Nekromanti Myntets Andra Sida [människa, vampyr, varulv]

[Shale]

[OOC; Detta är ett fantasyrollspel (huvudtanken är människa, vampyr, varulv) och vem som hellst är välkommen att joina med egen karaktär. God-moding och powerplaying är förbjudet. Spela och ha kul. mvh Shale]

Äventyret tar sin början i en liten by uppe i bergen. Den här byn håller bland annat ett värdshus, en gammal kyrkogård, ett bibliotek, en skum affär och en marknadsplats. I den här byn träffar man på människorna som bor här, men ytterst sällan andra varelser, då de håller till i skuggorna. Visserligen kan man hitta en dvärg någonstans, men det är svårt eftersom dem är få i antal och försöker gömma sig i mängden. Det är en mörk tid och svårt att veta vem som är vän och vem som är fiende. Landet styrs av onda män som inte är ute efter något annat än att driva in guld och sprida skräck över folket. Det är sen höst och dagen börjar gå mot sitt slut.

Namn: Daemrek
Kön: man
Ålder: ca.27
Ras: människa
Vapen: en silverdolk med vackert mönster på fästet
Personlighet: lugn och sansad
Utseende: mörkt lite rufsigt hår och gråblå ögon
Kläder: lång mörkgrön mantel som når ner till anklarna, en mörkt grå linskjorta med spänne fram på bröstet, mörka byxor sydda av grovt vävt tyg, läderskor som snöras ihop vid benen av läderremmar
Övrig synlig utrustning: en silvermedaljong i en tunn läderrem hängandes vid halsen, ett fodral till silverdolken i ljusare läder hängandes vid midjan i ett aningen mörkare läderbälte, en mörkt färgad läderväska som ser aningen sliten ut

Skymningen sänkte sig sakta över den lilla byn. Dimman fortsatte stiga och skymde sikten för var och en som vågade sig utanför hemmets dörr. En man kom gåendes oförskräckt genom mörkret. Han kände till alla de berättelser om folk som spårlöst försvunnit och vilkas kroppar sedan hittats upprivna, förvrängda och livlösa, men skrämdes inte. Han var en främling i byn och kunde ana den tryckta stämningen hans närvaro skapade. Vampyrjägare! Ordet ekade inuti hans huvud. Han log ett bistert leende där han gick där ensam för sig själv på den dåligt belysta stenbelagda gatan. Det stämde. Han var vampyrjägare och han hade ett ärende i byn.

 

[Halvtand]

Ska det här vara en offtråd, speltråd eller både och? Hur har du tänkt dig varulvarna och vampyrerna?

 

[Shale]

Re. Myntets Andra Sida [människa, vampyr, varulv]

[OOC; mer speltråd, men skulle bara berätta lite om spelet innan -är ingen expert dessvärre.. men det ska definitivt spelas i den här tråden. tanken är att man får spela vad man vill och så vävs allting ihop till en helhet ur alla olikas perspektiv. tänkte dock att OM det var ett absolut måste att flika in något off- skulle det kunna gå, bara man skrev det såhär som jag skrivit nu med "OOC" inom klamrar; [] tänkte att "BIC" skulle vara automatiskt utanför klamrarna.

ber om ursäkt för att jag var alltför otydlig med informationen.]

 

[Feuflux]

[OOC; Premiärtur med Play By Forum för min del. Är inte helt klar över tanken med "människa, vampyr, varulv", men jag plockar en av dem till min karaktär så får vi se. Jag röstar också för att "en liten by" ändras till åtminstone en stor by.]

Byns bästa hantverkare, åtminstone enligt Fenk själv, blickade ut över dimman genom sitt fönster. Frun och barnen sov redan, men Fenk var inte trött. Till skillnad från de flesta i byn var han inte rädd för tät dimma. Det kom sig säkert från de gånger han hjälpt prästen med att gräva någon ny grav på kyrkogården utanför byn, dit ingen skulle få för sig att gå frivilligt med en sådan här dimma. Många i byn hade pratat om konstiga ljud från dimman, men Fenk hade aldrig hört dem.

Det fanns dock något som skrämde Fenk och som han inte vågot ta upp med någon förutom sin fru Malva, och det bara en gång eftersom hon tog så illa vid sig. Fenk led av minnesförluster och det var förknippat med månen. Vid fullmåne vågade han knappt gå och lägga sig, för många var de gånger då han vaknat outvilad med känslan av att ha varit någon annanstans än i sin säng.

Namn: Fenk
Kön: Man
Ålder: 30
Ras: Människa (och någonting annat vissa nätter)
Personlighet: Hjälpsam. Finns det någonting ute i dimman kommer han vara med i förtruppen för att oskadliggöra det!
Utseende: Kort mörkbrunt hår, kantiga ansiktsdrag, men ett varmt leende. Vältränad av att släpa på tunga plankor.
Kläder: Enkel rock och byxor i grovt tyg. Allt som oftast finns något verktyg hängandes i bältet.

 

[Shale]

[OOC; Välkommen, Den lilla byn är mycket större än vad man tror vid första anblicken.]

Mannen hade blivit kallad till byn av en annan man, vars namn var okänt. En rörelse inne i en av de mörka gränderna han passerade fångade upp hans intresse. Känslan av en vampyrs närvaro spred sig inom honom. Kyla. Ett av de kännetecken han kände igen bäst efter alla sina vampyrjakter. Men det var någonting annorlunda nu. Förutom kylan som omgav honom då han ljudlöst gick in i gränden låg en doft i luften. En söt doft av plommonblom. En kvinna?

Plommonträden hade blommat ut för månader sedan och det var inte troligt att det var ett träd som blommade så sent på säsongen. Kylan blev intensivare. Han närmade sig sitt mål. Sitt offer. Han greppade tag om sin dolk då han kände att han bara hade en kortare sträcka kvar innan han skulle nå fram till platsen där den gudsförgätna varelsen fanns. Doften av plommonblom kändes starkare nu än någonsin tidigare. En liten bit kvar bara, ett välriktat hugg mot hjärtat och allt skulle vara över. Vampyrens förbannelse skulle brytas och själen få ro.

 

[Feuflux]

Värdshusvärden Tauman hävdade att det var en vampyr som gömde sig i dimman och var orsaken till de mystiska ljuden, och flera trodde honom. En av de många vandrare som passerade byn på sin resa över bergspasset hade till och med lovat att sända efter någon som kunde jaga reda på varelsen. Om det nu var en vampyr så valde den ganska bra offer, tänkte Fenk bittert. Det hade försvunnit flera soldater i passet, och de ständigt skatteindrivande soldaterna var inga som någon i byn saknade. Nu var vampyrer förstås sagovarelser och det troligaste var att soldaterna gått bort sig i dimman och ramlat ner i en ravin. Om de inte blivit lockade av ett skogsrået då, för ett sådant hade Fenk själv sett en gång.

Han suckade igen. Det var dags att sova. Imorgon skulle han hjälpa Tauman med att reparera en takbjälke, och då kunde han passa på att fråga vad som hände med den där vampyrjägaren. Hur man nu skulle kunna jaga ifatt och döda en vampyr, om de nu ens existerade.

 

[mr_si]

Heon smög omkring i dimman, han hade inte som de andra veklingarna i byn drabbats av plötslig rädsla för mörkret. Han hade varit byns bråkstake sedan han var liten och sedan han var 15 hade även vuxna män fruktat honom...
Han var duktig på att smyga, att slåss och kunde byn som sin egen ficka...
Heon var inte rädd för mörkret, han själv var faran i mörkret

Namn:Heon
Ålder:22
Ras: Människa
Personlighet: Kaxig och rätt otrevlig. Byns ligist sedan länge. Tror inte på allt "barnsligt struntprat om vampyrer" som nyligen dykt upp i byn. Går någon emot honom så klår han upp denne
Utseende: Stripigt blont hår. fula tänder. Smal men stark kropp kaxigt leende.
Klädsel: Enkla slitna

 

[Shale]

Nu. Han kom fram till platsen där kvinnan stod. Hon var vacker. Lång, finlemmad och ung. Nej, tänkte han. Vampyrer åldras inte på samma sätt som människor. Denna som han hade framför sig såg ung ut för att hon förvandlats vid tidig människoålder. Hon kunde vara hundra tals år äldre än hon såg ut. Han kom att tänka på sin dotter. Hon hade aldrig blivit mer än 16 år innan hon dött av sjukdom.. Samma som även hade tagit hans fru. Nej, inte tid för att sörja nu. Han hade sitt jobb att sköta och inget fick gå i vägen för det. Tankarna på dottern och frun föste han undan. Nu skulle han avsluta det här. Han tog ett språng framåt vampyren med dolken i högsta hugg.

 

[Halvtand]

Namn: Ëssac.
Ras: Vampyr.
Ålder: Lite mer än 200 år.
Utseende: Essac är nära två meter lång och går alltid klädd i en nattsvarta kläder och en öppen kappa som verkar flyta ihop med skuggorna omkring honom. Det axellånga, mörkbruna håret verkar ha ett eget liv och ligger sällan stilla. Hans hy är mycket blek, men ansiktet är ändå vackert och rent sånär som på den tredagarsstubb han alltid verkar ha.
Personlighet: Bättre än alla andra, och han vet det.
Synlig utrustning: Inget förutom kläderna, men man vet aldrig vad som kan finnas innanför kappan.


Essac flöt ut från skuggorna och ställde sig mellan vampyrjägaren och kvinnan. Han höjde sin högra hand och fångade jägarens vapenhand i sin, men aktade sig noga för att röra vid den glänsande metallen.
"Hon är min" sade han, och mötte jägarens blick. "Men inte som jag."
Hur än jägaren hittade sina offer skulle ingen tvekan råda, det var en vampyr som gått emellan.

 

[Feuflux]

Varelsen som befann sig inuti Fenks nattsärk sniffade i luften. Även han, den? det? hade bättre syn än vilken levande människa som helst så vad det lukten som gjorde att han kunde navigera genom dimman och ändå ha full kontroll på var eventuella nattvandrare befann sig. Låg vinden rätt kunde han även avgöra vad de ätit till middag.

Den korta mörkbrunda pälsen fladdrade lätt i den lilla bris som blåste när varelsen rörde sig runt byn. Tre dofter. Fyra människor som var ute i natten. Eller... två människor och någonting annat, den där lukten som inte gick att placera. Ja, varelsen hade känt den lukten tidigare och nu fanns den i dubbel upplaga.

Han gick mot de fyra dofterna som alla verkade befinna sig i närheten av varandra utan att veta varför. Nyfikenhet kanske? Blodtörst?

 

[Shale]

Då hans vapenhand fångats upp och stoppats av vampyren framför honom besvarade Daemrek blicken i dennes ögon. Han hörde orden, men hade svårt att tro på vad som sades. Dennes? Inte som honom.. Hur kom det sig att en vampyr försvarade en annan? Inte som honom.. Var vampyren framför honom kvinnans skapare? Var det därför han stod i vägen? Detta kanske var en fälla? Daemrek fattade snabbt beslutet, slet sin vapenhand ur vampyrens grepp och backade något steg för att återvinna balansen. "Inte som du.. Vad skiljer er?" Frågan ställde han sammanbitet till den närmaste vampyren. Han tittade kallt in i dennes ögon.

 

[mr_si]

Heon hörde oljud en bit bort... inte högt men tillräckligt för att det skulle väcka hans nyfikenhet. När han kom fram såg han något väldigt skumt dels en mycket söt tjej "whohoo snyggingen" men dels två snubbar som stod mitt emot varandra med en silverdolk i handen och pratade, han kände inte igen någon av dem och undrade "va fan händer där?". Så kände han helt plötsligt en obehaglig närvaro bakom sig något som verkade sniffa i luften "en hund?" nä det var något större...
Heon kände plötsligt skräck för första gången sedan han hade bestämt sig för att vara skräcken för andra... att själv vara faran i mörkret.
Men nu var skräcken tillbaka och pojken, för nu var han just det ingen ligist, ingen fara i mörkret bara en pojke, föll ner på knä och skrek ut sin skräck!

 

[Halvtand]

Essac log, och ljuset från någonstans reflekterades på hans ena, långa, vassa, huggtand.
"Hehe, tappad bakom en vagn? Nåväl, jag ska berätta..." Sade han och lät högerarmen falla och hänga slappt vid sin sida. Sedan vände han sig om mot kvinnan, som stått apatisk hela tiden, hon stirrade blint in i luften framför henne och verkade inte ens ha reagerat på vad som hänt.
"Försvinn, men gå inte gör långt" Sade Essac till henne, och hon vände sig om och gick långsamt därifrån. Ljudet av hennes steg dog sakta bort, men man skulle kunna höra henne flera hundra meter i nattens tystnad. Till slut vek hon av runt ett hörn, och försvann helt ur synhåll. Essac vände sig tillbaka till jägaren framför honom.
"Hon är... Vad man skulle kunna kalla för frivillig... Hon kommer hit varje kväll och låter mig dricka av hennes ungdom. I gengäld ger jag henne av mitt eget..." Ett leende spreds igen över Essacs läppar när han insåg att det sista droppen blod som skulle kunna kallas hans eget tog slut för länge, länge sedan.
"Hon förblir ung, och frisk" Avslutade han, såg på jägaren och drog upp läppen så ljuset reflekterades i hans tand igen. "Men utan mig kommer hon dö."

 

[St. Brunibald]

Henna lät ett fnissande läte slippa ur henne och manade glaskulans fokus närmare vampyrens ansikte. "Vilket dilemma, va?" viskade hon samtidigt som hon med vitt uppspärrade ögon nästan drömskt stirrade in i dimmorna bakom glashöljet. Rummet hon satt i var svart som natten, frånsett det matta ljus som strålade ut från glaskulan. Det var en mäktig artefakt, hennes glaskula, men också en farlig. Hon visste att om man stirrade för länge så kunde man inte sluta, men lite till skulle hon nog klara innan hon fick runda av för ikväll. Med en blött ljud slet hon loss en bit rått, kryddat kött från träskålen hon hade intill sig och stoppade den i munnen. De slipade tänderna ömsom skar, ömsom krossade köttet mellan sig och fick blodblandat saliv att dregla nerför den unga häxans haka. Med nu blodiga fingrar övergick hon till att stryka längs en av sina flätor, som hon gjorde när hon var koncentrerad. "Lite till", viskade hon andlöst medan kvinnan bakom vampyren, i glaskulan, började gå innåt gränden, "bara lite till".

Just då knarrade rummets rangliga dörr till, och Henna vände sig genast om mot öppningen samtidigt som hon kastade ett djurskinn över glaskulan. "Vem där" skriade hon, men fick inget svar...


Namn: Henna
Ålder: Ung, för att vara ett halvtroll
Utseende: Höga kindben, isblåa irisar, buskigt hår med ett flertal stångflätor. Underläppen hänger och blottar den nedre tandraden, på vilken tänderna är skarpvässade. Näsan är normal. I övrigt har hon en mycket klen kroppsbyggnad; revbenen är klart synliga, muskulaturen på ben och armar näst intill obefintlig och brösten små. Det växer hår på hennes långspetsiga öron och på hennes armbågar. Henna är ärrad på ett flertal ställen över hela kroppen.
Kläder och utrustning: Henna har bara en sliten smutsgrå särk på sig, med ett bälte för livet. Hon har ett flertal halsand och läderremmar med kvarlevor från djur och människor hängandes i dem, men de har hon sällan på sig bland folk.

 

[Feuflux]

Varelsen var nära dofterna nu. Plötsligt kom han så nära en av människodofterna att han tydligt kunde se vem det var. Det var en ung man som stod på knä och skrek. Mannen var säkert lika lång som varelsen, men kunde på intet sätt mäta sig i muskler och vildsinthet. Skriket tystnade när han tittade rakt in i varulvens gula ögon. En vanlig natt hade mannen inte sett någonting mer. En vanlig natt hade varulven mättat sin hunger i detta nu.

En av dofterna längre fram lockade dock allt för mycket och varulven lämnade den nu tyste mannen och gick vidare. En av de bekanta men ändå oplacerbara dofterna rörde sig bortåt, men det var inte den som lockade varulven mest.

En stark vindpust gav plötsligt fri sikt till de båda männen som verkade samtala med varandra. En vampyr! Givetvis. Någon kunskap om dem gnagde i varulvens huvud men ville inte komma fram. Innan han hade kunnat tänka efter så hade han ylat. Ett läte som endast med mycket god vilja kunde tolkas som en vargs.

 

[Rickard]

[OOC: Nu gör jag ett litet intrång på Mordreds karaktär (och även reglerna), men jag tänkte bygga min karaktär på Henna. Som en följdeffekt får Mordred hitta på vad som helst om min karaktär, även döda av karaktär om så vill. Jag tänker vara lugn med inläggen och endast hoppa in ibland. Jag har ännu inte bestämt mig för om det här är en äkta varelse eller ett hjärnspöke som besökt Henna senaste tiden.]

"Hffff. Du har blickat in i den där dumkulan alltför länge, Henna". Skuggan verkar lösgöra sig från mörkret på marken och långsamt slingrar upp längs med Hennas kropp. "Du verkar till och med fastna i dina tankar". För att markera sin ståndpunkt pockar skuggan halvtrollet vagt i huvudet. "S-s-s-sss. Du tror dig kunna sitta här och smida ränker och använda de dära filurerna i den dära kulan som marionetter. Phhhfff. Vad säger att du ens påverkar dem, va? Sitta här och ... kallt är det också! När var det se ... hhh. seenast när vi knallade runt och faktiskt mötte folk? Faktiskt talade med en levande själ, va? Du bara sitter där framför kul..."

När dörren knarrar till, antingen av obehag för kylan, utstöter skuggan ett "aah-tsss" för att sedan sjunka tillbaka till golvet.

Namn: "Skugga" / Tungsmaka
Kön: ointressant, men har en feminin mansröst
Känt Henna: sedan förra hösten
Ras: vampyr
Vapen: inget. Syns inte i mörker, men å andra sidan gör Henna det, som skuggan sitter fast i.
Personlighet: lismande och viskande. Tror att sina egna råd är goda.
Utseende: skuggan rör sig lite hur som helst och är en papperstunn kropp utan några direkta drag. En del av skuggan verkar rinna tillbaka till backen när den reser sig upp.

 

[Shale]

Daemrek log bittert då han hörde vampyrens ord. Han visste mycket väl effekten av en vampyr som biter en människa och sedan låter denne dricka av sitt 'eget'. Dock skulle inte detta kunna pågå i evighet, utan det skulle behövas en påfyllning från någon annan källa. Det var detta han skulle förhindra. Hans grepp om silverdolken hårdnade utan att han märkte det. Just som han skulle ta ett steg fram mot vampyren hörde han ett litet skrik någonstans i närheten ifrån. Någon hade sett dem.

Han vände sig en aning åt det det håll skriket kom från, men lade inte så stor vikt vid det då det tystnade mycket snart efter att det ljudit. Det hade inte kommit från det håll kvinnan gått. Han vände sig åter mot vampyren han hade framför sig, men snart skar ytterligare ett ljud sönder nattens tystnad. Ett ylande som kom från samma håll det förra skriket ljudit. Daemrek vände sig bort från vampyren. Ljudet han nyss hört var inte mänskligt.

 

[mr_si]

Heon trodde att han befann sig i en mardröm "vad var det där för varelse????". Samtidigt skämdes han för sin rädsla, han skulle ju vara tuffingen som aldrig blev rädd. Varelsen ylade och Heon trodde att nu var det slut...
men istället för att ända hans liv sprang varelsen förbi honom åt det håll där de märkliga männen stod.
Heon kröp ihop och såg efter vad som nu skulle hända.

 

[Halvtand]

"Aha..." Utbrast Essac "Han är ute inatt."
Vampyren vände blicken mot natthimlen och nickade bestämt för att bekräfta sitt eget uttalande.
"Du borde gå, jägare, vi kan återuppta vårt samtal en annan afton. Din sort är tyvärr inte rätt bestyckade för att tampas med hans sort" Sade han och tog ett par steg tillbaka.
"Jag skulle föreslå att du springer, men jag betvivlar att det skulle göra någon större skillnad, på återseende."

Vampyren gjorde en svepande rörelse med sin kappa samtidigt som han vände sig om. Men om någon tittat rakt på honom hade det sett ut som om han tog tag i nattens egna mörker och drog det om sig som en skyddande mantel.

Essac rörde sig hastigt mot kvinnan, sitt offer. Han kom ikapp henne och slet upp henne i sin famn utan att stanna. Hon var lätt för sin storlek, men även om hon varit tung hade det knappast bekymrat honom. Han tog henne med sig ut ur byn och till ett ställe där de skulle vara skyddade för vind och nattliga smygtittare.
Hon knöt upp ett vitt sidanband hon alltid bar runt halsen, och avslöjade två blodröda hål på sidan. De hade använts väl, men läkte snabbt för att stoppa blödningen, och skulle aldrig bli infekterade som andra sår, på andra personer kunde bli.

Han tog tag om hennes kropp och höll hennes stilla medan han lät tänderna sjunka in i hålen och punktera blodådern. Blodet kom flödande och han drack det med välbehag. Han kunde känna hur hennes blod, och med det hennes liv lämnade hennes kropp. Hon fäktade i panik med armarna, tog tag om Essacs kropp och försökte med alla krafter att trycka honom ifrån sig, men bara några sekunder senare föll hennes armar lealösa.

Han lade ner henne på marken oh förde undan håret från hennes ansikte. I månens sken var hon lika blek som han, och om han lämnat henne skulle hon snart vara lika levande också. Han satte sig till rätta på knä och punkterade sitt högra pekfinger med en av sina vassa tänder. Han förde det blödande fingret till hennes mun och lät henne få en mun full av hans gåva.
Även om månens och stjärnornas bleka sken inte visade mycket så återvände färgen till hennes ansikte och ögon, hon började andas regelbundet igen, och satte sig direkt upp och såg sig omkring i natten.

Få kände till kraften i vampyrens blod, och än färre visste vad för gåvor det skulle kunna ge en människa. Kvinnan, eller Meda som var hennes namn. var nästan sextio år, men såg ut och kände sig som om hon fortfarande var tjugo. Hennes hår mörknade långsamt tills det återfått den korpsvarta nyans det haft en ödesdiger natt för så länge sedan.
Hon log mot Essac, han log tillbaka och hon kysste honom passionerat. För hon var så mycket mer än en slav, eller simpel mat. Hon var även hans älskarinna.

 

[St. Brunibald]

[OOC]; Han, jag gillar din roll. Kör hårt! [/OOC]

Vad skuggan än ville hade det gått omärkt förbi. Henna hade varit på tok för uppslukad av glaskulan och dess kraft för att ens ta notis om knäppen hon fått på huvudet. Men det var då, och nu var nu. Dörren, som knarrat som den alltid gjorde när den öppnades, gled sakta upp utan att avslöja vem som stod i öppningen. Ärligt talat så var Henna ganska säker på att ingen stod där över huvud taget. Hon reste sig långsamt, och plockade upp sin slöa, rostiga kniv som legat bredvid träskålen med det råa köttet i, samtidigt som hennes knän knäppte högljutt på grund av stelhet. Hur länge hade hon suttit där? Minuter? Timmar? ...Dagar? Nu efteråt insåg hon hur lite hon egentligen varit medveten om medan hon följt personerna i glaskulans dimhöljda inre. Mitt i sitt dagdrömmande kom hon på sig själv med att göra just det, och tappade nästan kniven i marken (eller foten) när en person tilltalade henne.

"Hörrö" ljöd värdens stämma från korridoren utanför hennes rum, "När ska du betala hyran din egentligen?". Han kom in i rummet och placerade sina flottiga händer på magen, med tummarna instoppade i bältet. Det var en hiskelig karl, hennes nuvarande värd. Stor, fet, tunnhårig och ful var han, med en potatis till näsa och med grisögon stirrandes ut från trånga små hålor. Svettpärlor täckte hela hans uppenbarelse, och tunikan var mörk av svettfläckar kring både kragen och armhålorna. Han bytte ställning och lutade sig nu mot väggen med armbågen, med benen korsade. Han log; ett ansiktsuttryck som fick hans fula uppenbarelse att bli, tro det eller ej, ännu vidrigare än den redan var. "och hur ska du betala den?" fortsatte han mellan sina flinande tänder. "För du har väl inga pengar, eller hur?"

Henna höll kniven hårt i högerhanden och stirrade vaksamt på grisen framför henne. Hon hade en aning om vad det var den var ute efter, men för tillfället skulle det duga att bara stå och stirra. Faktumet att grisen ännu inte hade sett hennes kniv dög det med...