

- Ymir, älskar nekromantiker, är han då nekrofil?

 

[Barbus]

Imponerande! Låter som en toppenkampanj i mina öron, det skulle vara väldigt roligt att höra hur arbetet och spelandet fortskrider. Något för Neogames att nappa på kanske?

/Barbus

 

[Bunny]

Upplägg

"Jag har inte nått att tillägga mer än att det här är bland det bästa material jag läst till Eon inkluderat böckerna."

Sluuta, det e ente rolit. Jag har stora problem att ta emot så mycket beröm på en gång så sluta genast!

(Okej okej, det är kul att du gillar det, faktsikt )

"Det enda jag fann irriterande var väll i vilken ordning som inläggen skulle läsas i..."

Jasså? De går ju att läsa i precis den ordning man vill, men jag förstår hur du menar. Det kan vara värt att ta upp frågan hur jag ska presentera det hela när det börjar bli klart - då är det viktigt att du berättar vad i ordningen du fann irriterande, samt hur man kan lösa det bättre.

Alltså: hur maximerar man läsbarheten genom upplägget i texten? Jag hade tänkt att fråga detta på rollspels- eller rollspelsmakarforumet ändå, så det är bra att du tar upp det. Tack polarn.

"Ser helt klart fram emot att se fortsättningen på detta."

Du får hemskt gärna få vara med att skapa denna, vet du...

 

[Bunny]

"...det skulle vara väldigt roligt att höra hur arbetet och spelandet fortskrider."

Det kommer du nog att kunna följa både här och senare på Neo-wikin när jag lägger upp det där. Att följa arbetet kommer du givetvis kunna göra, men att själv vara med i arbetet är inte bara kul - det är en utmaning också. Så därför måste jag rekommendera att du hjälper till att ge kampanjen en barbulesk touch, allt annat skulle ju innebära att den blir lite tråkigare...

"Något för Neogames att nappa på kanske?"

Hehe, låt oss säga att jag är öppen för förslag. Annars så skulle jag lätt kunna skriva demonmodulen åt dem, jag har massor med uppslag (som jag bland annat bildat mig av de här två trådarna: ¤ ¤) som dessutom nog skulle kunna passa ganska bra med tidigare utgivet material. Att få skriva om "Vandöda & Nekromanti" blir det förståss inte tal om...

 

[Rygar]

Du är otrolig

Nu har jag 40 sidor brabra Ymir-saker, när släpps Ymir's Mundana-modulen?

I alla fall, asbra

 

[Bunny]

Vandöda bara är.

"Jag blev jättesugen på att leka med nekromanter och sno upplägget till en egen kampanj."

Men... det får du ju inte göra. Det är BARA jag som får använda upplägget, och om jag vetat att en massa forumiter skulle skamlöst stjäla det jag med så mycket möda skrivit ned så skulle jag inte lagt upp det alls! Har du ingen skam i kroppen!

(Öhum, givetvis är det fritt fram... jag bara larvar mig som vanligt)

"Jag skulle inte kunna låta bli att blanda in Jargien."

Ah, mycket bra förslag, det fick mig att vilja spinna vidare något:

[Namnet på en jargisk by]: i denna by i den jargiska provinsen [namn på jargisk provins] residerar sedan ett kvartssekel tillbaka en av Priori Mortis sammansvurna. Molavir Salvianis står trots - eller kanske tack vare - en högt uppsatt position i jargiens inkvisition, i nära kontakt med Umbtholonir. Han är bevandrad i nekromanti och demonologi, men har länge haft en högst kluven inställning till magi. Hans oberäknelighet tär på Umbtholonirs tålamod, för Molavir kan i veckor avskärma sig från all kontakt och försjunka i djup bön. Han har också en djupt perverterad sida, och har i [jargiska byns] katakomber installerat groteska kreationer av människokött som ett hån mot allt mänskligt och mot sin egen mänsklighet. Folk som skådat dessa monster sägs ha blivit galna.
Trots att Molavir är en fullblodspsykopat så fyller han i högsta grad sin funktion i Priori Morti. Hans kontroll över inkvisitionen, och det smått absurda faktum att han tillhör kejsarens släkt, gör att sammansvärjningens medlemmar kan röra sig mer eller mindre fritt inom kejsardömet. Dessutom så har inkvisitionen blivit mer ett instrument i deras händer än tvärt om. [Jargiska byn] är nästan helt i hans kontroll, och byborna hålls i skack med terror och av det faktum att inkvisitionen verkar handla helt efter hans vilja.
Molavir har sedan femton år tillbaka haft kontakt med Kiraths svarta skog. Umbtholonir hade på något sätt fått reda på hans åtaganden och skickade en företrädare till byn. Denne väckte Molavirs intresse endast genom sitt utseende. På det grinande kranium som utgjorde den vandödes huvud fanns runor och mönster ingjutna med brons. Han var även mycket sofistikerad när det kom till magibruk (främst ikonotropi) och stridskonst. Hans namn är Bamaal, Umbtholonirs högra hand samt danarthisk officer, och med hans hjälp skapades en direkt kontakt med Umbtholonirs inre salar. Denna har de båda vidmakthållit genom åren.
Umbtholonirs största problem har varit att kontrollera att Molavirs mentala hälsa inte går över styr. När den schizofrena mannen visar sin martyriska sida har han vid flera tillfällen hamnat i ett självdestruktivt läge, där han skurit sig själv i ansiktet samt låtit sina vandöda slavar piska honom. Därtill har han i vissa stunder visat en högst diktatorisk sida även mot sina närmaste kolleger, och det har knorrats en hel del över hans ”disciplinerande åtgärder”. Han har från stund till annan svårt att hålla kontroll över sitt eget ledarskap, vilket har gjort att lischen själv har fått sända vandöda ur sin officerskår för att hjälpa till att upprätthålla denna. Dessa har tagit över mindre officiella roller inom inkvisitionens förvaltning, och ser till att maskineriet fortsatt verkar i Priori Mortis syften.
För att snärja Molavir till sina syften har Umbtholonir berättat om hur det var under den Danarthiska Nekrokratins glansdagar. Återgivet strikt ur lischens egna synvinkel så har Moravir lockats av ordningen och systemet som rådde då. Han ser inte längre nekromantin som ond, utan i den sammanfattas något som båda hans två till synes oförsonliga sidor vill åt. I ett nekrokratiskt styrelseskick finns det utrymme för hans djupt perverterade och djuriska sida att vältra sig i död, samtidigt som man i ett sådant system verkar kunna nå den ordning och kontroll som hans asketiska sida eftersträvar.
Umbtholonir har fått honom att tro att han är Daaks redskap i denna strävan, något som inte är svårt med tanke på hur Molavirs ego är beskaffat. Han står numera för en kraftigt radikal Daakdyrkan, och är därtill starkt fundamentalistisk. Han tror, som den marionettdocka under lischen han blivit, att återupptäckandet av Templi Mortis hemligheter är ett av de viktigaste stegen mot resans mål. Målet som numera innefattar inget mindre än att placera sig själv på kejsarens tron, och därifrån omforma det Jargiska Kejsardömet. Det är dock oklart om Umbtholonir kommer att låta honom hållas så länge, det är trots allt ingen annan än lischen själv som ska nå den absoluta makten.

Sedan ett litet förslag till en förändring:
Varför inte byta hans hemort från en by till en mindre stad, kanske en lite mer isolerad. Det känns mer logiskt att en stad har katakomber, det kan vara enklare att dölja sig i en stads förvaltning samt ger lite omväxling från Akalana Riskoz. Det blir lite mer unikt jämfört med de andra.

 

[Bunny]

Re: Nekromastodont (Förlåt, förlåt, förlåt)

"(Förlåt, förlåt, förlåt)"

Jag vet inte vad du ska be om förlåt för. Det var intressant läsning.

"Ta-daa! Jag lyckades! Jag lyckades! Jag fick till ett totalt överflödigt mastodontinlägg till sist! Nå, jag hoppas någon har glädje av det."

Jag tror du vet att många uppskattar dina texter så spela inte teater...

"Beskrivningen av en magikerfraktion tvingade mig helt enkelt att dra mitt strå till stacken."

Japp, det var faktiskt mer eller mindre väntat. Jag har nog luskat ut något litet om dig och ditt behov av självhävdelse, men är detta vad som krävs för att du ska fortsätta skriva ner och posta dina långa monstrum så har jag ännu färre orsaker att sluta göra det samma.

"Först nu kommer vi till kontentan, nämnligen - ett par magiker från dessa fraktioner som hade kunnat vara vad du söker:"

"Hade kunnat vara" skriver du, och jag tror nog att du förstår själv vart problemet ligger. Dina kreationer är helt enkelt för kompetenta för min kampanj. Min kära lisch Umbtholonir skulle i ännu större utsträckning vara en mes, för att inte tala om Kezab, som skulle sluta fylla ett syfte alls. Du håller en skön high-fantasystämning i bästa Simarillion-anda, men min kampanj är på en annan nivå. Skurkarna är helt enkelt inte dessa mästerliga manipulatörer, stridsmän och magiker i samma utsträckning. I MITT mundana (som nog aldrig kommer bli lika etablerat som ditt) så dräller det inte av dessa övermänniskor - de flesta sträva på sin höjd dit, men otroligt få blir någonting annat än parenteser eller en nidbild av sig själva. Inte heller rollpersonerna har den nivån som dina, trots att de nog är kompettentare än de flesta.

Därför känns en Gebashan, Teveletion eller Alariel lite malplacerad i min kampanj.

 

[Duddmannen]

Nekropater (Tack, tack, tack) [ANT]

Ymir, du regerar! Du regerar FETT!!!

Älskar dessa gigantiska inlägg, intressant läsning och mycket användbart material.

Tusen tack!

 

[Barbus]

Re: Templi Morti (viss spoilervarning)

Har själv skissat på lite lösa ideer om en kampanj som involverar nekromati. I "Drakar" står det t.ex. om en tokig nekromatiker som planerar att försöka skapa en arme av drakskelett. Han kanske råkar vara på väg mot Tokon just nu och några måste stoppa honom...

Nu känns ju Templi Morti ganska hänmdelserik ändå, men jag undrar om någon annan har uppmärksammat och tänkt på detta lilla kampanjförslag?

Och sjävklart bistår jag gärna som bollplank och viss idespruta om vår kära Bearnie så önskar! Shoot, I'm here!

/B, ser med spänning fram emot förtsättningrn!

 

[Ymir]

Re: Nekromastodont (Förlåt, förlåt, förlåt)

Jag tror du vet att många uppskattar dina texter så spela inte teater...

Jo, men de inbjuder ju inte alls till vidare diskussion. De hade lika gärna kunnat vara artiklar på Drunoks Drängar - som foruminlägg kommer jag inte ifrån att de stundtals känns lite malplacé.

"Hade kunnat vara" skriver du, och jag tror nog att du förstår själv vart problemet ligger. Dina kreationer är helt enkelt för kompetenta för min kampanj. Min kära lisch Umbtholonir skulle i ännu större utsträckning vara en mes, för att inte tala om Kezab, som skulle sluta fylla ett syfte alls.

Nej...jag missförstod dig nog faktiskt. Eller ja, läste in fel kraftnivå i figurerna. En ståthållare från det forntida Danarth som vill återskapa det riket igen lät väldigt mäktigt, liksom - Lutharion i min egen kampanj är ju just det. (Han är en officiell karaktär, se 'Vandöda och Nekromanti'). Hursomhelst skulle jag gärna använda Umbtholonir om jag får - han hade passat bra som en av Lutharions allierade i nästa skede av kampanjen. Ja, jag skulle kunna tänka mig att använda Kezab också, för den delen. Att han skulle sluta fylla sitt syfte håller jag inte med om - bara för att figurerna i bakgrunden är übermäktiga och utomvärldsliga förlorar de inte behovet av mer jordnära hjälp. Mångtusenåriga lischar tenderar att ha vissa...ehm...kommunikationsproblem.

Men jag förstår dig - Gebashan och co har väl koncept som nästan förutsätter en kampanjnivå där andeplanet och drömriket involveras en massa. Jag borde tänkt efter lite innan jag kom med sådana förslag. Men, men - jag ska se om jag kan spåna fram något annat så småningom. Och för den delen, svara på resten av din tråd. Men inte nu, för nu ska jag spela....rollspel!

- Ymir, rollspelsabstinent

 

[Bunny]

Re: Nekromastodont (Förlåt, förlåt, förlåt)

"Jo, men de inbjuder ju inte alls till vidare diskussion. De hade lika gärna kunnat vara artiklar på Drunoks Drängar - som foruminlägg kommer jag inte ifrån att de stundtals känns lite malplacé."

Jag förstår ditt huvudbry, men själv kan jag inte tycka annat att dina svar ändå är jävligt balla att få. Jagmenar, skulle jag få ett sådant svar på varje prettotråd jag startar så skulle jag vara lycklig.

"En ståthållare från det forntida Danarth som vill återskapa det riket igen lät väldigt mäktigt, liksom"

Han är "mäktig". Han är helt klart den mest framstående av de fem. Men han är inte världens mest insiktsfullare människa, vilket hans önskan om att återskapa Danarth tyder på. Han är ett fossil från en sedan länge försvunnen tidsålder, bara att det här fossilet fortfarande är i livet, och kan i sin enfald göra lite skada innan han blir utraderad. Dra tillbaka klockan kan han knappast. Han är enfaldig, isolerad och övertygad om sin egen storhet - det gör att den "makt" han egentligen innehar är rätt så meningslös. Att jag valt en sådan misslyckad och missanpassad individ som ärkeantagonist är nog något som rollpersonerna kommer få upptäcka i slutet av kampanjen - allt efter den gufomliga komedin.

Att låta de fem nekromanterna få representera pentagrammets fem olika aspekter av dårskap (vilka nu det är) kanske vore något, om inte annat en utmaning i karaktärsframställning. Över lag ska jag nog vara tydligare med att poängtera det omöjliga i Umbtholonirs planer (efte presentationen, i stycket "Nekromanternas Dårskap" kanske).

" - Lutharion i min egen kampanj är ju just det. (Han är en officiell karaktär, se 'Vandöda och Nekromanti')"

Åh, är han en av dem i Caserion med en armé i källaren?

"Hursomhelst skulle jag gärna använda Umbtholonir om jag får - han hade passat bra som en av Lutharions allierade i nästa skede av kampanjen."

Om du får? Nåja, jag ska åtminstone ha frågan i beaktande. Som jag nämnt tidigare så skriver jag inte detta för att vemsom helst ska få använda det, vem vet vilka tokigare saker folk skulla hitta på med materialet då liksom... mycket tokiga saker skulle jag tro.

"Ja, jag skulle kunna tänka mig att använda Kezab också, för den delen. Att han skulle sluta fylla sitt syfte håller jag inte med om - bara för att figurerna i bakgrunden är übermäktiga och utomvärldsliga förlorar de inte behovet av mer jordnära hjälp. Mångtusenåriga lischar tenderar att ha vissa...ehm...kommunikationsproblem."

Kezab är rätt medioker, att han får jobbet är mer ett tecken på att det inte dräller av villiga nekromanter där inte, av det enkla faktum att väldigt få faktiskt skulle tänka sig att överge familj, vänner, tro och samhälle bara för att liera sig med en lisch. Man tar vad man får.

"Jag borde tänkt efter lite innan jag kom med sådana förslag."

Nä, gör vad du är bäst på, alltså sluta tänk och fortsätt skriv.

Dels så nämnde jag inte maktnivån över huvud taget, dels så är jag övertygad om att andra kan ha bättre användning av dem än jag. Dessutom räknar jag inte helt bort att det vore kul att slänga in någon skön snubbe likt Sassanarion i ett senare skede.

"Men, men - jag ska se om jag kan spåna fram något annat så småningom. Och för den delen, svara på resten av din tråd."

Gör det, det vore väldigt trevligt.

"Men inte nu, för nu ska jag spela....rollspel!"

Det trodde jag att jag skulle göra ikväll, men så visade det sig att en spelare bokat in ett 12½ timme långt Colombomarathon!

Nåja, det kommer fler chanser. Mot Colombo så står sig tydligen rollspel slätt...