Wöhööhö! Filmfestivalen, motherfuckers! Josef Fares i trailern och en glödande logga! Okej, här kommer filmerna jag såg! Jag ska recensera alla!
Something from nothing, the art of rap
Rap-dokumentärfilm. Jag älskade hip-hop-dokumentären
Style Wars och hoppades på något liknande, även om denna filmen bara fokuserar på rappandet. Men Ice-T som producerar och intervjuar går liksom inte bortom det första lagret: Han intervjuar en mängd stora rappare om deras personliga stil och syn på hiphop, men det historiska, samhälleliga eller kulturella perspektivet saknas. Är man ett fan så känns det nog mycket mera relevant, för det är onekligen en stjärnspäckad film. Kul också att hip hopen är tillräckligt ung för att det fortfarande ska gå att intervjua grundarna. Bechdeltestet: Miss
★★½
Ingen riktig finne
Dokumentärfilm. Kai Latvalehto, fd musiker i finska rockbandet Aknestik har livskris. Han åker med sin pappa till Göteborg där han växte upp för att försöka hitta de rötter han saknar: Ingen riktig finne och ingen riktig svensk. Men vad jag gillar allra bäst är de smäktande finska musiknummer som ramar in sekvenserna i filmerna, här till exempel
Anna Järvinen från årets musikfestival och Månskenshorkestern. De är inspelade i gryning och skymning på förfallna platser, och ger verkligen känsla av en svunnen tid. I don't know bout you but that's hot.
Precis som med Something from nothing så kan jag här önska mig en annan film som tog ett vidare perspektiv, men då är jag egentligen orättvis mot filmen. Det är en film om Kai, och utifrån filmens koncept så är den väl sammansatt ändå. Det händer något mellan Kai och hans pappa på vägen hem ändå, som knyter ihop säcken. Och även om jag tycker rent intellektuellt att det är något som saknas så fanns det en väldigt härlig känsla i mig när jag gick ut från salongen. Jag antar att jag bara vill veta mer... Gör en till film!
Bechdeltestet: Miss
★★★
Pojktanten
Det finns kanske bara två möjliga betyg för den här filmen, en etta eller en femma. Och jag ger den en femma! Självbiografisk. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska beskriva den. Jag gjorde ett försök, men det bästa är nog att bara
länka till trailern. Vad jag framförallt älskar är vad filmen gör med musik och färg, det känns som jag är i någon sorts synth-musikvideo från ett åttiotal som aldrig fanns. Nu vill jag se
Maggie vaknar på balkongen, av samma regissör.
Bechdeltestet: Två pojktanter sitter i ett badkar och pratar
★★★★★
Masquerade
Spelfilm. Kungen av 1600-talets Korea förgiftas och en skådespelare får ta hans plats. Så här stod det i filmfestivalens program:
”En brakhit på hemmaplan med tolv miljoner sålda biobiljetter. [Masquerade] nominerades också i 14 kategorier vid Sydkoreas motsvarighet till vår Guldbaggegala, och sopade osannolikt nog hem samtliga priser.”
Okej, jag ville se den.
Den var bra, riktigt bra. En film om kunglighet. Den som härskar rättrådigt, modigt och moraliskt har himmelens mandat och är en kung. Den som fötts som kung kanske inte nödvändigtvis är det. Så jävla snygg. Aldrig rämnar illusionen att vi befinner oss i 1600-talet, och ingen jävla CGI, herregud så skönt. Utsökt och perfekt balans mellan drama och humor. En koreansk Johnny Depp i huvudrollen. Flådig musik. Lite platt blir det med moralen, men det är också skönt att filmen visar så tydligt vem som är skurken, för annars hade jag inte kunnat hålla koll på alla skäggiga ämbetsmän. Tappar mig lite i slutet då det flådas på som mest och kungen plötsligt kommer tillbaka utan att jag hänger med riktigt. Kanske lite för lång. Men ändå. Bechdeltestet: Miss
★★★★½
Svenska Bilder 3
En serie kortfilmer.
Adelshingst: Animerad. Väldigt lyckad grafisk stil, humorn ligger nästan helt i ansiktsuttrycken. Ingen komplicerad handling, men ganska kul med maktperspektiven herre-betjänt, man-kvinna, adel-lesbiska par. Och heta sexscener! Bechdeltestet: Japp!
★★★
Go Straight Home: Dokumentär om skolflickors utsattet i Bangladesh. Visa den för någon som inte tror på könsförtryck. Normaliserandet av det är nog det mest creepy. Bechdeltestet: Japp!
★★★
Vacant: Jag satt mest och försökte lista ut i vilket land den utspelade sig. Först tänkte jag Portugal, sedan Turkiet, sedan kom jag på det: Grekland. Bechdeltestet: Bara en man och en kvinna som har repliker.
★
Stina och Annika: En tonåring lånar ett rikt pars lägenhet och spelar hög musik. En brevbärare dansar till den i trappen. Hon bjuder in henne. De snackar, chillar, provar kläder. Gillar skådisarna. Noll budget. Ingen handling heller. Ganska gullig. Bechdeltestet: Japp!
★★
Kassett: Stuga i skogen. Kvinna lyssnar på elorgel på ett kasettband. Kvinna ser inspelad film som visar hur en gammal man spelar in ljudet av orgeln på kasettbandet. Kvinna spelar in ljudet av en klänning som brinner upp. Kvinna spelar upp bandet. Bandet brinner upp. Filmen brinner upp. Slut. Baserad på en dröm. Det märks. Bechdeltestet: En man, en kvinna, inga repliker.
★★★★
Tonsättaren: Herregud, Stockholmare, får ni chansen att se den här filmen, så gör det!
Här är IMDB-sidan. Förra året så anlitade SL en kille i Arvika, Kristoffer Lundén, att tonsätta alla Stockholms tunnelbanestationer. Varje station skulle ha en liten loop med musik som speglar stationens karaktär. Lundén är så underbart svensson, men samtidigt uppenbart talangfull när det gäller musik, och filmen följer hans arbete med att inspireras, organisera, komponera och spela in. Tyvärr läggs hela projektet ner då 83 av 100 musikstycken är färdiga, i en scen som är helt dråplig i sin tragik. Eller tragisk i sin dråplighet. Anyway, hoppas att filmen kan driva projektet till fullbordan på något sätt, för musikstyckena vi får höra är verkligen klockrena. Hoppas! Bechdeltestet: Miss
★★★★
The Felistas Fable
Jag kvoterade in den här filmen, för jag ville så något från Afrika. Handlingen är att en kvinna förhäxats till att stinka något fruktansvärt. Besvärjelsen lyfts genom att en man klarar av att spendera sju dagar och sju nätter med henne, och då återförs den till den som förhäxat henne istället, eller så sköljs hon med tårar från en man. Men män kan ju inte gråta! (En man som gråter oavbrutet introduceras 15 minuter in i filmen) Herregud vilken katastroffilm. Det enda dom gör är att gå och gnälla, känns det som. Ingen av karaktärerna är trevliga, alla är as, klängiga eller bara obehagliga. Chekovs trästam knockar typ tre personer i filmen utan bestående men. Eller, det är motsatsen till Chekovs trästam, för den etableras aldrig, den bara knockar folk. Samma sak med en anti-chekovsk pistol som används tre gånger utan riktig etablering. Ljudspåret försvinner när ingen säger några repliker. Gaaaah. Det var plågsamt. Okej, jag förstår att den hade mer eller mindre en nollbudget, och jag tycker det är grymt att man kan göra film och uttrycka idéer med de medel man har, vilka de än må vara, men regissören har ändå en viss erfarenhet av dokumentärfilmande. Och kanske förloras en del i kulturklyftan, men det känns ändå som att det filmen vill göra misslyckas den med. Värst av allt är kanske att den i katalogen beskrivs som ett försök att skapa ett kvinnligt narrativ istället för ett manligt – Men könsrollerna är hur unkna som helst i filmen, och den manliga stödrollen är intressantare och mer aktiv än den kvinnliga ”huvudrollen”! Inte klarar den Bechdeltestet heller. Okej, nu har jag fått det ur mig, skönt. Över till festivalens sista film, som jag i skrivande stund just kommit hem från.
½
Fist comes love
Självbiografisk dokumentär. Nina Davenport filmar vägen från att hon beslutar att bli ensamstående mamma genom insemination, graviditeten, födseln och början på hennes son Jaspers liv. Så här skriver Johan Blomqvist i festivalprogrammet under en skön bild på en gravidmage i ett bubbelbad.
Tillsammans med familj och vänner ? en snudd på osannolikt skön samling människor ? vrider och vänder hon på dessa spörsmål med stor insiktsfullhet och mycket humor samtidigt som hennes mage växer sig större och större. Att se [First Comes Love] borde vara obligatoriskt på föräldrautbildningen. En mer genomtänkt och begåvad diskussion om föräldraskap och familjebildning får man leta efter.
Det första jag tänker när filmen börjar är ”Herregud så många självupptagna New York-bor!”. Den här filmen stinker av medelklass, vilket bara blir än mer uppenbart efter att ha kommit direkt från The Felistas Fables tegelruckel och landsvägar. Jag identifierar genast tre psykologer i publiken, bara en sån sak!
Varför förväntar sig de här människorna att de har en rätt att klämma in ett barn också i sina hippa fullspäckade medelålders singel-kalendrar? Varför tar vi allihopa för givet att vi har en rätt till barn, till semesterflyg, till bil, till ett narcisstiskt självförverkligande och en konsumtionslivstil som kollapsar vårt ekosystem? Allting i egots tjänst! Men för vem är barnet till? Sig själv eller föräldrarna?
Jag har levt ensam i nästan hela mitt liv, och även om jag skulle vilja leva mer tid i partnerskap så blir jag alltid provocerad när människor har ett sådant ständigt behov av någon annan, en partner eller ett barn, för att göra dem kompletta.
Men sedan får vi se regissörens farsa som kritiserar henne för att hon inte valt ett yrke där man tjänar pengar och som säger att hon borde göra abort när hon berättar nyheterna. Herregud, den här gubben är ju ännu värre!
Förr hade vi 20-åriga kvinnor utan tid att förverkliga och leva för sig själva och som blev gravida för att det var de förväntningar som deras makar och samhället hade på dem. Nu har vi istället 40-åriga kvinnor som blir gravida utan medföräldrar för att förverkliga sig själva. Ingendera är idealt.
Alltså, i allt det här så känner jag att det är skit samma om du är singel, i ett heteroförhållande med barnets andra förälder eller någon annan, eller i ett homoförhållande. Det som är gott är en plats där barnet får utrymme att vara sig själv, där föräldern/föräldrarna är trygg i sig själv och där det finns ett starkt nätverk kring barnet. Det ser det ut att bli för Jasper, han har en biologisk mamma, en biologisk pappa-kompis, en födslopartner/gudmor-kompis och en plastpappa. Wow, fyra närvarande föräldrar istället för bara en och en halvt närvarande som regissören växte upp med. Men den biologiska pappan vill inte stiga in hela vägen, födslopartnern behöver space och plastpappan gör slut med regissören. Men vänta, hallå? Hur kan vi skaffa barn utan att ge dom den tid och det engagemang de behöver?
Men jag känner också att ”det kanske är okej ändå” när jag ser regissören börja axla rollen som mamma. Fuck it, precis som en annan 40-årig singelmorsa säger: ”De säger att de här inte är ideala omständigheter, men det är aldrig ideala omständigheter”. I anknytningsteorin finns det ett ord för det här: Good enough. Man behöver egentligen bara vara en good enough förälder, för en perfekt förälder går det inte att vara. Så har det väl alltid varit egentligen. Kanske kommer det att komma en tid efter den här när vi konsekvent ger våra barn så mycket tid de behöver?
Så, vilket betyg ska jag sätta? Tja, filmen fick mig att tänka, reta mig, stöna, skratta och le. Samtidigt kan jag känna att det var mest filmens ämne (som är helt rätt i tiden) och jag själv som stod för det. Som dokumentär hade den kunnat vara bättre. Med alla dessa postmoderna New York-bor så balanserar filmen på någon sorts linje där det blir svårt för mig att skilja på självironi och uppriktighet. Och den klarar Bechdeltestet.
★★★
