Nekromanti Myntets Andra Sida [människa, vampyr, varulv]

[Feuflux]

Varulven rusade mot vampyren som försvann iväg med en hastighet som inte gick att matcha. Hur kunde någon röra sig så fort? Han slog till människan när han sprang förbi och utstötte ett irriterat tjut när han insåg att han inte skulle få tag på sin fiende, vampyren. Varför vampyren var en fiende kunde han inte placera, men informationen fanns någonstans i bakhuvudet, det var något han bara visste.

Det var dags att ge sig av. Alldeles för mycket uppmärksamhet hade väckts.

---

Fenk vaknade med en obeskrivlig huvudvärk den påföljande morgonen. Frun låg inte bredvid honom, men hon var säkert ute för att mjölka kon och se till hönsen. Barnen verkade också vara uppe. Han satte sig yrvaket upp och stödde sig på armen... aj! Vad var nu detta? En rispa över vänsterarmen och det hade blödit. Fenk teg sammanbitet.

 

[Shale]

"Aha.. han är ute inatt" Daemrek hade nätt och jämnt hört vampyrens ord i ylandet. "Du borde gå, jägare, vi kan återuppta vårt samtal en annan afton. Din sort är tyvärr inte rätt bestyckade för att tampas med hans sort." Vad det nu än var för någon varelse som närmade sig dem verkade vampyren mer bevandrad med vad det var än Daemrek var. Han anade oråd. "Jag skulle föreslå att du springer, men jag betvivlar att det det skulle göra någon större skillnad."

Just som Daemrek uppfattat de orden kom en vargliknande varelse löpandes emot dem. Daemrek hann inte kasta sig åt sidan utan blev hårt omkullslagen då varelsen vände sig mot vampyren, som verkade försvinna in i skuggorna som allt annat. Han förlorade medvetandet.

---

Han vaknade liggandes där i gränden några timmar senare med fruktansvärd huvudvärk. Det var tidig morgon och bara någon grå ljusstrimma visade sig på himlen. Solen hade inte hunnit visa sig riktigt ännu och luften var kylig. Dolken! Han fick panik och reste sig upp. Han fann den liggandes i närheten av där han legat. Den såg likadan ut som tidigare.. eller nej, vänta.. den silvriga klingan var fläckad med blod.

Minnen från natten rusade genom hans hjärna och huvudvärken och fick honom att sätta sig ner på knä för en stund. Vad var det han mött där i gränden egentligen?

 

[St. Brunibald]

"Så jag tänkte såhär", började värden och fuktade läpparna med tungan innan han fortsatte, "I stället för att betala på sedvanligt vis så kanske du kan göra mig en... en liten tjänst..."
Henna såg passivt på medan värden började röra sig mot henne. Det var inte första gången hon varit med om en sådan situation; trots hennes ovanliga (och ganska osmakliga) ursprung drogs män ofta till henne, då främst män av den mentalt svagare sorten. Hon hade inga tvivel om att hennes värd tillhörde den kategorin, och hon hade inga tvivel om hur det här skulle sluta. Det skulle bli precis som vanligt.

När värden kom fram till henne och la sin ena feta hand på hennes axel, så såg hon först likgiltigt på handen och sedan lika likgiltigt upp i grisens ansikte. Grisen log ett hemskt leende, och hade en antydan till stundande dregel på sina läppar. Om han ens tog notis om det färska blodet på hennes haka, skålen med inälvor eller kniven i hennes hand för den delen visste hon inte; det enda grisen verkade se var vad han trodde fanns under den smutsiga, nu lite blodiga särken hon bar på sig. "Som sagt", sa han och började snöra av sig bältet som höll byxorna uppe, "en liten tjänst."

Hon fortsatte att stirra honom likgiltigt i ögonen medan han klumpigt drog av sig både byxorna och underbyxorna. Tiden gick, och de blev stående så ett bra tag. Hon med kniven i handen och han med byxorna på golvet. Efter ett tag rynkade värden på näsan och utstötte "Men seså! Sätt igång då!" Men när hon fortfarande bara stod och stirrade på honom, så blev han ilsken. "Ner med dig då! Sätt igång då!" halvskrek han, och skulle just ta tag i hennes hår när han fick en slö, rostig kniv i magen. Han tappade andan helt och stirrade ner på såret. Hennas hand badade i blodet som nu rann ut ur värdens feta buk, och när han åter vände sin blick uppåt, förskräckt och förvirrad, så möttes han åter av flickans likgiltiga ansikte. Mitt i skräcken väcktes också ett ursinne inom honom. Hur vågade hon? Mot honom? Förbannade skitskalle till halvblod! Men han hann inte göra något av sin ilska innan Henna än en gång stötte kniven i hans mage. Paralyserad av smärta skönk han ner på knä, och väl där fick han halsen avskuren av halvtrollet framför honom. Med förvånade ögon gled han sedan ner sista biten på golvet och läckte ut sitt livsblod över den trampade jorden.

Henna stod kvar ett ögonblick och stirrade fundersamt ner på den döende värdshusvärden. Ett dussin idéer och tankar om vad hon borde göra härnäst surrade i hennes huvud, men till sist sköt hon undan dem alla för det enklaste alternativet. Hon satte sig lugnt ner framför den nu övertäckta glaskulan, och tog med nu bloddränkta fingrar en till bit kött från träskålen. Kniven torkade hon av på värdens smutsiga tröja, och lär den sedan ligga bredvid henne på golvet. Hon skulle behöva ge sig av från värdshuset nu, men det kunde vänta till i morgon. Nu skulle hon äta upp sin mat, och sedan skulle hon sova. Kroppen orkade hon inte flytta på, så den fick ligga kvar. Han stank visserligen, värdshusvärden, men hon var inte helt ovan vid sådant så det skulle inte bli ett problem. Hon tog en till bit kött, en saftig en av blod och andra vätskor, och funderade på vart hon nu skulle ta vägen...

 

[Feuflux]

Fenk spanade igenom sin verktygsbod efter vad han behövde när han skulle reparera ena takbjälken på värdshuset, och passade samtidigt på att kolla efter blodspår om han under sin nattliga minnesförlust lyckats skada sig själv. Inget blodspår fanns. Inte ens på det gamla spjutet som stod i ett hörn. Det hade han inte använt på flera år, inte sedan den gången då en utsvulten vargflock anföll byn.

Han packade ihop vad han behövde och begav sig till värdshuset. Fenk påminnde sig själv att han skulle fråga värdshusvärden Tauman om den där vampyrjägaren som skulle vara på väg. Sen kom han på en annan sak också; det kanske var en mara som plågade honom i hans sömn. Han hade inte hört talas om maror på många år, men visst måste det finnas någon bot mot sådana om det nu var vad det rörde sig om. Frågan vara bara vem som kunde hjälpa honom med att driva bort en mara, ingen han kände i byn hade någon sådan kunskap.

Fenk tuggade på en bit bröd och grunnade medan han gick.

 

[Shale]

Daemrek reste sig upp, putsade silverdolken så gott han kunde och lät den sedan omsorgsfullt glida ner i sitt skyddshölje. Han borstade av lite smuts från sin mantel och de andra kläderna, öppnade och tittade ner i den slitna läderväskan och såg att allt fanns kvar. Han hade haft tur den här gången. När han sedan stängde väskan kände han hur det kurrade till i magen. Det var ett tag sedan han ätit ett ordentligt mål mat. Daemrek bestämde sig för att leta reda på något värdshus där han kunde köpa sig en måltid. Han började gå ut ur gränden som nu i gryningsljuset gav ett helt annat sken än den gjort under föregående natt. Han log. Gränder som denna var han van vid där han kom ifrån. Syd, tänkte han. Syd.

Det tog kortare tid än han väntat sig att det skulle ta för honom att ta sig till det närmsta värdshuset. Solen hade visserligen hunnit stiga upp, men Daemrek var nöjd. Värdshuset stod öppet och nu skulle han äntligen få i sig något att äta.

 

[Feuflux]

Takbjälken som behövde repareras befann sig i gillesalen. Fenk visades dit av Taumans äldsta dotter då värdshusvärden själv var upptagen, men han skulle snart dyka upp sades det. Fenk spanade ut över de gäster som åt frukost kring de långbord som fyllde det stora rummet. Han smålyssnade så gott det gick medan han arbetade och fick reda på att flera gäster hade hört konstiga ljud under natten. Förklaringarna gick från allt mellan en vargflock till vampyrer. Det skrattades en del åt det sistnämnde men skratten lät ansträngda.

Fenk fortsatte med sitt arbete och väntade på att värdshusvärden skulle dyka upp.

 

[St. Brunibald]

Henna vaknade av dagsljuset som letat sig in genom sprickorna i väggen. Hon rynkade först näsan och slöt ögonen hårt åt den stickande smärtan, men vande sig slutligen vid ljuset och öppnade ögonen. Rummet stank något förfärligt av den döde värdens kropp, som Henna lämnat kvar på samma ställe där den dött. Hon skulle antagligen inte göra sig besväret att flytta den heller; vem brydde sig om den här grisen i alla fall? Det skulle antagligen dröja flera dagar innan någon fann kroppen, och det kunde dröja längre än så. Det var inte många som kom hit, och färre kände ens till husets existens. Att det låg duktigt gömt i skogen utanför byn hjälpte den saken på traven.

Efter att ha packat ihop sina saker och hängt dem på sig så lämnade hon sitt smutsiga, blodiga rum för att hitta värdens. Kanske fanns det något av värde att skörda från hans ägodelar? Efter en stunds letande fann hon vad hon letat efter; värdens rum, eller snarare sagt skrinet som fanns i det. Olyckligtvis var det låst, och då hon inte kunde hitta någon nyckel så fick det bero till senare. Hon fann även en huvförsedd mantel i skinn bland värdens kläder, som hon tog på sig för att dölja hennes ägodelar därunder. Sedan lämnade hon värdshuset. Precis som hon trott så var hon den enda gästen (kanske på länge), och nu var hon också den sista.

Hennes skugga (eller vems det nu var egentligen) hade föreslagit ett par saker för henne kvällen innan som kommit att sätta sig i Hennas undermedvetna. För det första så skulle glaskulan få vila lite innan hon använde den igen. Hon hade antagligen suttit väldigt länge med den innan hon blivit störd av värden. Farligt länge. Dessutom kunde det kanske göra henne gott att träffa lite folk, lite levande folk, som ju skuggan föreslagit. Så därför styrde hon nu sina steg mot byn, vandrandes på en smal mossbeklädd skogsstig under de höga granarnas mörkgröna grenar.

 

[Shale]

Väl inne på värdshuset gick Daemrek fram till disken där en ung flicka och en kvinna i mogen ålder -som troligtvis var flickans moder- stod och hjälptes åt med att lyfta en dryckestunna som såg mycket tung ut. När de uppmärksammade främlingen ställde dem snabbt ner tunnan på ett bord i närheten. Kvinnan viskade något till flickan som sedan sprang fram till Daemrek och erbjöd sig hänga undan hans mantel. Daemrek nickade medgivande och flickan sprang iväg med manteln. Packningen och silverdolken behöll Daemrek däremot eftersom han inte ville lämna ifrån sig sina värdefullaste ägodelar, om ens för en kort stund. Man kunde aldrig säkert veta när dem skulle behövas.

Han gick fram till kvinnan och beställde lite att äta betalade och sedan gick han och satte sig ensam vid ett bord. Han tittade ut över människorna som satt och åt frukost. De satt i grupper lite här och var i gillesalen och han såg ingen som satt ensam som han själv gjorde. Det var ingen tvekan. Tydligen kände alla varandra här. Genom det stilla mumlandet tyckte han sig uppfatta orden "vampyr" och "vargar". Han tittade ner i det bastanta mörka träbordet och kände hur människorna kastade ängsliga blickar på honom. Då dem alla kände varandra var det inga tvivel. De visste alla att han inte hörde hemma här.

Daemrek hörde ljud snett bakifrån sig och när han vände sig om för att se vad det var såg han en man som stod och arbetade med en takbjälke. Den verkade trasig. I ögonvrån skymtade Daemrek den unga flickan som kom bärandes med måltiden han beställt. Han vände sig bort från den arbetande mannen och riktade sin uppmärksamhet på flickan nu istället. Log när hon tafatt ställde ner brödbiten, smöret, skålen med någon slags rykande varm gröt och den torkade köttbiten på bordet framför honom och gav henne ett silvermynt som tack för besväret.

Sedan, när hon åter sprungit iväg för att hjälpa sin mor riktade Daemrek uppmärksamheten på maten han hade framför sig, men han höll ändå ett lyssnande öra bakåt på aktiviteten som hände där. Man kunde aldrig vara säker på att ingenting skulle hända.

 

[Feuflux]

Det hade kommit in två människor sedan Fenk började jobba. En av alla de pälsjägare som passerade byn ofta och en man som han aldrig hade sett förut, och ingen annan heller här inne av minerna att döma.

Äntligen dök värdshusvärden upp. Han stannade och pratade med alla gäster på sin väg mot Fenk, till och med med nykomlingen.

- Så där är du. Hade jag varit med och byggt det här värdshuset så hade den här träbjälken varit en del av elden när köksdelen invigdes.
- Haha Fenk. Du kunde inte gå när det här huset byggdes.
- Säg mig, vem är nykomlingen? Bor han här?
- Han kommer söderifrån. Vill du veta mer får du fråga honom. Han har inte skaffat ett rum än såvitt jag vet.
- Han är inte... vampyrjägare då?
- Haha, säg inte att du också fallit för det där. Det finns inga vampyrer. Gamle Krondor skulle ju ta hit en, men jag vet inte vad det blev av det.

- Det var en annan sak också Tauman. Jag sover väldigt dåligt på nätterna och tror det kanske kan vara en Mara.
- Det var en helt annan sak det. Marorna är inte påhittade.
- Vet du någon som kan hjälpa mig?
- Nja... kanske. En i mitt skrå tror jag har en trollkunnig som gäst, ryktet går du vet. Han är ingen trevlig prick och vi har inte talats vid på länge, men jag kan höra med honom.
- Tack. Jag ska prata med nykomlingen när jag är klar här om han är kvar i krokarna.

 

[Shale]

När Daemrek hade fått i sig lite av gröten lade han märke till att stämningen inne i gillesalen hade förändrats till det bättre. Det låg en liten munterhet i den som inte funnits där förut. Han tittade upp och såg en rundnätt man äldre än han själv komma gåendes genom salen. Mannen verkade munter och hälsade på alla gäster där han gick fram. Han stannade till vid ett antal av borden och talade några ord med dem som satt där och ofta brast han ut i ett bullrigt skratt. Daemrek förmodade att mannen var värdshusvärden och fick snart sina tankar bekräftade då mannen även tog sig tid och stannade upp vid hans bord.

"Tauman, husfar här. Dig har jag inte sett tidigare. Ny här i byn eller på genomresa?" Mannen som hette Tauman log ett varmt välkomnande leende mot Daemrek som kände sig lättad. En människa som inte hade undvikit honom. "Ja, jag stannar bara tillfälligt. Jag är på genomresa." Daemrek besvarade frågan med väl valda ord. Han hade inte för avsikt att förtälja varför han kommit till den här byn. Ryktena hade färdats nog så kvickt. "Kommer söderifrån" tillade Daemrek då han märkte hur Tauman hade reagerat på hans folkmål. "Jaha ja, du är så välkommen och nyheter hör man många här." Tauman avbröt sig och kastade en blick bakåt, bakom Daemrek.

"Nej du, nu måste jag vidare bakåt till min hårt arbetande vän." Värdshusvärden log återigen sitt varma strålande leende och klappade Daemrek lätt på axeln då han fortsatte gå bakåt mot den arbetande mannen Daemrek lagt märke till tidigare. Han följde inte Tauman med blicken, men hörde honom högljutt hälsa på sin vän. Fenk alltså.. Daemrek bestämde sig för att äta färdigt sin måltid och sedan lämna värdshuset och återvända till gränden där han vaknat samma morgon. Kanske kunde han hitta något spår av vad det var han sett där föregående natt. Han åt kvickt upp resten av maten och reste sig för att gå och hämta sin mantel.

 

[St. Brunibald]

Det tog inte lång tid att komma ut ur skogen längs stigen, och ut på vägen som ledde sista biten mot byn. Vägen hade en gång varit en väl trafikerad handelsled, visste Henna, men det var länge sedan någon större karavan hade passerat den här vägen nu och stenarna som en gång täckt dess yta hade stulits till husbyggen. Så Henna trampade den dammiga vägen fram, med byn klart synlig på backkrönet framför henne.

När hon så stod innanför den mycket enkla pallisaden så slogs hon av en tanke, eller snarare en fråga; vad sjutton skulle hon göra här egentligen? Hennes mål hade visserligen varit att "träffa lite levande folk", men med hennes ursprung var detta lättare sagt än gjort utan att orsaka misstänksamhet eller, i värsta fall, lynchmobbar. Hon hade inget guld, och hennes ägodelar ville hon inte byta bort, så handel med någon av stadens handlare var uteslutet. Vad skulle hon då ta sig för?

I sin tankspriddhet började hon att långsamt vandra in i staden, kanske i hopp om en plötslig insikt medan hon gick. Turligt nog för henne så kom det en sådan insikt, men inte i formen av en upplysande tanke utan snarare en plats. Gränden hon nyss gått förbi var samma gränd hon spanat på natten innan då hon iakttagit vampyren i glaskulan! Hon vände fort på klacken och gick tillbaks. Trots att det var snart mitt på dagen så var det mörkt i gränden, ett tillstånd som förstärktes av det nu mulna vädret och tvätten som hängde från fönstren på husen som omslöt den. Som hon gick längre in så fann hon spår i dammet på gatan. Någon hade legat här... och flera personer hade rört sig längre innåt. Henna, som fram tills nu hade gått med blicken i backen, såg snabbt upp när hon hörde ett ljud bakom sig. Hon vände sig om så att benbitarna klattrade mot varandra och fick syn på någon i grändens ingång...

 

[Feuflux]

Fenk suckade. Nykomlingen var givetvis inte kvar när han hade arbetat färdigt. Nu spelade det förstås ingen roll eftersom han givetvis inte var vampyrjägare. Idiot, tänkte Fenk om sig själv, varför skulle första bästa främling som dyker upp vara proffs på att jaga varelser som inte ens finns... eller det kanske dom gör, men ändå. Det troligaste är ju att mannen är en helt vanlig person på genomresa. Han kan ju vara allt från fåraherde till silversmed!

Värdshusvärden skulle höra av sig när han fick svar från sin bekant rörande den där personen som kanske kunde nåt om maror, och innan dess skulle Fenk glömma alla dumma tankar som virvlade i huvudet.

Han gick sammanbitet genom byn och stirrade på sina fötter.

 

[Shale]

Innan Daemrek frågade om sin mantel bestämde han sig och gick fram till värdshusvärdens fru. Han hyrde ett rum för natten och fick snabbt tillbaka sin mantel av den unga flickan då hon såg att han var påväg ut. När han kom ut var himlen täckt av mörka moln och det såg ut som om stora tunga regndroppar skulle börja falla i vilket ögonblick som helst. Dock brydde sig inte Daemrek om vädret så mycket. Han hade ledtrådar att hitta. Ledtrådar som skulle berätta för honom om vad han egentligen hade varit med om under föregående natt. Det tog inte lång tid innan han hittade till gränden vilket mestadels berodde på ren tur.

Nu stod han där i ingången av gränden och skulle precis till att gå in när han fick syn på en trasklädd människa -en kvinna? som stannat upp mitt i en rörelse där inne. Han kände sig ett ögonblick osäker på om han borde gå in i gränden nu när det fanns en annan levande själ där inne, men ledtrådar kunde försvinna så lätt och det var han väl medveten om efter alla sina äventyr. Han tog några steg in i gränden, men ångrade sig sedan och vände sig om. De ledtrådar han hade hoppats på att finna hade nog redan försvunnit nu och sedan behövde han få tag i en hantverkare eller en sömmerska. Hans läderväska hade gått sönder.

 

[Feuflux]

Det dröjde ett tag innan värdshusvärdens springpojke kom fram till det lilla och illa slitna värdshuset i skogen. Inte bara för att det var långt utan dessutom för att stigen dit inte var så lätt att se alla gånger.

Pojken var misstänksam redan innan han gick in i huset. Det luktade fruktansvärt illa. Det tog inte lång stund innan han hittade kroppen av den döde mannen, svårt sargad.

Hade pojken varit vuxen och sansad hade han insett att någon asätare, en järv antagligen, hade ätit på kroppen och åstadkommit dess obehagliga utseende. Nu var pojken varken vuxen eller sansad och dessutom var hans fader en av de mest vidskepliga vampyrförespråkarna i byn. Det fanns bara ett svar på vad som hade hänt här. Ett äkta bevis på att en vampyr var här och hotade säkerheten för hela byn! Pappa ska bli så stolt, tänkte pojken medan han sprang tillbaka mot byn så fort han kunde.

 

[St. Brunibald]

En suck av lättnad slapp ur henne när mannen vände på klacken och lämnade gränden. Han såg ut att vara den typen av person som innebar trubbel, och en sådan ville inte Henna råka ut för idag. Hon hade redan problem så det räckte utan vare sig husrum för natten mat för kvällen. Hade hon tur skulle hon kanske lyckas snatta något från en av handelsbodarna, men det visste Henna inte om hon skulle våga sig på. Inte i de här krokarna, i alla fall. Folk på avskurna platser hade ofta ganska egna idéer om rättvisa och straff, och avhuggna händer eller fingrar var inget som Henna längtade efter.

I stället begav hon sig inåt gränden för att utforska den ytterligare, men fann den till sitt förtret tom på fler ledtrådar. Hur dramat med vampyren och jägaren hade slutat igår, så skulle hon inte få reda på det. Om hon inte använde kulan, förståss. Tanken slingrade sig upp inom henne och kopplade ett grepp om hennes viljestyrka. En litem glimt bara, för att se efter vad som hänt med vampyrjägaren, vad kunde väl det skada egentligen? Inte mycket, viskade en inre röst till Henna som omedvetet börjat känna efter klotet i sitt bylte. Men inte här! Inte här i gränden, där någon kunde se henne! Hon skulle behöva hitta en plats där hon ostört kunde se efter i klotet. Men vart skulle hon finna det? Kanske fanns det ett glädjehus här i staden. Inte otänkbart, med tanke på att det en gång varit en trafikerad handelsväg. Och även om det inte var öppet på dagen så fanns det sätt för Henna att komma över tröskeln. Hon kunde sina knep, åjo.

Så utan vidare dagdrömmeri begav sig den lilla häxan ut ur gränden för att söka upp stadens horhus.

 

[Shale]

Daemrek hade inte tagit många steg bort från gränden då han tyckte sig känna ett regnstänk. Han tittade upp mot himlen som var lika grå som tidigare. Ja, det var fullt möjligt att regnet skulle bryta loss nu. Han drog den mörkgröna mantelhuvan över huvudet och fortsatte gå i samma riktining. Vart skulle han ta vägen nu? Var kunde han hitta någon hantverkare som var skicklig på läderarbeten? Han suckade då han kände en stor regndroppe komma fallande ner på hans hand. Nu skulle det snart börja vräka ner och han ville undvika att väta ner sina kläder i den mån det var möjligt.

Han gick tillbaka mot värdshuset för att fråga någon där om vart han kunde hitta en skicklig hantverkare eller sömmerska. Läderväskan var ovärderlig för honom, då det var hans fru som sytt och dekorerat den med några fina detaljer. Väskan hade hängt med honom under alla hans resor och var nu det enda minnet han hade kvar av sin älskade bortgångna fru och livet han levt i söder. Innan han visste ordet av hade han kommit tillbaka till värdshuset. Han fick genast hjälp av värdshusvärdens fru. Hon berättade för honom om en skicklig hantverkare vid namn Fenk, men stoppade Daemrek då han skulle gå ut igen. Hon sade sig vara säker på att Fenk skulle komma tillbaka till värdshuset lite senare samma dag. Daemrek gick med på att stanna kvar på värdshuset då han såg att regnet nu slog som spön i backen. Han blev visad uppför en trappa till sitt rum. Där slog han sig ner på bädden och efter att värdshusvärdinnan gått, öppnade han upp sin läderväska och drog upp en sliten karta. Nu skulle han planera lite.

 

[Feuflux]

Fenk åt en enkel lunch i sitt hus. Han hade huvudvärk och det kändes nästan som om han hade haft en minnesförlust, fastän det var ljusa dagen. Världen runt honom surrade och han kunde inte ens avgöra om hans fru och barn var i huset eller ej. Det var inte rättvist! Hoppas verkligen att värdshusvärden fick tag på nån som kunde hjälpa honom.

Han bet ihop och reste sig. Jobbet på värdshuset var inte klart.

 

[St. Brunibald]

När Henna väl hade funnit horhuset, som fårvånansvärt nog låg väldigt avsides, så tog det henne inte lång tid att säkra sig både kost och logi där. Kärringen som höll i affärerna hade varit lika lätt att tala sig runt som kärringar som henne brukade vara, och gumman hade inom kort "insett" vilken otrolig "tillgång" Henna skulle bli på grund av sitt "exotiska" ursprung. Henna log förnöjt över sin egen listighet där hon låg på en kudde framför brasan i sitt dunkla men dugliga rum. Här kunde hon bo, åjo, och här kunde hon utöva sina konster ostört. Det tillhörde ju hennes "atmosfär".

Hon rullade försiktigt ut glaskulan ur byltet av djurskinn. Den stannade mitt framför hennes blick; ett bevis på dess magi, då vanliga glaskulor skulle ha rullat vidare. Försiktigt sträckte hon ut sina fingrar och vidrörde kulans yta. Med ens skingrades röken däri, och kulan blev becksvart, sånär som på en svag, svag röd glöd i dess centrum. Vad var det nu hon ville få reda på? Vad var det hon ville se? Vampyren, justja, hon hade velat se vad som blivit av vampyren. Men i samma stund som hon var i färd med att mana fokuset på honom, så slogs hon av en insikt; hon var mycket mer nyfiken på mannen hon sett i gränden alldeles nyss. Långt mer nyfiken. Så hon fokuserade på honom, och vipps så byttes kulans mörker ut mot en helt ny vision.

"Jasså", viskade häxan och lade huvudet på sned, "Det är så du ser ut..."

 

[Feuflux]

Fenk klev in på värdshuset blöt som en hund. Regnmolnen vägrade att ge sig av och Fenk hade inte tid att vänta ut dem. Nåja, nu var han inomhus igen i alla fall. Han skakade av sin rock och hälsade på värdshusvärdinnan som kom och mötte honom. Tydligen behövde en gäst hjälp med något läderarbete. Sådana verktyg hade inte Fenk med sig, men han kunde som tur var låna från värdshuset.
"Jag vet att du vill ha dina egna saker Fenk, men du vill knappast promenera hem och tillbaka i det här vädret."
Och det gick ju inte att argumentera emot förstås.

Några minuter senare knackade han således på den tredje dörren till vänster uppför trappan. Äldsta dottern i värdshusfamiljen hade målat djur på alla dörrar så man skulle se skillnad på dem, men föräldrarna refererade ändå enligt det gamla systemet. En räv verkade det vara på den här dörren. Nåväl.

*Knack knack*

 

[Shale]

Daemrek gick fram till det lilla bord som stod vid rummets enda fönster och slätade ut den gamla kartan försiktigt mot bordsytan. Det gulnande pappret kändes skört under hans fingrar och han visste att den inte skulle klara av fortsättningen av resan om han inte skulle få sin läderväska lagad och om han ej heller skulle få tag i en ny väska om så var fallet. Daemrek lät ett finger följa den väg han färdats fram till denna stad. Nu var det inte långt kvar till den heliga platsen där han skulle finna det svar han sökte. Svaret på varför ”det” hade tagit hans fru och dotter ifrån honom den där dagen. Dagen då han påbörjade sin resa från Kalendaar för att nå det få människor nått. Visdomen.

Daemrek rycktes våldsamt ur sina tankar då han tyckte sig höra en lätt knackning på dörren. Han rullade snabbt men varsamt ihop kartan och stoppade försiktigt in den i en ficka i manteln. Sedan gick han och öppnade dörren och se vem som hade knackat.