Tänk dig ett system där du ska slå över en svårighet för att lyckas. Tänk dig sen att du kan lyckas med tre saker på samma gång om du slår över svårigheten+svårigheten+svårigheten men med samma antal tärningar.
Alltså: Jag hoppar, drar kniv och hugger vakten (svårighet 2+1+2=5). Vad är nu roligast för spelaren?
1) Att beskriva de tre handlingarna först och slå för att upptäcka att FAN jag klarade bara två av de tre momenten eller 2) att slå först och se hur många moment man de facto kan klara av och_därefter_ beskriva vad man gör?
Det som är kul i ettan är att det blir spännande att se hur långt man kom i sitt planerade drag mot sin motståndare och att man instinktivt i stunden kan häva ur sig: "Jag slår honom i fejjan och knäar honom i pungen - aha svårighet 3, oj... det här kan ju gå så där men fejjan borde jag i alla fall klara av att möblera om". Jag fokuserar ju på det narrativa så det som är snöpligt (kanske) i längden är att (ofta?) missa sluttampen i sin story.
Det som är kul i tvåan är att man alltid vet vad man faktiskt kan ta sig för. Det snöpliga är väl att man just vet det och spänningen inte blir så stor. Däremot får man alltid berätta ut sin story - vilket man får i ettan också. Ibland helt och ibland delvis.
Edit: Vad som inte framgick är att det här gäller stridssituationer. Viktigt här är att om man misslyckas med någon av handlingarna simulerar det att någon annan bryter av och påbörjar sin handling. I och med att man satsar tärningar är tanken att om man anser att alla tre handlingarna är lika viktiga så bör man satsa högt för att få igenom alla momenten.
Vad funkar bäst? Även om jag jobbar narrativt så jobbar jag även med speligheten - gör det ettan till ett bättre val?
Alltså: Jag hoppar, drar kniv och hugger vakten (svårighet 2+1+2=5). Vad är nu roligast för spelaren?
1) Att beskriva de tre handlingarna först och slå för att upptäcka att FAN jag klarade bara två av de tre momenten eller 2) att slå först och se hur många moment man de facto kan klara av och_därefter_ beskriva vad man gör?
Det som är kul i ettan är att det blir spännande att se hur långt man kom i sitt planerade drag mot sin motståndare och att man instinktivt i stunden kan häva ur sig: "Jag slår honom i fejjan och knäar honom i pungen - aha svårighet 3, oj... det här kan ju gå så där men fejjan borde jag i alla fall klara av att möblera om". Jag fokuserar ju på det narrativa så det som är snöpligt (kanske) i längden är att (ofta?) missa sluttampen i sin story.
Det som är kul i tvåan är att man alltid vet vad man faktiskt kan ta sig för. Det snöpliga är väl att man just vet det och spänningen inte blir så stor. Däremot får man alltid berätta ut sin story - vilket man får i ettan också. Ibland helt och ibland delvis.
Edit: Vad som inte framgick är att det här gäller stridssituationer. Viktigt här är att om man misslyckas med någon av handlingarna simulerar det att någon annan bryter av och påbörjar sin handling. I och med att man satsar tärningar är tanken att om man anser att alla tre handlingarna är lika viktiga så bör man satsa högt för att få igenom alla momenten.
Vad funkar bäst? Även om jag jobbar narrativt så jobbar jag även med speligheten - gör det ettan till ett bättre val?
u gör en kort beskrivning av intentionerna:
