Nekromanti Vad är roligt med tradspel? Varför är trad roligt?

[Svarte Faraonen]

Immersion i setting och taktiska strider har båda tagits upp som glädjemoment men ofta av olika personer, är det så att dessa är oförenliga (jag tror det)?

Nej, varför skulle det vara det? Det finns väl ingen motsättning där? Eller?

Inte per automatik, men jag tror taktiska strider är något som lätt kan få (notera att det inte blir så per automatik) en att ta ett steg tillbaks mentalt vilket då gör att man avimensionerar sig, eller vad man ska säga. Man slutar vara karaktären och blir istället någon slags gudom som styr karaktären från ovan.

Sen var det iof immersion i settingen snarare än karaktären det talades om, där är jag mer tveksam. Att gå in i settingen gör nog de flesta å andra sidan via karaktären.

Übereil

Det beror säkerligen på vilken sorts taktiska strider vi pratar om. Om taktiken framför allt ligger på ett regelmässigt plan (typ D&D 4e) är det nog svårare att upprätthålla immersion än om den ligger på ett fiktionsbaserat plan (typ OD&D).

 

[Übereil]

Det beror säkerligen på vilken sorts taktiska strider vi pratar om. Om taktiken framför allt ligger på ett regelmässigt plan (typ D&D 4e) är det nog svårare att upprätthålla immersion än om den ligger på ett fiktionsbaserat plan (typ OD&D).

D&D 4e har jag spelat (och för er som inte gjort det så är det lite som WoW fast med papper, tärningar och figurer) men inte OD&D. Skulle du kanske kunna ge ett exempel på hur strider gick till där för att visa på vad du menar med fiktionsbaserad taktik.

Übereil

 

[Svarte Faraonen]

D&D 4e har jag spelat (och för er som inte gjort det så är det lite som WoW fast med papper, tärningar och figurer) men inte OD&D. Skulle du kanske kunna ge ett exempel på hur strider gick till där för att visa på vad du menar med fiktionsbaserad taktik.

Übereil

Taktiska överväganden handlar till skillnad från i D&D 4e inte så mycket om hur man ska utnyttja en viss regelresurs på rätt vis, utan om sådant som faktiskt går att veta från rollpersonens horisont: hur terrängen ser ut, allra helst hur man kan ordna ett bakhåll eller en fälla där man helt slipper konfrontera fienden, etc (se Combat as Sport vs. Combat as War). I 4e ligger taktiken framför allt på det abstrakta, mekaniska planet och rör sig mestadels inom tydligt uppställda parametrar (en viss uppsättning tillåtna manövrer, ett avgränsat encounter, etc), något som knappast hjälper inlevelsen. I OD&D finns inte dessa regeldetaljer att förlita sig på, utan spelaren förväntas snarare beskriva och interagera genom fiktionen.

Jag upplever att detta gör så att spelare i OD&D faktiskt håller koll på den miljö som beskrivs, eftersom det är det kloka utnyttjandet av denna som är centralt. I D&D 4e är det kloka utnyttjandet av mekaniska resurser viktigare (i den mån miljön utnyttjas är det ofta primärt den miljö man kan se utritad på sin battlemat -- även det en bit som gör den av spelledaren beskrivna fiktionen mindre viktig), och eftersom dessa torde vara något rollpersonen inte känner till upplever jag att immersionen i strid bryts.

 

[God45]

D&D 4e har jag spelat (och för er som inte gjort det så är det lite som WoW fast med papper, tärningar och figurer) men inte OD&D. Skulle du kanske kunna ge ett exempel på hur strider gick till där för att visa på vad du menar med fiktionsbaserad taktik.

Übereil

Taktiska överväganden handlar till skillnad från i D&D 4e inte så mycket om hur man ska utnyttja en viss regelresurs på rätt vis, utan om sådant som faktiskt går att veta från rollpersonens horisont: hur terrängen ser ut, allra helst hur man kan ordna ett bakhåll eller en fälla där man helt slipper konfrontera fienden, etc (se Combat as Sport vs. Combat as War). I 4e ligger taktiken framför allt på det abstrakta, mekaniska planet och rör sig mestadels inom tydligt uppställda parametrar (en viss uppsättning tillåtna manövrer, ett avgränsat encounter, etc), något som knappast hjälper inlevelsen. I OD&D finns inte dessa regeldetaljer att förlita sig på, utan spelaren förväntas snarare beskriva och interagera genom fiktionen.

Jag upplever att detta gör så att spelare i OD&D faktiskt håller koll på den miljö som beskrivs, eftersom det är det kloka utnyttjandet av denna som är centralt. I D&D 4e är det kloka utnyttjandet av mekaniska resurser viktigare (i den mån miljön utnyttjas är det ofta primärt den miljö man kan se utritad på sin battlemat -- även det en bit som gör den av spelledaren beskrivna fiktionen mindre viktig), och eftersom dessa torde vara något rollpersonen inte känner till upplever jag att immersionen i strid bryts.

Jag vill bara också rekomendera combat as sport vs. combat as war för det är en av de artiklar som verkligen beskriver hur old school spel ska spelas

 

[Cissi]

Absolut inte.

Jag vill dock varna för att blanda ihop olika sorters inlevelse här. Inlevelse i berättelsen och inlevelse i rollpersonen och inlevelse i settingen och inlevelse i regelmekaniken etc är olika saker.

För mig är det framför allt rollpersonsinlevelsen som lider av taktiska strider eller pilliga regelsystem öht. Jag har svårt att känna att "rollpersonen=jag" när det uppenbart är jag som spelare som fattar beslut som saknar motsvarighet för rollpersonen, när jag rullar tärning och utför den förhatliga matematik som oundvikligen följer.

Min fetmarkering. This!
Det finns inget som förtar känslan i ett spel som tvånget att förlita sig helt på tärningarna. Har du B4 eller högre i en stridsfärdighet så borde du inte svinga svärdet över huvudet på din fiende om denne står still! Det funkar inte så.
Jag tycker det är vansinnigt tråkigt att falla för tärningarna trots att man vet att man inom alla rimliga gränser borde lyckas med det man företar sig.

Fast den här tråden handlade ju om vad som är kul med tradspel... Jag har spelat nästan bara tradspel och tyckt/tycker att det är fruktansvärt kul. IOFS tror jag att spelgruppen jag spelar med är en stor del i upplevelsen. Min SL är ett under av berättarkonst och vi kan sitta och lyssna på honom under andäktig tystnad. Det som jag tycker är roligast är nog att få utforska världen han placerat oss i. Fnula runt och försöka pussla ihop hans pussel. Om jag jämför detta med de indiespel jag spelat så ligger skillnaderna för mig i att i min tradgrupp är spelet inriktat på att lösa gåtor, äventyra och strida.
I de indiespel jag spelat så har fokus istället legat på relationerna mellan RPna och hur deras dysfunktion ska påverka deras (egoistiska) önskningar om att få det bra för sig själv.
I Indiespelen har det funnits en annan känsla av vinst och förlust, man spelar MOT de andra samtidigt som man ska spela MED dem. Detta har jag inte upplevt i tradspelen jag deltagit i, där har det handlat om att äventyra och gruppens överlevnad, man jobbar ihop och lägger relationerna åt sidan (även om man kryddar spelet med relationer så är det inte huvudkonceptet).

För mig handlar det om humör.
Är på humör för att lösa gåtor, slåss och hålkrypa så är trad utmärkt och det är skitkul.
Är jag påhumör för att intrigiera och tävla så är indiespel bra, och det är också skitkul.

Jag uppskattar att det inte finns något uttalat tävlingsmoment i tradspelen (inom spelargruppen alltså), utan det man gör det gör man tillsammans. Även om det förekommer spelare som powerspelar och försöker tillskansa sig fördelar om det så innebär att man dödar av de andra spelarnas RPs. I en grupp där alla gör det är det väl en sak, men det är inte tradspel för mig. För mig är tradspel äventyr i främmande land med mitt gäng och vi jobbar ihop för att lösa gåtor, döda drakar och rädda prinsar ur gömda torn.
(Om det inte vore för tärningsslagen och matematiken, det stjäl både fart och känsla...)