Nekromanti Att samberätta, att upptäcka

[RasmusL]

Jag vet att saker som helt saknar fysisk eller mental representation inte finns. Jag har lärt mig just det i skolan; om det inte finns i det fysiska rummet och ingen har det i skallen så finns det inte.

När jag spelat samberättarspel har jag då och då känt mig otillfredsställd. Jag tycker om mysterier, jag _älskar_ att lösa mysterier. Men i "samberättande" kan det aldrig finnas ett mysterium att lösa, för vi hittar ju bara på lösningen allteftersom saker händer.

...

...eller? Finns det ett alternativ?

Har ni någonsin spelat samberättande utan förskrivet äventyr och allt bara har fallit på plats sådär äckligt perfekt? När det där vi kallar "shared creative space" verkligen levt upp till namnet? Och gjort det igen? Och igen och igen?

Just det har jag gjort, och börjat fundera på hur mycket av upplevelsen som handlar om mindset och hur mycket som är berättelsens "faktiska" kvalitet. [[disclaimer: jag tror inte på objektivitet utanför de formella vetenskaperna (https://sv.wikipedia.org/wiki/Vetenskap#Formella_vetenskaper ) då det i mina ögon skulle ställa krav på en absolut objektiv observatör, och jag tror inte på gud...]]

När jag börjar ett spelmöte med att berätta att historien vi kommer att spela igenom redan finns, att det är något vi upptäcker snarare än skapar, när vi tillsammans kan tro på det, då händer det fucking magiska saker. Mindset är något vi i högsta grad kan kontrollera, så varför inte använda det som speldesign om det ger ett bra resultat?

Eller finns det en sanning här? Tänk om jag vill tro på den, för att den skapar bättre upplevelser för mig?

Har ni varit på ett open space enligt scrum.org?

• Whoever comes are the right people.
• When it starts, it’s the right time.
• Whenever it is over, it is over.
• Whatever happens is the only thing that could’ve happened.

https://www.scrum.org/resources/blog/open-space-and-scrum

Det är något vi intalar oss innan vi börjar, det är något vi påminner oss om efter att det slutat. Det är vad det är, det kunde aldrig ha varit något annat. Vi tänker inte så för att det är kul. Vi tänker så för att det ger resultat. Och jag vill se resultat när jag spelar mina samberättarspel.


Vad tänker ni om det?

 

[krank]

Jag tänker att det där är en nivå av självhypnos som jag inte vet om jag är kapabel till och att tanken på den får det att krypa i hela kroppen för mig. Jag tycker att det verkar ascoolt och gillar att det verkar ge så schyssta upplevelser till folk, men det känns inte alls som något jag skulle vilja delta i.

Jag tror väldigt mycket på mindset som verktyg, det är väl mest att just det här sättet att använda det på går ett par-tre-femton steg längre än jag är bekväm med.

 

[entomophobiac]

Under en period när jag precis flyttat hemifrån spelledde jag massor med improviserade one-shots där premissen oftast bara var en beskrivande mening och ingenting annat. Typ, "Ni är ockultintresserade studenter på Cambridge", "Ni sitter på ett café i Paris", eller, "Ni är vampyrer på tunnelbanan". Oftast användes inga regler alls, men ibland användes någon persons favoritsystem för stunden bara för att det skulle gå snabbt att komma igång.

Alltså: inget förutbestämt slut, rollpersoner som skapades på plats, ofta med något simpelt system typ "skriv tre bra saker och tre dåliga". Sen bar det av.

Ofta blev scenariot helt olika beroende på vilka som deltog eller något så lamt som vilken film jag hade sett den veckan. Jag skrev normalt ett par-tre olika scener eller personer eller händelser jag kom på på en lapp eller nåt och försökte stoppa in dem där de passade. Resten växte fram helt organiskt.

Ibland blev det suveränt och skapade minnen jag minns än idag. Ibland blev det helt OK. Antagligen blev det rejält dåligt emellanåt med. Men något jag tog med mig från de här experimenten--och ofta funderar på--är att rollspelandet i sig fungerade bättre för mig ju mindre formalia som var ivägen. Färre regler, färre normer, färre floskler.

Vet inte alls om detta egentligen är vad du beskriver, men jag känner åtminstone igen mig i vad som lockar med det!

 

[RasmusL]

Under en period när jag precis flyttat hemifrån spelledde jag massor med improviserade one-shots där premissen oftast bara var en beskrivande mening och ingenting annat. Typ, "Ni är ockultintresserade studenter på Cambridge", "Ni sitter på ett café i Paris", eller, "Ni är vampyrer på tunnelbanan". Oftast användes inga regler alls, men ibland användes någon persons favoritsystem för stunden bara för att det skulle gå snabbt att komma igång.

Alltså: inget förutbestämt slut, rollpersoner som skapades på plats, ofta med något simpelt system typ "skriv tre bra saker och tre dåliga". Sen bar det av.

Ofta blev scenariot helt olika beroende på vilka som deltog eller något så lamt som vilken film jag hade sett den veckan. Jag skrev normalt ett par-tre olika scener eller personer eller händelser jag kom på på en lapp eller nåt och försökte stoppa in dem där de passade. Resten växte fram helt organiskt.

Ibland blev det suveränt och skapade minnen jag minns än idag. Ibland blev det helt OK. Antagligen blev det rejält dåligt emellanåt med. Men något jag tog med mig från de här experimenten--och ofta funderar på--är att rollspelandet i sig fungerade bättre för mig ju mindre formalia som var ivägen. Färre regler, färre normer, färre floskler.

Vet inte alls om detta egentligen är vad du beskriver, men jag känner åtminstone igen mig i vad som lockar med det!

Ja men absolut! Det är svårt att prata om det, för det är lite svårt att greppa, men jag tycker mig (om jag får gissa utan att kunna veta vad din upplevelse är) se ungefär samma grej. Det skumma är när samma "spel" med lite olika preppat mindset kan ge så olika resultat. Det är som något en kan känna i luften, "den här omgången kommer bli fucking awesome", och så blir den det! Det mönster jag kan se är, om jag ska försöka skilja det från "attraktiva och intelligenta människor"-grejen så gott jag kan, att vi har haft samma idé om vad vi gör och var vi, är på väg på en rätt jävla filosofisk nivå. Det är helt klart självhypnos som krank skriver ovan, men jag är övertygad om att det går att lära sig, på samma sätt som vi kan lära en organisation agile. Har ni kollat in spiral dynaics-tänket av Dan Beck och Clair Graves förresten? Gjorts populärt och gratis av Frederic Laloux i Reinventing Organizations men kanske expanderats bäst av Ken Wilber i Theory of Everything? Att vår kultur och vårt tankesätt och våra rutiner och våra system formar varandra? Att vi faktiskt kan forma resultat utifrån hur vi tänker? Tänk annorlunda och bättre!

Färre normer, färre floskler. Kom överens och tänk lika, oavsett floskler, eller kom åtminstone överens om flosklerna. Jag vet att jag lurar mig själv att först fanns inget universum, sen kom en stor jävla smäll, och sen fanns universum tada! Det fanns ingen där med anteckningsblock då, men jag tänker tro på big bang för att det minskar min ångest som människa och gör mig effektivare i vardagen (...och på riktigt, vem tror helhjärtat på en Big bang som de aldrig sett och ingen någonsin kan absolut bevisa?). På samma sätt som jag tänker tro på vissa saker som gör mitt rollspelande mer belönande. Och jag tror att det kan ge en högre frekvens av "suveränt och skapade minnen jag minns än idag".

 

[RasmusL]

Jag tänker att det där är en nivå av självhypnos som jag inte vet om jag är kapabel till och att tanken på den får det att krypa i hela kroppen för mig. Jag tycker att det verkar ascoolt och gillar att det verkar ge så schyssta upplevelser till folk, men det känns inte alls som något jag skulle vilja delta i.

Jag tror väldigt mycket på mindset som verktyg, det är väl mest att just det här sättet att använda det på går ett par-tre-femton steg längre än jag är bekväm med.

Jag svarade lite på ditt inlägg ovan, men tycker att ditt inlägg är bra! Vi tänker olika och det är ju coolt, men tror ju att vi kan forma vår upplevelse genom självhypnos utan att det är skadligt, så spännande att höra vad det är som får det att krypa i dig?

 

[krank]

Jag svarade lite på ditt inlägg ovan, men tycker att ditt inlägg är bra! Vi tänker olika och det är ju coolt, men tror ju att vi kan forma vår upplevelse genom självhypnos utan att det är skadligt, så spännande att höra vad det är som får det att krypa i dig?

Åtminstone delvis lär det väl handla om mitt kontrollbehov. Som så mycket annat.

Jag har spenderat ganska mycket tid och energi i mitt liv på att försöka se till att jag inte blir lurad, att mina uppfattningar någorlunda återspeglas av verkligheten. Och jag har alltid haft en stor nyfikenhet kring hur saker faktiskt funderar – att ta isär mekaniska grejer, att läsa om mekanismer, att lösa gåtor. Bland de saker jag tycker allra bäst om är att räkna ut hur något funkar. Men för mig är den känslan knuten väldigt mycket till att det faktiskt finns något där att upptäcka – att det jag "upptäcker" inte bara är ett sammanträffande eller något jag hittar på själv.

Och det du beskriver blir då för mig raka motsatsen. Jag måste alltså då aktivt intala mig att vad-jag-än-hittar är något som faktiskt finns där. Det går emot alla mina instinkter, alla mina mentala vanor, alla de tekniker jag har för att förstå verkligheten. Jag skulle behöva undertrycka väldigt stora delar av vad jag ser som mitt "jag" för att lyckas. Jag har extremt svårt att aktivt tro på vad jag egentligen vet är en lögn. Jag har hört argumentet att man egentligen borde tro på Gud även om han inte existerar, eftersom en tro på Gud gör att man blir lyckligare. Men jag kan inte tro på något jag inte tror på, jag kan bara tro på saker jag tror på. Det finns alltid en röst i bakhuvudet: "nej, det här är inte på riktigt. Det är ännu inte bestämt vem mördaren är, så när ni bestämmer vem det är kring spelbordet så var det inte alls så hela tiden".

Så jag tror inte att det är skadligt, inte nödvändigtvis. Men det går emot så väldigt mycket som jag upplever som centralt i min identitet att jag inte riktigt kan föreställa mig göra det.

 

[entomophobiac]

Det finns alltid en röst i bakhuvudet: "nej, det här är inte på riktigt. Det är ännu inte bestämt vem mördaren är, så när ni bestämmer vem det är kring spelbordet så var det inte alls så hela tiden".

Samtidigt är väl känslan i mycket Agatha Christie och liknande—som ju givetvis har ett färdigt slut på sista sidan ändå—att just vem som helst kan vara mördaren? Blir det då inte en nästan ännu trognare tolkning om det faktiskt är så?

Jag förstår vad du menar i slutänden, hur som helst. Är bara själv alldeles för rastlös för att förbereda scenarier av det slaget. Min erfarenhet är också att även de slugaste och bästa av historier kan stöta på en spelgrupp som helt enkelt inte fattar och då är det ju ingen alls som får känna sig som Poirot.

 

[RasmusL]

Samtidigt är väl känslan i mycket Agatha Christie och liknande—som ju givetvis har ett färdigt slut på sista sidan ändå—att just vem som helst kan vara mördaren? Blir det då inte en nästan ännu trognare tolkning om det faktiskt är så?

Jag förstår vad du menar i slutänden, hur som helst. Är bara själv alldeles för rastlös för att förbereda scenarier av det slaget. Min erfarenhet är också att även de slugaste och bästa av historier kan stöta på en spelgrupp som helt enkelt inte fattar och då är det ju ingen alls som får känna sig som Poirot.

Jag tycker att det är en sjukt bra beskrivning av vad jag upplever vara "situationen" kring mysteriespel: antingen blir det sjukt lätt och alla klarar det, eller så bygger det på att det finns en överpresterare bland spelarna om någn öht ska fatta vad som händer.

...eller så finns det ett bättre sätt där alla är vinnare. Jag vill gärna koppla det till spiral dynamics, men det är antagligen lite för smalt här på forat för att vara vettigt at prata om

 

[krank]

Samtidigt är väl känslan i mycket Agatha Christie och liknande—som ju givetvis har ett färdigt slut på sista sidan ändå—att just vem som helst kan vara mördaren? Blir det då inte en nästan ännu trognare tolkning om det faktiskt är så?.

Men samtidigt är ju känslan att någon faktiskt är mördaren. Att det är bestämt. Att min förmåga att räkna ut vem mördaren är inte handlar om att hitta den lösning SL gillar, eller den lösning resten av spelgruppen håller med om, utan om min förmåga att faktiskt vara smart och faktiskt räkna ut något som faktiskt är på riktigt. När jag läser en Agatha Christie-roman så vet jag ju att mördaren är bestämd – om jag skulle bläddra fram till sista kapitlet så skulle det ju stå där. Informationen om vem mördaren är finns i sinnevärlden. Mätbart, konkret. Jag har inte informationen, men den finns.

Så nej, för mig blir det inte en trognare tolkning... Eftersom det inte fångar en speciellt stor del (för mig).

För mig är den viktigaste delen av att få känna sig som Poirot att det finns en lösning att upptäcka. Även om jag inte alltid lyckas – det gör jag ju inte när jag läser Christie heller – så kan jag helt enkelt inte bara bestämma mig för att plötsligt tro något som inte stämmer, alltså att "mördaren är bestämd" när den inte är det. Jag tar hellre risken att misslyckas än jag ger upp möjligheten att lyckas, och det är vad jag upplever att jag gör om det inte redan från början är bestämt vem som är mördaren.

Är bara själv alldeles för rastlös för att förbereda scenarier av det slaget.

Och jag pallar knappt att spelleda något annat än ordentligt förberedda sådana scenarier =)

 

[Genesis]

Jag är överhuvudtaget inte intresserad av att vara Poirot. För mig känns det menlöst att sitta och fundera ut svaret när SL sitter två meter ifrån mig och redan känner till det. Kan inte hen berätta svaret för oss och så har vi alla besparat oss fyra timmar onödigt arbete?

Nej, jag vill vara Agatha Christie. Och det blir ju menlöst om det redan är bestämt vem som är mördaren. Då blir min kreativitet och dramaturgiska skicklighet helt obetydlig.

Så jag är helt tvärtom gentemot krank. Jag vill känna att det inte finns en färdig berättelse/gåta att upptäcka. Det skulle förta hela min upplevelse. Det faktum att det inte är bestämt vem som är mördaren är viktigt för mig. Däremot är jag rent filosofiskt determinist, så det här med att vad som än händer är det enda som hade kunnat hända tror jag ju på, tekniskt sett. Men eftersom det fortfarande är jag som får det att hända, även om det är oundvikligt, så känner jag fortfarande att min kreativitet har betydelse. Hade jag haft den utgångspunkt som Rasmus beskriver så hade det tagit bort en viktig del av nöjet med rollspel för mig.

 

[krank]

Nej, jag vill vara Agatha Christie. Och det blir ju menlöst om det redan är bestämt vem som är mördaren. Då blir min kreativitet och dramaturgiska skicklighet helt obetydlig.

Tänker du dig alltså att du är liksom en flödesskrivande Agatha Christie, som skriver på och litar på sitt sinne för dramaturgi och så vidare för att det ska bli en schysst historia och att det ska märkas efter ett tag vem som känns som mördaren?

Utan att veta hur Christie faktiskt skrev – jag har inte vågat kolla upp det eftersom jag är rädd att svaret skulle förstöra böckerna för mig – så tänker jag ju att det finns två sätt att Christie:a sig. Där det andra då är att man börjar med att spalta upp hela storyn, inklusive vem mördaren är (bestäms ganska tidigt, så man vet vad man ska lägga ut för spår)... Och sedan mest itererar och går igenom strukturen och skriver ut den. Men det sättet att skriva mordmysterier låter inte som att det är riktigt som det du är ute efter?

 

[RasmusL]

Åtminstone delvis lär det väl handla om mitt kontrollbehov. Som så mycket annat.

Jag har spenderat ganska mycket tid och energi i mitt liv på att försöka se till att jag inte blir lurad, att mina uppfattningar någorlunda återspeglas av verkligheten. Och jag har alltid haft en stor nyfikenhet kring hur saker faktiskt funderar – att ta isär mekaniska grejer, att läsa om mekanismer, att lösa gåtor. Bland de saker jag tycker allra bäst om är att räkna ut hur något funkar. Men för mig är den känslan knuten väldigt mycket till att det faktiskt finns något där att upptäcka – att det jag "upptäcker" inte bara är ett sammanträffande eller något jag hittar på själv.

Och det du beskriver blir då för mig raka motsatsen. Jag måste alltså då aktivt intala mig att vad-jag-än-hittar är något som faktiskt finns där. Det går emot alla mina instinkter, alla mina mentala vanor, alla de tekniker jag har för att förstå verkligheten. Jag skulle behöva undertrycka väldigt stora delar av vad jag ser som mitt "jag" för att lyckas. Jag har extremt svårt att aktivt tro på vad jag egentligen vet är en lögn. Jag har hört argumentet att man egentligen borde tro på Gud även om han inte existerar, eftersom en tro på Gud gör att man blir lyckligare. Men jag kan inte tro på något jag inte tror på, jag kan bara tro på saker jag tror på. Det finns alltid en röst i bakhuvudet: "nej, det här är inte på riktigt. Det är ännu inte bestämt vem mördaren är, så när ni bestämmer vem det är kring spelbordet så var det inte alls så hela tiden".

Så jag tror inte att det är skadligt, inte nödvändigtvis. Men det går emot så väldigt mycket som jag upplever som centralt i min identitet att jag inte riktigt kan föreställa mig göra det.

Jag kan i alla fall lite identifiera mig med känslan, jag har andra grejer som jag har supersvårt att var tillfreds med (spelledare som slår tärningar bakom spelledarskärm men insisterar på att de inte fudge:ar, till exempel). Tack!

Kanske är sånt här också ett steg mot kärnan (eller "en av kärnorna") av vad det är som gör att vi tycker om olika spel och spelstilar, vad vet jag!

 

[Ram]

För mig kokar det ner till intresse.

Jag är intresserad av att öppet utforska hur relationer utvecklas utifrån en laddad startsituation och se hur personerna i historien urvecklas baserat på det som sker och vilket slut det leder till.

Jag är ointresserad av att sitta och hitta på vem som är en mördare, varför den onde krigsherren anföll det goda riket och liknande. I det läget handlar det generellt sett inte i tillräcklig grad om de personer som jag är intresserad av, om min och de andra spelarnas karaktärer och SLP i mycket nära relation till dem.

För mig är det olika spelstilar, olika verktyg för olika uppgifter.

 

[ceruleanfive]

Kanske är sånt här också ett steg mot kärnan (eller "en av kärnorna") av vad det är som gör att vi tycker om olika spel och spelstilar, vad vet jag!

Jag hade en diskussion om det här igår med APM. Min uppfattning är följande:

Med improviserad berättelse, improviserad setting och improviserade rollpersoner blir narrativet oundvikligen relativt simpelt och/eller osammanhängande, med löst fokus, trådar som inte leder någonstans och många nödlösningar som bara nätt och jämnt håller ihop saker. Det kan uppstå en viss fascination med att allt växer fram från ingenting. En central grej är att man kan uppleva betydligt större investering i att själv vara delaktig i hela skapandet, snarare än att bara utforska någon annans förarbete.

Jag upplever att det som växer fram genom improvisation är blir relativt kulissartat, osammanhängande och substanslöst. Slutresultatet blir en blek skugga av vad det hade kunnat bli – så gott som allt skapande behöver gå igenom ett par rewrites innan det lever upp till sin potential. Jag känner mig ofta helt oinvesterad i att utforska en improviserad premiss, eftersom jag vet helt och fullt att det inte finns något runt hörnet. Inte förrän någon av oss skapar det, iaf. Och det som skapas känns falskt och tunt, eftersom det precis har hittats på helt godtyckligt. Dessutom är det improviserade famlandet ofta väldigt störande för immersionen och flowet.

Det som blir individuellt är vad som skapar själva investeringen. Att man har varit helt delaktig i skapandet – eller att det finns något substantiellt att utforska? Det finns inget som är bättre, roligare eller mer värdefullt än det andra. Men upplevelserna blir extremt olika.

Så tänker iaf jag.

 

[entomophobiac]

Jag upplever att det som växer fram genom improvisation är blir relativt kulissartat, osammanhängande och substanslöst. Slutresultatet blir en blek skugga av vad det hade kunnat bli – så gott som allt skapande behöver gå igenom ett par rewrites innan det lever upp till sin potential. Jag känner mig ofta helt oinvesterad i att utforska en improviserad premiss, eftersom jag vet helt och fullt att det inte finns något runt hörnet. Inte förrän någon av oss skapar det, iaf. Och det som skapas känns falskt och tunt, eftersom det precis har hittats på helt godtyckligt. Dessutom är det improviserade famlandet ofta väldigt störande för immersionen och flowet.

Att det "inte finns något runt hörnet" ser jag som att vad som helst kan hända och att skiljelinjen mellan det som är planerat och det som är dynamiskt därför försvinner. Rollspel bygger på fantasi. Om någonting hittas på i stunden—oavsett om det är i samberättad form eller för att spelledaren inte börjar med alla svaren—så förtar det knappast något av upplevelsen. Slutet är vad slutet blir. Skillnaden på om det fanns på pränt innan en spelkväll började eller inte är verkligen noll och ingenting (för mig).

Att improvisation gör saker "kulissartat, osammanhängande och substanslöst" ser jag som att allt är möjligt, eftersom ingenting ställer artificiella narrativa krav på hur scener utspelar sig. Jag kan strypa den störande sidekicken och välja att ta konsekvenserna. Det finns ingenting som måste ha plot armor eller andra artificiella skydd. Det finns heller inga behov för deus ex machinas som kommer in och förser oss med ledtrådar ingen kommit på själv eller räddningar ur situationer vi skapat som inte är önskvärda för Der Berättelseführer. Tvärtom anser jag att den förutbestämda berättelsen skapar en kulissartad och substanslös upplevelse, eftersom den rånar spelarna på all form av delaktighet.

Mitt centrala problem med många skrivna äventyr: de är rätt dåliga. Om jag ska uppleva en dålig berättelse och tvingas göra det helt enligt dess författares regler så är detta knappast särskilt "immersive" heller, trots allt. Och om det är berättarens röst som är den som överröstar så försvinner stor del av utforskandet—det du kallar det "improviserande famlandet"—och kvar blir ur mitt perspektiv sagostund med extra yatzy. En inte särskilt lockande variant av vår hobby.

Kort (och uppkäftigt) sagt: det du kallar det "improviserade famlandet" är vad jag i allmänhet brukar kalla rollspel.

 

[entomophobiac]

Så nej, för mig blir det inte en trognare tolkning... Eftersom det inte fångar en speciellt stor del (för mig).

Om du spelade ett scenario där en mordgåta löstes, men spelledaren inte skrivit svaret på gåtan i förväg—skulle det egentligen spela någon roll? Låt säga att du inte visste att svaret inte fanns från början?

Jag köper att 100% samberättande kan upplevas som motsägelsefullt för en gåta eftersom det nästan blir mer "jag tycker som du tycker—vad tycker du?" när det inte klickar. Men med improvisation som verktyg istället?

 

[erikt]

Jag upplever att det som växer fram genom improvisation är blir relativt kulissartat, osammanhängande och substanslöst. Slutresultatet blir en blek skugga av vad det hade kunnat bli – så gott som allt skapande behöver gå igenom ett par rewrites innan det lever upp till sin potential.

Så är det ju absolut - om man ser det från utgångspunkten hur pass bra det blir som berättelse.
Vilket är en anledning till att jag hävdar att rollspel är ett uselt medium för att berätta berättelser, då ett visst mått av improvisation är en oundgänglig del av rollspel.

Men att få en bra berättelse är lyckligtvis inte nödvändigt för att få ett bra rollspelande.
Rollspel är ju så mycket mer än bara en berättelse, och lika lite som jag i verkliga världen låter mina handlingar styras efter om jag tror resultatet skulle bli en bra berättelse låter jag rollpersonens handlingar styras efter vad som skulle bli en bra berättelse.

 

[ceruleanfive]

Att det "inte finns något runt hörnet" ser jag som att vad som helst kan hända och att skiljelinjen mellan det som är planerat och det som är dynamiskt därför försvinner. Rollspel bygger på fantasi. Om någonting hittas på i stunden—oavsett om det är i samberättad form eller för att spelledaren inte börjar med alla svaren—så förtar det knappast något av upplevelsen. Slutet är vad slutet blir. Skillnaden på om det fanns på pränt innan en spelkväll började eller inte är verkligen noll och ingenting (för mig).

Att improvisation gör saker "kulissartat, osammanhängande och substanslöst" ser jag som att allt är möjligt, eftersom ingenting ställer artificiella narrativa krav på hur scener utspelar sig. Jag kan strypa den störande sidekicken och välja att ta konsekvenserna. Det finns ingenting som måste ha plot armor eller andra artificiella skydd. Det finns heller inga behov för deus ex machinas som kommer in och förser oss med ledtrådar ingen kommit på själv eller räddningar ur situationer vi skapat som inte är önskvärda för Der Berättelseführer. Tvärtom anser jag att den förutbestämda berättelsen skapar en kulissartad och substanslös upplevelse, eftersom den rånar spelarna på all form av delaktighet.

Mitt centrala problem med många skrivna äventyr: de är rätt dåliga. Om jag ska uppleva en dålig berättelse och tvingas göra det helt enligt dess författares regler så är detta knappast särskilt "immersive" heller, trots allt. Och om det är berättarens röst som är den som överröstar så försvinner stor del av utforskandet—det du kallar det "improviserande famlandet"—och kvar blir ur mitt perspektiv sagostund med extra yatzy. En inte särskilt lockande variant av vår hobby.

Kort (och uppkäftigt) sagt: det du kallar det "improviserade famlandet" är vad jag i allmänhet brukar kalla rollspel.

Jag tycker att du framför dina poänger och ditt perspektiv väl, även om jag personligen inte alls håller med .

En grej tycker jag dock känns missvisande. En på förhand genomarbetad setting och premiss, samt genomarbetade spelledarpersoner, platser och rollpersoner, innebär inte per automatik ett rälsat och odynamiskt scenario – med tvång och utan delaktighet eller agens.

Det är fullt möjligt att släppa spelarna fria under de förutsättningarna. Och skillnaden då är att spelarna kan fokusera på att utforska och agera utifrån sina rollpersoner – i actor stance – utan att behöva hoppa ut ur rollpersonerna och metakonstruera i director eller author stance. För mig ger det en oerhört mycket mer fängslande upplevelse.

Men som tidigare konstaterat är det här helt och hållet en fråga om don efter person. Jag känner mig dock nöjd med att för min egen fel börja kunna sätta fingret på att det här med olika typer av investeringar.

 

[entomophobiac]

Det är fullt möjligt att släppa spelarna fria under de förutsättningarna. Och skillnaden då är att spelarna kan fokusera på att utforska och agera utifrån sina rollpersoner – i actor stance – utan att behöva hoppa ut ur rollpersonerna och metakonstruera i director eller author stance. För mig ger det en oerhört mycket mer fängslande upplevelse.

Fast ... om det finns en förutbestämd grundberättelse så kommer det även ovillkorligen finnas gränser på hur långt du kan ta din actor stance. Det finns heller inget som hindrar dig från att kombinera director/author med actor. Dessutom är knappast agerandets varande en garant för att berättelsen blir bättre än om det finns ett delat ägande. Det delande ägandet behöver heller inte vara fullständigt, utan kan sträcka sig till director/author för din rollperson.

Kort sagt: problematiken du beskriver är väldigt överdriven (tycker jag).

 

[ceruleanfive]

Fast ... om det finns en förutbestämd grundberättelse så kommer det även ovillkorligen finnas gränser på hur långt du kan ta din actor stance. Det finns heller inget som hindrar dig från att kombinera director/author med actor. Dessutom är knappast agerandets varande en garant för att berättelsen blir bättre än om det finns ett delat ägande. Det delande ägandet behöver heller inte vara fullständigt, utan kan sträcka sig till director/author för din rollperson.

Kort sagt: problematiken du beskriver är väldigt överdriven (tycker jag).

Nja, jag har inte sagt något om förutbestämd grundberättelse. En sandlåda har inte alls en förutbestämd berättelse, men den bygger ofta på mycket prepp.

Jag och flera med mig känner oss faktiskt extremt begränsad i att kombinera olika stances. För min del är mängden stance-växlande inslag direkt avgörande för hur roligt jag har med rollspel. Jag kan fortfarande ha roligt med system där man konstant tvingas hoppa mellan stances, men jag känner mig inte särskilt investerad i dem. Det är mest något jag kan tänka mig att göra som småtrevligt tidsfördriv eller bara för att testa på något annorlunda ibland.