Jag tillhör också gruppen som i princip fått svaret "har du jobb så har du inte ADHD" av vården när jag sökt för min problematik. Så jag har inte ADHD-diagnos, men är i färd att undersöka andra möjligheter för att få till en utredning eller liknande.
För mig tar sig mitt väldigt ADHD-liknande sätt att fungera lite olika uttryck som påverkar rollspel och rollspelande:
1. Jag är mycket hellre SL än spelare, jag blir väldigt snabbt uttråkad och ofokuserad vid spel, eller tar för stor plats. Eftersom jag är väldigt orolig för att uppfattas som jobbig eller för mycket, så självmoderar jag mig på ett sätt som gör att spelande blir svårt. Ju bättre jag känner gruppen ju mindre är problemet, därför spelar jag oerhört ogärna på exempelvis konvent, men även fast jag väldigt gärna VILL spela så är det en utmaning, och jag måste vara i helt rätt mindset och ha rätt energi för att det inte skall bli pannkaka. Jag vet inte ens om andra tycker jag tar över eller blir för mycket, ingen har någonsin sagt att jag gjort det, men det är fortfarande något som händer hela tiden inne i mitt huvud.
2. Allt det som gör att jag har svårt att vara spelare är det som gör att jag tycker om att vara SL. Jag kan hålla fokuset eftersom jag måste på något sätt vara inblandad i allt som sker (även om jag själv inte behöver aktivt delta i allt så måste jag ju ändå känna till det), jag tycker om att hålla mycket information i huvudet och ha koll på flera saker samtidigt, det triggar min kreativitet och jag trivs som allra bäst när jag kan luta mig mycket mot improvisation, karaktärsgestaltning och dramatik.
3. Energin tar dock slut efter ca 3-4 timmars spelande, och när den är slut så är den verkligen slut. Det är antingen eller, och det går inte att fejka eller på något annat sätt kompensera för det. Att relativt regelbundet ta pauser är däremot något som hjälper.
Mitt största problem med rollspel är dock inte själva aktiviteten, utan att rollspelsmaterial ofta är rätt otillgängligt.
Även fast det under de senaste åren blivit betydligt bättre, så är det fortfarande ett problem att många som skapar material till rollspel är förälskade i skrivandet och tycker om att producera många ord, men kanske inte är lika förtjusta i idén om tydlig informationsförmedling.
Har man rätt svåra koncentrationssvårigheter, problem med exekutiva funktioner och tycker det är besvärligt att i löptext urskilja informationshierarkier, är väldigt mycket rollspelsmaterial en ren kamp att ta sig igenom. Rollspelsprepp blir därför ofta en upplevelse av dechiffrering, där man i ett hav av ord skall försöka lösa vad som faktiskt spelar roll och vad som bara är "fluff", snarare än att bara läsa något. Otydligt skriven text, och framförallt onödigt pladdrigt skriven text, är långt mycket mer besvärligt än exempelvis komplexa regler.
Punktlistor, tydlig rubriksättning, underrubriker och styckesindelning där man håller sig till sak och inte byter ämne, diagram, flödesscheman, kartor och korta kärnfulla löptexter är ADHD-spelledarens bästa vän, och en klassisk sån anpassning som gör allt bättre för alla, men gör en avgörande stor skillnad för vissa.
I övrigt tror jag, likt några andra i denna tråd, att NPF-personer är överrepresenterade inom rollspelhobbyn jämfört med många andra platser i samhället. Det beror nog dock främst på att NPF-personer generellt är överrepresenterade som aktiva inom hobbys, oavsett om de räknas som "nördiga" eller inte. Ett tydligt kännetecken för många med NPF är just att man är mer intressedriven än "neurotyper", och därför generellt tenderar att vara mer passionerat intresserad av vad det än är som fångar ens intresse, oavsett om det är rollspel, frimärken, tågtidtabeller, kampsport, motorcyklar, fotboll eller krukväxter.
