Nekromanti Myntets Andra Sida [människa, vampyr, varulv]

[Feuflux]

Fenk kände igen mannen som öppnade dörren från värdshusets gillesal vid frukosten. "Det gällde en väska" sa Fenk och blev insläppt. Han fick väskan framräckt och började spana på den, tömd på innehåll förstås. Det skulle inte bli alltför svårt att få fason på den dock, sömmarna på insidan och så skulle den se ut som ny.

Fenk slog sig ner på rummets säng och började arbeta, helt utan känsla för att han inte kände mannen och borde ta arbetet någon annanstans. Såret i armen värkte till i nån rörelse, fasen också, han började prata för att få bort tankarna på det där.

Så jag känner igen dig från frukosten. Du kommer söderifrån sa Tauman, ja värdshusvärden heter så, vi är gamla bekanta. Ja jag är förstås bekant med alla bofasta här förstås, har aldrig bott nån annanstans än byn. Jag trivs bra här uppe i bergen och man blir inte störd av några jäkla solda... man blir inte störd menar jag. Du får inte ta illa upp om folk stirrar. Det gör de alltid när det finns nykomlingar. De flesta är handelsmän på genomresa och de brukar vara alldeles för dåliga på att spela tärning för att lämnas ifred, haha. Vargar och vampyrer pratar de mycket om, inte för att jag tror på sådant, ja vargar finns ju förstås då, men inte vampyrer. Fast ändå, man vet ju aldrig, jag trodde inte maror var riktiga innan jag fick den här huvudvärken som inte vill släppa...

Vad höll han på med, varför sa han allt det här till en total främling? En främling som inte sagt ett knyst.

- Säg mig, vad sysslar du med egentligen?

 

[Shale]

Daemrek kände sig lättad över att Fenk inte var lika tystlåten och misstänksam som han tidigare märkt att de andra människorna i staden varit mot honom. Han slappnade av lite, drog fram en pall och slog sig ned på den betraktades den arbetande hantverkaren. Han tvekade lite med sitt svar. Fenk verkade inte tro att demoner såsom vampyrer existerade och Daemrek hade inte lust att bli utskrattad för att ha ett yrke som inte fanns.

Men någonting fanns dock där som gjorde att Daemrek kände sig trygg i närheten av hantverkaren. Han skulle nog inte bli utskrattad om han snuddade vid yrket. Demoner fanns det gott om och dem uppenbarade sig i alla skepnader. Han bestämde sig för att nämna sitt arbete flyktigt.

-Daemrek. Kringresande demonjägare och ja, jag kommer från Kalendaar söderifrån.

Då han uttalade orden kände han hur bittert dem smakade. Demonjägare.. Jo, det stämde –men vampyrjägare var mer exakt. Han försökte sig på ett varmt, vänligt leende som förvånansvärt nog lyckades. Hur hade han ingen aning om då han haft svårt med leenden och skratt sedan han mist sin familj. Men någonting hade släppt nu även om vemodet fanns kvar begravet i hans hjärta. Han kom på någonting som hade skavt i hans tankar ett tag då han flyktigt kastade en blick ut genom fönstret och märkte att det börjat skymma. Regnet hade upphört och molnen verkade skingras. Han rynkade pannan. Det började bli dags att gå ut igen på stadens gator för att fortsätta demonjakten. Han förde blicken åter mot hantverkaren och såg att denne redan började bli klar med väskan. Daemrek kände att han gärna ville ta en styrketår innan han gav sig ut på sitt nattliga sökande. Han ville även prata lite mer med Fenk då denne hittills visat sig vara en av stadens mer trevliga människor.

-Jag ser att du börjar bli färdig. Utöver betalningen, har du lust att göra mig sällskap över ett glas?