Det känns ärligt talat som folk pratar förbi varandra, om och om igen, i den här tråden. Först vill jag säga att jag gillade recentionen. Den sammanfattade spelet och vad man får på ett bra sätt.
Hmm. Det är det här med "fruitful void" och annat jargongtungt babbel.
Man kan designa ett spel med regler för det som spelet handlar om, och sedan skriva i beskrivningen om hur man använder dem att det inte är själva grejen, det som spelet handlar om. Jag tycker detta är en lite konstig designfilosofi, oavsett hur fina ord man beskriver det med.
Man kan designa ett spel med regler, och sedan skriva hur man använder dem för just det som spelet handlar om och hur de är laserfokuserade på att driva just detta. Jag tycker detta är en lite simpel designfilosofi, men den är ärlig. Lady Blackbird är ett strålande exempel på hur detta kan göras bra.
Sedan kan man skriva regler för "det vanliga" och sedan beskriva hur man bygger en kampanj utifrån vissa principer och säger man inte så mycket om vad spelet egentligen handlar om. Det är standardmodellen för rollspel, med regler för att skapa roller och regler för strid (och magi i förekommande fall) för det var det som fanns i D&D.
Vad är då 3:16? Jag skulle säga att det är ett spel som handlar om att mörda aliens på löpande band med hjälp av ett ytterligt enkelt spelsystem. Det är så ytterligt enkelt att det är skrattretande. Där är jag ganska säker på att det är meningen dessutom. Man pangar aliens och fnissar åt det absurda i att ha två stats som FA och NFA. Där kan man sluta, och det är tror jag är en designtanke. Ett enkelt oneshot med övervåld, fast på det där 2000AD absurda sättet. Väldigt brittiskt.
Att sedan ha flashbacks som mekanik blir liksom bara nästa steg i det absurda. Antingen ser man det som nåt som gör spelet till Fin Konst och riktigt Indie(TM), eller så är det helt enkelt bara ett lager till av hur ens FA/NFA mördarmaskin är en vandrande motsägelse av våldstendenser och absurditeter. Jag tror det är tänkt, men kanske inte tydligt nog skrivet, att ens flashbacks narratrivt ska vara riktigt kort, snärtigt och inte djuppsykologiskt, utan snarare ett lager till av spelardriven absurd humor. I ljuset av detta blir det slutmålet med ens sista tvingade personlighetsdrag fullt rimligt. Jag tycker detta spel är i samma skola som Lady Blackbird, men dess fokus är inte Indie/arthouse/ROLLspel utan nåot mer banalt - absurd humor.
Så. fungerar det?
Spelet är minimalistiskt, på alla fronter. Det står inte vidare tydligt i boken att detta spel är absurd brittisk humor. Det fungerar enligt mig bäst om man tar det på det viset. Gör man det så är det fullt möjligt att göra en rollperson (eller vad man nu ska kalla det) på fem minuter och röja genom ett par, tre planeter på en kväll och skoja till det lite med lite nihilistisk humor och sedan lämna spelet därhän. Jag har spelat det så, och vi hade både intressanta taktiska situationer och en del roliga och lite mänskliga glimtar då någon hittade på en flashback som inte bara var knasig. För den som sedan vill fortsätta en kväll någon vecka senare finns det ett kampanjmål som gör att spelet tar slut, för hur kul det än är att döda monster så är det bäst att sätta punkt.
Är det någon stans där 3:16 säger en sak och implicerar en annan är det enligt mig i det där sista, och det är snarare en metakommentar om spelbranschens hjärndöda våldstendenser i stort, och vad kan väl vara bättre sätt att kommentera det med än med ett spel om ultravåld? Ironiskt in i kaklet
